torsdag 13 februari 2014

Girl back to real life


Men kolla, en uppdatering som inte dröjde flera månader. Den här delen skrev jag också under NaNoWriMo, men den behövde inte rättas lika mycket som förra kapitlet så det gick lite snabbare den här gången.

Kapitel 11

Jag vet inte hur jag känner vid tanken på att återvända till det liv jag brukade ha. Tanken på läxor och prov känns främmande, att tvingas mingla och prata med andra elever ännu värre. Jag försöker föreställa mig själv gåendes i korridoren när någon plötsligt snubblar, trasslar in fötterna i varandra, går in i en dörr, vad som helst. Någon skadar sig. Börjar blöda. Jag som förlorar kontrollen.
   Stackars Sam har fått agera frivillig för att testa min självkontroll. Om och om igen, varje gång jag minst väntar mig det. Han kan kliva in i köket när jag står och breder en macka, säga hej och plötsligt är lukten av blod överallt. Någon av de andra killarna är alltid precis bredvid, och vid det här laget har jag lärt mig känna igen Sams olyckligt hopdragna ögonbryn och de andras stela ställning. Kniven de alltid har med sig har också en tendens att avslöja dem.
   Men det går bättre. Första gången överraskade de mig fullkomligt och jag tappade ett glas i golvet och klättrade upp i taket. Bokstavligt talat. När blodtörsten skrek inom mig slog någon flyktinstinkt över i hjärnan och dörren var för långt borta. Så jag hamnade bredvid taklampan istället.

   Så ingen dog, men om jag reagerade så i skolan skulle nog folk ha blivit aningen misstänksamma. Det tog ett par dagar innan jag kommit så långt att jag bara fick en del väldigt märkliga ryckningar i ansiktet och krossade det eventuellt olycksaliga föremål jag råkade ha i handen vid testtillfället. Bara tanken på att bli tvungen att gå omkring i skolan, på stan, på platser där någon när som helst kan skada sig, gör mig väldigt nervös. För att inte tala om att hälften av världens alla invånare är kvinnor, vilket betyder att de inte ens alltid behöver skada sig. Du kan ju föreställa dig mitt problem. Det är förbannad tur att jag som vampyr inte reagerar på mitt eget blod. 
   Den enda dagen de lät bli att smyga upp på mig var på min födelsedag. Inte för att jag inte satt på helspänn varje sekund ändå; Lori sa att jag såg ut som att jag väntade mig att taket skulle rasa in över huvudet på mig. Ibland gillar jag henne verkligen inte.
   Men de ansträngde sig verkligen. Sam lyckades stjäla till sig en kram och Jasper försökte sig på att baka kakor. Det skulle ha varit riktigt trevligt om inte alla ständigt sneglat på mig med oroade blickar, beredda på att se mig explodera vid minsta lilla provokation. Som om inte de där blickarna är tillräckligt provocerande. Kevin försöker låta bli, har jag märkt, men det ligger i hans natur att oroa sig för folk. Han pratade med mig några dagar efter Lori, och det var ett av de mest utdragna, plågsamma samtal jag någonsin haft. Men jag vet åtminstone att varken han eller någon av de andra är rädda för mig, eller arga över mina reaktioner efter räddningsaktionen.

Jag stannar utanför polisstationen, väntar på att hjärtat ska slå långsammare. Bara spela dum. Sakta andas jag ut och försöker kalla fram någon djupt begraven inre del av mig som kan skådespela. Gråt, snörvla, hicka om du kan. Darra och tacka ja till kaffe och kura ihop dig under filten de kommer att ge dig.
   Det kommer inte att fungera. Jag kan knappt gråta även om jag faktiskt är förtvivlad över någonting. Kanske kan jag klämma fingrarna i dörren när jag går in, som motivering.
   Jag bestämmer mig för att glömma allting Jasper sa till mig att göra. Inga tårar och inga skakningar och absolut inget snörvlande. Så diskret jag kan sneglar jag upp mot ett tak på andra sidan gatan och ler försiktigt. Jag kan inte se dem, men jag vet att de är där.
   När jag kliver in på polisstationen tänker jag tillbaka till tolfte våningen. Minns blodet och skriken och känslan av pistolkulor som bränner genom musklerna. Jag börjar frysa.
   Kvinnan bakom disken tittar knappt upp när jag knuffar upp dörren. Hon bara sneglar på mig och återgår till sina papper som om ingenting hänt. I hennes värld antar jag att det är sant. Jag låter kylan sprida sig när jag går fram emot henne tills jag blir stel och rör mig hackigt och haltande, men håller den tillräckligt mycket på avstånd för att jag ska stanna kvar inom det synliga spektret. Hon ser upp igen när jag stannar framför henne, och den här gången rynkar hon ögonbrynen och lägger ifrån sig sina papper.
   ”Är du okej?” Hon ser faktiskt ut att bry sig på riktigt.
   ”Någonting har hänt”, säger jag, och utan att ha menat det fastnar rösten i en hes viskning. ”Jag… hjälp mig.”
   Det känns nästan verkligt.

Till min milda besvikelse placerar de mig aldrig i ett rum med spegelvägg och ett ensamt bord och ett par stolar som enda möblemang. Men de ger mig kaffe, och varma filtar, och frågar mängder av frågor. Jag känner inte för att dricka kaffet, så jag dricker det inte, och filtarna glider ner från mina axlar. Jag svarar inte på många av frågorna heller. Vid något tillfälle får jag en skymt av min spegelbild i ett fönster. Jag är blek och hålögd med stripigt hår och händer som fumlar om varandra i knäet. De bruna irisarna ser ovana ut, trots att det är samma färg jag haft i sjutton år. Jag saknar silverfärgen som gömmer sig under linserna.
   Det tar dem inte alltför lång tid att lirka fram mitt namn, men när de försöker komma längre pressar jag ihop läpparna och stirrar ut i luften med tomma ögon. De hämtar en läkare som mäter min puls och lyssnar på hjärtat och lyser mig i ögonen med en liten ficklampa. Han pratar med poliserna i andra änden av rummet, hela fem meter bort där de inte tror att jag hör någonting. ”Chock”, säger han, och jag känner för att skratta men ser till att dölja det noga.
   Mamma dyker upp efter trettio minuter, vildögd och beredd att slita ner väggar med sina bara händer om de råkar stå mellan mig och henne. Jag hade aldrig trott att hon var en så duktig skådespelerska. Hon ser verkligt förfärad ut när hon upptäcker mitt katatoniska tillstånd, men jag smyger till henne ett leende och håller ett finger framför läpparna i en hysch-rörelse. Hennes axlar sjunker ihop av lättnad när hon ser det och vi kastar oss båda tillbaka in i våra respektive roller.
   Jag sitter och mumlar och stirrar i golvet i säkert en och en halv timme innan jag bestämmer mig för att de kämpat tillräckligt och hostar fram någonting om att jag inte minns vad som har hänt. Poliserna ser så besvikna ut att mamma faktiskt armbågar den närmsta i magen. Han hostar till och kliver undan och ersätter noggrant sitt ansiktsutryck med en mera passande medlidande min. Ingen av dem verkar ifrågasätta att jag just då stirrar extra mycket ner på golvet och ger ifrån mig ett märkligt hackande ljud som de måste tolka som snyftningar. Jag undrar varför det är så mycket mer lockande att skratta när man absolut inte får. Fast å andra sidan skulle kanske ett galet skrattanfall styrka mitt fall som chockad till vansinnets gränser.
   Resten av dagen passerar som en suddig, långtråkig mardröm. Läkaren spenderar en lång stund med att förklara saker jag redan vet om minnesförlust och förträngning och pratar sedan massor om hur viktigt det är att jag pratar om hur jag mår och det som hänt. De har till och med skrivit upp mig på regelbundna besök hos en psykolog i två månader framåt. Jag bara stirrar tomt på honom och undrar varför i hela världen någon tror att jag skulle vilja prata med en total främling om mina personliga mardrömmar. Sedan bestämmer jag mig för att slösa bort min stackars framtida psykologs tid genom att prata om spöken och Killar med stort K och måste bita mig i läppen för att inte börja skratta.
   När det är uppenbart att inga stora upptäckter gällande kidnapparna kommer att göras skjutsas jag iväg till sjukhuset och undersöks av nya läkare som alla ger mig nyfikna ögonkast när de tror att jag inte ser. Jag vet inte riktigt vad de letar efter, men de tycks komma fram till att ingen har skadat mig eller gjort andra otrevliga saker utan mitt medgivande. Tyvärr tar det dem tre timmar att komma fram till den slutsatsen och vid det laget är jag så utmattad att jag knappt behöver spela längre. Den konstanta lukten av blod på sjukhuset har gett mig migrän och det rycker i en muskel under vänster öga med jämna mellanrum. Varje gång jag leds förbi ett fönster drabbas jag av närmast överväldigande impulser att kasta mig ut och fly från allting.
   Klockan är sju när de låter oss åka hem, och det är först efter att mamma skällt ut poliserna och fått läkarna på sin sida om hur viktigt det är att jag sover ordentligt efter mina hemska erfarenheter. De lyckas till och med övertala polisen att låta mig stanna hemma på måndagen och sova bort alla fruktansvärda minnen jag inte har.
   Sekunden polisstationen är utom synhåll sjunker jag ihop i bilsätet och släpper fram ett skälvande skratt.
   ”Det var nervslitande”, säger jag darrigt. Kroppen känns som gelé.
   ”Det kan man säga.” Mamma sneglar på mig och ler. ”Jag har middagen klar hemma. Kommer dina vänner över?”
   Det känns märkligt att höra någon referera till killarna som ”mina vänner”. De har varit min familj i nästan sex veckor. De har räddat mitt liv flera gånger och riskerat det lika ofta. Fast mamma vet inte så mycket om allt det där. Bortsett från den sista veckan har vi nästan inte träffats alls på över en månad, och hon tror att jag har spenderat mina veckor i hennes frånvaro med att plugga matte och stamma fram samtal med killar jag knappt känner. Hon känner till att jag börjat träna, men inte i vilken utsträckning, och jag har övertalat killarna att inte andas ett ord om mina planer att bli en nattjägare tillsammans med dem. Hon skulle gräva en bunker, kasta ner mig där och slå kedjor kring dörren om hon visste.
   ”De skulle titta in lite senare och kolla att allt gått bra, men jag tror inte att de kommer att stanna länge. Plikten kallar, vet du.”
   ”Ah, såklart.” Hon suckar och stirrar sorgset rakt fram på vägen. ”Det är synd att de inte vill ge ett annat liv en chans. De är fina pojkar.”
   ”De har sina anledningar”, säger jag lågt.
   ”Så de har berättat för dig?”
   ”För några veckor sedan.” Jag tittar hastigt upp. ”Men jag tror inte att de skulle vilja… det är ganska privat.”
   ”Det är okej. Jag får hoppas att de värmer upp till mig någon dag.”
   Jag känner mig lite nervös vid tanken på hur mycket tid mamma spenderat med dem utan att jag varit närvarande. Två kvällar i veckan hälsade de på och gav en allmän redogörelse på att jag var vid liv och utan alltför allvarliga skador. Hon skickade med en present på min födelsedag och högar med skolböcker veckorna innan det, och jag fick Jasper att dra en vit lögn om att jag faktiskt öppnat dem. Blotta tanken på att plugga matte samtidigt som jag lärde mig att bli osynlig och klättra på väggar kändes närmast syndig. Eller kanske så är jag bara lat. Jag har helt förträngt tanken på hur långt efter jag kommer att ligga när jag återvänder till skolan.
   ”Vänta tills du träffar Lori”, säger jag. ”Henne vill du inte värma upp till, det kan jag lova.”
   ”Lori?”
   ”Jag förbjöd henne från att hälsa på. Ni två skulle ha strypt varandra.”
   ”Hon har inte distraherat dig från dina läxor, hoppas jag. Om du kommer för mycket efter kanske du blir tvungen att gå om ett år.”
   Jag ryser till. ”Jag kommer ikapp.”
   ”Det är väl ingen annan som har distraherat dig? Som sagt, de är fina pojkar.” Hon ger mig ett roat ögonkast.
   ”Mamma.” Jag blir illröd i ansiktet och smäller till henne på armen. ”Tänk inte ens på sådant när de är där.” Hon skrattar och jag blänger på henne. ”Jag är allvarlig, gör inte det.”
   ”Åh, visst, om du gör samma sak.”
   ”Jag hade inte ens tänkt på det förrän nu.” Jag stönar och lutar huvudet bakåt mot nackstödet. ”Tack så mycket för att du satte det i huvudet på mig!”
   ”En mammas plikt.” Hon ler mot mig och jag ler tillbaka och försöker låta bli att tänka på starka armar och mörkt hår.

”Vad är det sista du minns?”
   ”Jag är inte riktigt säker…” Jag stirrar tomt in i den crèmefärgade väggen. ”Jag var på taket. Någonting hände och… jag minns inte.” Jag drar ihop ögonbrynen i vad jag hoppas är någonting mitt emellan en frustrerad och frånvarande min.
   ”Vad gjorde du på taket? Brukar du vara där?”
   ”Ibland. Oftare än vad jag borde, tror jag.” Jag ler torrt. ”Ibland vill man bara komma undan från saker och ting, du vet.”
   Monica tittar fundersamt på mig från sin fåtölj och jag vrider besvärat på mig. Hon gör mig nervös med sitt skrivblock och närgångna blick som verkar se rakt igenom mig. Första besöket hos psykologen och jag börjar redan oroa mig för att hon ska få mig att avslöja allt.
   ”Har du hört talas om bortträngning, Jasmine?”
   Jag sneglar på henne och stirrar sedan rakt fram igen, håller ögonen öppna och blanka. Det hänger en tavla lite snett till vänster framför mig, en oljemålning av ett lugnt hav under en blå himmel med små, fluffiga moln och måsar som är som vita prickar. Jag föreställer mig hur vågorna rullar sakta fram och tillbaka och fokuserar på det. ”Kanske. Det har att göra med omedveten förträngning av traumatiska händelser, eller hur?”
   Lika bra att vara så ärlig som möjligt. Kanske lägger hon inte märke till alla uppenbara lögner då.
   ”Ja. Det är en vanligt förekommande teori att om man varit med om en tillräckligt traumatiserande upplevelse så kommer hjärnan att förtränga minnet, som en slags försvarsmekanism.”
   ”Du tror att det är det som har hänt mig.”
   ”Faktiskt så nej, det tror jag inte.”
   Jag tittar förvånat upp innan jag hinner hindra mig själv.
   ”Bortträngning är en väldigt omstridd teori idag. Traumatiska upplevelser leder till tydligare, klarare minnen. Det är en riktig försvarsmekanism, ett sätt att skydda sig från liknande faror i framtiden. Att tränga bort den typen av minnen skulle inte bara leda till psykologiska problem utan också vara evolutionärt ohållbart.” Jag stirrar på henne och hon ler tillbaka, ett vänligt avväpnande leende. ”Däremot har jag haft många patienter som vägrat att vare sig tänka på eller prata om det de varit med om i rädsla för minnena.”
   Jag biter ihop tänderna och tittar bort. Om ursprungsplanen inte håller för jag väl köra på det här istället.
   ”Jasmine, jag förstår att det här är svårt för dig, men ju längre det dröjer desto mindre sannolikt är det att polisen kommer att kunna hitta gärningsmännen.”
   ”Jag är ledsen”, säger jag sakta, ”men jag… det bara…” Jag drar darrigt efter andan och sluter ögonen. ”Förlåt.”
   ”Be inte om ursäkt, Jasmine. Vi kan prata om något annat om du vill det.”
   Jag öppnar ögonen. ”Ja, tack.”

”Det kommer att gå bra.”
   ”Jag måste ligga minst ett kapitel efter i allting.”
   ”Det var inte det jag syftade på.”
   ”Förlåt.”
   Mimmi knuffar till mig på armen och jag skrattar till. Att spela apatisk och deprimerad är tyngande, och jag har stegvis börjat dra ner på det och återgå till mig själv igen. Jag kan inte klä i ord hur glad jag är att jag berättade allt för mamma till att börja med. Om jag varit tvungen att gå omkring och mumla och stirra i golvet också hemma hade det slutat med att jag gått i taket. Bokstavligt talat. Mellan polisförhören, läkarbesöken och psykologen känner jag mig mer än färdig med skådespeleriet.
   Det är annorlunda med Mimmi. Jag har inte berättat några djupa hemligheter för henne på flera år, men hon får mig alltid att slappna av och öppna upp mig och skratta. Att dölja något för henne men ändå vara genuint glad är något jag är van vid, även om jag fortfarande måste tona ner det glada.
   ”Alla har varit så oroliga för dig”, kvittrar Mimmi vidare när vi kliver in genom porten till skolan. ”Massor av dem ville komma och träffa dig, men jag sa att det var bäst om du fick vila.”
   ”Jag skulle ha varit besviken om jag varit borta i en månad och ingen oroat sig”, säger jag och ångrar mig genast när Mimmi ger mig en förvånad blick. För lättsamt, för snart. ”Tack”, tillägger jag.
   Jag undrade varför Mimmi var den enda från skolan som kommit och hälsat på under veckan. Hon var den första som dök upp efter att alla släktingar slutat kväva mig med ovälkomna kramar och välkommen choklad. Det var först när jag såg henne som jag insåg hur mycket jag saknat henne och just hur mycket som finns mellan oss nu. Vi var olika redan innan, men nu känns det som om vi aldrig kommer att kunna prata normalt med varandra igen.
   Alla stirrar på mig i när vi går genom korridorerna. Samma känsla som överväldigade mig hos Monica börjar krypa sig på mig igen, den gnagande övertygelsen att jag aldrig kommer att kunna hålla allting hemligt från alla dessa människor. Nervöst drar jag med tungan över huggtänderna och hindrar mig själv från att sträcka mig upp och känna efter om linserna fortfarande sitter kvar. Självklart sitter de kvar. Jag kan känna dem klia på ett enträget irriterande vis.
   Skoldagen kryper sig fram. Lektionerna känns dubbelt så långa som jag minns dem och lärarna envisas med att stoppa mig efter varje pass och fråga hur jag mår och om allting fungerar, och säga till mig att inte tveka inför att be om hjälp om det är något. Inte för att jag tar illa vid mig av deras omtanke, men det är så påträngande uppenbart för mig att jag aldrig skulle gå till en lärare om jag behövde hjälp med något annat än skolan. De ser ut som om de tror att jag ska bryta ihop precis där, mitt i korridoren, och gråta som aldrig förr. Jag kan inte låta bli att undra när jag gav dem intrycket att vara den typen av person.
   Mimmi håller sig i närheten hela dagen, alltid vid min sida utan att bli närgången. Jag är tacksam för det, men kan inte undgå att lägga märka till hur hon snart börjar se sig sökande omkring. Mimmi är inte som jag, en klängapa som klistrar sig fast vid en person och sedan håller sig där. Det finns nog inte en person i vår årskurs som inte vet vem hon är. Hon har tillräcklig många vänner och bekanta för att klara sig utan problem om så nittio procent av dem föll döda ner på fläcken. Samma sak kan inte sägas om mig, även om jag har det lite bättre ställt nu. Jag vet att jag borde föreslå att vi ska prata med någon annan, ge henne lite andrum, men jag klarar inte av det. Jag känner att jag hellre skulle kräkas än utstå deras illa dolda stirrande och osagda frågor. Det må vara själviskt av mig, men för fan, jag blev precis kidnappad. Jag har rätt att vara självisk.
   Vid lunchtid kan hon inte hålla sig längre utan leder med mig till sitt vanliga bord och plötsligt sitter jag omringad av pinsamt stela samtal. Som att inte folk brukar ha svårt nog att prata med mig, nu kan de knappt prata runt mig heller. Jag äter upp snabbt och ursäktar mig sedan. Deras kollektiva lättnad är nästan kännbar.
   Till min förvåning följer Mimmi efter mig ut och drar mig diskret med in på toaletterna precis utanför lunchsalen. Jag följer överraskat efter henne in och kommer på mig själv med att spetsa öronen när vi kliver in i det dämpade utrymmet. Inget ljud av låga andetag eller snabba hjärtslag från båsen. Vi är ensamma.
   Mimmi vänder sig mot mig och lyckas se bekymrad och upprörd ut på samma gång. ”Varför sa du inte att det var för mycket folk? Du är helt vit!”
   Varför frågade du inte om du nu bryr dig så mycket? Jag biter ihop om min irriterade respons. ”Det är okej, jag behövde lite andrum bara. Jag vill inte behöva släpa runt dig överallt hela tiden.”
   Mimmi kniper ihop läpparna. Hon säger det inte högt, men jag vet att hon håller med. ”Är det säkert att du är okej? Du har aldrig bara rest dig och gått sådär förut.”
   Jag hinner precis hindra mig själv från att påpeka jag har aldrig varit kidnappad förut heller och nöjer mig med ett ”jag varnade faktiskt först.” Mimmi ser skeptisk ut.
   ”Det är fler än jag som har oroat mig för dig, vet du”, säger hon. ”De vill prata med dig, kolla hur du mår.”
   ”Hälsa dem att jag mår så bra jag kan med tanke på omständigheterna.”
   Jag börjar tröttna på det här samtalet. Visst är det fint att Mimmi bryr sig, men jag förvånar mig själv med hur lite jag bryr mig om vad hennes vänner tycker. För det är just vad de är; hennes vänner. Det finns flera människor jag äter lunch med nästan dagligen men så gott som aldrig har haft ett riktigt samtal med. De får gärna vara hur oroliga de vill, men jag tänker inte prata om mina känslor med personer jag knappt känner.
   ”Visst.” Hon suckar. ”Vill du att jag ska…”
   ”Du kan gå tillbaka till dem. Hann du ens äta upp?”
   Hon ser lättad ut. ”Nej. Och jag borde nog berätta att du inte sprungit och gömt dig i ett skåp innan någon av dem ringer polisen.”
   ”Passa på att berätta att jag föredrar garderober framför skåp. Mer luft.”
   Mimmi stirrar efter mig när jag lämnar toaletten och jag försöker låta bli att känna mig ensam och utsatt framför alla blickar där utanför.

”Fungerar det?”
   ”Inte än. Var tyst och koncentrera dig.”
   Jag rynkar pannan och försöker tvinga känslan av kyla att sprida sig bortom mig. Det är svårt, som att gripa efter luft. Jag vet inte vad jag letar efter. När det gäller mig själv kan jag åtminstone känna om jag är på rätt väg. Kevins händer känns fortfarande varma i mina.
   Jag öppnar ena ögat och kikar ner, bara för att genast släppa honom och sucka tungt. Osynligheten hade inte spridit sig längre än till hans handleder, bara några centimeter från där mina fingrar höll om hans händer. När jag släpper taget återgår de nästan genast till sin normala färg och form. Jag blänger på dem.
   ”Hur vet du ens om det här är möjligt? För allt vi vet så kanske det är omöjligt för mig att göra andra osynliga.”
   ”Det fungerar på dina kläder.”
   ”Mina kläder ligger mot huden, eller åtminstone väldigt nära”, påpekar jag. ”En hel människa… det är en annan sak.” Jag tuggar på underläppen och försöker komma på vad jag gör för fel. ”Kanske om vi var närmre, mer kroppskontakt.” Först när jag sagt det förstår jag hur fel det låter. ”Glöm det”, säger jag snabbt.
   Kevin ser road ut men är vänlig nog att inte kommentera det. ”Du behöver bara öva så kommer det fungera förr eller senare. Den här typen av saker tar tid att bemästra.”
   ”Det gör väl det”, säger jag dystert. Om det är något jag inte har nuförtiden så är det tid. Jag ligger mer efter i skolan än jag först trott, och trots att polisen har gett upp sina förhör så måste jag fortfarande gå till psykologen, något som ger mig hjärtklappning. Nästan två veckor har det gått sen jag började skolan igen, och jag har bara hunnit hem till killarna för att träna tre gånger. Efter att ha spenderat så mycket tid i deras närvaro känner jag närmast abstinens från att vara borta från dem så länge. Det är skrämmande hur snabbt man blir beroende av andra människor.
   Kevin lägger plötsligt huvudet en aning på sned och ler. ”Känner du för att vara med?”
   Jag rynkar förvirrat på ögonbrynen; det är först när någonting rör sig i dörröppningen bakom honom som jag lägger märke till Lori. Hon stod lutad mot karmen, bakom honom, och trots det lade han märke till henne före jag gjorde det. Jag fnyser irriterat och känner mig som den sämsta vampyren i världshistorien.
   ”Halvblod”, rättar Kevin tankspritt och jag blänger surt på honom.
   ”Vad håller ni två på med?” Lori stannar på en meters avstånd och tittar förbryllat ner på oss där vi sitter i skräddarställning på golvet. ”Ni vill inte ens veta hur obekvämt det där ser ut.”
   ”Träning. Vill du hoppa in?”
   Jag grimaserar och Lori flinar när hon lägger märke till det. ”Varför inte. Finns ingenting att göra här ändå.” Hon slår sig ner mellan oss så att vi bildar en hyfsat liksidig triangel. ”Exakt vad är det vi tränar på?”
   ”Fokus och koncentration.”
   Lori ser plötsligt väldigt olycklig ut. ”Åh. Då ska jag nog…” Hon börjar resa sig upp, men Kevins hand flyger ut med en kobras hastighet och fångar hennes handled.
   ”Kom igen, jag vill se hur långt du har kommit.”
   Hon blänger på honom, skakar loss sin hand och sätter sig ner med en duns.
   Kevin instruerar mig att fortsätta jobba på min osynlighet och vänder sig sedan till Lori. De går igenom samma övningar som han drillade mig genom tidigare, men det är uppenbart att Lori är skickligare. När hon blir instruerad att tänka på en viss sak och sedan dölja det för honom tar det honom flera minuter att bryta sig igenom hennes försvar, till skillnad från mina trettio sekunder. Jag sitter med slutna ögon och händerna på knäna, försöker fokusera på att få ena handen att försvinna, sedan den andra, och så vidare en kroppsdel i taget. Det är först när de ger sig in på Loris förmåga som jag blir tillräckligt distraherad för att öppna ett öga och nästan helt glömma bort min egen träning.
   Kevin ser sig om i det lilla rummet vi befinner oss i. Arkivskåpen längs väggarna och det skrangliga skrivbordet i ena hörnet tyder på att det förmodligen var ett kontor en gång i tiden, men nu är det övergivet och tömt på allting som skulle ge minsta känsla av hemtrevnad. Jag får känslan av att Kevin medvetet håller det på det viset så att ingen annan ska få för sig att försöka ta över – det är mer eller mindre det enda rummet i hela huset där ingen någonsin skulle få för sig att rusa in och störa.
   Hans blick fastnar på en bunt dammiga papper som ligger slängda i ett hörn och han gestikulerar mot dem. ”Ta hit ett.”
   Först verkar ingenting hända, annat än att Loris ansikte skrynklas ihop. Pappren ligger stilla och orörda i sitt hörn och Lori ser allt mer frustrerad ut.
   ”Det här är dumt”, säger hon till slut. ”Jag kan bara ta hit allihop så…”
   ”Ett av dem.”
   Hon ger ifrån sig ett konstigt fräsande ljud och jag måste bita mig i läppen för att inte skratta. Tills pappren plötsligt exploderar upp i luften likt ett vulkanutbrott. Det river och sliter och små flisor faller över golvet som konfetti. Jag stirrar med chockerat öppen mun tills Kevin ger mig en blick. Snabbt stänger jag den. Förbannade huggtänder.
   ”Det där gjorde du med flit.” Det är inte en fråga utan ett konstaterande. Lori blänger på honom med ilsket hopdragna ögonbryn.
   ”Vem bryr sig om jag kan lyfta ett papper? Vad kunde jag någonsin ha för nytta av det?”
   ”Det handlar inte om papper”, säger han frustrerat. ”Det handlar om detaljer och kontroll. Har du överhuvudtaget övat på två år?”
   ”Klart jag har!”
   ”Annat än genom att kasta saker på folk?”
   Lori sjunker ihop en aning. ”Det är tunga saker”, muttrar hon. ”Och det krävs precision för att träffa.”
   ”Och hur ofta träffar du?”
   ”Tillräckligt ofta”, försvarar hon sig.
   Jag börjar känna mig väldigt malplacerad i rummet och vrider besvärat på mig. Ett ögonblick funderar jag på att gå, men Kevin ger mig en vass blick och jag sitter lydigt kvar.
   ”Den här förmågan har otrolig potential och allt du använder den till är att kasta saker på folk!” Han slår frustrerat ut med armarna. ”Du skulle kunna dyrka upp lås! Sabba övervakningssystem utan att det syns minsta repa på utsidan! Du skulle kunna stoppa någons hjärta från att slå om du så ville!”
   ”Åh som om du ska prata”, fräser Lori. Hon pekar hätskt mot mig och jag lutar mig bakåt för att inge få hennes finger i ögat. ”Du kunde inte upptäcka henne när hon var fem meter bort och stirrade på er!”
   Kevin rör knappt en min, men det märks på hans spända hållning att hon klivit på en öm tå. ”Jag tror att det är rättvist att säga att jag var distraherad.”
   ”Striden var över!”
   ”Hur vet du ens allt det där?”
   ”Till skillnad från vissa andra är jag lite mer observant.” Hon säger det sista vasst och hårt, som om hon vet precis hur känsligt ämnet är. Kevin sitter stilla med händerna i knäet och läpparna hoppressade till ett smalt streck. Ingenting mer blir sagt. Lori bara ger honom en segerviss blick, reser sig och lämnar rummet.
   Jag andas sakta ut. ”Jag kanske ska gå…”
   Kevin reser sig och stegar iväg mot dörren innan jag hinner avsluta meningen. ”Du stannar och övar tills det sitter, förstått?”
   Jag snörper surt ihop läpparna. Snällt att ta ut saker och ting på mig
   ”Jag tar inte ut det på dig!”
   Dörren smäller igen bakom honom och visar på den exakta motsatsen. Jag muttrar grinigt för mig själv och försöker förgäves få tillbaka min fokus.
  
Måndagar är värst. Förr i tiden brukade jag ägna helgerna åt att plugga, eller umgås med Mimmi om hon kunde slita sig från vilken pojkvän hon råkade ha för till fället. Jag brukade springa en runda på eftermiddagen och spendera kvällarna med mitt ritblock eller teven, men i det stora hela var det ganska händelselöst.
   Nuförtiden kan jag inte ens jogga normalt längre. Gatorna känns trånga och kvävande, och jag vet att om jag springer så snabbt som jag faktiskt kan och orkar kommer det att dra till sig onödig uppmärksamhet. Jag tar taken om jag kan (men mamma vet såklart inte om den lilla detaljen) och brukar stanna till i lagerhuset för ett snabbt träningspass efteråt. Resten av helgen försvinner i mina försök att komma ikapp med de övningar jag borde ha hittat tid och gjort under veckan, och sedan går veckan åt till de läxor jag borde ha hittat tid till under helgen. Det är som att springa i ett hamsterhjul utan slut.
   Men måndagar är värst. Som att kliva tillbaka in i verkligheten just när jag börjat glömma bort den.
   Jag förstår inte hur jag brukade stå ut. Visst minns jag att jag brukade vara både uttråkad och stressad på samma gång, även tidigare, men inte på det här viset. Lektionerna får hjärnan att snurra, speciellt nu när lärarna börjat lägga hela stackars-Jasmine-var-kidnappad grejen bakom sig, och rasterna får mig att vilja svimma. Allt alldagligt småprat som förut var irriterande tråkigt känns nu ogenomförbart. Varje sekund saknar jag mina diskussioner med Jasper, Sams lättsamma skämtsamhet, den ömsesidiga, bekväma tystnaden med Kevin och till och med Ashs vänliga retsamhet. Och det sorgliga är att jag inte ens riktigt deltar i de där samtalen. Jag bara svävar runt någonstans i utkanten och undrar om det är värt det. Men så kan jag titta på Mimmi som ser så genuint glad ut tillsammans med dem och så vet jag att om jag lämnar resten av gruppen kommer det att vara nästintill omöjligt att behålla henne.
   Men den här dagen orkade jag inte. Vid lunchtid gled det vanliga, oskyldiga samtalsämnet från kläder till en tjej i min parallellklass. Hon är kort och lite knubbig, söt på ett barnsligt sätt men med en uppenbart svajig ekonomisk ställning. Hennes kläder är slitna och dåligt matchade, antingen för stora eller för små, och jeansen har hål på knäna. Jag tror att hon har en äldre syster någonstans vars plagg hon får ärva.
   Idag hade hon tydligen haft på sig ett linne som smet åt om magen på ett sätt som, efter vad jag fick höra, var allt annat än smickrande. De andra flickorna vid bordet fann det väldigt roligt att plocka isär hennes hela uppenbarelse och deklarera hur glada de är att de inte är tvungna att gå klädda på det viset.
   I vanliga fall har jag inget personligt emot deras val av samtalsämnen. Kläder och killar och skvaller kanske inte är något jag har det minsta intresse av, men på samma sätt har de inget intresse av böcker eller vetenskap eller att diskutera vad man skulle göra om man mötte en rymdvarelse i skogen. Olika personer föredrar att prata om olika saker, så är det bara, och jag har inget problem med att låta dem prata om vad de vill så länge de inte försöker dra in mig i det. Men skitsnack har alltid strukit mig mothårs. På senare tiden får det mig att må närmare fysiskt illa.
   Så jag reste mig upp och gick utan att säga ett ord. De andra tittade förvånat efter mig och jag vet att de funderade över om jag blivit lite tokig. Den enda som såg personligen förolämpad ut var Mimmi. Hon pratade inte med mig alls resten av dagen. Jag vet inte om jag föredrar att hon tror att jag fortfarande är traumatiserad, eller att hon förstår att börjat tvivla på oss två. Det gör ont i bröstkorgen när jag tänker på det. Hon är min vän och jag vill ha kvar henne, hur olika vi än är, men jag börjar tro att det är mer av gammal vana än av äkta band oss emellan. Hon är en trygghet jag inte behöver längre.

En man väntar på mig utanför skoltrappan den dagen. Han är i fyrtioårsåldern, högrest med skarpskuret ansikte och hår som börjat gråna vid tinningarna. I händerna håller han ett skrivblock och en penna och blicken skannar av de utströmmande eleverna med kall effektivitet. Det krävs inte mycket för att veta vem han letar efter.
   Jag hukar mig och försöker gå en omväg bakom en grupp killar med skateboards under armarna, men han får genast syn på mig och killarna ser ut att tro att jag funderar på att gömma mig i någons ryggsäck. De förflyttar sig snabbt framåt och lämnar mig åt mitt öde.
   ”Är du Jasmine Segerbrant?” Han väntar inte på ett svar utan fortsätter obekymrat. ”Jag heter Olof. Jag är journalist, som du kanske ser.”
   Han viftar lite fåraktigt med sin utrustning och jag iakttar honom misstänksamt. Jag har träffat många journalister de senaste veckorna. Han ser inte ut som en.
   ”Jag ger inte intervjuer”, säger jag surt och börjar gå igen, men han hänger envist på. Kanske är han faktiskt en journalist ändå.
   ”Bara ett par frågor”, trilskas han.
   När jag inte svarar verkar han ta det som ett ”javisst, för all del, förstör min dag med frågor som jag redan svarat på fem miljoner gånger.”
   ”Är det sant att du inte minns vad som hände under din frånvaro?”
   ”Ja.”
   Jag blänger frustrerat på honom och önskar att det inte vore omåttligt korkat att bli osynlig mitt framför en journalist. Vad i hela världen får honom att tro att jag plötsligt ska bryta ihop och berätta hela historien för honom?
   ”Ingenting om männen som sågs föra bort dig?”
   ”Nej.”
   ”Eller blodet i lägenheten?”
   Jag svarar inte, men han blir inte avskräckt för det.
   ”Vet du om kidnapparna var inblandade i attacken på Lundahls kontor för en månad sedan?”
   Jag hejdar mig mitt i steget, men han verkar vara beredd och stannar jämsides med mig.
   ”Du måste ha hört talas om det; det var det enda de pratade om på nyheterna i veckor.”
   ”Du misstar dig”, säger jag stelt. ”Jag var fortfarande borta då; jag har inte hört någonting om det.”
   Vad får dig ens att tro att jag skulle veta något om det?
   ”Så synd”, säger han, utan att låta ledsen alls. Faktiskt så ser han närmast triumferande ut. Jag tycker inte alls om det här. ”Är du medveten om ryktena som går om vigilanter på gatorna?”
   Magen känns som en iskall klump. Jag tvingar mig själv att spela dum. ”Vad en vigilant än är för något så vet jag ingenting om det.” Jag börjar gå igen, snabbare den här gången.
   ”Folk som tror att de är superhjältar.” Han har inga problem med att hänga med. ”Det finns de som tror att det var de som låg bakom attacken.”
   ”Så intressant.”
   ”Har du kunnat göra saker sen du kom tillbaka? Saker som inte borde vara möjliga?”
   Jag tvärnitar och den här gången går han rakt in i mig. När jag öppnar munnen måste jag fokusera för att inte skrika åt honom; det sista jag behöver just nu är att han börjar tjoa om huggtänder.
   ”Lyssna, om du inte lämnar mig ifred kommer jag att ringa polisen.”
   Han ler älskvärt.
   ”Självklart, sötnos. Jag tror att jag har fått alla svar jag behöver ändå.”
   Jag mår illa när han gör helt om och försvinner mellan strömmen av människor på gatan. Om det inte vore för alla vittnen misstänker jag att vampyren inom mig skulle ha gjort uppror, jagat efter honom för det dolda hotet i frågorna. Ingen hotar mig och mina vänner.

   Jag ignorerar den inre rösten, slinker in i en gränd och försvinner uppför väggen.

Fortsättning följer i nästa kapitel.

Ert första möte med Mimmi. Hon spelar en stor roll i handlingen längre fram, så det är inte det sista ni ser av henne. Desto mer jag skriver om henne, desto mer gillar jag henne (även om hon inte verkar alltför sympatisk just nu)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar