fredag 7 mars 2014

Girl back to the roof

Kapitel 11
Första kapitlet

Precis när det börjar kännas som en high school-film kommer demonerna tillbaka. Och jag borde inte skriva gräl. Det blir inte bra. Alls.

Kapitel 12

”Han måste ha varit en av dem, de där typerna som… som kidnappade dig.”
   Jag grimaserar och faller bakåt på sängen. Trots att det har gått nästan en månad känns det helt fel att prata med Jasper om det som hände honom. Alla var så fokuserade på mig efteråt, på vad jag gjort, att det ibland känns som att hans lidande helt glömts bort. Att han blev torterad.
   ”Han visste om era superhjälteaktiviteter, och att ni kan göra omänskliga saker, och han kände definitivt igen mig, men jag tror inte han vet något om vampyrer och demoner.”
   ”Jag antar att det finns begränsningar för vad folk kan tro på.”
   Jag sneglar upp på Jasper. Han sitter vi mitt skrivbord och vrider snurrstolen sakta fram och tillbaka med ena foten. Ansiktet är spänt och jag kan se att det här ämnet tar mycket hårdare på honom än han vill erkänna.
   ”Vi kan prata om det här senare”, säger jag försiktigt. ”De andra måste ändå veta; jag kan försöka hitta ett hål imorgon och komma bort till er.”
   Jasper har tagit för vana att komma över några kvällar i veckan, kolla att jag mår bra. De andra följer med ibland men brukar inte stanna speciellt länge. Jag tror att de blir nervösa av ett vara instängda i en lägenhet på det här viset. Det krävdes en hel del lirkande bara att övertala dem att använda dörren istället för fönstret, och jag märker att de inte helt litar på min mamma. Men jag tycker att hon hanterar det bra, med tanke på omständigheterna. Tränger sig inte på, men visar ändå tydligt att om de hittar på nåt dumt kommer hon att agera. Jag vet inte om jag borde vara generad eller stolt. Antagligen lite både och.
   ”Men det här är viktigt”, envisas Jasper. ”Jag borde ringa dem så att de kommer hit och vi kan bestämma vad vi borde göra.”
   ”Jasper”, säger jag mjukt, ”om de väntat så här länge med att spåra upp mig tror jag knappast att de kommer slå ner dörren i natt. För allt jag vet kanske det till och med var en vanlig journalist. Det kan vänta tills imorgon.”
   Jag nämner inte att mamma förmodligen skulle spika för fönstret, låsa dörren och kasta bort nyckeln om jag försummar ännu en kväll som jag kan ägna åt studier. Hon vet inte ens om att Jasper är här; trots mina protester tar han fortfarande fönstret när inte Kevin är med och kan kontrollera att korridoren är öde.
   ”Okej”, säger han, och jag låtsas inte om att jag märker den lättade minen i hans ansikte.
   Förmodligen borde jag försöka prata med honom om det som hände. Jag får en klump i magen.
   Men det får bli en annan kväll.
   Vi småpratar en stund om vardagliga saker, och Jasper slappnar sakta av igen. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att umgås så här naturligt med honom; det är som att jag ständigt väntar mig att han ska tröttna på mitt sällskap och sluta komma över. Den enda som regelbundet brukade besöka mig tidigare var Mimmi, och hon hade nästan alltid någonting annat som tog upp hennes tid. Vi träffades på sin höjd några dagar i månaden efter skoltid.
   Inte för att jag helt har blivit av med vad Mimmi brukar kalla ”min antisocial sida”. Ibland känns det som om jag är två personer samtidigt; en ensam liten flicka som vill ha uppmärksamhet och folk omkring sig, och en tjurig, lättirriterad tonåring som vill bli lämnad ifred med sina böcker och slippa samtal. Det är förvirrande, förmodligen lika mycket för mina vänner som för mig.
   Men jag gillar att ha dem här. Bara tanken på att de skulle kunna tröttna på mig gör mig vettskrämd.
   Som tur är verkar den stunden vara långt borta. Jasper arbetar upp sig ordentligt när vi av någon anledning börjar prata om kolonisering av Mars; jag berättar om något företag jag hört talas om som vill ha människor bofasta där inom femton år. Vi är båda överens om att det måste vara en bluff, men bara tanken på att spendera resten av sitt liv på en annan himlakropp är hisnande. Det slutar med att vi väger för- och nackdelar, om det skulle vara värt att ge sig av och aldrig komma tillbaka. Det är en sådan skillnad att diskutera den här typen av löjligt intressanta saker med honom mot det enkla kallpratet jag tvingas lyssna på, och ibland delta i, i skolan.
   Det förvånar mig inte att vi båda hade kunnat tänka oss att åka om det inte varit för att vi aldrig skulle ha kunnat komma igenom de obligatoriska läkarkontrollerna. För att inte tala om att bilder och filmer av de ”modiga pionjärerna” skulle hamna överallt.
   Jag är så insjunken i samtalet att jag helt missar att någon knackar på dörren, och jag är lika omedveten om att mamma släpper in besökaren. Det är först när hon ropar till mig som jag blir medveten om vad det är som händer.
   ”Jasmine! Mimmi är här!”
   Jag flyger upp från sängen som skjuten ur en kanon och Jasper mer eller mindre faller huvudstupa när han reser sig från skrivbordsstolen. Han hade suttit med båda benen uppdragna och hoptrasslade under sig, helt oförberedd på att plötsligt behöva flytta sig.
   ”Jag kommer!” hojtar jag tillbaka och gestikulerar mot fönstret med en hand. ”Vänta lite, kom inte i –” 
   Jag avbryts av att dörren till mitt rum öppnas. Jasper, som precis rest sig upp, dyker tillbaka ner på golvet och försvinner bakom mitt skrivbord. Fönstret är på exakt andra sidan rummet från honom.
   ”Mimmi!” Jag draperar mig själv över dörrposten så att hon inte kan komma in. ”Vad gör du- du skulle ha ringt.” Jag hejdar mig och ler nervöst, noggrann med att inte låta för mycket av tänderna synas.
   Hon höjer ett ögonbryn som hon alltid gör när hon tycker att jag beter mig konstigt, men rörelsen är en vana snarare än äkta. Det syns på hennes ansikte att hon är upprörd över något.
   Jag svär inombords. Det finns knappast någon tvekan om vad.
   ”Jag är ledsen om du är upptagen med någon av dina böcker, men vi behöver verkligen prata”, säger hon torrt.
   Jag känner ett snabbt styng av ilska. Om det varit jag som rusat in oanmäld hos Mimmi på det här viset skulle jag garanterat ha blivit utkörd efter några stela artighetsfraser. Men när det gäller mig så antar hon att det bara är att klampa in. För vad skulle jag kunna ha för mig? Det är ju inte så att jag har några vänner bortsett från henne.
   Det sorgliga är att jag skulle ha blivit glad om det här hänt för ett par månader sedan. Du vill prata med mig! Du gör tid för mig istället för någon annan från din enorma bekantskapskrets! Det gör mig ännu argare, både på mig själv och på henne.
   ”Jag är faktiskt ganska så upptagen”, säger jag kallt. ”Om du inte märkt det så missade jag precis över en månads skola, och jag har inga planer på att behöva gå om ett år, tack så mycket.”
   Det är inte helt en lögn; Jasper hade lovat att hjälpa mig komma ikapp med matten. Mimmi ser sårad ut och trots att jag inte vill får jag genast skuldkänslor.
   ”Javisst, jag antar att det är viktigare än allt. Jag kan verkligen se hur du prioriterar.”
   Dra åt helvete, tänker jag, men blir sedan arg på mig själv. Hon vill inte bara ordna saker och ting, hon har dessutom tagit initiativet till det. Kanske har hon sett igenom skölden jag konstant har uppe i skolan, kanske har hon förstått att ingenting är som alla tror. Hon är min bästa vän; kanske kan hon läsa mig mycket bättre än jag varit medveten om.
   Ilskan rinner av mig. Jag vill inte erkänna hur hoppfull tanken gör mig.
   ”Vi sticker upp till taket”, säger jag, smyger ut genom dörren och drar igen den efter mig. Jasper är knäpptyst på andra sidan.
   ”Taket?” ekar Mimmi undrande. ”Vad ska vi göra på taket?”
   ”Mamma har tagit för vana att hänga omkring mig hela tiden”, ljuger jag. ”Om vi vill ha lite andrum är det taket som gäller.”
   Mimmi tvekar, och jag kan se frågan i hennes ögon. Jag har aldrig beklagat mig över att mamma tjuvlyssnar eller är för beskyddande förut, men så har Mimmi heller aldrig kommit hit och ställt mig mot väggen om känsliga saker. Och om det är hon som behöver prata om någonting så gör vi det hemma hos henne, där det inte finns någon som kan tjuvlyssna.
   ”Fint”, muttrar hon till slut, och jag leder vägen ut från lägenheten.
   Jag undrar om Jasper kommer att vara kvar när jag kommer tillbaka. Hur länge kan han vänta? Om vi blir kvar här upp länge vill jag inte att han ska behöva sitta i mitt rum och rulla tummarna, men jag vet att han inte är typen som kommer att ge sig av direkt. Jag borde ha gett honom något tecken, visat att det är okej om han sticker.
   Det är kallt och mörkt på taket och jag påminns om att vintern är på väg med stormsteg. Klockan är bara halv sju och redan är det enda ljuset det som når oss från gatunivåns alla lampor och bilar, och från kringliggande byggnaders fönster. Jag kisar upp mot himlen, men det är för molnigt för att jag ska kunna urskilja stjärnornas blinkandes sken.
   ”Så vad ville du prata om?” frågar jag.
   Mimmi tvekar igen, tuggar på underläppen. Jag väntar tålmodigt men kan inte helt tränga undan den obekväma känslan som blir allt starkare. Tänk om hon har kommit på vad som hänt? Det borde inte vara möjligt, men tillräckligt många omöjliga saker har hänt de senaste veckorna för att jag ska överväga tanken.
   Eller tänk om hon tröttnat på mig? Jag var ju ”konstig” redan innan allt det här, och trots att jag försökt hålla fasaden uppe så måste jag ha betett mig märkligare än någonsin förr sen jag kom tillbaka. Hon kanske inte orkar umgås med mig längre? Hon kanske tröttnade för länge sedan men lät bli att säga något för att inte såra mina känslor, eller för att inte själv framstå som elak, men nu har jag slutligen gått över gränsen? Jag är ju trots allt inte alls som resten av hennes vänner. Jag pratar hellre om bosättning på Mars än relationer och känslor.
   Jag börjar kallsvettas. Tar några djupa andetag för att lugna mig själv men de fastnar mest i halsen. Mimmi är fortfarande tyst. Kan hon inte bara hosta fram det? Ju längre tystnaden sträcker ut sig desto fler hemska scenarier hinner jag fantisera ihop i huvudet.
   ”Jag undrar varför du har betett dig så konstigt”, säger hon till slut, och alla idéer i mitt huvud slocknar som om någon dragit ur kontakten.
   ”Du undrar varför jag betett mig konstigt?” ekar jag. Hjärnan kan knappt koppla ihop orden med sammanhanget.
   ”Alla undrar hur du mår, om du är okej, och jag har sagt att du är i chock för något måste jag ju säga, men…” Hon hejdar sig och stirrar ner mig på ett sätt som får mig att vilja be om ursäkt för att jag finns. ”Du beter dig inte som att du är i chock”, avslutar hon med en suck.
   ”Hur beter jag mig då?” säger jag. Jag vet inte om jag egentligen vill veta vad hon tycker, men att vara kvar i mörkret känns värre.
   ”Inte vet jag!” utbrister hon. ”Som om absolut ingenting hemskt har hänt, som om du bara plötsligt har bestämt dig för att du är bättre än alla andra!”
   Den tomma känslan försvinner, ersätts av någonting annat. Mina kinder bränner som eld. Jag måste vara illröd i ansiktet.
   ”Åh, jag ber så mycket om ursäkt för att jag inte reagerar på en månads förlorade minnen som alla väntar sig”, fräser jag. ”Nästa gång ska jag se till att läsa manualen innan jag visar mig bland folk igen.”
   Mimmi kniper ihop läpparna. Det gnistrar farligt i hennes mörka ögon.
   ”Det här är precis vad jag menar”, säger hon. ”Du var inte sådan här förut. Du fräste inte åt folk. Du kaxade dig inte och satte dig upp mot andra.”
   Jag lugnar sakta ner mig. Det här är ingen attack. Mimmi tror att jag blivit kidnappad, utsatt för gud vet vad som drivit mig till att förtränga flera veckors tid, och hon förstår inte min reaktion. Hon vill hjälpa mig men vet inte hur när jag inte beter mig som en helt annan människa än den hon kände.
   När jag tänker på det såhär känns det nästan skrattretande. Mimmi ska vara den som vet hur man hanterar folk, hur man lockar dem att prata om sina känslor. Jag är den som inte säger något, den som undviker det in i det sista. Och nu står vi här och hon hanterar det sämre än vad jag någonsin skulle ha gjort.
   ”Jag tror inte att jag kan umgås med er längre”, säger jag mjukt. ”Det funkar inte mer.”
   Mimmis mun faller öppen och jag skyndar mig att fortsätta innan hon hinner avbryta.
   ”Det är inte så att jag inte vill vara kompisar längre”, säger jag snabbt. ”Du är min bästa vän.”
   Min enda vän, känner jag nästan för att tillägga, bara för att det är den enda sanningen hon känner till. Eller skulle hon protestera, säga att Amber och Johanna och de andra också är mina vänner? Jag tror inte det. Hon är inte blind.
   ”Men resten av dem… de är inte mina vänner. Vi fungerar inte ihop. De tolererar mig, det är allt. Jag känner mig som det tredje hjulet och jag orkar inte med det längre; jag måste hitta någonting annat innan jag exploderar.”
   Mimmis gyllene hy har börjat anta en rödaktig färg. ”Du kunde ju försöka passa in”, fräser hon. ”Andra kan inte göra allt, vet du. Om du slutade bete dig som om du är bättre än alla och faktiskt pratade med dem skulle det här inte vara ett problem.”
   ”Ah, såklart.” Jag ler brett. ”Jag ska bara lägga alla mina önskemål åt sidan och bli precis som de vill att jag ska vara, för gud förbjude att jag umgås med folk som har samtal jag faktiskt är intresserad av att delta i.”
   ”Vafan är det för fel på dig?” utbrister Mimmi. ”Jag försökte inkludera dig!”
   ”Och jag är tacksam för det, men det behövs inte längre”, säger jag spänt. ”Jag kan klara mig själv.”
   ”Det är meningen att vi ska vara vänner!” skriker hon. ”Du kan inte sticka bara för att du har tröttnat!”
   Okej, that’s it. Mina ögon smalnar. Vid närmare eftertanke kan hon dra åt helvete.
   ”Har jag tröttnat? Det är du som knappt pratar med mig längre! Du är alltid upptagen med att shoppa eller gå ut med nån kille eller varför inte prata med vem som helst som inte är jag? Nån som är roligare?” Jag tystnar, backar ett steg. Stirrar på henne tills det känns som att jag ska bränna rakt igenom henne med blicken. ”Enda anledningen tills att du alls umgås med mig är som något jävla välgörenhetsprojekt, eller hur? Kan inte slänga ut mig ur gänget för jag är för konstig för att hitta nya kompisar, och då skulle du känna dig elak?”
   ”Det är väl fan inte mitt fel!” skriker hon tillbaka. ”Du är min vän! Om du har det jobbigt är det meningen att jag ska hjälpa dig, men du gör det jävligt svårt för mig!”
   ”Åh du vill hjälpa mig, är det så?” Blodet bultar i öronen och jag börjar bli kall, men jag är för arg för att bry mig om det, skiter i allt vad självkontroll heter. ”Jag förstår att det är därför du frågat mig hur jag mår, försökt att faktiskt prata med mig istället för att låtsas att allt är precis som det ska och sedan skriker åt mig när jag inte agerar som förväntat längre!”
   ”Det är du som skriker!” skriker hon tillbaka.
   Någonting skymtar förbi bakom Mimmi. Luften fastnar i halsen på mig och jag blir kall, men på ett helt annat sätt än tidigare. Istället för den berusande känslan av makt är det plötsligt som om jag inte kan röra mig alls.
   ”Mimmi…” viskar jag.
   ”Jag ville bara hjälpa till!” fortsätter hon.
   ”Mimmi!
   ”Men nähej, du tror att allt –”
   ”Bara håll käften!”
   Jag kan höra när Mimmis mun smäller igen och känner hennes blick bränna i nacken. Framför mig på takets kant tornar en varelse med silverögon upp sig.
   ”Mimmi, jag vill att du går tillbaka in och låser dörren. Ring polisen.”
   ”Vad pratar du om?”
   ”Gör som jag säger!”
   ”Nej!”
   ”Människor”, säger fullblodet med en mörk spinnande röst, och först nu hoppar Mimmi till på ett sätt som indikerar att hon upptäckt den. ”De kan vara fruktansvärt jobbiga, eller hur?”
   ”Vem är det?” säger Mimmi lågt. ”Jasmine, är det dem som…”
   ”Gå tillbaka in”, envisas jag.
   ”Ingen ska gå in i kväll.”
   Jag flämtar och snurrar runt. Ett andra fullblod sitter hukat på taket precis ovanför dörren och blockerar effektivt den enda vägen in. Sakta backar jag tills jag står med ryggen mot Mimmi och skär av vägen till henne för de två monstren.
   ”Jag ska distrahera dem”, mumlar jag och hoppas att det är tillräckligt lågt för att fullbloden inte ska höra. ”Det finns en brandtrappa där borta. Spring dit. Hitta hjälp.”
   ”Inte en chans att jag lämnar dig här!”
   Jag känner för att gnissla tänder. Fullblodet längst bort har börjat släntra närmre, och i det svaga ljuset ser jag att det är en man, blond med skarpskuret ansikte och skäggstubb på hakan. Av någon anledning ser silverögonen helt annorlunda ut i hans ansikte än de gör på Lori och killarna. Han ler brett och en demon stirrar ut på mig. Den som sitter ovanför dörren hoppar ner på taket så att den befinner sig på samma nivå som oss och börjar närma sig den också. Jag fortsätter backa undan och knuffar envist Mimmi bakom mig mot trappan. Hjärtat slår för snabbt för att jag ska kunna göra mig osynlig och även om jag kunde så är det knappast som att det skulle hjälpa – fullbloden blir ju inte precis döva bara för att de inte kan se mig.
   Men det finns inte en chans att jag kommer klara av att hålla dem båda borta från Mimmi och samtidigt överleva själv. Jag drar djupt efter andan, knyter händerna och skriker Jaspers namn så högt jag kan.
   Fullbloden reagerar direkt. Båda två kastar sig framåt och jag hinner precis sätta en hand mot Mimmis bröstkorg och knuffa henne åt sidan innan de kraschar rakt in i mig. De kastar mig bakåt med gemensamma krafter och jag flyger genom luften. Hjärnan snurrar på jakt efter överlevnadstekniker, vad som helst, och kroppen spänner sig och ändrar riktning nästan av sig själv när jag kraschar ner på taket som fallande meteorit. Jag böjer in huvudet, rullar med kraften och gör en klumpig bakåtkullerbytta. När jag snubblar tillbaka upp på fötter rinner varmt blod nerför ryggen och jackan är sönderriven.
   Minst fem meter bort står Mimmi kvar, ensam mittemot de båda fullbloden. Hon plockar med någonting med darrande händer och jag inser att det är hennes mobil. Vilken del av spring var det hon inte förstod? Jag ignorerar smärtan och springer mot dem samtidigt som den blonda mannen kliver fram, slår mobilen ur hennes händer och sträcker sig efter hennes hals. Jag skriker och ökar farten, men Mimmi hinner ducka och mannens hand trasslar istället in sig i hennes hår.
   Nu är det hon som skriker, men när jag sträcker mig efter henne är den andra vampyren plötsligt där och blockerar vägen. Jag försöker ändra riktning och kastar iväg ett knytnävslag mot dess haka, men den fångar min knytnäve i sin hand och plötsligt sitter jag fast. Med enorm styrka pressar den min hand bakåt och neråt tills jag nästan kan höra benen knaka i handleden. Flämtandes av smärta har jag inget annat val än att följa med i rörelsen och falla ner på knä för att rädda min arm. Framför mig flinar vampyren, en kvinna med långt, ostyrigt rött hår och fräknar på kinderna. För ett ögonblick minns jag min första tanke när jag såg Sam på nära håll: vampyrer ska inte ha fräknar.
   ”Jasper!”
   Jag skriker efter honom igen, hoppas kunna distrahera kvinnan ovanför mig tillräckligt länge för att ta mig loss. Hon blinkar till en gång och sträcker sedan bak sin fria arm för att slå. Jag rör mig snabbt, så snabbt jag kan, och böjer mig framåt för att räta ut min arm. Rörelsen för mig nästan direkt under kvinnan och jag skjuter uppåt, trycker hela min kroppsvikt mot hennes armbåge. Hon väser och släpper taget och med ens rullar jag över taket, fri och med bultande hjärta.
   Någonstans framför mig tjuter någon, en flicka. Det är högt och gällt och klipps abrupt av till ett gurglande. Det snurrar framför mig när jag reser mig upp, men jag kan ändå urskilja vad som händer. Mimmi, upptryckt mot väggen bredvid dörren med en stor hand kring strupen och fötterna sparkande ovanför taket. Hennes ögon är stora och runda och det visslar när hon kippar efter luft.
    ”Låt bli henne!”
   Jag försöker springa mot dem, försöker frita henne, men kvinnan är där igen och slår till mig med öppen handflata tvärs över ansiktet. Luften går ur mig när jag snurrar iväg genom luften och landar med en duns och ett krasande. Den här gången glömmer jag allt vad fallteknik heter rasar ner i en kraftlös hög.
   Ett par kängor kliver in i mitt synfält, svarta och blankslitna med traktorsulor och fransiga snören. Jag stirrar fortfarande på skorna när kvinnan hukar sig ner framför mig, kupar en hand runt min haka och vinklar mitt ansikte uppåt.
   ”Om du vill att din vän ska leva ska du berätta ett par saker för oss”, säger hon mjukt. ”Var gömmer sig halvbloden?”
   Jag känner för att skratta men har för mycket blod i munnen. ”Som att ni skulle låta henne leva om jag pratade.”
   Kvinnan ser road ut. ”Hon kommer i alla fall inte leva om du är tyst. Var är de?”
   Den där välbekanta känslan av iskall klarhet lurar någonstans i utkanten av mitt medvetande. Jag längtar efter att sträcka mig efter den, gripa tag om den och slippa smärtan och rädslan och svagheten som har mig i sitt grepp. Men lukten av Mimmis blod svävar över taket. Om jag ger efter kan det sluta med att jag dödar henne, och det vore lite väl ironiskt för min smak.
   ”Dra åt helvete”, morrar jag och kastar mig uppåt, men kvinnan möter mig med ett knytnävslag tvärsöver ansiktet och jag faller tillbaka ner på taket. Hon reser sig upp och stirrar iskallt ner på mig.
   ”Du tror att du är så nobel och modig, men du dödade precis din vän.” Hon knycker med huvudet mot mannen och jag drar efter andan.
   ”Vänta!”
   De hejdar sig och kvinnan glor på mig med ett skeptiskt höjt ögonbryn. ”Ja?”
   ”Västra delen av staden”, flämtar jag. ”I en villa. De försöker försvinna i mängden.”
  Kvinnan hukar sig ner framför mig igen men den här gången griper hon tag i min jacka precis nedanför hakan och lyfter mig ett par decimeter.
   ”Tror du vi är dumma?” väser hon. ”Jag vill ha en adress, och jag vill ha den riktiga adressen!”
   Jag kämpar inte emot henne, hänger bara slapp i hennes grepp. Djupa andetag, kontroll. Hon skakar om mig och jag känner hur hjärtat slår långsammare och fingertopparna blir kalla. Allting handlar om kontroll.
   Jag försvinner och under den korta tiden som det tar kvinnan att registrera vad som har hänt hinner jag gripa tag om hennes handled med båda händerna och vrida den åt sidan. Med ett tjut släpper hon mig och snubblar undan, men jag får känslan att det är mer av reflex än av äkta smärta. Samtidigt som jag reser mig upp ser jag hur hennes hand vrids tillbaka med ett vidrigt knakande och rätar ut sig själv.
   Fast det betyder inte att hon inte är upprörd. Hon morrar och väser och flänger fram och tillbaka i sin jakt på mig. Jag står på behörigt avstånd och fokuserar på att andas och lista ut vad jag ska ta mig till.
   ”Håll tyst och stå still.”
   Kvinnan fryser till när mannen öppnar munnen och en min av djup, rasande ilska täcker hennes ansikte. Jag förstår med ens varför fullblod föredrar att jaga ensamma, men mannen verkar vara hel omedveten om hennes sinnestillstånd. Istället lägger han huvudet lite på sned och det slår mig plötsligt vad han försöker göra. Desperat håller jag andan och står helt stilla.
   ”Du måste röra dig någon gång.” Han vinklar huvudet lite och sneglar på Mimmi som fortfarande kämpar mot hans hand. Hon stelnar till när han tittar på henne och börjar sedan sprattla med förnyad kraft. ”Din vän kan inte vänta speciellt länge till.” Enda från där jag står kan jag se hur han kramar åt, hur Mimmis ansikte börjar anta än allt annat än hälsosam blåaktig ton. Hon hostar till, vrider på sig och sträcker armarna efter hans ansikte, men han blinkar inte ens när hennes darriga fingrar klöser över hans kinder. Så faller hennes armar ner, ögonen blinkar tungt.
   ”Sluta!”
   Taket exploderar plötsligt av aktivitet. Jag flimrar tillbaka in i verkligheten och kvinnan vänder sitt rasande ansikte mot mig istället, samtidigt som någonting mörkt kastar sig rakt in i mannen och tvingar undan honom från Mimmi. Hon kanar ner längs väggen och landar i en flämtande, darrande hög på taket.
   ”Mimmi!”
   Jag snubblar fram mot henne, men kvinnan morrar och kastar sig i vägen för mig. Ilska bubblar i mig och jag morrar tillbaka, knyter mina skakiga händer och slår efter henne, gång på gång. Hon duckar smidigt undan och skjuter ut en hand så snabbt att jag inte ens märker den innan fingrarna skär in i min mage. Jag ulkar till och hostar upp blod, men tar tillfället i akt att utnyttja hennes ögonblick av triumf och skickar iväg en spark mot hennes lår. Den här gången träffar jag och vampyren faller ner på knä när benet viker sig under den.
   Så snabbt jag kan kastar tar jag mig tillbaka upp på fötter och vinglar de sista stegen fram till Mimmi. Hon halvsitter lutad mot väggen och sträcker en blåslagen arm efter dörrhandtaget. Hennes hals är röd och svullen och huden i ansiktet har fortfarande inte helt återfått sin normala färg. Blod fläckar väggen bakom henne och jag förstår att hon måste ha en skada i bakhuvudet.
   När jag sträcker mig ner mot henne och griper tag i hennes axel skriker hon högt, kniper ihop ögonen och slår blint efter mig. Ett par slag träffar mig i ansiktet, men de är svaga och okoordinerade. Jag fångar in hennes händer och lutar mig nära.
   ”Mimmi, sluta, det är jag!”
   Hon slutar sprattla och öppnar ögonen igen. När hon får syn på mig spärrar hon upp dem och skallar mig nästan på hakan när hon griper tag i min söndertrasade jacka med händer som klor.
   ”Det är okej, du är okej, vi ska bort härifrån, hör du mig?” Jag håller fast hennes blick och hon nickar desperat.
   ”Jasmine, vad är det som händer?”
   ”Jag berättar senare”, säger jag beslutsamt.
   Vi klänger oss fast vid varandra och jag lägger en hand på dörrhandtaget, när någonting plötsligt störtar in i mig från sidan. Det är för mycket kraft för att jag ska kunna skrika, men jag böjer kroppen som en ostbåge runt Mimmi och skyddar henne från slaget. Vi rullar blåslagna och blodiga över taket och stannar en meter bort, intrasslade till en förvirrad hög lemmar. Jag kan höra hur anfallaren är på väg mot oss och försöker desperat ta mig loss, men det går inte. Ena armen ligger fastklämd under Mimmi och den andra är intrasslad i hennes hår. Långa svarta slingor täcker nästan hela hennes ansikte men däremellan kan jag se bruna ögon som stirrar skräckslaget upp på mig. Jag misstänker att jag ser likadan ut.
   Just när jag tror att vampyren ska kasta sig över oss kliver någonting i vägen för den. De båda personerna flyger ihop till en flaxande tornado av flygande knytnävar och sparkar, men mitt bland allting kan jag se fladdrande kolsvart hår och den mörka kappan Jasper hade på sig när han kommer över tidigare. Jag får en klump i halsen när jag inser att han hörde mig när jag ropade.
   ”Ta er ner från taket!” Hans röst tvingar mig tillbaka från mitt chockade tillstånd och jag nickar, mer för att övertyga mig själv än för att han kan se mig.
   De båda vampyrerna är starka och blodtörstiga och Jasper är ensam och obeväpnad, men också smart. Samtidigt som jag halvt leder halv släpar Mimmi fram till takets kant ser jag i ögonvrån hur han inte går i närstrid med någon av dem. De försöker ta sig förbi honom, tillbaka till mig och Mimmi, men han klipper effektivt av deras väg utan att komma dem för nära. Trots det är de tillräckligt kapabla för att helt blockera vägen till dörren. Väggen är vår enda väg ner.
   ”Mimmi, lyssna.” Jag stannar precis invid kanten. Vinden blåser upp mot mig från gatan nedanför, för med sig ljudet av trafik och fotgängare och får mitt huvud att klarna. ”Du måste upp på min rygg.”
   ”Är du inte riktigt klok?” Hon stirrar vildögt på mig och griper om mina överarmar så hårt att jag kommer att få blåmärken. ”Det finns en trappa där borta!”
   ”Klättra går snabbare”, säger jag kallt. Innan hon hinner protestera tar jag tag i hennes armar och snurrar henne runt så att hon står bakom mig med dem över mina axlar. När jag svingar mig över kanten skriker hon rakt in i mitt öra och virar benen hårt kring min midja. Jag kan knappt andas. Det sista jag ser innan allt som finns framför mig är tegelstenar är Jasper som desperat försöker hålla fullbloden på avstånd.
   Mimmi skriker och klänger sig fast vid mig när jag klättrar neråt. Jag förstår inte hur Jasper fick detta att verka så enkelt; vad det än är som håller mig fast vid väggen så känns det som att det befinner sig på bristningsgränsen. Musklerna i armarna är så spända att jag kan känna blodet bulta i varenda ådra.
   ”Mimmi.” Jag försöker prata genom tyget på hennes jacka. ”Du… kväver mig!”
   Hon fortsätter skrika och jag har inget annat val – jag armbågar henne i magen tillräckligt hårt för att hon ska tappa andan. Vi vinglar betänkligt och jag skyndar mig att lägga handen tillbaka mot väggen.
   ”Sluta skrika”, väser jag. ”Vill du att vi ska bli upptäckta?”
   ”Ja tack!” Hon kramar hårt om min hals men har släppt efter tillräckligt mycket för att jag ska kunna andas nästan helt normalt.
   ”Nej tack.” Jag klättrar neråt så snabbt jag kan samtidigt som jag försöker hålla ett öga på vad som händer runt omkring oss. Inga vampyrer klättrar ner från taket, inga människor öppnar några fönster och glor ut på oss. Jag önskar att jag kunde göra oss osynliga men klarar knappt av att hålla oss kvar på väggen. Jag får helt enkelt hoppas att ingen förvirrad kvällsvandrare helt spontant bestämmer sig för att traska in i gränden och inspektera väggarna där.
   Vi är nästan nere när jag ser Jasper hoppa över till den angränsande byggnaden, rakt ovanför oss. Två suddiga skepnader följer nästan direkt efter. Jag ropar ut till honom innan jag kan hejda mig men får inget svar. Nästan desperat ökar jag takten, skickar ner små laviner av grus mot asfalten. Mimmi trycker ansiktet mot min axel och kramar hårdare om min hals. Om jag inte haft så bråttom skulle jag ha övervägt att armbåga henne igen.
   Jag hoppar ner från väggen när det är knappt tre meter kvar. En smärtsam stöt vibrerar genom mina ben och jag kvider till, men hinner inte beklaga mig. Mimmi nästan faller ner på marken när jag vränger hennes armar av mig och vänder mig tillbaka mot väggen.
   ”Nej!” Jag ulkar till när hon slänger sig runt min hals igen och drar mig tillbaka ner med en styrka jag inte visste att hon ägde. ”Du ska fan inte tillbaka upp dit!”
   ”Släpp mig!”
   Jag morrar djupt nere i strupen och känner hur Mimmi darrar till vid lätet, men hon släpper fortfarande inte taget. Desperat hugger jag tag i hennes handleder och tvingar dem bort från mig. De känns sköra under mina händer. Jag skulle kunna krama hårdare, pressa tills benen knäcks och hon släpper mig. Jag skulle kunna göra det. Jasper behöver min hjälp…
   Någonting visslar genom luften och landar med ett smackande ljud ett par meter bort från oss. Jag slutar kämpa mot Mimmis armar och släpar istället med mig henne mot grändens öppning. I utkanten av synfältet kan jag redan se hur den smashade vampyren börjar sätta armar och ben tillbaka i rätt vinkel, hur stora gapande sår sluts på dess ansikte. Den stirrar efter oss när vi rusar ut på gatan men kan ingenting göra för att stoppa oss.
   Jag stannar på trottoaren utanför och kramar om Mimmis arm för att behålla henne bredvid mig. Vi står tätt ihop och blockerar vägen för irriterade fotgängare som sicksackar runt oss medan vampyren reser sig upp i gränden. Jag blänger utmanande in på den och den glor tillbaka från ett bloddränkt ansikte. Det spelar ingen roll. Den vet att den inte kan ta oss nu, såvida den inte vill berätta för halva staden att det finns vampyrer och att de tycker om att jaga tonårstjejer. Försiktigt tar jag Mimmi i armkrok och leder henne bort från gränden.
   Jasper snubblar ut från mellan två hus kanske hundra meter bort. Han ser yr och vinglig ut och springer rakt in i en kvinna med barnvagn det första han gör. När jag rusar fram till honom är han upptagen med att be om ursäkt för sjätte gången medan hon säger att det är okej och ger hans rufsiga hår och blåslagna ansikte konstiga blickar. Människorna på trottoaren går i omvägar runt dem och när jag tränger mig fram passar kvinnan på att smita iväg i mängden.
   ”Tack och lov att du är okej!”
   Mimmi svajar bakom mig när jag släpper henne och lägger bägge händerna på Jaspers axlar. Han skrattar nervöst och lägger sina händer ovanpå mina.
   ”Det kunde ha varit värre.” Han kisar mot mitt ansikte och ser förskräckt ut. ”Kom igen, vi måste få dig till Sam. Du ser… ja, du ser hemsk ut.”
   Jag skrattar, hickar och börjar nästan gråta. Vi lever.
   ”Vad är det som händer?”
    Jasper släpper mig med blicken och jag vänder mig om. Bakom oss står Mimmi med armarna hårt virade runt sig själv och ögonen vitt uppspärrade. Jag öppnar munnen men vet inte vad jag ska säga. Mimmi drar efter andan och backar ett steg.
   ”Du är en av dem”, säger hon, lågt och anklagande. Jag slår handen över munnen. Blinkar och upptäcker att jag tappat en av mina linser under striden. ”Du tappade aldrig minnet över huvudet taget, eller hur?”
   Jag kan inte göra annat än stirra stumt ner i gatan. Hjärnan surrar som en bikupa men kan inte hitta några fungerande bortförklaringar. Jag kliver förvånat undan när Jasper puffar mig åt sidan och tar ett steg fram. ”Lyssna, jag kan förklara…”
   Mimmi backar ytterligare och stirrar på honom med rädsla i blicken.
   ”Bara håll er borta från mig.”
   Hon tittar på mig och jag vill gråta, falla på knä och be om ursäkt för att jag nästan fick henne dödad. Men hon bara fortsätter att backa undan och Jaspers hand vilar fortfarande på min axel. Jag darrar när hon vänder sig om och springer sin väg.



Fortsättning följer i nästa kapitel

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar