lördag 4 januari 2014

Hidden av M. Lathan


16155642

Titel: Hidden
Serie: Hidden #1
Författare: M. Lathan
Genre: paranormal romance,
Sidantal: 241
Betyg: 2/5

Rekommenderas till: du som gillar häxor och magi i en lite annorlunda miljö, extremt gulligullig romantik och en huvudperson med dåligt självförtroende

Rekommenderas inte till: du som vill ha mycket action eller förklaringar som håller.










Efter det magiska kriget utrotades alla häxor av Lydia Shaw, mänsklighetens räddare. Det är i alla fall vad de vill att vi ska tro...
   För ensam och utstött i ett barnhem finns sextonåriga Leah, en häxa trots att de ska vara döda. Hon kan göra saker som är omöjliga och kämpar ständigt mot ett raseri som inte bara riskerar att förtära henne utan också alla runtomkring henne. Leah vill inte vara ond, men hon vet att häxor inte har någon själ och om någon någonsin förstår vad hon är kommer hon att bli avrättad. 
   Hon har hållit sig i skuggorna i nästan sjutton år när det slutligen brister. Men i samma ögonblick som hon är nära att göra någonting fruktansvärt inser hon att världen inte alls är vad den utger sig för att vara, och detsamma gäller henne själv.

Jag vet inte om en bok någonsin förut har fått mig att vela så mycket fram och tillbaka. Ena sekunden tyckte jag att Hidden var sjukt bra med den mest intressanta huvudpersonen på länge, nästa ville jag mest dränka mig själv hellre än att läsa mer smörig romans, sekunden efter det blev jag imponerad av tvisterna och huvudpersonen igen. Slutligen satte jag betyget på en tvåa, vilket känns lite sorgligt för den här boken hade stundtals så mycket potential.

Det som jag gillade så mycket var Leah (eller Christine, som hon kallar sig större delen av boken), eller åtminstone så gjorde jag det stundtals. Hon trodde att hon var själlös och ond, och den spännande biten var att hon inte bara överdrev utan verkligen var tvungen att kämpa mot sig själv för att inte döda folk till höger och vänster. Hon hade också problem med depression efter att ha blivit mobbad hela sitt liv och var i stort sett socialt inkapabel, men det fick henne inte att sätta sig i ett hörn och ge upp om världen. Istället valde hon att kämpa för att bli något annat än vad alla runtomkring henne sa att hon var. Hon var också smart (för det mesta) och de flesta tvisterna jag förutsåg listade också hon ut nästan direkt.

Men sedan kommer de dåliga bitarna. Hon gjorde också extremt korkade saker och var en väldigt typisk vacker-men-vet-inte-om-det tjej som alla killar vill ha (visserligen var det bara två killar med men det räknas ändå). Hon var extremt kraftfull men såg sina förmågor som en förbannelse. Vad gäller övriga karaktärer så var de flesta ganska intetsägande, men Nathan, kärleksintresset, gick från fruktansvärt söt vän som jag bara ville krama till en alldeles för söt pojkvän som jag mest suckade irriterat åt.

Hur kan jag både älska och hata de här karaktärerna på samma gång?!

Om boken sedan haft lite mer action och mindre vandra-runt-och-upptäcka-sig-själv skulle jag nog kunnat ha haft överseende med de bristande karaktärerna. Världen var en form av alternativ verklighet (vår tidsålder men med magin allmänt erkänd och existerande) och den var intressant och annorlunda men lite för tunn för att fungera. Många detaljer kring magikriget är fortfarande alldeles för suddiga och vissa av det här universumets "lagar" fattar jag inte riktigt alls. Slutstriden var dessutom lite väl påskyndad och kändes som om den hade kunnat vara mycket bättre.

Slutsats: en bok med väldigt mycket bortkastad potential om en tjej som lär sig uppskatta sig själv och ta reda på sanningen i en värld där ingenting är vad det ser ut som.



Min (allra första) spoilersection
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Hur i hela helvete tänkte Leah/Chris när hon genast sprang iväg för att träffa Nathan baserat på ett sms? Det var ju så uppenbart att det var en fälla! Och här satt jag och tyckte att hon var ovanligt smart...
  • Hur fungerar hela grejen med kopior egentligen? Om mamman använt sina krafter under graviditeten ska barnet bli en känslolös kopia, men bara för att Chris föräldrar verkligen älskade varandra så blev hon inte känslolös men fick ändå alla krafter som kopior brukar ha... va? 
  • Skulle hur som helst ha föredragit om hon faktiskt varit en kopia och inte bara deprimerad och arg. Hade varit mycket mer intressant med en huvudperson som verkligen måste slåss mot sin inneboende ondska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar