söndag 9 februari 2014

Girl in shock


Förra gången sa jag att det skulle bli en till uppdatering samma helg. Det blev inte riktigt på det viset. Så den här gången sätter jag inga deadlines till nästa kapitel.

Kapitel 10

Jag har inga ärr.
   Det känns lustigt, hur jag kan sträcka ut armarna framför mig eller titta ner på magen och benen och inte se minsta lilla blåmärke, när jag för tjugofyra timmar sedan blev skjuten flertalet gånger och nästan slagen medvetslös, för att sedan hamna i chock och faktiskt bli medvetslös. Bara två veckor har gått sedan jag träffade killarna, och på den korta tiden har jag svimmat två gånger. Att jag sedan lyckats kliva in i dubbelt så många livshotande situationer känns inte som en godtagbar ursäkt.
   Det känns inte lika lustigt att Jasper blev skjuten fyra gånger innan vi ens hunnit fem meter, och att enda anledningen till att vi är vid liv nu är att Sam, Kevin och Ash genomförde plan B och klev in genom ett fönster. Kanske borde jag ta lite credit för att de inte skulle ha klarat det om inte alla vakter varit upptagna med att försöka döda mig, men det får mig inte att känna mig mycket bättre. Jag skulle ha hämtat Jasper, tagit med honom till närmsta fönster och skulle resten av killarna smälla glaset och hämta ut oss. De skulle aldrig ha behövt komma in, bara öppna dörren ut.
   Lori kom tillbaka dagen efter Jaspers fritagning, sjutton dagar efter att jag satt och drömde på mitt tak och fyra dagar före min artonde födelsedag. Vi blev alla lika förvånade när hon faktiskt kramade Jasper och frågade hur han mådde. Han log mot henne, försäkrade henne om att allting var bra trots att det var så uppenbart att det inte var det. Precis som jag har han varken ärr eller blåmärken, men han är blek och tyst och jag tror inte att han har sovit en enda timme sedan han kom tillbaka.
   Hon blev arg. Självklart blev hon arg. Hon skrek åt honom och ruskade honom och sa att hur kunde han försätta sig i en sådan fara? Hur kunde han påstå att han var okej? Sedan skrek hon åt resten av oss för att vi inte hämtat henne och låtit henne hjälpa till och jag lämnade rummet så diskret som möjligt. Det finns fortfarande vissa saker som jag inte har att göra med i den här familjen.

Jag hör Jasper och Kevin prata i köket, och jag vet att jag inte borde gå in. Faktum är att jag inte borde stå och hänga utanför dörren alls, inte när Kevin är där inne och kan upptäcka mig vilken sekund som helst. Men jag vet också att de pratar om mig, och om det är något jag har så är det en ohälsosam nyfikenhet för sådant som inte angår mig. Jag befinner mig i deras hus, riskerar deras liv. De har rätt att diskutera mig utan att jag måste hänga över deras axlar och höra vartenda ord.
   Men det ändrar inte det faktum att jag vill veta, och att jag fortfarande känner mig tillräckligt snurrig för att våga tränga mig på.
   När jag knuffar upp dörren hejdar de sig båda två, håller andan och tittar på mig. Märkte ni mig inte? Jag ler mot Kevin, men han ler inte tillbaka och magen vrider ihop sig till en tajt knut inuti mig.
   ”Hur mår du?”
   Jag tittar på Jasper, men han möter inte min blick. Han sitter på en stol vid köksbordet, framåtlutad och blek med ena handen i det mörka håret och den andra vilandes i knäet. Det rycker lite i fingrarna då och då, men han verkar inte ens medveten om det. ”Jag har mått bättre”, säger han lågt, och när jag ser in i hans ansikte letar jag efter det där sorgsna leendet som alltid brukar finnas där. Munnen är spänd i en tunn linje och käken är spänd.
   Vi står tysta, som om ingen riktigt vet hur man ska benämna det som har hänt. Jag har bitit någon, och jag har satt alla i fara. Hur mycket jag än försökte göra rätt, så satte jag alla i fara. Jag sneglar upp mot dem och märker att Kevin iakttar mig med sin allseende blick.
   ”Förlåt”, säger jag, för i den stunden är det det enda jag kan komma på.
   Kevin tittar bort. ”Det där som hände… det får inte hända igen.”
Jag rynkar pannan, osäker på vad han menar. Så mycket hände ju, och jag vet inte ens säkert om jag minns allt. Jag slocknade någonstans i slutet när blodförlusten och chocken blev för mycket. ”Att jag bet någon?” chansar jag, och orden får mig att rysa. ”Jag vet, jag… jag antar att du hade rätt. Om att jag inte var redo, menar jag.”
   ”Inte det. Eller, det också. Men jag menar det här.” Han vänder sig om knackar samtidigt med ett finger mot vänster tinning. ”Sättet du stängde av på.”
   Åh, det. När hände det egentligen? Någon gång under striden med den där första mannen, tror jag. När jag bröt hans arm, kanske. Eller när jag slog honom i ansiktet med en pistol för att han skulle sluta skrika. En konstig känsla fyller mig när jag tänker på det, och det tar ett ögonblick innan jag lyckas namnge den. Stolthet. Jag är stolt. Stolt över att jag på egen hand besegrade honom, och de tre vakterna som dök upp efter honom också. Jag är inte ens medveten om att jag ler förrän jag lägger märket till uttrycken i Jaspers och Kevins ansikten.
   ”Jasmine, det här är allvarligt”, säger Kevin kallt. ”Du får inte hamna där igen.”
   ”Det gav mig kontroll”, påpekar jag, utan att riktigt veta varför jag säger emot honom. ”Jag kunde bli osynlig utan problem. Jag kunde slåss.”
   ”Du bet någon!”
   Minnet får mig att vrida på mig. Det är som om den vidriga smaken av blod fortfarande klistrar sig fast på tungan. ”Men jag hejdade mig. Jag svalde aldrig ens en droppe.”
   Det var nära, ja, och om inte den där olycksaliga vakten dykt upp så skulle Jasper… jag ruskar på huvudet. Om jag kan låta bli att dricka blod när jag har det i munnen, när det är så frestande det någonsin kan bli, kan jag hålla mig ifrån att bita mina vänner.
   Jag låtsas inte om den gången jag attackerade Ash. Jag låtsas inte om hur jag inte vågade glida tillbaka in i den där kalla, kalkylerande sinnesstämningen när jag befriat Jasper.
   ”Jasmine, du dödade tre människor.”
   Det är som att orden får själva luften i rummet att frysa. Ingen rör sig, ingen andas, och orden sjunker in i mig i total tystnad. Jag… dödade någon? Det låter så absurt. Jag dödar inte folk. Jag är en nörd som tycker om science fiction och disneyfilmer, som blir nervös kring folk och försökte vara osynlig långt innan jag faktiskt kunde. Men samtidigt…
   Så självklart. Naturligtvis dödade jag dem. Varför skulle jag inte ha gjort det?
   Kevin fortsätter, på ett sätt som jag tror är meningen ska vara hänsynslöst. ”Den yngre killen? Inslagen skalle. Kvinnan? Samma. Den sista mannen skulle kanske ha klarat sig om du inte slitit halsen av honom. Men nu gjorde du det. Så han dog.”
   Det ligger något iskallt i hans röst som jag inte har hört tidigare, och jag inser att han försöker skrämma mig. Försöker få mig att bli rädd för mig själv, för vad jag kan göra. Jag blinkar några gånger och stirrar på honom, förvånad över hans brutala ärlighet och över hur lite den påverkar mig. Jag vet inte riktigt vad han väntar sig att jag ska göra. Börja gråta? Be om förlåtelse och önska livet tillbaka till människorna som kidnappade och torterade någon som räddade mitt liv?
   Jag kan inte göra något av det där. Bara en liten del av mig vill gråta, och ingen del av mig känner något annat än illamående vid tanken på de där människorna vid liv.
   Jasper är den första som reagerar. Han reser sig upp trots att han är vinglig och blek och stirrar på Kevin med glödande blick.
   ”Vi skulle inte berätta för henne! Vi var överens!”
   ”Tydligen behöver hon veta”, säger Kevin kallt. ”Jasmine, när du är i den där zonen, det är som att ha en direktuppkoppling. Till demonerna. Ingen empati, ingen rädsla och väldigt lite smärta. Bara mål och medlen att ta sig dit. Även om det betyder att någon dör.”
   Empati. Jag vill skrika, kasta ordet tillbaka i ansiktet på honom. Empati är något man har för de som förtjänar det, de som inte torterar och förstör livet för andra. Men jag biter ihop om skriket som vill ut och väser istället fram mina ord.
   ”Jag skulle ha dödat dem ändå. Även om jag var mig själv.”
   Jasper vänder sig från Kevin och stirrar på mig istället. Det är någonting chockat i hans ansikte, men det försvinner och ersätts av en medkänsla jag inte vill ha.
   ”Jag vet att det kan kännas så”, säger han förstående. ”För att du är arg. Men jag vet att du inte–”
   ”Du vet ingenting”, fräser jag. ”Jag skulle göra det igen, och jag skulle göra det långsamt. Jag skulle tvinga dem att lida. För att de skadade dig. För att de förtjänade det.”
   ”Nej, Jas, lyssna…”
   Jag backar undan från dem, och det sjunker sakta in att de inte förstår det här. Raseriet som jag har haft inom mig så länge, som jag plötsligt kan få utlopp för. Att jag kan tvinga folk betala för det de har gjort. Är inte det vad allt de här handlar om? Att straffa de som förtjänar det?
   ”Vi dödar inte folk”, biter Kevin av. ”Vi förgör blodsugare och vi räddar människor. Men vi dödar inte.”
   ”Det kanske ni borde. Kanske har Lori rätt. Ni sitter här och tror att ni gör nytta, men alla monster ni stoppar kommer tillbaka ut förr eller senare.”
   Den fulla sanningen i uttalandet slår mig inte förrän efter jag tystnat. Vad hände egentligen med det där gänget jag hörde i gränden nedanför mitt hus? De blev nerslagna och deras stackars offer kom undan, men sen då? Kvinnan sprang sin väg och utan vittne skulle ingen kunna sättas dit, om nu någon ens tänkte på att ringa polisen. De låg medvetslösa i en mörk gränd ett tag, och sedan vaknade de, förmodligen ilsknare och mer angelägna att ta ut sina bekymmer på oskyldiga än någonsin tidigare. Och vad händer alla de gånger killarna inte hinner dit? Hur många skadas inte för att brottslingar som skulle ha kunnat stoppas härjar på gatorna?
   Någonting klickar till inuti mig, får mig att hejda mig mitt i en tanke. Det är som att jag tar ett kliv bakåt och överblickar hela situationen. Jag vill döda människor. Jag blev precis upprörd över att killarna valt att hantera brottslighet utan att bli tvungna att själva bli mördare. Som jag. För vem vill bli en sån som jag som nu står här och är förskräckt över vad jag gjort och vad jag kan göra, samtidigt som jag önskar att jag fått Jaspers kidnappare att lida mer innan jag dödade dem? Vem vill vara någon som njuter av att se andras blod?
   ”Jasmine?”
   Jag tittar upp, möter Kevins blick. Han mjuknar lite när han ser uttrycket i mitt ansikte, men låter mig inte komma undan helt. Vid bordet står Jasper kvar, sjukligt blek under sitt svarta hår och med mörka fläckar under ögonen. Jag sjunket ihop där jag står. Det här handlar inte om mig. Oavsett vad jag ställt till med och hur förvirrad jag än känner mig inför mig själv, så kan jag inte tillåta att någonting kretsar kring mig just nu. Jasper har varit med om någonting jag inte ens kan föreställa mig, och han behöver sin familj. Jag är bara främlingen, flickan som ramlade in i deras liv när de minst behövde det. De ska inte fokusera på mig när en av dem är i kris.
   De väntar fortfarande på att jag ska säga något. Jag andas sakta och låter tankarna bli blanka för att Kevin inte ska uppfatta bluffen vi inte är redo att ta tag i. ”Förlåt”, säger jag tonlöst. ”Jag vet inte vad jag… förlåt.”
   Borde jag säga mer? Jag menade inte att döda de där människorna, jag menade inte vad jag sa. Jag var upprörd. Jag bestämmer mig för att more is less och håller munnen stängd. Jag kommer att hitta ett sätt att hantera det här själv. Det är så jag alltid gjort; har jag ställt till med något löser jag det på egen hand.
   Jag önskar att jag kunde lova mig själv att jag kan lösa det utan att någon mer måste dö.

Jag har tagit upp min gamla vana att ta min tillflykt till tak. Lagerhuset är bara två våningar högt, inte alls samma sak som jag är van vid hemifrån. Vinden känns inte lika tydligt och staden känns fortfarande alldeles för nära och tryckande. Jag saknar känslan av att befinna mig ovanför allt, och det verkar inte som att Ash tänker ta mig med ut att springa igen inom den närmsta framtiden. Kanske skulle jag ha gett mig ut på egen hand om jag litade på mig själv.
      Ingen av killarna vill riktigt titta på mig, ingen pratar speciellt mycket när jag är nära. Jag undrar om Ash och Sam känner till samtalet i köket, eller min reaktion när jag fick vet om att jag numera är en mördare. 
   Jag tror inte att någon av dem hade reagerat såhär om jag hade gråtit, om jag vaknat skrikande mitt i natten och låtit dem trösta mig. Men jag drömmer inte mardrömmar för att jag slet upp halspulsådern på en man med tänderna. Jag vaknar darrande och kallsvettandes, men knäpptyst, i rädsla för mig själv. Att se dem dö skrämde mig inte, och jag kan fortfarande önska att jag tog mig mer tid, att jag tvingade dem att lida som de gjorde mot Jasper. Deras smärta och död påverkar mig inte, men min egen likgiltighet gör det. Om jag hade varit som den typen av tjej de är vana vid att se på teve, den sorten som kan prata om vad hon känner och lita på andra, hade de kanske inte varit så förvirrade inför hela den här situationen.
   Men nu ger de mig bara konstiga blickar när de tror att jag inte ser, och hittar ursäkter till att inte behöva prata. Det är märkligt. Jag har alltid varit den som letat ursäkter, den som gått omvägar kring folk och slappnat av när de inte lagt märke till mig. Det känns underligt att känna mig ensam när det är någon annan som gör det. Jag antar att vanor snabbt sätter sig. Jag saknar att ha någon att prata med. Jag saknar mamma och Mimmi och mitt eget, hemtrevliga rum också, men det vägrar jag tänka på.
   Himlen är grå idag. Jag huttrar men tillkännager inte känslan som verklig. Istället flimrar jag fram och tillbaka, är synlig en sekund och försvinner sedan till intighet igen. Jag undrar hur det skulle vara att försvinna helt. Det skulle inte krävas mycket. Hela världen, den lilla delen av världen som vet vem jag är, tror att jag är död. De få som vet sanningen skulle varken kunna eller vilja hitta mig om jag gav mig av utan ett ord.
   Steg knastrar på betongtaket bakom mig. Jag andas ut och fladdrar tillbaka in i verkligheten utan att öppna ögonen.
   Jag vill vara ensam.
   Jag vill ha någon att prata med.
   ”Att tjura har aldrig löst något för någon.”
   Jag öppnar ögonen. Magen känns tung. ”Vad vill du?”
   Lori slår sig ner i skräddarställning bredvid mig. Sätter sig tillrätta. Jag sneglar på henne och försöker se vad det var jag fann så läskigt med henne för bara några dagar sedan. ”Du beter dig som ett småbarn. Varför sitter du här uppe och gömmer dig för allt?”
   ”Jag gömmer mig inte.”
   Att inte vilja vara nära dem som inte pratar med mig är inte samma sak som att gömma sig.
   ”Verkligen”, säger Lori torrt. ”Du bor tillsammans med en tankeläsare, tjockskalle.”
   Jag sneglar på henne, kan inte helt hålla irritationen borta från blicken. ”Jag vill vara ifred, bara.”
   ”Du vill sitta och gräva ner dig i dina egna problem tills du försvinner under dem, det är vad du vill.”
   ”Vad vet du”, fräser jag. ”Lämna mig ifred.”
   ”Åh, håll tyst och sluta uppföra dig som en femåring. Så du njöt av att hämnas. Vem bryr sig? Släpp det.”
   ”Vad vill du egentligen? Varför berättade Kevin ens någonting av det här för dig?” Han om någon borde förstå att jag inte vill att någon ska veta.
   ”För att han inte vet hur han ska hantera dig, men det gör jag.”
   Jag tittar hastigt upp. Lori stirrar på mig med munnen hopknipen till ett smalt streck.
   ”Vet du varför jag stack?” När jag inte svarar höjer hon uppfodrande på ögonbrynen. ”Nå?” Jag skakar på huvudet och Lori sätter sig mer tillrätta. Någonting säger mig att det kommer att bli en lång historia.
   Hon berättar om Susanna, och om deras första tid i frihet. Någonting hade hänt i laboratoriet, någonting som Lori inte går in närmare på än att det var tillräckligt hemskt för att Susanna skulle välja sida och hjälpa dem ut. Lori bara var sex år gammal då, och de blev en märklig liten familj på flykt. Trots att han bara var sju lyckades Jasper, med en del hjälp från Susanna, sätta upp falska identiteter åt dem och de slog sig ner här. De höll sig undan andra människor, och de klarade sig bra tillsammans. Lori och killarna blev som syskon, och Susanna var den enda mamman de behövde.
   ”Men grejen som händer när man vuxit upp i en låda är att man blir naiv”, säger Lori, med hård, bitter röst. ”Susanna lärde oss att försvara oss och jag fick de här storslagna idéerna om att vi kunde göra lite nytta med våra förmågor. Vi visste alla att det fanns blodsugare där ute, men gjorde inte någonting åt det trots att vi kunde. Så jag tjatade på Susanna, i flera år. Sa att det var vår plikt att skydda folk från sådant de inte känner till. Hon var egentligen inte mycket till hjälte, men hon tog alltid väldigt hårt åt sig om andra sårades. Började jobba på företaget för att rädda liv, flydde därifrån för att rädda oss. Jag visste precis hur jag skulle komma åt henne, få henne att känna sig skyldig.”
   Lori var tolv när Susanna började ge efter, tretton när hon gav upp, men inte ens då fick Lori helt som hon vill. Bara Kevin fick lov att följa med ut. Inte Sam, trots att han var nästintill odödlig, och inte Jasper som på den tiden var en lättskrämd datanörd som spenderade sin tid med spel och hacking i ett låst rum. Och absolut inte Lori och Ash, trots att det var de två som vill det mest.
   ”Vi var godtrogna, unga. Trodde att vi kunde göra en verklig skillnad här i världen.” Hon slutar prata och skrattar, lågt och glädjelöst. Jag säger ingenting, för det finns ingenting att säga.
   Det tog henne inte lång tid att övertala Ash att börja smyga efter. De höll sig i bakgrunden, iakttog och lärde sig, övertygade om att de en dag skulle få sin chans. Kevin visste att de var där, så klart, men han sa aldrig någonting. Lori vet fortfarande inte varför han höll tyst, men tror att det beror på någon syskonlojalitet som han förmodligen ångrar innerligt idag.
   ”Jag var nästan fjorton när de stötte på sin första blodsugare.”
   Loris röst är så låg att jag knappt hör henne. Hon håller blicken stadigt riktad mot horisonten, mot silhuetten av byggnader mot den silvriga himlen. Ljudet av stadstrafik når upp på taket, virar sig runt oss som en filt. Jag sitter stilla och lyssnar, spejar, tar in staden framför mig. Det finns så mycket där nere som jag aldrig såg, aldrig hörde, aldrig ens tänkte på för tre veckor sedan.
   ”De kunde ha hanterat det. Kev var mer än kapabel att försvara sig själv och Susanna var starkare än någon annan människa jag träffat. Men ingen av oss hade någonsin sett ett fullblod förut. Susanna kanske, i sin forskning, men aldrig ett som var vid liv och redo att attackera. Den slog till Kev så att han flög rakt in i en vägg och jag fick panik. Han rörde sig inte och Susanna var ensam kvar att kämpa. Jag… jag visste inte vad jag skulle göra.” Hon hejdar sig och andas tungt. Blinkar några gånger. ”Jag sprang ut, beväpnad bara med en kniv som den idiot jag var. Jag försökte hugga den och hade tur på något sätt. Satte kniven rakt i strupen på den. Men den bara drog ut den och… och stirrade på mig, som om den funderade ut exakt hur den skulle göra slut på mig. Av någon anledning måste jag verkligen ha irriterat den, för den var fruktansvärt beslutsam att döda mig. Ash försökte hjälpa till, men den var inte intresserad av honom, sparkade bara undan honom utan att ens skänka det en tanke.
   ”Jag skulle ha dött den dagen. Jag var inte beredd. Jag trodde att jag var så mäktig, att jag kunde hantera vad som helst, men jag hade inte en chans. Susanna kom emellan, högg efter den med sitt svärd. Och den bet henne.”
   Lori stirrar fortfarande rakt fram när jag sneglar på henne, men ögonen är blanka. ”De brukar inte förgifta folk när de biter, bara dricka eller döda dem ordentligt. Jag tror att den gjorde det för att straffa mig. Jag har frågat Kev, men han vägrar säga vad han hörde från den. Fast det räcker som svar, gör det inte?” Hon ler så att de vassa hörntänderna syns. ”Men Susanna… den slet strupen av henne, såg till att vi inte hade en chans att stoppa blödningen innan det var för sent. När hon föll ihop så tittade den på mig och log, och sedan stack den därifrån. Lämnade oss med henne. När hon vaknade hade Kev och Ash kvicknat till, så vi var tre mot en. Vi kunde inte ta henne, självklart inte. Susanna var otroligt skicklig redan som människa, men nu…” Hon skakar på huvudet. ”Jag vet inte varför hon stack. Kanske var det bara för att den var nyfödd, inte kände sin värdkropp och dess begränsningar. I vilket fall så gav hon sig av. Vi har inte sett av henne sedan dess.”
   Vi sitter tyst ett ögonblick och jag får känslan av att Lori väntar på att jag ska säga något. Jag har ingenting att säga. Huvudet känns tomt och ekande och kroppen ihålig.
   ”Förstår du inte?” säger hon till slut. ”Det var mitt fel att vi förlorade Susanna. Jag övertalade henne att börja jaga blodsugare, jag distraherade henne från striden. Hon räddade mitt liv två gånger och jag fick hennes kropp att bli besatt av en förbannad demon.” Hennes röst bryts på det sista ordet och jag måste titta bort. ”Jag kunde inte stanna här. Vi var tvungna att göra någonting, hitta monstret som dödade henne. Hitta monstret som hon är nu. Jag antar att du kan gissa vad som hände sen?”
   ”De ville inte följa med. Du visste att det var ditt fel och när de inte lyssnade på dig kände du att de också skyllde på dig. Så du stack.” Jag vet inte varför jag pratar. Jag vill inte prata. Jag vill klistra ihop läpparna som jag alltid gör och behålla den här fruktansvärda surrande känslan i huvudet där ingen kan se den. Men orden rinner ut över läpparna och när jag väl har börjat kan jag inte stoppa dem. ”Du grävde ner dig under dina skuldkänslor och din ilska och gav dig ut på hämndtåg.”
   Till min förvåning blir inte Lori upprörd. Hon bara fortsätter att stirra bortåt med samma tomma, glansiga blick. ”Jag dödade så många människor”, viskar hon. ”Vampyrer också, men mest människor. Blodsugare är svåra att hitta, även om man vet precis vad man letar efter och var de håller till. Människor var lättare. Hallickar, langare, misshandlare och mördare. Jag dödade dem allihop.”
   ”Tyckte du om det?”
   ”Jag älskade det.”
   Jag sitter tyst och undrar om någon annan än Kevin, och jag, nu, vet.
   ”Vi är inte människor längre, Jasmine, och det finns ondska i oss. Kev och Jasper och Sam och till och med Ash kanske är bra på att förtrycka det, men de vet om det. De kan inte inte känna det. Vad det där giftet än är så uppmuntrar det den delen av oss som vill se andra lida, som vill ha hämnd och blod och våld. Kanske är det värre för dig, för att du inte har växt upp med det, men hur det än ligger till så är det där.”
   ”Men vi borde inte tycka om det.”
   ”Och så länge du är medveten om det kan du hindra dig själv från att gå överstyr. Tappa greppet om verkligheten och du kommer att tappa greppet om dig själv.”
   Plötsligt svider det i halsen på mig. Ögonen är fuktiga och jag måste blinka flera gånger. ”Jag vill inte vara ond.”
   Lori tittar på mig med en nästan medlidsam blick. ”Det behöver du inte vara heller. Lär dig kontrollera dig själv. Sluta gömma dig från dina problem på ett förbannat tak och acceptera att du kommer att vilja skada folk. Gör det bästa av situationen och skada dem som förtjänar det. Prata med dem som vill hjälpa dig.” Hon ler snett. ”Men inte med mig. Jag är inte så bra på att prata med folk.”
   Jag skrattar och hickar och märker plötsligt att tårar svämmar över kinderna. Lori reser sig upp, tar tag i min hand och drar mig upp efter sig. Jag andas häftigt några gånger och håller sedan andan tills tårarna torkar i saltstänk över ansiktet. Hon tittar fundersamt på mig innan hon backar undan mot takkanten.
   ”Varför kommer du inte upp? Jag tror att det här är ditt fält snarare än mitt.” Hon säger det högt, men utan att ropa. Jag rynkar förvirrat ögonbrynen och gör en ansats att kliva mot henne, men hon håller upp en hand och stoppar mig utan ett ord. Bakom henne svingar sig plötsligt en gestalt upp på taket. Den stannar och håller sig några meter bakom oss med ett generat ansiktsuttryck. ”Det är ohyfsat att tjuvlyssna”, säger Lori retsamt. Jasper rodnar under det mörka håret.
   Lori ler innan hon backar ytterligare en bit och obesvärat hoppar ner från taket. Ensamma kvar står jag och Jasper och stirrar på allt utom varandra.
   Till slut breder han ut armarna och ler det där sorgsna leendet jag trodde att han förlorat. Jag glor på honom. Halsen svider igen och ögonen kliar. Någonting ger upp inom mig och jag kliver in i hans famn. Det känns rätt.
   Det känns tryggt.



Fortsättning följer i nästa kapitel

Jag ville ge Jasmine en lite mörkare sida, mest för att jag alltid retar mig på helyllekaraktärerna i YA-litteraturen som alltid ska vara moraliskt perfekta och välja bort hämnd, trots att motståndaren ofta förtjänar det. Dessutom är det intressant att experimentera med den här typen av personlighetsdrag. Hoppas att hon inte verkar för mentalt ostabil...

1 kommentar:

  1. Jag tycker det var perfekt, och jag älskar att hon faktiskt ville hämnas. :)

    SvaraRadera