tisdag 15 juli 2014

I am not a Serial Killer av Dan Wells

7617119
Titel: I am not a Serial Killer
Serie: John Cleaver #1
Författare: Dan Wells
Förlag: Tor Books
Sidor: 271
Genre: thriller, psykologi, skräck, (övernaturligt)
Betyg: 5/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en blodig, rå YA-bok med svart humor, frågor om vad som är ondska och en huvudperson som är mer än en aning mentalt instabil

Rekommenderas inte till: dig som inte vill läsa detaljerade beskrivningar av hur man balsamerar lik, dig som ogillar stora plot twister och dig som inte vill ha en huvudperson med sociopatiska tendenser





Livet för femtonårige John Wayne Cleaver är ovanligt svårt, till och med för en socialt utstött tonåring som är allmänt ansedd att vara mer än lite konstig. Enligt hans psykolog är en sociopat - han saknar helt förmågan att empatisera med andra människor. Som om detta inte vore nog är han helt besatt av seriemördare och oroar sig för att han själv riskerar att bli en. För att hindra sig själv från att göra något förhastat har han satt upp regler för sig själv: om han börjar bli besatt av någon får han inte tänka på den personen på en vecka, om han börjar tänka mordiska tankar om någon måste han ge dem en komplimang.
   Frågan är om John kan hålla sina regler när en riktigt seriemördare anländer till stan. Kanske, bara kanske, måste han släppa ut monstret om han vill ha en chans att stoppa mördaren.

Ni vet alla de där bittra, gnälliga tonåringarna man så ofta möter i YA, de som är rädda att de ska skada andra och ojar sig över hur farliga de är när de uppenbarligen bara har för mycket hormoner för att tänka klart? De som innerst inne faktiskt är goda och inte alls är som de riktiga skurkarna (för riktiga skurkar är så mentalt skruvade att de gillar att åsamka smärta och/eller döda)?

John Wayne Cleaver är inte en av dem.

Jag undrar alltid när jag läser om karaktärer som får höra "du är inte ond, du är inte som den eller den onda människan som dagdrömmer om att skära upp folk" varför karaktären aldrig är den där "onda" personen. Någon som verkligen måste kämpa för att inte göra hemska saker. Johns synvinkel var klinisk, kall och analytisk, utan att reducera honom till en stereotyp av en sociopat eller en "inspirerande" person som kämpar för att leva ett vanligt liv trots alla motgångar. Han var väldigt mycket en människa, om än med mycket mörkare tankar än de flesta tonåringar, och även om han ofta var stark och kämpade för att vara god så förlorade han också ofta kampen mot sig själv och gjorde misstag. Han hade också en svart humor som både passade bokens stämning och gjorde den lite lättsammare.

Johns synvinkel gav också chansen till en del filosofiska frågor (vilket nörden i mig alltid uppskattar) om vad som är ondska, men den gjorde det utan att bli predikande eller tråkig. Vem är det riktiga monstret, sociopaten som inte kan känna empati och vill skada men kämpar för att låta bli, eller varelsen som älskar och inte vill skada men gör det ändå? Wow, jag älska paralleller mellan hjältar och skurkar i böcker!

Det finns andra saker som skiljer I am not a Serial Killer från typisk YA, speciellt när det gäller relationerna. Det handlar inte om tonåringar som utbyter sarkastiska kommentarer, eller en kille och en tjej som ignorerar sina känslor för varandra och hamnar i pinsamma situationer. Den viktigaste relationen är mellan John och hans mamma, men också lite smått mellan John och andra människor i allmänhet, och hur svårt han har att passa in. Det tog mig ett tag att värma upp till henne, men jag gillade verkligen Johns mamma och hur hon gjorde sitt bästa för att hantera en situation som måste vara fruktansvärt knepig att befinna sig i.

Jag kan ge en liten varning om att boken har en stor tvist som många verkar ogilla. Själv älskade jag den, mest för att jag inte gillar rena deckare men också för att jag blir helt till mig över ovanliga blandningar av genrer. Men om du vill ha något mera genretroget kanske du ska hålla dig borta.

Spännande, rå, originell och chockerande. Jag kan ärligt talat inte komma på något dåligt att säga.

Ett citat jag inte kunde låta bli att älska (och också ett bra exempel på Johns sätt att tänka):

“I've been clinically diagnosed with sociopathy,' I said. 'Do you know what that means?'
   'It means you're a freak,' he said.
   'It means that you're about as important to me as a carboard box,' I said. 'You're just a thing - a piece of garbage that no one's thrown away yet. Is that what you want me to say?'
   'Shut up,' said Rob. He was still acting tough, but I could see his bluster was starting to fail. He didn't know what to say.
   'The thing about boxes,' I said, 'is that you can open them up. Even though they're completely boring on the outside, there might be something interesting inside. So while you're saying all of these stupid, boring things I'm imagining what it would be like to cut you open and see what you've got in there.”

   I paused, staring at him, and he stared back. He was scared. I let him hang on that fear for a moment longer, then spoke again.
   'The thing is, Rob, I don't want to cut you open. That's not who I want to be. So I made a rule for myself: anytime I want to cut someone open, I say something nice to them instead. That is why I say, Rob Anders of 232 Carnation Street, that you are a great guy." 


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Tvisten med demonen påminde mig om filmen From Dusk till Dawn, som också gick från typisk thriller med huvudpersoner med sociopatiska tendenser till skräck med övernaturliga monster. Antar att jag inte behöver nämna att Dusk till Dawn är en av mina favoritfilmer?
  • Älskade parallellerna som drogs mellan John och demonen; vem är egentligen ond: monstret som älskar och ger upp allt för sin fru och mördar för att det måste, eller människan som gör goda saker och drömmer om att tortera och döda?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar