torsdag 24 juli 2014

Förr eller senare exploderar jag av John Green



Titel: Förr eller senare exploderar jag
Originaltitel: The Fault in our Stars
Serie: -
Författare: John Green
Förlag: Bonnier Carlsen
Sidor: 307
Genre: contemporary, romantik
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en sorglig, romantisk bok med poetiskt språk

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mer realistiska tonåringar eller en handling som kretsar runt äventyr och action.








Att vara sexton år och döende är ett hårt slag. Hazel diagnostiserades med cancer för tre år sedan, och egentligen borde hon vara död idag. Men tack vare vad som tycks vara ett mirakel överlevde hon - men sjukdomen hänger ännu över henne. Lungorna är förstörda för resten av livet och hon måste bära med sig en tub syrgas vart hon än går, och när som helst kan cancern besegra medicinen och komma tillbaka. 
   Hazels mamma oroar sig över att hon är för deppig och lyckas övertala dottern att delta i en stödgrupp för cancersjuka barn och ungdomar. Föga förvånande suger det.
   Tills den dagen Augustus dyker upp och förändrar allting. 

Jag ska vara ärlig: jag tycker inte att Förr eller senare exploderar jag ger en helt ärlig representation av hur dagens tonåringar pratar och interagerar med varandra, eller hur de filosoferar kring livet. Och även om jag hade stunder när jag störde mig lite på det och tyckte att den var aningen pretentiös, så fungerade det i huvudsak till dess fördel. När jag valde att inte låtsas om att det var lite väl otroligt att höra somliga repliker komma ur en sjuttonårings mun så tyckte jag väldigt mycket om den. Den lyckades vara både rolig och sorglig, ofta båda två i samma mening.

Huvudpersonerna är Hazel och August är två canceröverlevare som alltid kommer riskera att få återfall. Hazel visste från början att hon aldrig skulle leva till att bli gammal och grå, och att läsa om hennes sätt att se på livet var både vackert och sorgligt. Hon ger livet perspektiv och lär en att se på världen ur nya vinklar, belyser hur liten människan är men att våra liv inte betyder mindre för det. Det blir som sagt aningen pretentiöst ibland, men boken är liksom medveten om det och driver med sig själv gällande det, och därför blir det roligt snarare än irriterande.

Jag gillade Hazel, och även om det tog ett tag så gillade jag slutligen också Augustus (även om han som sjuttonårig kille känns helt orealistisk, men strunt i det; han var rolig och söt och kvicktänkt i sina repliker och såna karaktärer är trevliga att läsa om). Jag lyssnade på boken som ljudbok på jobbet och fick säga till mig själv på skarpen att inte börja lipa, vilket är ovanligt för min del. Det är mörkt och sorgligt med ljusglimtar av humor. Allting löser inte upp sig, alla tar sig inte samman, alla är inte glada. Den ger en bild av hur livet är: hårt, kallt och orättvist, men också vackert och fullt av kärlek.

Så varför en fyra i betyg istället för en femma? Av den själviska, iskalla anledningen att det helt enkelt inte är min genre. Jag är inte jätteroad av contemporary och romantik, och att boken ändå lyckades hålla mitt intresse uppe visar hur bra den var. Men för mig är det inte riktigt nog för ett toppbetyg.


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Älskade Peter van Houten och hans sätt att vara fullständigt, brutalt okonstlat ärlig och okänslig, och hur han var en riktig typ men ändå intellektuell och filosofisk. Tyckte det var sorgligt att han inte tog tag i sitt liv, men gillade det ändå eftersom i verkligheten är det många som fastnar i sin sorg resten av livet och det gav en fin men dyster representation av det
  • Räknade ut tidigt att det skulle bli Augustus som skulle få återfall, inte Hazel, men det var ändå fruktansvärt sorgligt när han dog. Jag gick där på jobbet och det stack i ögonen och jag var rädd att jag skulle börja gråta mitt inför alla

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar