fredag 11 april 2014

The Girl and the Geek

Kort scen (lite drygt en sida) mellan Jasmine och Jasper som dök upp i mitt huvud. Vet inte riktigt var den hör hemma i berättelsen, men efter att jag kommit på idén ville den inte lämna mig ifred förrän jag skrivit den.

Jas är en fruktansvärd konstnär och Jasper är en tönt



”Vad gör du?”
   Jasper faller ner i soffan bredvid mig så plötsligt att jag nästan sväljer pennan jag satt och tuggade på.
   ”Åh, öhm, målar lite bara.” Jag ler nervöst och flyttar lite på mig, drar upp fötterna på soffan så att jag kan ha benen mellan honom och ritblocket. ”Inget speciellt. Bara… målar.”
   ”Jaså, det säger du?”
   Jasper ler också, men på ett vänligt, retsamt sätt med ena ögonbrynet höjt. Han har sin laptop i knäet, repig och sliten men uppenbart en mycket högt värderad familjemedlem. Skärmen vaknar kvickt till liv när han stryker ena handen över tangentbordet, och jag kan inte anat än himla med ögonen och undra hur många delar är kvar från när han först köpte den. Om någon fick för sig att bända upp den skulle insidan förmodligen vara mer avancerad än en atombomb.
   ”Vad gör du själv?”
   ”Åh, bara surfar lite.” Han ler sitt retsamma leende igen och jag frustar irriterat till. ”Hej, man kan inte få se?”
   Det tar några sekunder för min hjärna att processa hans ord.
   ”Vadå, mina teckningar?”
   ”Självklart, vad annars?”
   ”Jag bara tänkte att det kanske var något annat du ville se”, säger jag torrt, i ett hopplöst försök att dölja hur mina fingrar plockar allt nervösare med den söndertuggade pennan. Stackars ironiblinda Jasper bara blinkar mot mig med samma ansiktsuttryck vuxna får när de låtsas förstå ungdomsslang. ”Det är verkligen inget speciellt”, urskuldar jag mig. ”Verkligen. Jag är en amatör.”
   ”Men jag vill se ändå”, envisas Jasper. ”Kom igen, du släpar med dig den där grejen överallt. Jag är nyfiken.”
   Tveksamt tittar jag ner på blyertsskissen i mina händer, väger fördelar mot nackdelar. Jag visar inte vad jag målar för någon nästan av princip, och allmänheten verkar ha utvecklat en instinkt som påminner dem om att människor med penna och skissblock vill bli lämnade ifred.
   ”Okej”, säger jag långsamt och skickar ännu långsammare över blocket. ”Men du skulle bara våga skratta.”
   Jasper skiner upp och balanserar sin laptop i knäet för att kunna ta emot blocket med båda händerna som ett ivrigt barn. Jag iakttar hans ansikte och räknar ner. Det tar exakt två och en halv sekunder för hans leende att försvinna.
   ”Det här är… wow.”
   ”Skrattar du så stryper jag dig”, varnar jag.
   ”Jag bara…” Han hejdar sig, lägger ena handen över munnen och ger ifrån sig ett halvkvävt ljud från djupt nere i halsen. När han tar bort handen är han röd i ansiktet. ”Den är jättefin”, säger han gällt.
   Jag blänger på honom.
   ”Så jag kan inte måla. Vadå då?” Jag sträcker på mig och försöker se självsäkrare ut än vad jag känner mig.
   Den röda färgen har sakta börjat tona bort från Jaspers ansikte. Han bläddrar mellan sidorna och måste bita sig i läppen för att behålla sitt pokerface. Halvvägs hejdar han sig och pekar på bilden bild. ”Den här är fin. Öh… ögonen är nästan lika stora.”
   ”Du ska veta att jag som regel inte visar det där för folk”, muttrar jag surt. ”Få mig inte att bredda regeln.”
   Han ler fåraktigt. ”Förlåt.” Bläddrar några sidor till och hejdar sig sedan igen. ”Men du, hur kommer det sig att du tycker om att måla så mycket?”
   ”Jag antar att det bara får mig att slappna av. Jag menar, det är något jag gör för mig, inte för någon annan. Jag måste inte kunna det för skolan så jag kan vara precis hur dålig jag vill. Dessutom är det ingens liv som hänger på det”, tillägger jag dystert.
   Att jag är en perfektionist är ingen hemlighet. Om jag inte kan göra någonting perfekt föredrar jag att inte göra det alls, och om jag har en uppgift gör jag den från grunden. Men teckning är någonting annat. Det är inte något någon annan lassat på mig, det är inget någon har rätt att klaga på och inget jag behöver kunna. Det är på något sätt befriande att vara riktigt usel på något men ändå kunna göra det precis hur mycket jag vill.
   Jasper stänger försiktigt blocket och skickar över det till mig.
   ”Jag förstår inte vad du menar med dålig”, säger han retfullt. ”Jag tycker att du är en naturbegåvning.”
   ”Sluta med det där innan jag slår dig med något.”
   ”Slå mig inte med blocket bara. Det vore ett slöseri med underbar konst.”

   Jag slår honom med blocket.

These dorks IST

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar