onsdag 30 juli 2014

The One av Kiera Cass


20572939

Titel: The One
Serie: The Selection #3
Författare: Kiera Cass
Förlag: HarperCollins
Sidor: 323
Genre: dystopi, romantik
Betyg: 3/5

Spoilervarning till dig som inte läst tidigare delar i trilogin, The Selection och The Elite!

Rekommenderas till: dig som vill ha mjukstartsdystopi med mycket romantik och drama och bara en nypa uppror

Rekommenderas inte till: dig som inte gillat tidigare böcker i trilogin, dig som vill ha en dystopi som fokuserar mer på att vara dystopisk än på romantik




Bara fyra flickor återstår i palatset, och de vill alla vinna prins Maxons hjärta. För första gången på länge har America Singer äkta konkurrens - medan hon försökt välja mellan Maxon och Aspen har Maxon själv kommit närmre en av de andra flickorna. America vet vad hon vill nu, men frågan är om Maxon fortfarande vill detsamma?
   Samtidigt blir rebellerna allt mer närgångna. Både America och Maxon vill förändra saker och ting i Illéa, men kungen vägrar ändra sig och rebellerna blir mer och mer aggressiva för att nå sina mål. America vet att hon skulle kunna förändra saker och ting, men för att kunna göra det måste hon först vinna prins Maxon.

Det var med stor skepsis jag började läsa sista boken i Cass Selection-trilogi. Om du läst mina recensioner av de tidigare böckerna (länkar finns ovan) så vet du redan att jag som alltid inte är speciellt förtjust i triangeldramat, och att jag tyckte själva den dystopiska världen är vag och inte speciellt dystopisk alls. Så det jag hoppades på i avslutningen var mindre romantiskt melodrama och mer rebeller och korrumperade kungar och, du vet, dystopiska saker i min dystopiska bok.

Och i viss mån uppfylldes faktiskt min önskan.

Till min stora lättnad var America vid det här laget säker på vilken kille hon ville ha, så jag slapp ifrån en stor del av hennes velande. Nu när hon visste var hon ville var Aspen inte riktigt lika irriterande heller, och jag gillade verkligen interaktionerna när America och de båda killarna umgicks alla tre utan att någon hatade någon. Samma sak gäller de övriga tre tjejerna som var kvar i tävlingen: de var fortfarande ganska platta som karaktärer, men vi fick äntligen chansen att se dem utvecklas lite. De var inte längre bara där för att starta catfights utan porträtterades som riktiga människor med anledningar till det de gjorde.

Men trots förbättringen var det fortfarande väldigt mycket romantiskt drama och väldigt lite riktig handling, och jag var reda att ge boken samma två i betyg som de tidigare delarna fått. Sedan kom de sista kapitlen, och Cass lyckades med något jag verkligen inte väntat mig från henne: hon överraskade mig. Ordentligt. Jag tänker inte berätta vad som händer, men det var tillräckligt spännande och rörande för att jag ska höja betyget ett snäpp.


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Så var det någon som blev förvånad när America vann? Det kändes ju inte alls lite avslöjande att hon har på sig något som ser ut som en bröllopsklänning på omslaget...
  • Hade inte väntat mig att Celeste skulle dö. Blev riktigt chockad och ledsen över det, speciellt som hon äntligen fått lite riktig personlighet

tisdag 29 juli 2014

Tisdagstipset

Veckans tema: mördare av mördare

7766027
I hunt killers av Barry Lyga

What if the world's worst serial killer...was your dad?

Jasper "Jazz" Dent is a likable teenager. A charmer, one might say.

But he's also the son of the world's most infamous serial killer, and for Dear Old Dad, Take Your Son to Work Day was year-round. Jazz has witnessed crime scenes the way cops wish they could—from the criminal's point of view.

And now bodies are piling up in Lobo's Nod.

In an effort to clear his name, Jazz joins the police in a hunt for a new serial killer. But Jazz has a secret—could he be more like his father than anyone knows?

Varför jag är nyfiken: jag läste om sociopatiska tonåringar i I am not a serial killer och Killer instinct och nu verkar jag inte kunna sluta.

måndag 28 juli 2014

Killer instinct av S.E. Green


20608168

Titel: Killer Instinct
Seire: -
Författare: S.E. Green
Förlag: Simon Pulse
Sidor: 272
Genre: mysterium, thriller, contemporary
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som gillar böcker med en inte riktigt stabil huvudperson i stil med I am not a serial killer, dig som inte har några problem med död och blod

Rekommenderas inte till: dig som är känslig för plot holes, dig som vill ha seriöst romantisk romantik







Sjuttonåriga Lane gör sitt bästa för att passa in, och utåt sätt verkar hon normal, om än lite av en ensamvarg. Hon har bra betyg och en älskvärd familj, hon arbetar extra på en veterinärstation, tränar kampsport och är lite småkär i en kille hon vet är utom hennes räckhåll.
   Men hon är också fascinerad av seriemördare, förstås sig ofta inte alls på andra människors känslor och har ett driv efter blod. Hon måste döda, och för ett få utlopp för sitt behov börjar hon jaga och straffa brottslingar som undkommit rättvisan. 
   En idé som verkar hållbar, tills en speciellt blodig seriemördare kommer henne lite väl nära på livet...

Nyfiken som jag är på personer med sociopatiska tendenser var jag snabb att plocka upp Killer Instinct när jag hittade den. Lane benämns aldrig rakt ut som en sociopat, och om man jämför henne med t.ex. John från I am not a Serial Killer är hon nästan normal. Hon plågar inte djur, hon kan känna empati och gör det i stor utsträckning för familj och nära vänner, hon blir kär utan att känna för att börja stalka den hon gillar, osv. Dock säger hon, gång på gång, att hon vill döda. Drömmer om det, har ett behov av det. Vilket jag inte håller med om. Hon SÄGER det, men vi ser henne aldrig faktiskt tänka eller känna det.

Men även utan det var hon lite udda, och Green lyckades visa snarare än berätta (viktigt ni som vill bli författare!) att hon faktiskt var lite udda genom hennes sätt att interagera med andra. Hon bryr sig inte om vad andra tycker, förstår sig inte riktigt på andra människor, gör sådant som att dejta bara för att framstå som normal osv. Dessutom har hon sina stunder när hon är riktigt iskallt sadistisk, vilka var mina favoritescener utan tvekan. I det stora hela gillade jag henne; hon är inte din typiska huvudperson, men hon hade kunnat porträtteras bättre på sina ställen.

Killer Instinct har en lite annorlunda spinn på romantiken också (även om den innehåller ett väldigt onödigt triangeldrama). Lane dejtar Zach för att framstå som normal, och hon gillar honom och bryr sig om honom, är till och med attraherad av honom, men inte kär i honom. Jag gillade att läsa om den här typen av förhållande; dejtande tonåringar delar sällan den "sanna kärlek" som det skyltas om i böcker. Jag gillade att deras förhållande kunde gunga utan att de för den saken skull hatade varandra.

På den negativa sidan så fanns det handlingar från seriemördarens sida som riktigt skrek av ogenomtänkta plot holes, och mysteriet var inte speciellt överraskande om än inte heller förutsägbart. Tyvärr gick den nästan inte alls in på mördares psyke, och de skrivs ofta bara av som "onda" eller "galna", förmodligen för att det blir enklare så och för att Lane ska kunna straffa dem utan att känns sig skyldig. Jag tyckte fruktansvärt illa om Lanes sätt att se på sin lillasyster Daisy (slut shaming på hög nivå, vilket aldrig är okej) men det blev bättre mot slutet.


Boktrailer


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Förstod inte hur mamman tänkte. Hon hotade att döda Zack om inte Lane lydde, och sedan förväntade hon sig att Lane sjäv skulle döda honom? Wtf? Varför trodde hon att Lane frivilligt skulle döda någon hon kämpat så för att skydda?
  • Trodde faktiskt inte att Seth var skyldig, men misstänkte mamman ända tills hon knivhögg sig själv. Jag menar, vem fan knivhugger sig själv?!

lördag 26 juli 2014

Ära eller inget

Jag har länge funderat idén att skriva en post apokalyptisk bok i en ödelagd värld, och jag ville inte att huvudpersonen skulle vara någon som var förberedd. Jag ville ha en huvudperson som borde varit den första att dö. Och sedan fick jag idén att min otrolig överlevare borde sitta i rullstol. Bara för att, du vet, människor i rullstol existerar, och jag tvivlar på att de skulle ge upp och dö bara för att pesten kom eller nåt. Men det är inte precis nåt man brukar se i post apokalyptiska böcker.

Så efter att ha läst Kampen om järntronen och Förr eller senare exploderar jag, den ena som handlar om krig och den andra om sjukdom som seriöst försvårar livet, fick jag lite inspiration. Jag satt uppe vid halv ett på natten och knåpade ihop en kort bakgrund till min hjältinna och nu är jag så trött att jag inte vet bättre än att slänga ut den här i all sin glans.

PS: jag tänker inte sluta jobba på Girl-serien; denna lilla saken kommer få vänta medan jag jobbar mer med Jasmine och gänget. Men jag hade tillfällig inspiration och ville ta vara på den.


Ära eller inget

När Maya gick ut i krig väntade hon sig något episkt och storslaget. Hon såg framför sig stora blodiga strider där man antingen segrade i ära eller dog med dubbelt så mycket ära. Hon pratade och skrattade och tillsammans med sin trupp stormade hon fram över fiendeland. De var odödliga, närmast höga på kraften i vetskapen i att det här var deras stund, deras slag.
   Hon gick in i sin första strid med uppspärrade ögon och bultande hjärta, och när hon satte en kula mellan ögonen på sin första fiende log hon. Maya var inte ond. Maya tyckte inte om att skada och hota och plåga. Vilken annan dag som helst skulle hon inte ens ha skjutit den unge mannen med acneärr och spretigt, sandblont hår. Men detta var inte en annan dag, och Maya sköt många andra unga män den dagen. Gamla också. Och kvinnor. Alla som dök upp framför hennes sikte var hennes mål.
   Hon gillade känslan av att delta, av att bevisa sig värdig och stark. Att försvara något som var henne kärt, något hon ville bevara. Att stå sida vid sida med vänner tillsammans med vilka hon gått igenom ett helvete under militärträningen. De hade krupit genom gyttja och taggtråd tillsammans, och nu dödade de tillsammans. Försvarade varandra och sitt land. Räddade liv och avslutade dem. De kände sig som gudar.  
   Det var inte så att hon trodde att hon var odödlig, och det var inte heller så att hon ville dö, men om hon skulle dö så skulle hon helst gå ut storslagen och vrålande i raseri och passion. Blaze of glory, så att säga. Hon tänkte inte så mycket på vad som skulle hända sedan. Inte på himmelriken och helveten, reinkarnation eller evig svärta utan början eller slut. Ickeexistens. De tankarna var för abstrakta för henne. Hon föredrog att fokusera på någonting konkret, som att döda fienden innan fienden dödade henne, och den berusande känslan som fyllde henne varje gång hon hann först.
   När hon trampade på landminan insåg hon det ögonblickligen. Det var inget högt klick, bara ett blygsamt litet ljud som försynt påminde världen om sin existens, men hon hörde det så klart, så klart. De var inte ens i strid när det hände. De gick där längs en dammig grusväg, skrattade och diskuterade anfallsteknik, svor över hur förbannat trötta de var på utsikten över ändlösa gulgröna fält med decimeterhögt gräs.
   Och sen var där klicket, för en sekund det enda hon hörde i en annars ljudlös verklighet.
   Hon överlevde. Hon borde inte ha överlevt, men det gjorde hon. Hon låg där på den skakande, ringande, blodiga vägen och undrade vad som hade hänt med äran. Varför hon inte fick ta med sig några fiender i graven. Varför hennes slut skulle bli en förbannad metallklump nergrävd i marken.
   Det gjorde inte ont då, den soliga eftermiddagen på den dammiga vägen mellan de gulgröna fälten.
   Smärtan kom senare.
   De pumpade henne full med morfin och penicillin och antibiotika, som om all den där skiten på något sätt skulle distrahera henne från det faktum att hon inte längre hade några ben, eller hur ont det gjorde i de där ickeexisterande benen. Fantomsmärta kallade de det. Resten av henne, de delar som fortfarande fanns kvar, gjorde såklart också ont. Läkarna fortsatte att trycka i henne smärtstillande och väntade på att hon skulle dö – för barmhärtighetsmord är förbjudet i den moderna världen – och Maya låg där och stirrade och kände sig snuvad på sin ärorika död.
   Till allas förvåning svarade hon på behandlingen. Benstumparna blev inte inflammerade, och inte heller alla de andra dussintals skador hon fick när minan gick av. Kroppen accepterade det nya blodet den fick. Hjärtat slutade fladdra i bröstet och hon kunde andas utan att det visslade i halsen. Läkarna och sköterskorna var förbluffade. De sa att det var ett mirakel.
   Och Maya insåg sakta att hon varken skulle få komma hem med skölden eller på den.
   Alla pratade om hur stark hon var. Hur värdig och livskraftig och envis och stark stark stark. Som om det var hennes val att fortsätta leva. Som om hon sagt till sina blodceller att nu ska ni fan inte släppa förbi några jävla bakterier och de faktiskt lyssnade. Som om alla hennes vänner som dog den där dagen på vägen på något vis gjorde det för att de inte ville leva tillräckligt mycket.
   Det var skitsnack, så klart. Maya visste det.

   För hon har aldrig velat dö så mycket som när hon låg i den där sjukhussängen. 

torsdag 24 juli 2014

Förr eller senare exploderar jag av John Green



Titel: Förr eller senare exploderar jag
Originaltitel: The Fault in our Stars
Serie: -
Författare: John Green
Förlag: Bonnier Carlsen
Sidor: 307
Genre: contemporary, romantik
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en sorglig, romantisk bok med poetiskt språk

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mer realistiska tonåringar eller en handling som kretsar runt äventyr och action.








Att vara sexton år och döende är ett hårt slag. Hazel diagnostiserades med cancer för tre år sedan, och egentligen borde hon vara död idag. Men tack vare vad som tycks vara ett mirakel överlevde hon - men sjukdomen hänger ännu över henne. Lungorna är förstörda för resten av livet och hon måste bära med sig en tub syrgas vart hon än går, och när som helst kan cancern besegra medicinen och komma tillbaka. 
   Hazels mamma oroar sig över att hon är för deppig och lyckas övertala dottern att delta i en stödgrupp för cancersjuka barn och ungdomar. Föga förvånande suger det.
   Tills den dagen Augustus dyker upp och förändrar allting. 

Jag ska vara ärlig: jag tycker inte att Förr eller senare exploderar jag ger en helt ärlig representation av hur dagens tonåringar pratar och interagerar med varandra, eller hur de filosoferar kring livet. Och även om jag hade stunder när jag störde mig lite på det och tyckte att den var aningen pretentiös, så fungerade det i huvudsak till dess fördel. När jag valde att inte låtsas om att det var lite väl otroligt att höra somliga repliker komma ur en sjuttonårings mun så tyckte jag väldigt mycket om den. Den lyckades vara både rolig och sorglig, ofta båda två i samma mening.

Huvudpersonerna är Hazel och August är två canceröverlevare som alltid kommer riskera att få återfall. Hazel visste från början att hon aldrig skulle leva till att bli gammal och grå, och att läsa om hennes sätt att se på livet var både vackert och sorgligt. Hon ger livet perspektiv och lär en att se på världen ur nya vinklar, belyser hur liten människan är men att våra liv inte betyder mindre för det. Det blir som sagt aningen pretentiöst ibland, men boken är liksom medveten om det och driver med sig själv gällande det, och därför blir det roligt snarare än irriterande.

Jag gillade Hazel, och även om det tog ett tag så gillade jag slutligen också Augustus (även om han som sjuttonårig kille känns helt orealistisk, men strunt i det; han var rolig och söt och kvicktänkt i sina repliker och såna karaktärer är trevliga att läsa om). Jag lyssnade på boken som ljudbok på jobbet och fick säga till mig själv på skarpen att inte börja lipa, vilket är ovanligt för min del. Det är mörkt och sorgligt med ljusglimtar av humor. Allting löser inte upp sig, alla tar sig inte samman, alla är inte glada. Den ger en bild av hur livet är: hårt, kallt och orättvist, men också vackert och fullt av kärlek.

Så varför en fyra i betyg istället för en femma? Av den själviska, iskalla anledningen att det helt enkelt inte är min genre. Jag är inte jätteroad av contemporary och romantik, och att boken ändå lyckades hålla mitt intresse uppe visar hur bra den var. Men för mig är det inte riktigt nog för ett toppbetyg.


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Älskade Peter van Houten och hans sätt att vara fullständigt, brutalt okonstlat ärlig och okänslig, och hur han var en riktig typ men ändå intellektuell och filosofisk. Tyckte det var sorgligt att han inte tog tag i sitt liv, men gillade det ändå eftersom i verkligheten är det många som fastnar i sin sorg resten av livet och det gav en fin men dyster representation av det
  • Räknade ut tidigt att det skulle bli Augustus som skulle få återfall, inte Hazel, men det var ändå fruktansvärt sorgligt när han dog. Jag gick där på jobbet och det stack i ögonen och jag var rädd att jag skulle börja gråta mitt inför alla

onsdag 23 juli 2014

Kampen om järntronen av George R.R. Martin



Titel: Kampen om Järntronen
Originaltitel: A Game of Thrones
Serie: A Song of Ice and Fire #1
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Månpocket
Sidor: 737
Genre: fantasy
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som gillar episk fantasy på x antal hundra sidor, mängder av coola detaljer och en uppsjö av intressanta karaktärer

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mer fantasyelement i stil med drakar, alver, mm, dig som vill ha mindre snack och mer handling


Lång recension för en lång bok, för det finns mycket att säga.



Freden i de Sju Konungarikena har inte varat i ens femton år, men redan är intrigerna i slottet många, något Lord Eddard Stark snart blir varse om när han erbjuds rollen som kungens hand, en av rikets mest hedervärda uppgifter. Freden blir allt skörare i takt med att fler hemligheter nystas upp, och allt fler spelare kliver in i leken. I norr bortom världens ände samlas vålnaderna inför vintern, och i öster bortom havet kämpar en bortdriven kung och en vilsen prinsessa för att återta det som är det som rätteligen är deras. Insatserna blir allt högre, för i ett krig om troner kan man bara vinna - eller dö. 

För att vara en episk fantasy finns det inte speciellt mycket fantasy i Kampen om Järntronen - i början trodde jag att det var en skildring av medeltida Storbritannien eller något. Men efterhand som man läser droppas mer detaljer om världen in, hintar om magi ges och en och annan mytomspunnen varelse tar plats på scenen. Hela världen är verkligen grundligt uppbyggd, och jag tyckte mycket om att läsa om dess myter, legender, historia, olika folkslag och efterhand hitta de små detaljerna som tydligt visade att det inte är vår värld det handlar om. Martin måste ha lagt ner år och hundratals post-it lappar på att sätta ihop alla trådar i sin värld och jag älskade det.

Något som dock var mindre intressant att läsa om var alla Lorder och Ladys, soldater och riddare, slavar och värdshusvärdinnor. Martin är fruktansvärt duktig på att skriva distinkta karaktärer och bära historian på deras axlar, och det fanns många karaktärer jag älskade (Arya, Tyrion och Daenerys, framför allt). Dessutom har han med sånt som är ganska ovanligt i fantasy, som en karaktär som är förlamad i benen, en överviktig, lättskrämd pojke som inte används som comic relief och en dvärg som inte har skägg och bor under marken för att hugga sten utan istället är en vanlig människa. Han undviker också klichén att låta Jon bli en oförstådd, bitter hjälte genom att låta någon prata allvar med honom varje gång han var på väg in på den vägen, vilket jag tyckte var lite roligt.

Men han är också duktig på att slänga in hundratals karaktärer som jag fullständigt struntar i. Varje random person som dyker upp ska ha historia och släktträd upprabblat i en halv sida eller så, och det var så tråkigt. Det finns andra onödiga detaljer också, och det i samband med ett det pratas mycket men görs ganska lite leder till en väldigt lång bok som kan bli lite tråkig på sina ställen.

Men det som jag hade svårast för är det som många andra verkar älska: relationen mellan Daenerys och Drogo. Jag kan inte se någonting romantiskt mellan dem. Absolut ingenting. Jag hade kunnat köpa situationen och händelserna, men inte hur det målades upp som någonting bra. Dany var tretton år när de gifte sig, tretton, och Drogo en fullvuxen man. Hon tvingades in i det, hatade det i början och till och med sedan märktes det så tydligt att hon bara gillade läget för att hon var ett barn och för att det var den minst hemska situationen hon någonsin befunnit sig i. Hon blundade för dothrakiernas mordiska, hänsynslösa sidor, valde att bara se det goda och hade bara ett barns oskyldiga förälskelse i sin make.

Missförstå mig inte nu, jag älskar Dany som karaktär, hennes utveckling och styrka och vilja att aldrig ge upp, men jag hatade hur hennes situation hanterades.

tisdag 22 juli 2014

Tisdagstipset

Veckans tema: spöken

20344702
Radiant av Karina Sumner Smith

Xhea has no magic. Born without the power that everyone else takes for granted, Xhea is an outcast—no way to earn a living, buy food, or change the life that fate has dealt her. Yet she has a unique talent: the ability to see ghosts and the tethers that bind them to the living world, which she uses to scratch out a bare existence in the ruins beneath the City’s floating Towers.

When a rich City man comes to her with a young woman’s ghost tethered to his chest, Xhea has no idea that this ghost will change everything. The ghost, Shai, is a Radiant, a rare person who generates so much power that the Towers use it to fuel their magic, heedless of the pain such use causes. Shai’s home Tower is desperate to get the ghost back and force her into a body—any body—so that it can regain its position, while the Tower’s rivals seek the ghost to use her magic for their own ends. Caught between a multitude of enemies and desperate to save Shai, Xhea thinks herself powerless—until a strange magic wakes within her. Magic dark and slow, like rising smoke, like seeping oil. A magic whose very touch brings death.

Varför jag är nyfiken: jag hittade lite otrolig fanart, och vem kan inte bli nyfiken när boken får konstnärer att fantisera ihop så här snygga bilder? Dessutom är det kul med en bok som fokuserar på vänskapen mellan två tjejer istället för ytterligare en insta-love och triangeldrama.
Bild av Jasjuliet

torsdag 17 juli 2014

Karaktärstaggen

Blev taggad av Petra från Petras bokblogg att göra karaktärstaggen, och eftersom det var länge sen jag gjorde en enkät tackar och bockar jag och presenterar här mina svar.

1. Vilken är den bästa kick-ass karaktären?
Finns många jag skulle vilja skriva med här, men om jag måste välja en känns valet ändå rätt så självklart. Valkyrie Cain från Skulduggery Pleasant-serien, som går från en vanlig tolvåring till badass magiker under seriens gång. 

2. Vilken karaktär ogillar jag mest?
Vilken ogillar jag för att den är en dåligt skriven karaktär eller för att jag älskar att hata den? I första fallet: Zoey från House of Night. Andra fallet: vet inte riktigt, kanske Billy-Ray Sanguine, också han från Skulduggery Pleasant-serien. 

3. Om du fick dejta en fiktiv karaktär vilken skulle det vara och varför?
Sebastian Faraday från Ultraviolet! Han var bara så smart och rar att jag inte kunde låta bli att älska varje sekund med honom.

4. Om du kunde ändra en karaktär vem skulle det vara och varför?
Oj, svårt att säga, vill nästan alltid ändra något med varje karaktär jag stöter på. Om vi går på den senaste boken jag läste ut, Geek Girl, så skulle jag vilja säga till huvudpersonen Harriet att ljuga mindre. 

5. Vilken karaktär tyckte du gjorde en massa felval, utan att det tillförde boken något?
Zoey Redbird Zoey Redbird Zoey Redbird Zoey Redbird Zoey Redbird Zoey Redbird Zoey Redbird Zoey Redbird Zoey Redbird Zoey Redbird


6. Vilken karaktär är den bästa skurken du älskar att hata?
Vad sägs om Drake Merwin från Gone-serien? Alla älskar väl en trevlig psykopat med piskhand.

7. Bästa side-kick karaktären med stort hjärta?
Den enda jag kommer att tänka på är Kenji från Rör mig inte, han får mig alltid att skratta.

8. Vilken är din favorit fiktiva kärleksrelation?
Åh, så många här! Diana och Caine från Gone, Alison och Faraday från Ultraviolet, Linnéa och Vanessa från Cirkeln, Roger och Edilio från Gone, Adrian och Andrea från Stall Norrsken, Hester och Tom från Mortal Engines, Lana och Sanjit från Gone, Fletcher och Stephanie från The last stand of Dead Men, det tar aldrig slut. 

9. Vilken karaktär tycker du är starkast?
Läste precis ut I am not a Serial Killer, och därför poppar John Cleaver upp i huvudet. Den styrka som krävs för att han ska kunna kontrollera sig själv är allt något extra. 

10. Favorithvudkaraktär?
Herregud måste jag välja? Vi slår till med Valkyrie igen, bara för att jag älskar henne.


Taggar alla som känner för att tjata en stund om sina favoritkaraktärer! 

onsdag 16 juli 2014

Geek Girl av Holly Smale


13621089
Titel: Geek Girl
Serie: Geek Girl #1
Författare: Holly Smale
Förlag: Harper Collins Children's Books
Sidor: 378
Genre: contemporary, humor, romantik
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en rolig och lättsmält bok om en tonårig, nördig modell

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en seriös bok. Dig som ogillar att få oväsentlig fakta upptryckt i ansiktet









Femtonåriga Harriet Manners är inte precis den du tänker på när du föreställer dig en tonårsmodell. Hon har överhuvudtaget inget intresse för mode, utan föredrar att läsa böcker, skriva listor och diagram och informera människor som pratar med henne om grammatiska fel i deras språk. Föga förvånande är Harriets skolliv inte det lättaste; bortsett från bästa vännen Nat är hon hatad av i stort sett alla. 
   Så när hon blir upptäckt av en modellagentur kan hon inte låta bli att ta chansen som kan förändra hennes liv. Hon vill inte längre vara utstött av sina jämnåriga, även om det betyder att hon måste ljuga för sin styvmamma, stjäla Nats dröm och göra bort sig inför den orättvist snygge manlige modellen Nick. 

Det är inte ofta jag läser contemporary, och när jag gör det är jag på min vakt och beredd på att bli uttråkad. Men Geek Girl var motsatsen till tråkig. Jag lyssnade på den som ljudbok på jobbet, och jag gick runt och flinade som ett fån en hel arbetsdag bara för att Harriets berättarröst var så härlig att jag inte kunde låta bli. Redan på första sidan la boken realism på hyllan för att istället skruva upp sina karaktärer och deras interaktioner; så gott som alla var överdrivna på någon nivå, men på ett bra sätt. Den här boken är inte menad att ta på allvar, den är menad att roa, vilket den verkligen lyckades med.

Titelkaraktären Harriet är precis det som utlovas: en nörd. En ganska stereotypisk nörd, förvisso, som gör listor och diagram för allting, men också en sympatisk och rolig nörd. Hennes tendens att konstant kasta ur sig orelaterad fakta kan förmodligen ses som irriterande av många, men själv tyckte jag att det var både gulligt och ganska intressant (visste du att tuggummi är förbjudet i Singapore?). Hennes utveckling och accepterande av sig själv var boken mer seriösa sida, och i slutet var jag riktigt stolt över henne och nöjd med bokens budskap. Att den lyckas handla om både mode och nörderi utan att säga att en är viktigare/bättre än den andra ger ett stort plus från mig.

En mysig och snabbläst bok, men den fick mig att le en hel dag och för det förtjänar den en extra guldstjärna. Dessutom gillade jag verkligen ljudbokens uppläsare.

tisdag 15 juli 2014

I am not a Serial Killer av Dan Wells

7617119
Titel: I am not a Serial Killer
Serie: John Cleaver #1
Författare: Dan Wells
Förlag: Tor Books
Sidor: 271
Genre: thriller, psykologi, skräck, (övernaturligt)
Betyg: 5/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en blodig, rå YA-bok med svart humor, frågor om vad som är ondska och en huvudperson som är mer än en aning mentalt instabil

Rekommenderas inte till: dig som inte vill läsa detaljerade beskrivningar av hur man balsamerar lik, dig som ogillar stora plot twister och dig som inte vill ha en huvudperson med sociopatiska tendenser





Livet för femtonårige John Wayne Cleaver är ovanligt svårt, till och med för en socialt utstött tonåring som är allmänt ansedd att vara mer än lite konstig. Enligt hans psykolog är en sociopat - han saknar helt förmågan att empatisera med andra människor. Som om detta inte vore nog är han helt besatt av seriemördare och oroar sig för att han själv riskerar att bli en. För att hindra sig själv från att göra något förhastat har han satt upp regler för sig själv: om han börjar bli besatt av någon får han inte tänka på den personen på en vecka, om han börjar tänka mordiska tankar om någon måste han ge dem en komplimang.
   Frågan är om John kan hålla sina regler när en riktigt seriemördare anländer till stan. Kanske, bara kanske, måste han släppa ut monstret om han vill ha en chans att stoppa mördaren.

Ni vet alla de där bittra, gnälliga tonåringarna man så ofta möter i YA, de som är rädda att de ska skada andra och ojar sig över hur farliga de är när de uppenbarligen bara har för mycket hormoner för att tänka klart? De som innerst inne faktiskt är goda och inte alls är som de riktiga skurkarna (för riktiga skurkar är så mentalt skruvade att de gillar att åsamka smärta och/eller döda)?

John Wayne Cleaver är inte en av dem.

Jag undrar alltid när jag läser om karaktärer som får höra "du är inte ond, du är inte som den eller den onda människan som dagdrömmer om att skära upp folk" varför karaktären aldrig är den där "onda" personen. Någon som verkligen måste kämpa för att inte göra hemska saker. Johns synvinkel var klinisk, kall och analytisk, utan att reducera honom till en stereotyp av en sociopat eller en "inspirerande" person som kämpar för att leva ett vanligt liv trots alla motgångar. Han var väldigt mycket en människa, om än med mycket mörkare tankar än de flesta tonåringar, och även om han ofta var stark och kämpade för att vara god så förlorade han också ofta kampen mot sig själv och gjorde misstag. Han hade också en svart humor som både passade bokens stämning och gjorde den lite lättsammare.

Johns synvinkel gav också chansen till en del filosofiska frågor (vilket nörden i mig alltid uppskattar) om vad som är ondska, men den gjorde det utan att bli predikande eller tråkig. Vem är det riktiga monstret, sociopaten som inte kan känna empati och vill skada men kämpar för att låta bli, eller varelsen som älskar och inte vill skada men gör det ändå? Wow, jag älska paralleller mellan hjältar och skurkar i böcker!

Det finns andra saker som skiljer I am not a Serial Killer från typisk YA, speciellt när det gäller relationerna. Det handlar inte om tonåringar som utbyter sarkastiska kommentarer, eller en kille och en tjej som ignorerar sina känslor för varandra och hamnar i pinsamma situationer. Den viktigaste relationen är mellan John och hans mamma, men också lite smått mellan John och andra människor i allmänhet, och hur svårt han har att passa in. Det tog mig ett tag att värma upp till henne, men jag gillade verkligen Johns mamma och hur hon gjorde sitt bästa för att hantera en situation som måste vara fruktansvärt knepig att befinna sig i.

Jag kan ge en liten varning om att boken har en stor tvist som många verkar ogilla. Själv älskade jag den, mest för att jag inte gillar rena deckare men också för att jag blir helt till mig över ovanliga blandningar av genrer. Men om du vill ha något mera genretroget kanske du ska hålla dig borta.

Spännande, rå, originell och chockerande. Jag kan ärligt talat inte komma på något dåligt att säga.

Ett citat jag inte kunde låta bli att älska (och också ett bra exempel på Johns sätt att tänka):

“I've been clinically diagnosed with sociopathy,' I said. 'Do you know what that means?'
   'It means you're a freak,' he said.
   'It means that you're about as important to me as a carboard box,' I said. 'You're just a thing - a piece of garbage that no one's thrown away yet. Is that what you want me to say?'
   'Shut up,' said Rob. He was still acting tough, but I could see his bluster was starting to fail. He didn't know what to say.
   'The thing about boxes,' I said, 'is that you can open them up. Even though they're completely boring on the outside, there might be something interesting inside. So while you're saying all of these stupid, boring things I'm imagining what it would be like to cut you open and see what you've got in there.”

   I paused, staring at him, and he stared back. He was scared. I let him hang on that fear for a moment longer, then spoke again.
   'The thing is, Rob, I don't want to cut you open. That's not who I want to be. So I made a rule for myself: anytime I want to cut someone open, I say something nice to them instead. That is why I say, Rob Anders of 232 Carnation Street, that you are a great guy." 


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Tvisten med demonen påminde mig om filmen From Dusk till Dawn, som också gick från typisk thriller med huvudpersoner med sociopatiska tendenser till skräck med övernaturliga monster. Antar att jag inte behöver nämna att Dusk till Dawn är en av mina favoritfilmer?
  • Älskade parallellerna som drogs mellan John och demonen; vem är egentligen ond: monstret som älskar och ger upp allt för sin fru och mördar för att det måste, eller människan som gör goda saker och drömmer om att tortera och döda?

Tisdagstipset

17235026


A terrible, wonderful, heart-breaking story about hope and humanity and a young girl who tries to save the world.

Melanie is a very special girl. Dr Caldwell calls her 'our little genius'.

Every morning, Melanie waits in her cell to be collected for class. When they come for her, Sergeant keeps his gun pointing at her while two of his people strap her into the wheelchair. She thinks they don't like her. She jokes that she won't bite, but they don't laugh.

Melanie loves school. She loves learning about spelling and sums and the world outside the classroom and the children's cells. She tells her favourite teacher all the things she'll do when she grows up. Melanie doesn't know why this makes Miss Justineau look sad.

Varför jag är nyfiken: synopsisen är vag på ett sätt som gör att jag verkligen, verkligen vill veta vad som pågår. Och dessutom zombies.

måndag 14 juli 2014

Stad av Aska av Cassandra Clare


17997471

Titel: Stad av aska
Originaltitel: City of ashes
Serie: The mortal instruments #2
Författare: Cassandra Clare
Förlag: Bonnier Carlsen
Sidor: 500
Gerne: paranormal romance
Betyg: 4/5

Spoilervarning till dig som inte läst första boken, City of Bones!

Rekommenderas till: dig som vill ha en paranormal romance med en ny vinkling på triangeldramat, spännande story och sarkastiska karaktärer

Rekommenderas inte till: dig som är trött på triangeldraman, dig som ogillar övernaturliga teman




Livet är hårt för Clary: hennes mamma befinner sig fortfarande koma, hon har känslor för sin bror Jace som hon inte helt kan tvinga bort och hennes pappa, Valentine, är fortfarande där ute, beredd att starta ett krig för att få sin vilja igenom och krossa nedomvärldarna. 
   Helst skulle Clary vilja leva ett helt vanligt liv. Hon vill umgås mer med Simon, kanske bli mer än vänner, och hon vill att mamman ska vakna. Men ett vanligt liv är långt borta när Inkvisitorn, en av skuggjägarnas ledare, anländer, övertygad om att Jace inte är så oskyldig som han låtsas om, nedomvärldarbarn mördas runt om i staden och Valentine har en ny ond plan i sinnet. 

När jag läste första boken i serien kunde jag inte riktigt se vad alla andra verkade älska med den: för mig kändes det som en ganska medelmåttig paranormal romance. Därför tog det mig ett tag att plocka upp uppföljaren, och jag måste säga att jag fortfarande inte ser vad som är speciellt med den. Men jag tycker mycket bättre om tvåan än ettan, utan tvekan, och om det fortsätter på det viset kanske jag kommer att älska serien lika mycket som alla andra när jag kommer till sista boken.

Det jag tycke mest om är de härligt sarkastiska karaktärerna och den nya vinklingen på triangeldrama som Clare använder sig av. I vanliga fall hatar jag triangeldraman med glödadande passion, men här känns det... fräscht. Clarys omtvistade känslor om vem hon älskar känns faktiskt omtvistade (istället för att man hela tiden vet precis vem hon kommer att välja), och jag har ingen aning om vem hon kommer att sluta med, om ens någon av killarna. Och ärligt talat är jag nyfiken. Bandet mellan henne och Jace är annorlunda och ovanligt vågat för att komma från YA, och jag vet själv inte om jag vill att de ska bli tillsammans eller inte. De har onekligen kemi, men samtidigt, ja, ni vet...

De som boken fortfarande faller lite på är att den på många sätt är väldigt lik de flesta andra paranormal romance-böcker: superspeciell tjej som tror att hon är alldaglig ramlar in i magisk undre värld som ingen känner till, speciell magisk lagordning finns, hon kan automatiskt försvara sig mot kraftiga monster, alla är supersnygga, karismatiska och sarkastiska (till och med nörden som älskar anime har alltid en vass kommentar till hands (och ta inte illa upp ni som gillar anime; jag är en av er)) osv osv. Men det börjar ta sig; fler och fler saker jag inte väntat mig poppar upp och jag är tveksamt förväntansfull på att läsa nästa bok.


fredag 11 juli 2014

The Elite av Kiera Kass


16248068

Titel: The Elite
Serie: The Selection #2
Författare: Kiera Kass
Förlag: HarperTeen
Genre: dystopi, romantik
Sidor: 336
Betyg: 2/5

Rekommenderas till: dig som vill ha glittrig, fluffig romantik i vag dystopimiljö

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en bok med riktig konflikt, dig som ogillar triangeldraman

Spoilervarning för dig som inte läst första boken, The Selection!






För bara ett par månader sedan hade sjuttonåriga America Singer aldrig kunnat tro att hon skulle fara till palatset och tävla om att vinna kronan och prins Maxons hjärta. Hon drömde om en framtid med Aspen, men deras kastskillnader ledde till att han lämnade henne och krossade hennes hjärta. Förtvivlad bestämde hon sig för att ändå delta i tävlingen, och en kort tid såg det ut som att det ut som att Maxon skulle bli hennes make. Men sedan dök Aspen upp på palatset i vaktuniform, ångerfull och beredd att göra vad som helst för att få America tillbaka.
   Valet ligger hos henne, och oavsett vilket beslut hon fattar kommer hennes liv aldrig bli detsamma. 

The Elite tar vid där The Selection slutar: bara sex flickor är kvar i tävlingen, och America velar mellan vilken kille som är hennes drömmars man. Efter första boken hade jag inte särskilt stora förhoppningar, men jag höll tummarna för att något mer spännande skulle hända, speciellt vad gäller rebeller och det korrumperade kungariket.

Vad fick jag?

...kärlekstrams. Och pyttelite dystopielement.

Jag håller fortfarande fast vid att jag gillar America bäst när hon fattar beslut som inte är baserad på vem hon ska bli ihop med; den förälskade America är mest irriterande. När hon däremot tänker på annat, som hur hon skulle klara jobbet som drottning, hur hon kan hjälpa riket, vad som är fel på kastsystemet osv så stiger hon snabbt i grad och blir en mycket intressantare karaktär som jag faktiskt hade respekt för. Vad gäller romansen så är jag fortfarande team Maxon, även om han sjönk lite i mina ögon efter vissa händelser. Aspen fortsätter att vara ett bottennapp på alla sätt och vis, och alla bikaraktärer, speciellt de andra tävlande, har knappt någon personlighet alls.

För övrigt var handlingen dessutom förutsägbar: någon som skulle vara ett stort avslöjande har jag väntat på sen mitten av förra boken, och därefter var det ganska lätt att räkna ut vad som skulle hända i resten av den här boken. Betygen fortsätter att ligga på två, men mycket nära en etta (typ ett och ett halvt).

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Så var det någon som blev överraskad av att Marlee hade en affär med en palatsvakt? Eller att hennes bestraffning skulle göra America osäker på sina känslor inför Maxon och stoppa upp hela bokens handling istället för att låta serien ta slut efter en och en halv bok? Någon?

torsdag 10 juli 2014

Department 19 av Will Hill


8608740

Titel: Department 19
Serie: Department 19 #1
Författare: WiIll Hill
Förlag: Razorbill
Sidor: 540
Genre: fantasy, mysterium
Betyg: 1/5

Rekommenderas till: dig som gillar filmen Van Helsing, blod och vampyrer

Rekommenderas inte till: dig som inte vill ha en bok som tror att kvalité = blod








De senaste två åren i Jamie Carpenters liv har inte varit lätt. Han pappa sköts ner av män i svart efter att ha samarbetat med terrorister, och ända sedan dess har han och hans mamma blivit utstötta ur resten av samhället. Än värre blir det när hans mamma kidnappas av en sadistisk, hämndlysten vampyr och Jamie tvingas gömma sig på Departmen 19, en hemlig organisation som jagar vampyrer och andra övernaturliga monster.
   Den ljusa sidan? Han får hänga med Frankensteins monster och samarbete med en supersnygg vampyrtjej för att hitta sin mamma innan det är för sent.

Department 19 påminner mig en hel del om filmen Van Helsing i det att den tror att att den blir bra genom att slänga in en sexig tjej, coola, moderniserade vapen istället för den klassiska pålen, så elaka, blodiga vampyrer som möjligt och en huvudperson som är arg hela tiden. Den har seriöst vampyrer som exploderar när man dödar dem. Blod och köttslamsor överallt. Det var nästan på samma löjlighetsnivå som att glittra i solljus. Med tanke på hur nästan barnslig handling och huvudperson var kändes det nästan lite opassande med så mycket blod.

Huvudpersonen Jamie betedde sig som en bortskämd liten snorunge, hade ständiga raseriutbrott och gjorde precis som han ville hela tiden, och jag hade kunnat acceptera detta om han lärt sig en läxa och vuxit upp lite. Istället vinklas boken på det typiska "vuxna har fel och barn har rätt"-sättet och alla följde den helt oerfarne sextonåringen som inte kunde se en fälla om den så sparkade honom i baken. För att göra honom extra "cool" var han såklart en naturbegåvning på vampyrdödande (trots att han fått stryk av vanliga mänskliga mobbare dagen före) och får samarbeta med en superhet vampyrtjej och Frankensteins monster. Övriga karaktärer var platta och relativt ointressanta, men jag gillade Larissa och Matt.

Detta var långtifrån de enda problemen. Handlingen var förutsägbar, en av mina favoritkaraktärer (de var inte många...) var bara med i två kapitel, bristen på kvinnor retade mig från början till slut (organisationen sades bestå av både män och kvinnor, men ALLA som nämndes var män. Enda undantaget var kärleksintresset) och Frankenstein, som hade kunnat vara en cool karaktär, gjordes supermesig genom att bli ständigt utskälld av en liten snorunge med humörsvängningar.

I vanliga fall brukar jag kunna stänga av hjärnan en stund och roas av en händelserik historia utan att störas allt för mycket av alla fel (jag är faktiskt hyfsat road av Van Helsing trots att den är skrattretande dålig) men jag kunde inte läsa en sida i Department 19 utan att bli irriterad, och när jag är irriterad plockar jag fram alla småfel jag kan hitta och då blir jag ännu mer irriterad. 1 utav 5 i betyg.


Boktrailern. Beskriver boken ganska bra: massor av flashiga vapen och blod. 

onsdag 9 juli 2014

The Extra av Michael Shea


6962661

Titel: The Extra
Serie: -
Författare: Michael Shea
Förlag: Tor Books
Sidor: 288
Genre: science fiction, action, gore, dystopi
Bertyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha massor av blod och karaktärer som kan stå upp för sig själva framför en armé av jättespindlar

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en bok med någon form av djup hos vare sig karaktärer eller handling, dig som ogillar svordomar och slang.






Tycker du att dagens filmer kan vara råa, blodiga och oförlåtande? Vänta tills du ser hur det är att jobba som statist i det framtida Hollywoods storfilmer. Mindre än 20 procent kliver ut från scenen vid liv - resten dör en plågsam död för att göra filmen mer äkta och dramatisk så att så mycket pengar som möjligt kan tjänas.
   Men vem skulle frivilligt anta ett sådant jobb? Inga annan än de desperata, och det finns många desperata människor i den här verkligheten. Över hälften av befolkningen är fast i the zoo, en vidsträckt slum där man kan vara glad om man har mat på bordet. Prispengarna för den som inte bara överlever utan dessutom dödar något av de robotiserade monstren under inspelningen är mer än tillräckligt för att komma undan det hårda livet o the zoo.
   Om man överlever, vill säga. 

Det finns inre överdrivet mycket att säga om The Extra. Den är en dystopi, men inte menad att handla om revolution eller rättelse eller något sådant som de flesta andra dystopier kretsar kring (även om den delar ut några pikar till dagens filmindustri). Istället kretsar den bara kring ett fåtal dagar, speciellt inriktat på de få timmarna huvudpersonerna spenderar framför kameran. Det är en överlevnadshistoria snarare än samhällskritisk dystopi, och det är helt okej om det är vad man väntar sig. Jag var road när jag läste och undrade hur det skulle gå och det är mer än tillräckligt för att ge ett godkänt i betyg.

Men det är inget mästerverk heller precis. Karaktärerna är visserligen en trevlig blandning (alla är inte vita och straight, vilket är ett stort plus i en värld där 99 procent av alla huvudpersoner är det) men de är också ganska platta. De har några stereotypiska personlighetsdrag och det är allt. Men de var tuffa och tillräckligt intressanta för att hålla igång boken i nästan 300 sidor. Dessutom var det kul att få läsa ur synvinkeln från så många karaktärer, både statisterna och de som var med och tillverkade filmen. Om jag måste välja favoriter så är det absolut Kate och Sandy. Men tvinga mig inte att prata om de häpnadsväckande dåliga försöket till romantik. Huhä. Tack och lov att det inte tog mycket utrymme.

Mitt största problem med boken var faktiskt språket. Jag brukar inte ha problem med lite svordomar här och där (jag använder det själv lite väl ofta, som ni kanske märkt) men Shea har tagit i lite väl mycket. Det är 'fuck you' och 'bitch' överallt, och jag mer än lite trött på det. Dessutom pratade de flesta av huvudpersonerna i irriterande slang som gjorde det svårt för mig att fokusera på läsningen.

The Extra är som en actionfilm i bokformat: snabb, blodig och rå, och om du vill ha ett andlöst äventyr med sci-fi stämning kommer du att gilla den.

Och den har jättespindlar. Jättespindlar är nog det mest fruktansvärda monster som finns.

tisdag 8 juli 2014

Tisdagstipset

Veckans tema: spöken och demoner

17566703

Micheline Helsing is a tetrachromat—a girl who sees the auras of the undead in a prismatic spectrum. As one of the last descendants of the Van Helsing lineage, she has trained since childhood to destroy monsters both corporeal and spiritual: the corporeal undead go down by the bullet, the spiritual undead by the lens. With an analog SLR camera as her best weapon, Micheline exorcises ghosts by capturing their spiritual energy on film. She's aided by her crew: Oliver, a techno-whiz and the boy who developed her camera's technology; Jude, who can predict death; and Ryder, the boy Micheline has known and loved forever.

When a routine ghost hunt goes awry, Micheline and the boys are infected with a curse known as a soulchain. As the ghostly chains spread through their bodies, Micheline learns that if she doesn't exorcise her entity in seven days or less, she and her friends will die. Now pursued as a renegade agent by her monster-hunting father, Leonard Helsing, she must track and destroy an entity more powerful than anything she's faced before . . . or die trying.

Lock, stock, and lens, she’s in for one hell of a week. 

Varför jag är nyfiken: SPÖKEN

måndag 7 juli 2014

Ruins av Dan Wells



Titel: Ruins
Serie: Partials Sequence #3
Författare: Dan Wells
Förlag: Balzer + Bray
Sidor: 464
Genre: dystopi, post apokalyptiskt, science fiction
Betyg: 5/5

Spoilervarning till dig som inte läst de första två böckerna, Partials och Fragments!

Rekommenderas till: dig som vill avsluta serien

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar serien

(vill du ha fler anledningar att läsa/inte läsa boken, kolla tidigare recensioner)





Kira Walker är fast under doktor Morgans mikroskop, Samm måste hålla ett löfte som håller kvar honom på andra änden av kontinenten och Long Island håller på att kollapsa i ett krig som kan förinta båda arterna, för gott den här gången. 
   I takt som Kira fortsätter att söka efter ett botemedel mot både RM och utgångsdatumet står det mer och mer klart att lösningen är både det enklaste och det svåraste de båda civilisationerna någonsin stått inför. 

Whoa.

Det finns inget bättre ord att inleda den här recensionen med. Whoa indeed. Det var svårt för mig att sammanfatta handlingen i Ruins, för det som i Partials började med det enkla målet bota RM har vid det här laget urartat till så mycket mer. Det är fler karaktärer än någonsin att hålla reda på och alla verkar ha sin egen lilla historia att reda ut, och allting knyts ihop och känns väl avslutat. Det är så mycket som händer att jag aldrig blev uttråkad, trots bokens nästan 500 sidor. Trots att svar började poppa upp till de många frågorna fanns det alltid något annat att undra och ivrigt leta efter. Det enda dåliga med det här var att vissa trådar kändes lite onödiga, som att de mest var där för att göra allting ännu svårare för karaktärerna. Men det är bara ett litet problem.

Jag minns hur jag i första boken tyckte att bikaraktärerna var lite platta, men det tycker jag absolut inte längre. Speciellt Marcus är plötsligt en av mina favoriter: hans sinne för humor gjorde denna annars väldigt mörka boken mycket ljusare. Triangeldramat som utvecklats mellan Marcus, Kira och Samm hanterades överraskande väl, utan onödigt drama och utan att karaktärerna tappade huvudet över kärlek mitt i en krigszon. Bland andra karaktärer så växte Ariel och framför allt Heron mycket i mina ögon, med extra tonvikt på Heron. Hennes utveckling fick mig att bli tårögd.

I Fragments hade jag problemet att nästan alla tvister var väldigt förutsägbara. Även här såg jag vissa händelser komma långt i förväg, men det fanns också många saker som verkligen chockade mig. Detta var definitivt den mörkaste boken i trilogin. Många dör, och jag blev tårögd mer än en gång. Kort sagt så var det ett närmast perfekt avslut på en imponerande trilogi.

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Så vad gjorde egentligen Armins partialsoldater i ParaGen-byggnaden i Fragments? Hur kunde de veta att det skulle komma folk dit?
  • Hade inte väntat mig att atombomben faktiskt skulle gå av! Blev helt förkrossad när det hände. Och Vinci!
  • Hur kunde Kira inte förstå att the Bloodman var hennes pappa? Det var ju så uppenbart! Han var ju den enda Trust-medlemmen hon inte identifierat ännu.
  • Herons död krossade mig. Hon går hela boken och allt hon bryr sig om är att överleva för hon har bokstavligt talat inga känslor. Sen börjar hon få känslor och så offrar hon sig själv för alla andra. Jag. Blev. Förkrossad.
  • Kiras pappa var verkligen världens psykopat. Herregud han var läskig.
  • Så vad var hela poängen med vinterns återkomst annat än att göra det jobbigt för karaktärerna att ta sig från punkt A till punkt B? Kändes lite onödigt.

söndag 6 juli 2014

Lördagsfilmen - The dinosaur project

Varje lördag kommer jag att ge filmrekommendationer, både till storfilmer, okända små pärlor och spännande kortfilmer. Jag kommer ge en kort sammanfattning av filmens handling och en liten recension. 

Den här veckan: The Dinosaur Project


Precis som Loch Ness-monstret i Skottland finns legenden om Mokele Mbebe i Afrika - och många tror att den mytomspunna varelsen kan vara en kvarleva från dinosauriernas tid. I takt med att antalet människor som påstått sig ha sett varelsen ökar, så ökar också intresset. Till slut sätts en brittisk expedition samman för resa till Afrika och söka efter varelsen. Men vad de trodde skulle bli en händelselös resa urartar snabbt katastrofartat. Mokele Mbebe är inte det enda monstret som gömmer sig i den mörka djungeln. 

Jag är en dinosaurienörd. Jag har dyrkat Jurassic Park sedan jag var fem och följde nästan som besatt serierna Terra Nova, Prehistoric Park och Primeval i tur och ordning. Men saken är den att antalet filmer, serier och till och med böcker med dinosaurier i huvudrollen är förvånansvärt litet, och de som finns har en tendens att vara förvånansvärt dåliga. 

The Dinosaur Project är ingen Jurassic Park. Men den är heller inte tillnärmelsevis lika dålig som många andra dinosauriefilmer där ute. Effekterna är riktigt bra - dinosaurierna ser ut som dinosaurier istället för datoranimerade klumpar. Den är spännande, skådespelarna är bra för det mesta, och formatet med found fotage fungerar definitivt till filmens fördel. Det får det att kännas som om man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända med karaktärerna, och om någon alls kommer att överleva. Vissa saker var förutsägbara, medan andra kom som en stor överraskning. I det stora hela är det en film jag rekommenderar till alla alla andra dinosaurienördar där ute. 


fredag 4 juli 2014

InterWorld av Neil Gaiman och Michael Reaves


47701

Titel: InterWorld
Serie: InterWorld #1
Författare: Neil Gaiman och Michael Reaves
Förlag: HarperCollins
Sidor: 239
Genre: fantasy, äventyr, science fiction
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha ett lättsmält, fantasifyllt äventyr

Rekommenderas inte till: dig som ogillar plot holes, fantasy, och karaktärer utan djup









Joey Harker är den typen av kille som kan gå vilse i sitt eget hus. Bokstavligt talat. Men inte ens han har lyckats komma så vilse att han gått in i en annan värld. I alla fall inte förrän den där ödesdigra dagen när han försökte hitta hem efter att, än en gång, kommit vilse, och kom fram till ett hus där han inte längre existerade.
   Joey är en Walker, en person med förmågan att gå mellan olika parallella verkligheter. Detta är en unik gåva, och mäktiga krafter är ute efter honom för att kunna använda den. Det finns världar baserade på vetenskap och världar baserade på magi, och båda sidor letar efter ett sätt att skaffa mer makt över andra. För att överleva och rädda multiversum måste Joey slå sig samman med andra alternativa versioner av sig själv och lära kontrollera sin gåva. 

InterWorld är en klassisk äventyrsbok, mer eller mindre riktad till en lite yngre publik men passande även för lite äldre som vill ha något lättsmält och äventyrligt. Den är kort och snabbläst, och även innehållet är lätt och spännande utan att någonsin bli komplicerat eller tungt. Hela konceptet känns unikt och jag tyckte att det var jättekul att lära mig hur de olika världarna fungerade och hängde ihop. Idén med att det finns världar som faller antingen åt magi eller vetenskap, och att de världar "i mitten" får lite av båda, var extra rolig. Vanligtvis brukar ju böcker välja att fokusera på antingen den ena eller den andra, men InterWorld använder sig av båda. Jag önskar att vi fått se mer av de vetenskapliga skurkarna, nu fick vi mest följa de magiska, HEX, men de var också intressanta om än lite platta (ända anledningen att göra någonting är MAKT och att vara OND)

När det kommer till karaktärerna så var de nästan utan undantag olika dimensionella varianter av Joey. Det fanns både kvinnliga och manliga, unga och gamla, magiska och vetenskapliga. Även här var det fantasifyllt: det fanns en tjej med vingar, en annan tjej som var delvis varg, en kentaur, en kille från en värld där alla har fjädrar istället för hår och lägger ägg istället för att föda barn, en kille som var cyborg, mm. Tyvärr introducerades lite för många och mycket få hann få några karaktärsdrag annat än "hon har vingar" eller "han är en cyborg". Joey var modig och äventyrslysten, men samtidigt ungdomligt naiv och lite väl självsäker, och i det stora hela var han sympatisk och rolig att följa men inte mycket mer.

Som avslutning kan jag säga att du inte bör läsa den här boken om du vill ha något djupt eller alltför genomtänkt. Det finns knappt något sådant som gråzoner (du är antingen GOD eller OND), massor av små plot holes (varför har bara Joeys Walker förmågan?) men om du vill ha ett lättsmält, klassiskt äventyr kommer detta att fungera perfekt. Faktum är att jag tror att den här boken skulle göra sig utmärkt som tecknad film i stil med Treasure Planet.

torsdag 3 juli 2014

The Selection av Kiera Kass


10507293

Titel: The Selection
Serie: The Selection #1
Författare: Kiera Kass
Förlag: Harper Teen
Sidor: 336
Genre: dystopi, romantik
Betyg: 2/5

Rekommenderas till: dig som vill ha någonting lättsmält med massor av glittriga klänningar och söta pojkar. Dig som vill ha en nybörjar-dystopi

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en dystopi som fokuserar mer på att vara samhällskritisk än glittrig, dig som ogillar triangeldraman






The Selection är en chans som varje ung kvinna i Ilea kastar sig över, och America Singer verkar vara den enda som inte är intresserad. 35 flickor kommer att väljas ut, och bland dessa ska landets prins och blivande kung Maxon välja ut en brud och framtida drottning. Vinnaren kommer aldrig mer behöva oroa sig för pengar och mat på bordet, något Americas familj verkligen kunde behöva, men det ändrar inte hennes känslor inför tävlingen. 
   America är redan kär, huvudlöst förälskad i den stilige Aspen. Men där Americas familj är fattig är Aspen närmast konstant pank, tvingad att arbeta hårt för att mätta sin familj. Han övertalar America att inte låta en sådan här chans att gå till spillo, och mot bättre vetande anmäler hon sig till en tävling många är beredda att döda för vinna. 

Jag hade inte höga förväntningar på The Selection, och först verkade den ligga på den låga nivå jag väntat mig. Americas hela liv kretsade kring Aspen (som för övrigt var en riktig typ som jag inte gillade alls) och de dystopiska elementen i Ilea kändes helt orealistiska. USA har slagit sig ihop med Kanada och Mexico, bildat ett kastsystem och blivit ett totalitärt kungadöme? Jo tjena.

Men sedan skeppades America iväg till tävlingen och till min stora förvåning började boken ta sig. När hennes liv inte längre kretsade kring en man visade sig America vara en helt resonabel karaktär, självständig, ärlig och omtänksam, och jag fattade snabbt tycke för henne. Prins Maxon var också överraskande charmig och rar, och jag kom på mig själv att flera gånger sitta och tänka att han är sååå söt, och det var trevligt efter alla typiska bad boys man ser i YA. När det verkade som att han och America skulle förbli vänner jag jag riktigt hoppfull, och om det fortsatt gå i den riktningen hade det säkert blivit en fyra i betyg. Det hade varit unikt att se en bok utförd så (jag har bara sett det en gång) men tyvärr höll det inte i sig. Triangeldramat snubblade in, America blev samma kärlekskranka person hon varit i början (plus en massa irriterande obeslutsamhet) och boken sjönk drastiskt i kvalité. Jag vill inte att America ska bli ihop med någon av killarna, men om jag måste välja är jag Team Maxon utan tvekan för Aspen var ett svin på alla sätt och vis.

Jag vet inte om jag skulle kalla The Selection för en dystopi heller. Poängen med en dystopi är samhällskritik och försök att förändra det totalitära samhället på ett eller annat sätt, och det fanns bara i mycket små mått här. Handlingen kretsade till nittionio procent på kärlekshistorian och de dystopiska elementen hamnade mest i bakgrunden. Men trots hur ologiskt samhället var måste jag säga att det var ganska unikt och intressant, och det var roligt att lära sig hur det fungerade, vad som liknade vår nutid och vad som var annorlunda.

Och jag kan inte låta bli att undra om Kass döpte huvudpersonen till America bara för att kunna säga "I am America" och "I love you, America" så många gånger som möjligt.


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Blev så irriterad när Aspen dök upp i slottet. Kunde inte han bara hållit sig borta?
  • Känns så övertydligt att Marlee har gått och blivit kär i nån palatsvakt. Slår vad om min månadslön att det är det som har hänt. 

Boktrailer

onsdag 2 juli 2014

Fragments av Dan Wells


13170596

Titel: Fragments
Serie: Partials sequence #2
Författare: Dan Wells
Förlag: Balzer + Bray
Sidantal: 576
Genre: postapokalyptiskt, dystopi, science fiction
Betyg: 4/5

Varning för spoilers om du inte läst första boken, Partials!

Rekommenderas till: dig som vill ha en dystopi som är både actionfylld och filosofisk, dig som gillade första boken

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar sci-fi, vill ha mer romantik eller långa böcker som kan vara ganska tunga på sina ställen





Kira Walker lyckades rädda livet på en enda bebis, men hon är ännu långt ifrån att rädda mänskligheten. Fortfarande kan man inte producera botemedlet utan hjälp från partials, och de har sina egna problem att hantera. Utgångsdatumet, den oundvikliga döden som drabbar alla partials efter 20 år, är på väg att utrota dem. Doktor Morgan gör allt i sin makt för att lägga vantarna på Kira, och Kira själv är beredd att offra allt för att rädda båda sidor från utrotning.
   Samtidigt står hon inför en personlig kris som sakta äter upp henne inifrån: vad är hon egentligen?

När jag tänker tillbaka på den första boken i serien, Partials, minns jag den som en ganska medelmåttig dystopi som inte står ut så mycket i mängden, men till min förvåning var uppföljaren riktigt bra. Den börjar växa och kännas mer unik. Den berättas ur flera olika PoV's, och vi får följa flera olika konflikter som vävs samman med varandra på ett sätt som verkligen drar in en i berättelsen. Jag älskade vart det ledde och hur spänningen hölls uppe, även om mycket få av tvisterna lyckades överraska mig.

I första boken brydde jag mig i stort sett bara om Kira, och speciellt Marcus kändes fruktansvärt blek. Nu får man följa en stor del av boken ur hans synvinkel, och jag måste säga att han till och med fick mig att skratta några gånger. Även Samm känns mer intressant, och jag gillade Heron mer än jag trodde att jag skulle göra. Samma sak gäller den nya karaktären Afa; jag trodde inte att jag skulle bry mig så mycket om honom. Men Kira är stjärnan i storyn: självuppoffrande för mänskligheten (och partialsheten?), men samtidigt tuff och fruktansvärt smart. Jag har märkt att jag verkligen gillar vetenskapligt lagda karaktärer; de triggar igång min inre nörd.

På tal om nördighet, Fragments innehåller en del intressanta saker för de som vill ha lite tankenötter. Jag hade gärna haft mer vetenskapliga detaljer kring partials, men vi fick ändå mycket som det var, och till min förtjusning kretsade en stor del av handlingen kring filosofiska frågor om vad som vad som gör en till människa, vad som är rätt och fel, osv. Jag uppskattade verkligen att Kira fick lära sig att det inte alltid finns goda lösningar till alla problem, och att det ibland måste göras otroliga uppoffringar. Ingen här pekas ut som OND, utan bara mer eller mindre desperat att rädda den sidan de står på. Det negativa med detta är att boken blev väldigt lång, och om jag inte lyssnat på den som ljudbok (har fått en månads presentkort på Storytel) så skulle det förmodligen tagit mig fruktansvärt lång tid att bli klar med den.

Jag vill inte säga för mycket om romansen för att undvika spoilers (om du helt vill undvika dem: hoppa över det här stycket), men jag älskar hur Wells tar tydligt avstånd från trenden med överdramatiska triangeldraman och insta-love. Kärleken växer fram så långsamt att den först knappt märks, men kemin är tydlig ända från början och när kyssen kom fick den mig inte att himla med ögonen, vilket kyss-scener i ungdomsböcker ofta får mig att gör. Istället shippar jag nu det här paret väldigt intensivt.

Betyg blir en mycket, mycket stark 4 utav 5, men inte riktigt tillräckligt för att nå toppbetyg. Håller tummarna för sista boken!
the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Blev riktigt förvånad över Afas död. Jag hade redan räknat ut att det skulle hända, men det var så plötsligt och samtidigt odramatiskt att jag först inte fattade det. Det är så ovanligt att viktiga karaktärer bara dör, bara sådär, och jag blev riktigt chockad.
  • Åh, titta, någon hittade atomvapen. Vilken förvåning. Vad är det med människor och bomber?

tisdag 1 juli 2014

Tisdagstipset

Veckans tema: parallella universum

Tror inte det var så länge sedan jag hade det här temat men strunt samma, jag hittade en intressant bok att tipsa om

17234658

Every Day meets Cloud Atlas in this heart-racing, space- and time-bending, epic new trilogy from New York Times bestselling author Claudia Gray.

Marguerite Caine’s physicist parents are known for their radical scientific achievements. Their most astonishing invention: the Firebird, which allows users to jump into parallel universes, some vastly altered from our own. But when Marguerite’s father is murdered, the killer—her parent’s handsome and enigmatic assistant Paul—escapes into another dimension before the law can touch him.

Marguerite can’t let the man who destroyed her family go free, and she races after Paul through different universes, where their lives entangle in increasingly familiar ways. With each encounter she begins to question Paul’s guilt—and her own heart. Soon she discovers the truth behind her father’s death is more sinister than she ever could have imagined.

A Thousand Pieces of You explores a reality where we witness the countless other lives we might lead in an amazingly intricate multiverse, and ask whether, amid infinite possibilities, one love can endure.

Varför jag är nyfiken: parallella universum är coola och dessutom TITTA PÅ DET FINA OMSLAGET TITTA PÅ DET hnng