fredag 28 mars 2014

Girl facing her demons

Första kapitlet
Kapitel 12

Kapitel 13
I vilket Jasmine möter sina (inre) demoner, Kevin lägger sig i och Mimmi gör comeback.

Att gå till skolan dagen efter är en plåga. Jag är stingslig och nervös och kan svära på att jag fortfarande känner hur det svider och bultar på de ställena där fullbloden fick in slag igår.
   Mimmi vägrar att så mycket som titta på mig, och jag kan inte bestämma mig för om jag borde prata med henne eller bara släppa alltihop. Efter grälet vi hade kan jag inte föreställa mig att vi kunnat lappa ihop saker och ting, och nu… chansen är väl inte speciellt stor. Kevin rådde mig att åtminstone försöka förklara allting för henne, men han rådde mig också att byta adress.
   Jag kan inte påstå att den tanken känns speciellt lockande, men det känns inte precis bättre att sitta rakt under vampyrernas måltavla och rulla tummarna. Killarna och Lori kom överens om att ha någon stationerad på mitt tak varje natt, som vakt.
   Jag ville protestera mot hela idén. Jag har redan ställt till allting tillräckligt mycket utan att splittra dem varje natt. Men när jag öppnade munnen för att protestera kunde jag inte. Allt jag såg framför mig var Mimmi och mamma, utsatta för fara på grund av min konstiga fascination med att tillbringa tid på tak. Så istället för att be dem strunta i alltihop överraskade jag mig själv och bad dem avvara ytterligare en person att sitta vakt hos Mimmi. I alla fall i ett litet tag, tills vi vet att inga fullblod kommer rikta in sig på henne. Till min otroliga lättnad sa de inte ett ord emot det utan fortskred till att planera vem som ska vakta vem. Jag känner mig som en prinsessa i en saga; centret för alla uppmärksamhet, ynklig och värdelös och utan minsta chans att försvara sig själv.
   Mimmi verkar ha bestämt sig för att låtsas att jag är död. Vi brukar inte sitta tillsammans på särskilt ofta (till skillnad från resten av hennes kompisar är jag inte speciellt roligt sällskap på lektionstid eftersom jag faktiskt arbetar) men nu sitter vi inte ens i närheten av varandra. Hon släpade med sig en förvånad Amber till andra änden av klassrummet bara för att slippa vara nära mig. De hamnade i bänkraden längst fram och var centrum för den förvånade lärarens uppmärksamhet hela lektionen. Efter en och en halv timme utan en chans att smyga fram sin mobil och svara på sms såg Amber ut att vara på väg att få ett mentalt sammanbrott.
   Det fortsätter så hela dagen. Vi är på väg att mötas i korridoren ett par gånger när Mimmi plötsligt verkar inse att någonting extremt viktigt är på väg att hända där hon just var, tvärvänder och marscherar iväg åt andra hållet. Det känns löjligt, som om vi är två tolvåringar som har bråkat om ett pojkband och inte alls slogs mot monster tillsammans för inte ens ett dygn sedan. Men barnsligt som det är så kan jag ändå inte förtränga den huggande känslan i magen varje gång hennes blick glider över mig som om jag inte ens är där.
   Till slut orkar jag inte längre. När vår mattelärare låser upp klassrummet till vår sista lektion ser jag till att tränga mig in precis bakom Mimmi, trots att jag blir tvungen att armbåga undan några andra elever, och sliter sedan till mig platsen direkt bakom hennes. Hon tillkännager mig inte på något sätt, men sitter hela lektionen med axlarna uppdragna mot öronen och armarna tryckta tätt intill överkroppen. Jag får inte mycket gjort och hamnar ytterligare en sida efter, men när klocka slår tre är jag uppe från stolen samma sekund som henne. Jag tar tag i hennes arm innan hon hinner fly till vilken viktig händelse det nu är som är på väg att inträffa i exakt den andra änden av skolan från mig.
   ”Vi måste prata”, säger jag kort.
   Hon tittar på mig för första gången på hela dagen och rycker loss sin arm. Jag skulle ha kunnat hålla fast henne. Om det inte vore för den glimten av rädsla i hennes ögon skulle jag kanske ha gjort det.
   ”Jag har ingenting att säga till dig”, väser hon, sätter en armbåge i min mage och knuffar sig förbi.
   Johanna, som suttit bredvid henne hela lektionen, ger mig en undrande blick innan hon skyndar efter den uppenbart upprörda Mimmi. Hela klassen tittar på mig men försöker göra det på ett inte alltför uppenbart sätt vilket bara gör att det märks så mycket tydligare. Ibland önskar jag att jag dragit någon historia om att jag rymt hemifrån istället för att ha fått alla att tro att jag varit med om något så fruktansvärt att jag tappat en hel månad av mitt minne. Om de inte trott att jag skulle kollapsa av minsta lilla skulle de kanske ha frågat vad som pågår istället för att bara stirra. Det hade fått mig att känna mig mer mänsklig.
   Jag har aldrig känt mig mer som ett monster bland människor än vad jag gör just nu, när alla lämnar klassrummet och ingen säger ett ord till mig.

”Den är så liten.”
   ”Faktiskt så är den två kvadratmeter större än den vi har nu.”
   Jag kramar hårdare om mig själv och tänker på allt annat som inte stämmer med den här lägenheten. Den ligger på andra våningen, långt från taket. Det finns ingen brandtrappa. Den vetter ut mot gatan så att ingen kommer att kunna smita in eller ut genom fönstren utan att bli upptäckt av varenda fotgängare inom ett kvarters avstånd. Det är ytterdörren eller inget.
   ”Den är kvav”, muttrar jag. ”Instängd.”
   Mamma suckar bredvid mig. Vi har försökt hålla oss på avstånd från de andra besökarna, men det är svårt i ett så litet utrymme. En del av dem stirrar på mig när de tror att jag inte ser. Jag känner för att plocka till mig alla löjliga små porslinsprydnader som står utspridda överallt och slunga dem omkring mig tills alla har sprungit sin väg. 
   Men för allt vad jag vet skulle jag säkert träffa någon i huvudet och ha ihjäl honom, och då skulle han inte kunna springa någonstans alls.
   ”Det är den första vi tittar på”, säger mamma tröstande. ”Vi hittar säkert en bättre.”
   ”Inte som att vi har tid att leta.” Jag öppnar en garderob samtidigt som jag pratar, hoppas att dörren ska skyla ljudet av min röst från de nyfikna åskådarna. Garderoben är tom sånär som på ett halvdussin trådbackar. Jag stirrar deprimerat in i den. ”De kan dyka upp vilken natt som helst.”
   ”Att flytta kommer inte lösa allting ändå.” Mamma lägger handen ovanpå min och stänger försiktigt dörren. ”Om de verkligen vill hitta oss kommer de att göra det. Vi har inte precis resurserna till att bygga nya identiteter.”
   ”Jasper skulle kunna ordna det åt oss”, säger jag och försöker att inte tänka på hur skrämmande hela idén är. ”Falska namn, personnummer, rubbet. Till och med ett ordentligt startkapital så att vi har något att bygga på.”
   Mamma tittar fundersamt på mig. Försiktigt lägger hon en hand på min armbåge och styr mig vidare genom lägenheten. Att stå stilla för länge drar för mycket uppmärksamhet till sig.
   ”Skulle du vilja det?” frågar hon.
   Genom allt det här har hon varit så lugn, som om det knappt berör henne alls hur jag är på väg att rasera hela våra liv. Själv fick jag panik när jag insåg att hon var kvar ensam i lägenheten med två ilskna fullblod smygandes i knutarna. Jasper och jag blev tvungna att rusa upp och hämta ut henne innan vi ens hann ringa efter resten av gänget, en alldeles för stor risk för att varken han eller jag skulle känna oss trygga.
   Men hon tog det med lugn och stabilitet, placerade mig i bilen och följde efter Jaspers motorcykel bort till lagerhuset. Det var första gången hon var där, och vi blev tvungna att stanna hela natten. Jag vet inte om hon verkligen var fascinerad av hela stället, eller om hon bara använde sig av det som en fasad för att dölja sin oro. Lori, Kevin och Ash gav sig av ut för att spåra fullbloden, men vi kom alla överens om att det var bäst om jag och mamma stannade på en plats som är okänd för fienden.
   Hela gänget var märkbart oroade över att jag blivit uppspårad, och dessutom väldigt besvärade gällande Mimmis inblandning. Kevin ville ta med sig Sam och kontrollera att hon inte var för allvarligt skadad (och förmodligen se efter om de behöver oroa sig för att hon ska ringa upp närmsta skvallertidning och sälja sin historia) men med Jasper på min sida lyckades jag övertala honom att låta bli. Jag misstänker att det hade gjort mer ont än gott.
   ”Nej”, säger jag lågt. Tankarna på gårdagskvällen gör det mer än klart för mig att jag inte vill flytta någonstans, trots, eller snarare på grund av, allt som hänt. Var annars kan jag hitta andra halvblod? Jag skulle fortfarande kunna komma tillbaka hit efter gymnasiet, delta i deras lilla nattjägargrupp, men det är långt till dess. Efter att äntligen ha breddat min vänskapskrets lite känns tanken på att flytta tillbaka till ensamheten, om så bara för ett år, outhärdlig.
   Mamma ber mig inte brodera ut min förklaring. Hon nickar bara och säger att vi kommer hitta ett sätt att få det att fungera. Jag känner för att gråta av både glädje och förtvivlan för att hon förstår.
   Hon styr mig genom lägenheten mot dörren, ler mot och byter några ord med mäklaren och kliver ut i trapphuset. Hon ger mig ett försiktigt leende och kramar min arm.
   ”Men vi behöver inte köpa just den här lägenheten. Jag har hittat en annan som har visning i övermorgon, en som ligger närmre taket.”
   Jag ler tillbaka och är förvånad över hur genuint det känns.

Jag har egentligen inte tid att hälsa på killarna den kvällen, men jag har för mycket nervös överskottsenergi för att stanna hemma. Jag lämnar mamma ensam i lägenheten med Ash vaktandes på taket och sätter av på cykel till lagerhuset.
   Märkligt nog är Sam den första som hittar mig i träningsrummet. Han stannar precis innanför dörren och iakttar mig under tystnad medan jag skickar iväg spark efter spark mot den robusta boxningssäcken, hejdar mig, andas tungt, slungar iväg flera hårda, snabba knytnävsslag så att den gungar fram och tillbaka. Jag låtsas inte om honom, trots att det känns konstigt att ignorera Sam. Han brukar vanligen inte tillåta det någon längre stund.
   Det gör han inte idag heller. Efter en stunds tystnad strosar han fram till mig med händerna nerkörda i fickorna och blicken nerslagen. Jag ger säcken en kraftfull framåtspark och hoppar sedan undan när den gungar tillbaka och nästan träffar mig i ansiktet. Sam stannar på respektfullt avstånd och säger fortfarande ingenting, och tillslut blir det för mycket. Jag snurrar runt och spänner blicken i honom.
   ”Vad?
   ”Du är upprörd.”
   ”Klart att jag är upprörd. Någon jag bryr mig väldigt mycket om blev nästan–” Jag hejdar mig och drar efter andan. ”Blev nästan dödad igår.”
   ”Men hon klarade sig.”
   ”Det är inte poängen.”
   ”Varför är du upprörd?”
   ”För att hon kunde vara död nu!”
   ”Det är inte hela anledningen”, säger Sam tålmodigt, och jag ger ifrån mig ett frustrerat litet skrik.
   ”Jag kunde inte försvara henne!”
   Mimmi har aldrig velat ha någonting sådant här. När jag tittade på fantasyfilmer och drömde om äventyr såg hon på chick flicks och skaffade sig ett jobb i en klädbutik. Hon är en realist, någon som ser livet och dess möjligheter framför sig med storögd förundran. Hon hade varit med om tillräckligt mycket skit för att inte önska sig något annat än normalitet och lugn i framtiden.
   Och jag får henne attackerad av en demon och kan knappt ens hålla henne vid liv.
   ”Att slåss mot fullblod är svårt”, säger Sam tröstande. ”Att ta dem i strid är–”
   ”Då måste jag bli bättre”, avbryter jag. Det surrar i musklerna och jag skickar iväg en ny serie slag mot boxningssäcken. ”Jag ska aldrig–” slag slag ”förlora mot dem–” slag slag ”igen!”
   Sam flyttar på sig, fångar säcken och håller den stilla framför mig.
   ”Det är omöjligt att vinna varje strid du går in i”, resonerar han.
   ”Inte om jag bli tillräckligt bra”, svarar jag vasst.
   ”Det finns alltid någon som är bättre.”
   Jag hejdar mig precis innan knytnävarna far iväg mot hans ansikte. Ilsket backar jag ett steg, frustrerad över att han inte förstår och över att jag inte kan kontrollera mig själv bättre än så här.
   ”Förstår du inte?” flämtar jag, flåsig efter träningen. ”Jag måste bli bra nog. En förlust räcker. En sådan miss till och jag är död.” Och inte bara jag, utan vilken olycksalig person som råkar befinna sig i närheten samtidigt också. Jag sväljer nervöst.
   ”Det går inte att bli bra nog att besegra alla. Förr eller senare möter du någon som är slåss smartare, eller har bättre vapen, eller helt enkelt är bättre.” Han rycker på axlarna. ”Släng in ett gäng på fyra fem stycken vanliga människor och jag är ute ur leken, hur bra jag än är. Vi har begränsningar, precis som alla andra.”
   Jag stirrar på honom och försöker minnas om jag någonsin sett honom så här allvarlig förut. Söta, skämtsamma Sam försöker lära mig en läxa om livet. Jag skakar på huvudet.
   ”Och vad är det meningen att jag ska göra då? Ge upp? Låta folk dö?” Låta Mimmi dö?
   Han tvekar, och i tystnaden hör jag mitt eget hjärta slå. Om jag håller andan kan jag till och med höra Sams, och de svaga rösterna från resten av husets invånare på andra våning. Till slut backar Sam undan från mig tills han kliver upp på den mjuka träningsmattan mitt i salen.
   ”Kom, jag vill visa dig en sak.”
   Jag följer misstänksamt efter honom, lätt på fötterna och beredd på allt. Han håller upp armarna framför sig när jag är två meter bort och jag stannar.
   ”Slåss mot mig.”
   Jag blinkar förvånat. ”Är du säker på det här?”
   Han ler, men det är sorgsnare än vad hans leenden brukar vara. ”Störtsäker.”
   Okej då. Jag håller upp min egen gard och vi börjar cirkla runt varandra.
   Jag orkar inte vara tålmodig och vänta in honom. Snabbt gör jag ett utfall, siktar med knytnäven mot hans haka med ett krokslag –
   Han blockerar slaget utan att ens titta på det, fångar in min handled och drar mig framåt. Innan jag vet ordet av snurrar jag runt, runt och ligger på golvet med hans knä mellan skulderbladen. Jag morrar ner i mattan och vrider på mig, men har inte en chans att komma loss.
   ”Släpp”, beordrar jag. ”Släpp mig nu.” Trycket på ryggraden försvinner och han backar undan.
   Utan att ge honom en chans att återhämta sig studsar jag tillbaka upp på fötter och kastar ett nytt slag mot hans ansikte, ytterligare ett mot hans mage, ännu ett mot näsan. Han blockerar allihop snabbt och smidigt, och sedan träffas jag plötsligt av någonting rakt på käken.
   Jag staplar tillbaka, känner lite blod sippra från läppen nerför hakan. Rummet vinglar en aning framför mig och Sam ser ut att springa lutandes åt sidan när han rusar mot mig.
   Han går till anfall på samma sätt som jag gjorde, slag efter slag mot ansikte och överkropp. Jag försöker blockera honom, men lagom till att jag upptäckt att en knytnäve är på väg mot mig har den redan nått sitt mål. Blint slår jag ut mot honom, känner hur hans händer sluts runt min handled och hinner inte tänka någonting alls. Han kastar mig över höften och jag faller ner på mattan med en duns.
   Den här gången ligger jag kvar, väsandes efter andan och med hela ansiktet bultandes med varje hjärtslag. Sam står en bit bort och iakttar mig, men när jag inte ger något tecken på att resa mig kliver han fram och slår sig ned i skräddarställning bredvid min livlösa kropp.
   ”Jag är fjorton år”, säger han mjukt, ”jag kan inte på egen hand besegra ett fullblod, och jag har blivit slagen av vanliga människor flera gånger. Och jag slog dig på mindre än tio sekunder.”
   Jag ligger kvar på rygg och stirrar upp mot taket. ”Vad är poängen med det här?”
   ”Jas, det kommer alltid att finnas de som är bättre än dig, hur mycket du än tränar.”
   ”Du vet verkligen hur man muntrar upp en flicka.”
   ”Jag gör mitt bästa.”
   Jag suckar nerifrån mattan och häver mig upp i sittande ställning. Det känns som om ansiktet precis blivit överkört av en truck. Försiktigt trycker jag fingrarna mot underläppen. Den är redan märkbart svullen. ”Jag tänker inte ge upp”, säger jag lågt. ”Jag ska bli bra nog.”
   ”Du kan inte bli bra nog.”
   ”Jag kan försöka!”
   Jag är plågsamt medveten om att rösten går upp i falsett. Bredvid mig rör Sam på sig, och plötsligt känner jag hans armar runt mig.
   Min första instinkt är att knuffa undan honom, men någonting får mig att låta bli och istället sitter jag med axlarna stelt uppdragna mot öronen. Först efter flera sekunder upptäcker jag att jag håller andan. Jag andas in.
   Och börjar skaka.
   Jag kan inte sluta. Med varje andetag jag tar är det som att någonting går sönder inuti mig tills jag halvligger över Sams axlar, gråtandes och skakandes okontrollerbart. Han säger ingenting utan kramar mig bara hårdare, och jag kryper upp mot honom och gömmer ansiktet mot hans hals.
   ”Jag tänker inte låta dem skada henne”, hulkar jag. ”Jag svär att de inte ska få komma så mycket som nära henne någonsin igen.”
   Sam tvekar ett ögonblick, och sedan känner jag hans haka vila ovanpå mitt huvud. ”Vi ska hjälpa dig. Jag lovar.”

Kevin fångar in mig när jag är står i hallen och snörar på mig skorna. Precis som Sam säger han först ingenting, står bara tyst och iakttar mig, men till skillnad från Sam så vet han precis hur besvärad jag blir av den här sortens situationer. Jag drar åt skosnörena så hårt att de skär in i fingrarna.
   ”Var det någonting du ville?” Jag blänger på honom med handen på dörrhandtaget. Han står tyst i ytterligare några sekunder, öppnar och stänger munnen ett par gånger utan att få fram några ord.
   ”Jag bara tänkte på din vän”, säger han till slut.
   ”Mimmi”, säger jag, utan att titta på honom.
   ”Just det. Borde vi… oroa oss, gällande henne?”
   Jag skulle kunna låtsas att jag inte förstår, för jag vill verkligen inte prata om Mimmi, men det vore inte mycket mening med det.
   ”Hon kommer inte att säga något”, mumlar jag. ”Jag menar, hon är inte dum. Hon vet att ingen skulle tro henne, och hon är väldigt rädd om sitt rykte.”
   ”Ah.” Han slappnar synbart av. ”Har du pratat med henne? Jasper sa att hon var väldigt upprörd.”
   ”Jag har försökt. Hon… tog det inte så bra.” Jag påminns om de förrådda blickarna hon gett mig, men tvingar bort minnesbilderna med en rysning. ”Men det spelar ingen roll. Som sagt, vi behöver inte övertala henne att hålla tyst eller så.”
   ”Det var inte det jag menade. Hon är ju din vän, så jag tänkte att du kanske ville ordna saker och ting mellan er igen. Jag menar, nu när hon ändå redan vet så behöver det ju inte vara hemligheter mellan er längre.”
   Om det bara var så enkelt. Jag tvingar mig själv att ge honom ett ansträngt leende. ”Tack för omtanken, men jag tror inte att det vore mycket värt. Vi började glida isär redan innan allt… allt det här, innan det var hemligheter och sånt mellan oss. Nu känns det som att det vore omöjligt att fixa allt.”
   ”Verkligen? Jag trodde att ni var, typ, bästisar.” Ordet låter löjligt när det kommer från honom, och han ser lite obekväm ut med att säga det, som om vi var två femåringar som diskuterar kompisar.
   ”Jag antar att vi var det, förut. Jag kunde alltid prata med henne utan att ha den här, du vet, blockeringen i huvudet som jag får runt folk. Vi hade genuint roligt tillsammans. Men jag tror att jag fick henne att känna sig trängd; hon är mer utåtriktad än jag, behöver fler människor runt sig.” Så jag tog ett steg tillbaka för att ge henne lite utrymme, och det slutade med att jag stod en kilometer bort. Jag sväljer nervöst. ”Men det spelar ingen roll; jag har ju er nu, eller hur? Om hon tröttnat på mig så gör det ingenting längre.”
   Jag vet inte vem jag försöker övertyga; Kevin eller mig själv. Han ger mig en fundersam blick som jag vägrar möta. Det är bättre så här. Mimmi slipper bli dödad och jag slipper gå sönder inuti.
   ”Jag… jag måste gå nu.” Rösten spricker lite, och jag biter ihop om orden. Hej då.
   Kevin nickar efter mig, och först när dörren glider igen bakom mig hör jag honom svara.

...

Hon är arg. Hennes fingrar skakar när hon drar borsten genom håret och hjärtat slår lika hårt som om hon sprungit ett maratonlopp. I spegeln framför sig ser hon sitt eget ansikte, förvånansvärt normalt efter allt det som har hänt. Gyllene hud, fylliga läppar och mörka ögon. Halsen å andra sidan är ett lapptäcke av blåmärken; röda, blålila, till och med gröna.
   Hon hade sin sista snygga tröja med hög krage på sig idag, och hon har inte tvättid fören på fredag. Hon kommer att bli tvungen att gräva fram sin fula stickade tröja, den med polokrage som hon inte använt på ett halvår, att ha på sig till dess. Amber kommer att undra om hon har slagit i huvudet utan att veta hur rätt hon har.
   Men varför det ska hon egentligen dölja skadorna?
   Mimmi hejdar sig med borsten halvvägs genom det svartglänsande håret. Egentligen borde hon gå till polisen och berätta om överfallet. Säga att hennes bästa vän sedan lågstadiet inte alls har tappat minnet utan är ett monster, troligen av den bloddrickande sorten. Att de blev attackerade och att en varelse med självlysande ögon och huggtänder nästan slet Mimmis huvud från kroppen. Någon annan kan få hantera allt det här, och hon kan återgå till att tänka på verkligheten igen.
   Hon fnyser och lägger med en smäll ifrån sig borsten på nattduksbordet.
   Hon är inte dum. Kanske skulle de tro på att de blivit överfallna, speciellt på just Jasmines tak av alla platser, men av monster? Vampyrer? Det är ju löjligt. Om den inte hade tryckt upp henne mot en vägg och andats henne rakt i ansiktet med sin blodluktande andedräkt skulle hon inte ha trott på det själv.
   Hon huttrar till. Vid det här laget borde hon ha lärt sig att det inte är mödan värt att försöka klamra sig fast vid sommaren och värmen när dagarna tickar ner mot vinter, men hon tycks inte kunna låta bli att öppna fönstret för att insupa den sista solen varje kväll. Dystert vänder hon sig mot för att stänga det.
    Det sitter en kille hukad på fönsterbrädet. Mimmi öppnar munnen och skriker så att det skär i både hennes hals och öron. Han spärrar upp ögonen när hon börjar skrika och hoppar smidigt in i rummet.
   Desperat känner Mimmi med händerna över nattduksbordet bakom sig. Fingrarna stöter emot någonting hårt och hon sliter det till sig, håller upp det mellan sig själv och inkräktaren. Killen stannar och stirrar förvånat på föremålet.
   ”Ska du slå ner mig med en hårborste?” frågar han och låter som om han knappt tror på sig själv.
   ”Kom närmre så får du se”, säger hon, försöker låta hotfull och farlig. Jasmine lyckades med det. Mimmi låter mest som hon har satt i halsen.
   ”Lyssna, jag är inte här för att ställa till besvär.”
   Killen håller avvärjande upp händerna framför sig, men lyckas inte se mindre farlig ut för det. Hans ögon lyser i silver och han klättrade precis in genom ett fönster på fjärde våningen.
   Någon bankar på dörren och de hoppar båda till.
   ”Är du okej där inne? Jag hörde någon skrika.”
   De är Hanna, den gamla damen i lägenheten mitt emot, hon som alltid säger hej i trapphuset och försöker starta samtal om de senaste nyheterna i hennes olika dokusåpor. Mimmi ska just till att ropa åt henne att ringa polisen när hon begår misstaget att snegla mot killen igen.
   ”Jag vill bara förklara det som hände”, vädjar han.
   Mimmi tittar på honom, dörren och tillbaka igen. Så svär hon lågt och lovar sig själv att skrubba hela lägenheten från tak till golv med en tandborste om det här slutar illa.
   ”Det är okej, det var bara en spindel!” hojtar hon.
   Hanna ropar någonting tillbaka som Mimmi inte uppfattar, och sedan hörs det svaga ljudet av den gamla damen som hasar tillbaka in i sin lägenhet och låser dörren.
   Killen drar en lättad suck, men stelnar genast till när Mimmi gestikulerar med hårborsten mot fönstret.
   ”Jag vill att du ska ut härifrån, nu. Annars ringer jag polisen.”
   ”Vill du inte veta vad som hände? Är du inte det minsta nyfiken?”
   Han ser genuint förvånad ut.
   ”Varför skulle du berätta någonting annat än lögner för mig? Varför skulle du berätta någonting för mig?”
   ”För att du är Jas vän.”
   ”Va–” Hon hejdar sig när hon förstår att det är Jasmine han pratar om. ”Vad jag borde göra är att ringa polisen och berätta att jag vet att hon inte alls har tappat minnet.”
   Killen ser inte det minsta oroad ut. ”Vi vet båda att du inte kommer att göra det”, säger han lugnt.
   ”Du vet ingenting om mig!” fräser hon. Hur vågar han kidnappa Jasmine, hjärntvätta henne och förvandla henne och få henne att ljuga om allting för sin bästa vän, och sedan komma hit och bete sig som om han är Mimmis kompis?
   ”Jag försöker inte bete mig som om jag är din kompis”, inflikar han, och tankarna i Mimmis huvud kommer till ett gnisslande stopp. ”Det enda jag vill är att du ska ge Jas en andra chans. Du betyder fruktansvärt mycket för henne.”
   ”Jo visst”, säger Mimmi lågt, försöker ignorera den krypande känslan i maggropen om att någonting inte stämmer här. ”Som om hon skulle ha pratat om sina känslor med dig. Hon pratar inte ens om sådant med mig.”
   Hon stirrar på honom och väger sitt löjliga lilla vapen i handen. Jag tänker kasta den här nu. Framför henne dyker killen ner på golvet. Hon har inte rört sig en millimeter.
   ”Du kan läsa mina tankar”, säger hon anklagande.
   ”Snälla”, svarar han trött, ”låt mig bara förklara.”

Han heter Kevin. Mimmi berättar inte sitt namn, men misstänker att han vet det ändå. Det är en lång historia han har att berätta, och efter en sisådär tio minuter sätter hon sig slutligen på stolen framför nattduksbordet. Borsten håller hon fortfarande i ett fast grepp. Han har slagit sig ner på hennes säng och håller händerna hopflätade i knäet medan han berättar om demoner och smitta, fullblod och halvblod, superkrafter och brottbekämpning.
   Hon vill inte tro honom. Livet är tillräckligt förvirrande utan att behöva oroa sig för blodsugande monster, men hon kan inte förneka det som hände på Jasmines tak. För att inte tala om blåmärkena hon har över hela halsen, eller det faktum att det just nu sitter någon framför henne med huggtänder och silverögon. Det är nästan så att hon känner för att bara skratta åt allting och acceptera att livet inte längre är rimligt. Nästa gång hon går ut i skogen kanske hon springer på en enhörning.
   ”Jag är ledsen om det här är förvirrande”, ursäktar han sig när det inte finns något mer att säga.
   Om? Mimmi skakar på huvudet och suckar.
   ”Jag förstår fortfarande inte varför du berättar det här för mig. So what om Jasmine är min vän? Om hon velat att jag skulle veta skulle hon väl ha berättat.” Hon försöker att inte tänka på den där skärande känslan som gör att hon knappt kan andas.
   ”Skulle du ha berättat, om du var i hennes läge? Ens för din bästa vän?”
   ”Ja. Nej. Jag vet inte!” Hon drar frustrerat en hand genom håret. Fingrarna fastnar i tovorna hon aldrig hann borsta ut tidigare. ”Hon sa att hon inte behövde mig längre, så jag antar att det är slut. Vår vänskap, menar jag.”
   ”Du har sårat henne lika mycket som hon har sårat dig.”
   Mimmi få en plötslig impuls att kasta borsten på honom trots allt, men samlar sig.
   ”Jag har inte gjort något för att såra henne!” protesterar hon ilsket. ”Det var hon som ljög för mig och bestämde sig för att jag inte var god nog att umgås med längre.”
   ”Jag menar inte att du gjorde det medvetet”, försvarar Kevin sig. ”Ni två tänker på helt olika sätt; Jas gömmer allt hon känner för omvärlden och vägrar tänka på det själv, du talar öppet om det med alla. Det är svårt för två så olika personer att förstå varandra utan att det blir missförstånd.”
   ”Sluta bete dig som om du vet allting om mig”, väser Mimmi lågt. ”Du vet ingenting om mig, och jag har svårt att tro att du vet speciellt mycket om Jasmine heller.”
   ”Jag har fått gräva lite i hennes huvud”, erkänner han, ”men jag har en teori. Jag tror att hon är fruktansvärt rädd för att bli sårad, men inte erkänner det för sig själv. Hon oroar sig för att människorna runt omkring henne ska lämna henne om hon tar upp deras tid genom att prata om sig själv. Och de få gånger någon faktiskt frågat henne hur hon mår vågar hon inte lita på dem, för vem har brytt sig förut? Det kan inte vara annat än en artighetsfras.”
   Han tittar stillsamt på henne, som om han funderar över om hennes sköra psyke tål sanningen. Hon blänger ilsket på honom och tänker en hel rad ilskna, högljudda ord. Han blir röd i ansiktet och ser snabbt bort.
   ”Jag pratade med henne igår. Hon sa att hon tror att du tröttnat på henne, att du inte vill umgås med henne längre och inte har velat det på väldigt länge. Det var i stort sett allt jag fick ur henne, men som du märkt har jag andra sätt att ta reda på saker. Hon är arg på sig själv för att hon är arg på dig. Faktum är att hon mer eller mindre försöker tvinga sig själv att tycka att hon inte alls har någon rätt att vara arg på dig, för man kan inte vara arg på någon för att de inte vill vara vänner längre. Det är ju inget de kan kontrollera, det bara händer. Hon försöker övertyga sig själv att det gör ingenting att du inte ens vill prata med henne längre för hon kan klara sig ändå, och för dig spelar det ändå ingen roll.”
   ”Det där är skitsnack”, säger Mimmi, trots att någonting tveksamt har börjat röra på sig i hennes bakhuvud. ”Det var hon som sa att hon inte ville umgås längre, inte tvärt om.”
   ”Det har inte slagit dig att det kan vara en form av självförsvar? Öka avståndet innan det är för sent?”
   ”Varför skulle hon göra så? Har hon aldrig hört talas om att prata om sina problem istället för att låtsas som att de inte finns?” Mimmi hejdar sig och kan inte helt hålla tillbaka ett bittert skratt som bubblar upp i halsen. ”Fast det förstås, det är ju Jasmine.”
   Kevin rycker på axlarna i en medhållande gest. ”Det ska till en katastrof för att hon ska prata om sig själv frivilligt.”
   ”Då får hon väl ha det som hon vill då. Jag kan inte ansvara för att hålla ordning på hennes liv.”
   ”Om hon inte betyder mer för dig än så.”
   ”Det är inte det!” Mimmi viftar med händerna utan att veta vad hon ska göra av dem, och det slutar med att hon kastar ner borsten på nattduksbordet med en smäll. Sekunden efter ångrar hon sig och plockar upp den igen, håller den hårt i sina bleka händer. ”Hon betyder jättemycket för mig, oavsett vad som hänt, men det är inte som att hon är den enda som har problem att hantera. Och hon är inte speciellt bra att prata med, vet du. Hon uppfattar känslor ungefär lika bra som en sten, och hon lever i sin egna lilla drömvärld. Jag menar, vad hade hon för problem innan det här, egentligen? Hon hade sin familj och mer än nog med pengar och med de betygen hon fick skulle hon kunnat bli vad som helst. Men nä, hon skulle prompt gå runt och hitta fel i allt, låtsas som att framtiden inte finns och leva i böcker och filmer istället.
   Och samtidigt sitter jag här i på mitt jävla socialbidrag och måste jobba både kvällar och helger och slita halvt ihjäl mig för att få ens godkänt i hälften av alla ämnen. Jag kan inte lägga ner tid på att lappa ihop andra när jag knappt kan hålla ihop mig själv!”
   Hon hejdar sig och drar häftigt efter andan, blänger på Kevin där han sitter och iakttar henne med en närmast allseende blick. När han till slut säger något är det inte vad hon väntat sig.
   ”Jag undrade just varför du bor ensam såhär.”
   ”Som om att du inte kan ta reda på precis vad du vill, när du vill”, muttrar hon grinigt.
   Han suckar tungt. ”Det fungerar inte så.”
   ”Hur funkar det då?” säger hon, försöker leda bort uppmärksamheten från sig själv utan att erkänna att hon faktiskt är lite nyfiken.
   ”Vad sägs om det här: jag förklarar och du berättar?”
   Han höjer frågande på ögonbrynen och hon fnyser, försöker att inte visa honom hur besvärad hon är.
   ”Visst”, säger hon till slut och slår nonchalant ut med ena armen. ”Du först.”
   Kevin sitter tyst ett ögonblick med en min av djup fokus i ansiktet.
   ”Tänk dig en rättegång där någon är åtalad för mord”, säger han sakta. Mimmi himlar med ögonen igen men kan inte helt hålla tillbaka ett leende. ”Du vill ta reda på om den åtalade är skyldig och bestämmer dig för att tankeläsning måste vara bästa sättet. I hans huvud ser du en bild av hur han mördar offret, så du antar att han gjorde det, eller hur?”
   ”Någonting med din ton säger mig att han nog är oskyldig”, säg hon torrt och Kevin skrattar till.
   ”Grejen är att den åtalade skulle tänka på mordet hela tiden; undra hur det gick till, vad som gick fel, hur offret såg ut, vad som hade kunnat göras annorlunda. Det spelar ingen roll om han faktiskt gjorde det, han skulle ändå ha tänkt på det. Han skulle förmodligen känna sig skyldig även om han inte gjort något bara för att alla är så misstänksamma mot honom, kanske till och med tvivla på sig själv och sin mentala hälsa. Och samtidigt skulle han fundera över massor av småsaker, helt omedvetet. Vad domaren har för kläder, att det kliar på näsan, något plötsligt minne som inte har med någonting att göra. Och det jobbigaste är att han inte precis sitter och tänker allt i ordentligt ordnade meningar, eller ens alltid i ord. En del kommer vara bilder, annat bara känslor, det mesta en blandning av allt. Det är en förbannad röra.”
   ”Wow”, säger Mimmi. ”Den mänskliga hjärnan är sjuk.”
   Han skrattar. ”Det är individuellt också. Jas tänker väldigt mycket i ord och meningar, men hon har fruktansvärt mycket känslor under allting som hon inte låtsas om, så hon är ganska lätt att läsa. Du däremot tänker väldigt mycket i känslor. Du behöver liksom inte översätta dem till ord för dig själv, vilket gör det jobbigare för mig. Men jag ser bara allt det där om jag faktiskt lyssnar. Annars är jag bara medveten om andras tankar om de tänker på mig personligen, eller riktar dem mot mig. Och om de medvetet riktar dem mot dig brukar de oftast bli mer sammanhängande. Som du med din borste tidigare.”
   ”Så du visste att jag inte tänkte kasta den?” säger hon förvånat.
   ”Jag insåg det ungefär samtidigt som jag duckade”, säger han fåraktigt. ”Synd att kroppen reagerade före huvudet.”
   Hon nickar fascinerat, delvis för att det han berättat verkligen var intressant och delvis för att hon hoppas att han har glömt den andra delen av avtalet. Men han tittar uppfodrande på henne tills det känns som att hon ska explodera och förstöra hela lägenheten med sin skam.
   ”Jag var ett fosterbarn”, erkänner hon.
   Bara att säga ordet drar upp gamla minnen som får henne att känna sig mörk och illamående inuti, en kompott av känslor som alltid får hennes ögon att tåras. Hon har aldrig helt kunnat utröna om det är ilska eller sorg, eller bara frustration över hur liten kontroll hon har över sitt eget liv.
   ”Morsan dog av överdos när jag var sju och farsan är kvar i Kina någonstans.” Hon gestikulerar lite vagt med handen mot väggen, som om hennes föräldrar hemland ligger precis utanför huset, gömt bakom stadens fasad. ”De skeppade runt mig i en massa olika hem, vet du, men jag stack samma dag som jag fyllde arton. Tekniskt sett får jag fortfarande en del hjälp, med tanke på att jag inte gått ut gymnasiet än och inte kan jobba heltid, men i grund och botten är jag ute på egen hand.”
   ”Jag är ledsen”, säger han deltagande, och hon fnyser inövat.
   ”Folk är oftast det.”
   ”Jag vet inte on det hjälper, men jag förstår hur du har det. Jag har i stort sett varit familjeöverhuvud sen jag var sexton.”
   ”Har du det, minsann.” Mimmi lägger huvudet på sned och iakttar honom fundersamt. ”Stor familj?”
   Han tvekar innan han svarar, och hon förstår att han kanske inte kommer att säga något. Allt han har berättat hittills har med Jasmine att göra, men han har egentligen inte sagt någonting om sig själv. Hon vet att han är någon form av halvvampyr som leker superhjälte, men det sa han bara för att Jasmine är direkt inblandad. Allt annat om honom ligger i mörker. Han nämnde aldrig ett ord om den svarthåriga killen som räddade henne och Jasmine på taket, han som Jasmine så uppenbart brydde sig fruktansvärt mycket om.
   ”Den tar definitivt upp mycket plats”, svarar han undvikande. Mimmi öppnar munnen för att fråga mer innan han sluter sig helt, men han hinner före. ”Så vad säger du? Ger du Jas en chans till?”
   Mimmi biter sig i tungan. Blinkar några gånger. Gamla, oönskade minnen flyter upp till ytan och pockar på uppmärksamhet, minnen av henne och Jasmine fnissandes i bänkarna bredvid varandra i mellanstadiet, av dem när de lekte Sailor Moon som små barn, och av Jasmine som för bara några månade sedan tålmodigt men utan någon form av utlärningsförmåga försökte få Mimmi att förstå primitiva funktioner. Kevins ansikte är helt blankt, som en omålad tavla. Hon måste lära honom ett mindre misstänkt pokerface.
   ”Jag antar att jag kan prata med henne”, muttrar hon till slut. Kevin skiner upp, men hon håller ett varnade finger i luften innan han hinner säga något. ”En fråga bara, och det är bäst för dig att du svarar ärligt.”
   Leendet försvinner och han ser tveksam ut, men Mimmi känner inte för att vissa någon nåd mot hans hemlighetsmakeri.
   ”Behöver jag vara rädd för er? De där varelserna på taket, du sa att ni är som dem, fast halvblod. Och jag såg Jasmine när hon var arg…” Hon sväljer nervöst vid minnet av Jasmines uttryck. Nu när hon vet om linserna kan hon inte låta bli att föreställa sig samma dödsblick om igen, fast med silverögonen istället. Det får skinnet att knottras på henne. ”Kan ni tappa kontroll?” viskar hon.
   Kevin drar en hand genom det yviga håret, tittar överallt utom på henne. Ansiktet är spänt i linjer som ser ut att vara permanenta inneboende.
   ”Kontroll är aldrig en garanti”, andas han, som om själva erkännandet får honom att krympa. ”Ärligt talat kan vi ha släppt ut henne för tidigt. Hon gjorde…”
   Han hejdar sig och Mimmi lutar sig ivrigt närmre. ”Gjorde vad?”
   ”Någonting som det inte är min sak att berätta”, säger han kallt. Mimmi snörper på munnen, men kan se hans poäng. ”Men oavsett vad du tror så är hon väldigt beskyddande över dig. Att hon skulle göra dig illa känns fruktansvärt långsökt.”
   Mimmi vill inte vara rädd för Jasmine, men när hon tänker på saken inser hon att hon alltid varit åtminstone lite oroad gällande henne. Alltid den där tystnaden, blickarna som tycktes säga att hon vet så mycket mer än alla andra, sättet hon liksom stelnade till och sjöd när hon blev arg, något som det tog Mimmi flera år att lära sig känna igen som något annat än resignation. Den stillsamma lilla Jasmine som satt inne på något våldsamt, blodtörstigt och huggtandat, något som nu börjat läcka ut i kanterna.
   Och samtidigt den där flickan som sitter och ler för sig själv när hon läser en bok, samma flicka som övertalat Mimmi att sitta igenom ett oräkneligt antal science fiction-filmer och skrev en lista på saker hon skulle behöva vid händelse av en zombieapokalyps. Flickan som såg på världen som om den var något av en besvikelse i jämförelse med vad den kunde ha varit.
   Och Mimmi saknar henne; den oskyldiga nördiga flickan och varelsen med den brinnande oberäkneliga blicken.
   På andra sidan rummet har Kevin än en gång antagit sitt pokerface.

   ”Jag antar att jag kan prata med henne”, säger hon en gång till, lägre den här gången när insikten om vad hon verkligen ger sig in på sakta går upp för henne. Hon står inför en socialt inkapabel halvdemon som kommer att kräva ett antal slag över huvudet innan den väljer att kompromissa och erkänna vad den känner. ”Frågan är om hon kommer att vara intresserad av att prata med mig.” 

Fortsättning följer i kapitel 14


Jag tycker egentligen inte om att skriva ur någon annans synvinkel än Jasmines, men för att man ska förstå vad som händer framöver behövdes scenen mellan Mimmi och Kevin inkluderas. Dessutom älskar jag att skriva interaktioner mellan de två. Om jag någonsin avslutar den här grejen skulle Jag vilja lägga ner tid på att göra delarna som inte berättas av Jasmine i serieform, men än så länge ligger det långt bort.

Jag hoppades att jag lyckades med karakteriseringarna i det här kapitlet; jag ville han en chans att fokusera mer på karaktärerna framför action och demoner, så det blir några lugnare avsnitt framöver.

1 kommentar:

  1. Jag gillade det mycket, som vanligt, och ser väldigt mycket fram emot kapitel 14! :)

    SvaraRadera