lördag 18 januari 2014

Girl to the rescue

Förra kapitlet
Första kapitlet

Egentligen finns det ytterligare ca fem sidor som hänger ihop väldigt mycket med det här kapitlet, men allting blev alldeles för långt så det blev cliffhanger istället. Kan nämna att jag ursprungligen skrev det här under NaNo i november, vilket betyder att jag ruschade igenom det. Jag har gått igenom det en gång efteråt och putsat lite på det, men jag är medveten om det det finns några logiska luckor. Hela boken är full av dem, än så länge. Om jag någonsin avslutar det här kommer jag ha väldigt mycket editing att se fram emot (yay...).

Det här är också ett av mina första riktiga försök att skriva ordentliga slagsmålsscener. Fungerar det? Är det förvirrande, tråkigt? Jag har skrivit om den två-tre gånger nu och har liksom stirrat mig lite blind på den.

Kapitel 9

Att springa är något speciellt, men jag visste inte just hur speciellt innan jag började göra det på hustak.
   Jag stannar så plötsligt att fötterna kanar över golvet och lutar mig framåt med händerna på knäna, andas in och ut i korta stötar. Ash petar mig i magen med ett finger så att jag ryggar bakåt och rätar på mig.
   ”Rak i ryggen”, säger han. ”Du får i dig mer luft då.”
   Jag blänger på honom, men står kvar och knyter istället händerna ovanför svanskotan. ”Du låter som Kev.”
   Ash rycker på axlarna och småler mot mig. ”Inte allt han säger är irriterande präktighet. En del är bara irriterande.”
   Jag skrattar så gott det går genom syrebristen och vänder mig mot nästa tak. Musklerna krampar fortfarande i benen och kläderna klistrar mot kroppen, men jag känner inte för att stå stilla. Den berusande känslan av att inte vara medveten om något annat än sin egen puls och andning har börjat dö bort, och jag vill ha den tillbaka innan tröttheten helt hinner ikapp mig. Endorfinerna susar genom kroppen och jag studsar på stället några gånger innan jag sätter av igen.
   ”Vänta!”
   Jag kommer till ett gnisslande stopp och kastar en irriterad blick över axeln. Enda anledningen till att vi stannade var att jag höll på att kollapsa; varför vill Ash plötsligt hänga kvar här? Jag höjer förvånat på ögonbrynen när jag ser att han håller sin mobil mot örat; det finns inte direkt speciellt många personer som har hans nummer. Jasper har till och med sett till att de inte står med på några telefonförsäljares listor.
   Ashs panna är rynkad och den fria handen knyts och öppnas vid hans sida gång på gång. Jag vänder mig sakta helt om och försöker höra vad som sägs, men det enda jag uppfattar är Kevins röst på andra sidan linjen. Han låter stressad.
   Ash nickar spänt. ”Jag kommer dit, vänta där.”
   Han lägger på och jag stirrar uppfordrande på honom.
   ”Jag hoppas du har koll på klättringen”, säger han kort innan han sätter av igen. När jag väl fått upp farten ligger han två hus före mig och är på väg mot centrum. Jag sväljer nervöst när jag inte ser något annat än allt högre byggnader som tornar upp sig framför oss, och sedan tvingar jag hjärnan att stänga av.

Kevin stirrar storögt på oss när vi svingar oss över kanten till det sista taket. Mina händer är uppskrapade och knäna blåslagna och jag kippar så häftigt efter luft att det känns som att lungorna ska kollapsa. Att hoppa från ett hus och rakt in i en vägg gör ont, och att sedan klättra vidare uppåt på tidigare nämnda vägg tills du når taket och fortsätta springa får det inte precis att kännas bättre. Jag slår mig flåsande ner på golvet och orkar inte ens låtsas om hur både Kevin och Sam stirrar på mig som om jag vore en utomjording som just strålats ner från ett rymdskepp. En del av mig vill fråga vad problemet är.
   Resten av mig är alltför upptagen med att svära över stadens arkitekter för att de inte byggt alla skyskrapor i exakt samma höjd.
   ”Vad gör hon här?” utbrister Kevin.
   Ash sneglar på mig. ”Det ser ut som att hon sitter.”
   ”Det här är allvarligt!” fräser Kevin. ”Hon borde inte vara här!”
   Jag tar ett djupt andetag och ställer mig upp. Benen darrar och jag gömmer händerna bakom ryggen för att dölja blodet. ”Vad är det som har hänt?”
   Killarna sneglar på varandra, och först nu lägger jag märke till att Jasper inte är där. Hjärtat fastnar i bröstkorgen och för ett ögonblick kan jag inte andas.
   ”Jasper har hamnat i knipa”, säger Sam till slut, och av deras sammanbitna miner att döma är det en grav underdrift.
   Jag stirrar på dem och väntar på att någon ska fortsätta.
   ”Du vet det där vi sa om att sätta dit den lokala maffian? De har tröttnat lite på oss.”
   Jag öppnar munnen för att säga något, men kommer av mig och rynkar pannan. ”Den lokala maffian? Menar du att de har fått tag på honom?”
   Eftertraktad av odödliga, ondskefulla demoner och mäktiga, ondskefulle företag och maffian är de som tar honom?
   ”Tekniskt sett är det grymt organiserad brottslighet bakom en väldigt täckande fasad.” Kevin förflyttar sig bort från oss och ställer sig och stirrar på byggnaden på andra sidan gatan. Den är blank och slutar högt ovanför oss och jag kan inte låta bli att grimasera när jag förstår att vi kommer att bli tvungna att smälla rakt in i väggen om vi vill ta oss över dit. ”Vi har sabbat deras leveranser, förstört bilar och vapen och fått in tillräckligt med bevis till polisen för att få hälften av dem insydda.” Han suckar frustrerat och drar handen så häftigt genom håret att jag är rädd att han ska slita upp det med rötterna. ”Inte tillräckligt för att spräcka deras fasad och bli av med dem för gott, men mer än nog för att de ska hata oss.”
   ”Och nu har de Jasper därinne någonstans?” Jag kliver fram och ställer mig bredvid Kevin. Händerna darrar och jag knyter dem så hårt jag kan med fingrar som är slippriga av blod.
   ”De har sett våra ansikten när vi varit oförsiktiga, och ett gäng av dem kände igenom honom ute på stan.” Kevin höjer handen som för att dra den genom håret igen, men hejdar sig i sista sekunden och slår istället ilsket ut med den framför sig. ”Jag kan inte höra honom ropa längre. Han är fortfarande där inne, men jag tror att han är medvetslös.”
   ”Hur lång tid har det gått?” frågar jag andlöst.
   ”Trettio minuter.”
   Trettio minuter. Trettio minuter för maffian att göra vad de vill med en sjuttonårig pojke som räddade mitt liv.
   ”Vad väntar vi på?”
   Jag flämtar till när Ash utan att tveka flyger förbi mellan oss och svävar över det åtminstone sex meter breda gapet mellan byggnaderna.
   ”Vänta!” Kevin följer efter och en sekund senare Sam, och jag kan inget annat göra än att grimasera, ta sats och kasta mig ut över avsatsen. Jag bedömer avståndet fel och kraschar in i den blanka väggen med alldeles för hög fart. Händerna lämnar blodiga avtryck och jag svär lågt när huvudet dunkar rakt in i den kalla metallen.
   Ash har redan letat upp närmsta fönster och har precis dragit ut handen för att krossa det när Kevin fångar hans handled. ”Vänta!
   Med en mördande blick sliter sig Ash loss. ”Vänta på vad? Att de ska tröttna på honom och leta upp en pistol? Jag tänker inte hitta Jasper nersänkt i en flod någonstans!”
   Svart hår som vajar som sjögräs i mörkt vatten.
   Jag mår illa.
   ”Hela huset är fullt av övervakningskameror, och om inget annat så väntar de sig att vi ska dyka upp just nu. De kommer ha stenkoll!”
   ”De kommer inte att vänta sig att vi kommer in genom ett fönster på tolfte våningen”, säger Ash iskallt. ”Vi hinner få ut honom innan de ens fattar vad som händer!”
   ”Nej, det gör vi inte!” Kevin ser frustrerad ut när han än en gång hugger tag i Ashs handled och drar undan den från fönstret. ”De tror att vi att galna superhjältewannabes, Ash. De väntar sig att vi ska komma in, oavsett varifrån vi kommer och oavsett om det är självmord!”
   ”Jag kan fixa till oss om vi blir skadade”, säger Sam försiktigt.
   Kevin ger honom en vass blick. ”Kan du fixa en utskjuten hjärna?”
   Sam är tyst.
   ”Jag kan göra det.”
   Det tar en sekund innan jag inser att det var jag som pratade, och det tar ytterligare en sekund innan killarna förstår det.
   ”Jag kan gå in genom ytterdörren och rakt upp till rätt våning. De skulle aldrig ens veta att jag är där.” Samtidigt som jag säger det önskar jag att jag kunde hålla tyst, att jag kunde låta bli att riskera livet på det här viset. Men så tänker jag på Jaspers blyga leende och jag vet att jag inte har något val.
   ”Är du inte riktigt klok?” ropar Ash, tillräckligt högt för att jag ska kasta en nervös blick ner mot gatunivå. ”De kommer att strimla dig!”
   ”De kommer inte att se mig.”
   ”Du har inte tillräckligt med fokus för att hålla dig osynlig under en strid”, lägger sig Kevin i.
   ”Då får jag väl inte hamna i någon strid.” Alla tre öppnar munnarna på samma gång för att protestera, men jag hinner före. ”Lyssna, jag kan ta mig in och hitta Jasper utan att de ens vet att jag är där. Han kan slå ut övervakningssystemet och om något går fel vid det laget har vi kommit tillräckligt långt för att ni ska kunna komma in och hjälpa oss utan att bli dödade.” Hoppas jag. ”Eller är det någon som har en bättre idé?”
   När ingen säger något nickar jag och börjar klättra neråt.
   ”Vänta!
   Jag hejdar mig när Kevin ropar lågt efter mig och en liten, naiv del av mig tror mot all förmodan att jag inte kommer att behöva göra det här.
   ”Du måste ha någon form av plan innan du går in.”
   Såklart. En plan. Vad löjligt av mig att tro något annat.

De femton minuter det tar för hissen att anlända är mer utdragna än hela resten av mitt liv sammanslaget.
   ”Öppna inga dörrar, rör ingenting. Ha tålamod och låt dem inte veta att du är där.”
   När den väl plingar till är jag så stingslig att jag nästan hoppar i taket och missar min chans. En kvinna kliver ut och jag måste kasta mig fram och dra in magen för att hinna igenom. Dörrarna susar igen bakom mig och den plötsliga lättnaden får mig att tappa fokus. Iskylan försvinner ur mina lemmar och med ens är jag synlig igen. Jag ser mig nervöst om men upptäcker inga övervakningskameror. Inte för att det behöver betyda något. Jasper har visat mig övervakningssystemet han satt upp i och runt huset. Jag skulle inte kunna hitta ens hälften av kamerorna om jag så hade en metalldetektor.
   ”Slappna inte av för så mycket som en sekund.”
   Första tabben avklarad.
   Jag ta några djupa andetag och tänker på moln som vandrar över himlen och tvingar mig själv bli osynlig igen. Kroppen blir kall och tung som om jag legat nersänkt i en isvak.
   ”Jasper är på tolfte våningen.”
   Jag stirrar olyckligt på knapparna men trycker inte på den svagt glödande tolvan. Låg profil, Jasmine, låg profil, säger jag till mig själv. Hissen gungar till och åker uppåt. Den femte knappen lyser lite starkare än de andra och jag känner för att sparka på den värdelösa saken. När två män och en kvinna kliver in och trycker på tvåan känner jag för att sparka på dem också, men klämmer istället in mig i ena hörnet och tar djupa andetag tills det känns som att lungorna ska spricka.
   ”Hela stället är uppbyggt som en fasad. I de nedre våningarna finns vanliga pappersarbetare som inte är medvetna om vad de täcker upp för, men från tio och uppåt har de placerat vakter utanför varje hiss, speciellt för att hålla utkik efter oss idag. Om en tom dyker upp kanske de inte slår larm, men de kommer definitivt bli väldigt misstänksamma.”
   Tretton personer hinner passera innan en fjortonde dyker upp och klickar på den tolfte knappen. Jag har varit osynlig så länge vid det här laget att jag börjar känna mig bortdomnad snarare än kall. Färden upp känns som en evighet, mer än tillräckligt för att jag ska hinna stirra på den välklädda, prydliga mannen och undra hur någon som ser så vanlig ut kan vara inblandad i det här. Han har en bunt papper i famnen och hummar lågt för sig själv. Då och då kastar han en blick på sitt armbandsur.
   Vakten utanför hissen ser inte heller ut som något annat än en vanlig kontorsarbetare, en som stannat till för att vila fötterna lite. Hisskillen nickar till honom när han kliver ut i korridoren och vakten svarar med att nicka och le. Jag smiter ut från den förbannade klaustrofobilådan utan att titta på dem.
   Så fort de är utom synhåll tvingar jag mig själv att gå sakta genom korridorerna. För mycket fysisk aktivitet får isen i mina muskler att försvinna ögonblickligen.
   ”De har Jasper någonstans i mitten av våningen, bakom en dörr med kodlås. Koden är 15219. Vänta inte på någon här; få det bara överstökat.”
   Det är så många dörrar, och hälften av dem har någon komplicerad dosa sittandes på väggen bredvid. Jag känner för att kvida högljutt, men tuggar istället på underläppen tills den känns öm och mörbultad. Det är som att försöka hitta en nål i en förbannad höstack, där höet kommer att försöka döda dig om du stör det.
   Jag kan inte hjälpa det utan stannar och lutar mig mot väggen, blek och fuktig under osynligheten. Allvaret i situationen hinner ikapp mig och jag blir plötsligt medveten om vad jag gett mig in i. Jag är ensam, och att be om back-up är samma sak som att riskera livet på dem som räddade mig från att förvandlas till ett monster. Någonstans i den här labyrinten av rum befinner sig Jasper, och om jag inte hittar honom kan han dö. , försvinna för alltid. Jag känner för att gråta. Det är först efter flera sekunder som jag blir medveten om att jag glömt allt vad fokus heter och bara står där, fullt synlig.
   Jag svär lågt och försöker få tillbaka kontrollen, men hjärtat slår för snabbt och bilder av blod och död snurrar runt i huvudet på mig. Det bränner och isar i musklerna på samma gång och till slut tvingas jag flämtande spärra upp ögonen och ge upp försöket. Det känns som om jag sprungit ett maraton och har mjölksyra i hela kroppen, inklusive hjärnan. Korridoren snurrar framför mig.
   Någonstans öppnas en dörr. Jag ser upp lagom för att upptäcka en man kliva ut i korridoren, iklädd mörk kostym och med prydligt kortklippt hår. Han ser stressad ut och hinner gå flera steg innan han upptäcker mig där jag står, fruktansvärt malplacerad i mina träningskläder. Förvånat öppnar han munnen, ser inte ut att veta riktigt vad han ska säga. Jag tar ett ögonblicksbeslut och ger honom inte en chans att bestämma sig.
   ”Hej”, säger jag snabbt och ler stort och glittrande. Hjärnan snurrar och min inre röst försöker få mig att knipa ihop läpparna och håll tyst för helvete men jag hyschar bestämt åt den och behåller leendet på som om det vore en skyddande mask. ”Jag letar efter min pappa. Han jobbar här. Han är ekonom.”
   Mannen fortsätter stirra på mig och jag förstår att även om det säkert finns pappor som jobbar här så är det knappast på den här våningen de håller till. Hit tar man langare som lagt pengar i egen ficka och förhandlare som pratat på bredvid mun och halvvampyrer som tror att de är superhjältar. Papporna och mammorna, fastrar och farbröder och pojkvänner och flickvänner, de befinner sig alla längre ner där de inte kan höra någon skrika.  
   Den här mannen är inte en pappa, säger jag till mig själv. Inte en son och inte en bror och inte ens en människa. Han är ett monster.
   Jag önskar att jag kunde tro på mig själv.
   ”Han heter Johan”, fortsätter jag och plockar ett namn från en lärare jag hade i lågstadiet. Jag gillade aldrig honom; han tvingade mig att sitta bredvid Robert trots att han visste att han drog mig i håret hela tiden. ”Johan Öjdefors. Han glömde sin lunch.” Jag gömmer mina tomma, nyligen helade händer bakom ryggen och fortsätter att le.
   ”Ekonom, säger du”, säger mannen sakta och ler lugnande mot mig, som om jag vore ett litet barn. ”Då har du nog kommit fel. Vet du, du borde träffa Lundahl, han har koll på alla anställda. Följ med mig så…”
   Han hejdar sig plötsligt och stirrar på mig med kisande ögon och slocknat leende. Jag klipper snabbt ihop läpparna om mitt leende och de spetsiga hörntänderna. Mannen blinkar några gånger och ler sedan igen.
   ”Vi har din vän här”, säger han.
   Det finns absolut inget lugnande kvar i hans röst. Jag släpper leendet helt och låter händerna falla ner utefter sidorna, knutna och redo.
   ”Han har inte sagt något, men vi har lärt oss en hel del om er ändå. Säg mig, de där tänderna, är det någon form av gruppolicy hos er att få dem fixade hos en plastikdoktor, eller ligger det mer bakom ert lilla gäng än vad någon vill erkänna?”
   Jag kniper ihop läpparna och känner hur min panikslagna hjärna börjar stänga av, dra ner rullgardinen. Du skulle bara våga. Jag biter mig hårt i läppen och den plötsliga smärtan får tankarna att snurra igång.
   När mannen närmar sig studerar vi varandra med likvärdigt kalkylerande blickar, trots att hela min kropp skriker åt mig att titta bort, att krypa ihop och gömma mig på alla sätt jag kan. Envist håller jag kvar blicken och letar efter en öppning. Han har lagt ena handen på någonting innanför kavajen, i höfthöjd. Går de alltid beväpnade, eller är det speciellt för idag, en specialare ifall vissa korkade halvblod skulle få för sig att klampa rakt in med en plan hopkokad på två minuter?
   ”Vad jag har hört om er så finns det ingen tjej med i gruppen. Du måste vara ny. Det är därför du är här, eller hur? Skicka in den grönaste att fixa skitgörat, den som det inte gör så mycket att bli av med.”
   Han stannar på tre meters avstånd och jag svär och fräser inombords när den första halvan av mina planer omedelbart går i stöpet.
   ”Jag skulle ha sagt att det blir bättre, men i ditt fall kommer det inte bli så. Många rekryter går åt innan de nått den inre cirkeln.” Han tar fram sin hand från bakom kavajen och trots att jag vetat det börjar hjärtat slå snabbare när han riktar en smal, smidig pistol mot mitt huvud och knycker till med den bortåt korridoren. ”Rör dig. Och tänk inte ens tanken att hitta på något.”
   Jag står kvar, helt stilla. Även om jag velat tror jag inte att jag kunnat röra mig. Benen är kalla och stumma under mig och huden är täckt av kallsvett. Mannen rynkar pannan och knycker till med pistolen igen.
   ”Jag sa rör dig. Jag kommer att skjuta.”
   Jag flyttar fortfarande inte på mig, mer eller mindre mot min egen vilja, och plötsligt kliver han över avståndet som skiljer oss åt. Den kalla pistolpipan pressar mot min tinning. Jag kan känna pulsen slå mot metallen.
   ”Jag skojar inte.”
   Men ens är det som att min rädsla sjunker undan och ersätts av kall logik. Ett skott mot huvudet dödar en omedelbart och om han velat ha mig död, i den här korridoren, skulle det redan ha varit avklarat. Det är lustigt hur jag var mer rädd när han stod tre meter bort och på ett ögonblick kunde vinkla om vapnet och ge mig att skott i armen eller benet för att visa vem som bestämmer, än när mynningen vilar mot mitt huvud, inte ens en centimeter emellan.
   ”Om de kommer på dig måste du vara smart, Jasmine. De är starkare och de är beväpnade, men behöver inte nödvändigtvis veta hur man slåss. Tillgång till skjutvapen kan få folk att tro lite väl högt om sin egen förmåga.”
   Jag låter ögonen rulla bakåt och faller ihop i en hög på golvet, noggrann med att se lealös ut samtidigt som jag undviker att slå i huvudet. Tillräckligt mycket är emot mig som det är, jag behöver inte en hjärnskakning ovanpå allt. En sekunds tystnad passerar innan mannen petar till mitt ben med tåspetsen på sin sko. Jag faller åt sidan och ansiktet pressas ner mot golvet. Små gruskorn gräver sig in i min kind.
   Ilsket svärande om svaghjärtade kvinnor böjer sig han ner och lägger två fingrar på insidan av min handled. Mitt hjärta slår ett extra slag och för ett ögonblick återkommer känslan av förstening, men jag slår undan den med ren viljestyrka och sliter tag i mannens hand så snabbt att han inte hinner dra sig undan.
   Han ger ifrån sig ett förvånat läte och försöker få in pistolen mellan oss, men är inte snabb nog. Jag håller med båda händerna om hans handled och vrider samtidigt som jag sveper undan benen på honom. Det är klumpigt amatörmässigt, men han är redan ur balans och faller till golvet med en tung duns. Luften går ur honom och jag har ett hjärtslag på mig att kasta mig över honom och lägga hela min vikt över armen som fortfarande håller i pistolen.
   Han återhämtar sig helt från min överraskningsattack innan jag hinner börja bearbeta handen för att avväpna honom. Ett hårt slag träffar mig i sidan av ansiktet, tillräckligt kraftfullt för att jag ska se dubbelt. Jag faller undan men lyckas vinkla mig så att jag landar tvärs över hans arm och gör det omöjligt för honom att skjuta mig eller ens röra på den. Det är åtminstone någonting.
   Jag är utsatt där jag ligger på golvet och plötsligt är han över mig, runt mig, överallt. En stor hand sluter sig kring min strupe och klipper omedelbart av all min syretillförsel. Hans vinkel är dålig och han kan förmodligen inte klämma åt med så mycket styrka som han skulle vilja, men jag kan inte förneka att världen börjar bli svart i kanterna.  
   ”Och Jasmine?”
   ”Ja?”
   ”Dö inte.”
   Jag väser efter luft och känner paniken byggas upp i bröstet. Desperat slår jag efter hans ansikte och träffar med nedre delen av handflatan mot sidan av hans käke. Det måste ha varit en hårdare träff än vad han väntat sig, för han grymtar till och för ett ögonblick lättar greppet runt min hals en aning. Jag drar häftigt efter andan, slår till igen och får den här gången in en ren träff, rakt över näsryggen. Det är tillräckligt för att han ska försöka dra sig bort, och jag följer upp med att vira ena benet kring hans fötter för att fälla honom och sätta det andra i magen på honom. Han ramlar åt sidan och plötsligt är det jag som är ovanpå med benen virade runt hans midja och desperat att hålla pistolen riktad åt ett annat håll.
   Han är arg nu. Rasande. Och vid det här laget? Han kommer att skjuta mig om han får chansen.
   Mjölksyra pulserar genom mina muskler, jag andas snabbt och flämtande och skälver med varje rörelse. Jag måste avsluta den här striden. Jag måste vinna och jag måste göra det nu. När som helst kan någon kliva runt ett hörn i korridoren, öppna en dörr, titta på skärmarna till sina övervakningskameror. Jag darrar så häftigt nu att jag håller på att tappa greppet med benen kring hans midja.
   Med desperata sista krafter kastar jag mig framåt, förbi hans försvar och rakt in i hans ansikte. Min panna krasar mot hans och bara adrenalin eller demongift eller vad det nu är räddar mig från att slockna och tappa greppet. Mannen är fortfarande vid medvetande, men tillräckligt groggy för att jag ska kunna pressa armen med pistolen mot golvet och försöka slita vapnet ur handen. Fingrarna verkar ha låst sig. De griper så hårt kring kolven att de blivit vita.
   Det krävs inte mycket för att bryta en arm. Vinkla den lite, lägg på tryck. Jag skulle förmodligen kunnat göra det även om Ash inte visat mig den exakta tekniken. Lederna är bara menade att gå ett håll. Det finns mängder av möjligheter.
   När han väl blir medveten om vad jag försöker göra med hans arm kvicknar han till omedelbart. Han skriker och slår efter mitt ansikte, en gång, två gånger, tre gånger, men håller fortfarande lika hårt i sitt vapen. Hela vänstra sidan av mitt ansikte känns bortdomnad och svullen. Sedan knäpper det till och hans högra arm blir slapp. Jag vrider pistolen ur hans nu kraftlösa hand samtidigt som han ger ifrån sig det mest ohyggliga skrik jag någonsin hört. Snabbt smäller jag till honom med kolven i ansiktet. Det blir tyst.
   Hur lång tid kan det ha gått? En minut, två? Jag känner mig märkligt avdomnad och kall. Ansiktet är svullet, men känns stoppat med bomull snarare än skadat. Någonting fuktigt rinner nerför mina läppar och mörkt blod droppar ner, fläckar det blankvita golvet. Jag torkar försiktigt bort det och iakttar mannen på golvet. Hjärtslagen saktar långsamt in medan jag tar in den fulla vidden av skador jag åsamkat honom. Höger armbåge pekar uppåt på ett sätt den inte borde. Ett stort, mörkt blåmärke stoltserar redan på hans panna. Men inget blod i sikte, förutom mitt eget. Någonting bubblar inom mig. Stolthet? Han ser så trasig ut där han ligger.
   Den stackars stressade idioten tänkte aldrig ens på att ropa efter förstärkning.
   Jag försvinner in i osynligheten nästan helt utan ansträngning.
   Det dröjer inte ens trettio hela sekunder innan tre personer, två män och en kvinna, springande rundar ett hörn i korridoren. Jag kliver tillbaka ett steg för att inte stå i vägen och de susar förbi mig. De är alla beväpnade, försöker inte ens dölja det, och en av männen, den yngsta, med lockigt mörkt hår och skrynklig kostym, spärrar förvånat upp ögonen när han ser sin kompanjon medvetslös på golvet.
   ”Hur kom hon undan?” andas han. ”Vi såg henne!”
   ”Det spelar ingen roll, jag ringer Lundahl så får han lösa det här. Erik, vakta hissen och få tag på portvakten. Ingen lämnar byggnaden.”
   Kvinnan stoppar in sin fria hand under kavajen, och i samma stund som hon drar fram en mobiltelefon smäller jag till henne hårt i bakhuvudet med pistolkolven. Hon stupar utan ett ljud.
   De båda männen vänder sig mot henne, men ingen kliver fram för att se efter om hon lever. Båda höjer genast sina vapen och riktar dem än hit, än dit. Jag observerar dem noga, funderar om det vore värt att ducka eller kliva ur vägen. Åtminstone den yngre ser ut att vara nervig nog att skjuta sin egen skugga.
   Den äldre är mer samlad och, sorgligt nog, smart.
   ”Erik”, ryter han kort. ”Rygg mot rygg. Nu.”
   Erik rycker till på ett nästan komiskt sätt och flyttar sig sedan snabbt över till sin kompanjon, nogsam med att inte kliva på någon av de båda medvetslösa människorna. De står nästan helt stilla ett ögonblick, flyttar bara blicken hit och dit och skiftar siktet fram och tillbaka. Jag ögnar dem uppifrån och ner och bestämmer mig för att den äldre mannen otvivelaktigt är det största hotet.
   ”Var du än är och hur du än gömmer dig, kom fram.”
   Jag har flyttat mig till mitt framför honom och stirrar honom rakt i ansiktet när han pratar. Det är fascinerande, hur han kan stirra rakt igenom mig men ändå se så djupt fokuserad och iskall ut. Han söker sakta av korridoren, från vägg till vägg och tillbaka igen.
   ”Din vän kommer att lida om det här fortsätter.”
   Som om han inte redan har lidit. Jag kliver tätt inpå honom och kan se på hans ögon när han känner mina andetag mot sitt ansikte. Munnen öppnas till ett förvånat o och blicken flackar till. När jag klockar till honom under käken har han inte ens hunnit rikta sin pistol mot mig. Tänderna slår ihop med en hög smäll och han vinglar betänkligt, men jag blir tvungen att slå till honom igen, tvärs över tinningen, för att han ska stupa.
   Erik snurrar runt så att kavajen fladdrar runt honom och höjer sin pistol. Jag ser hur det rycker till i hans hand och världen tycks sakta in när jag höjer vapnet jag stulit och låter det krasa ner rakt över hans handrygg. Fingrarna öppnas och han flämtar, ser nästan ut att svälja sin egen tunga. Den mosade handen trycker han mot bröstkorgen och ansiktet är uppskruvat i en plågad grimas. Jag sätter pistolmynningen mot hans nacke och han slutar att andas.
   ”Var är han?”
   Erik börjar andas igen, hackigt. ”J-jag vet inte ve-”
   Jag slår till honom i bakhuvudet, hårt, och han kvider till.
   ”Sväng till höger i nästa korsning, sedan fjärde dörren till vänster!” Han står hopkrupen, huvudet framåtlutat och axlarna uppdragna.
   ”Tack”, säger jag, utan att riktigt veta varför. Sedan slår jag till honom i bakhuvudet igen, på riktigt den här gången. Han kollapsar framför mig, den skadade handen intryckt under magen och med en märkligt inåtbucklad bula under det lockiga håret.
   Hjärtat slår fortfarande inte snabbare när jag sätter av genom korridoren i en stadig jogg. Pistolen är tung i min hand men inte kall eller slipprig av svett. Någonstans i bakhuvudet undrar jag vad som pågår. I verklighet stannar jag och slår in koden till den fjärde dörren till vänster efter korsningen.
   Blod. Så mycket blod.
   Jasper tittar upp, och i vilket annat ögonblick skulle jag ha tänkt på hur plågsamt långsamt han rör sig. Att båda hans ögon är helt igenmurade och armarna vrängda bakåt, fastbundna vid ryggstödet på stolen han sitter på. Att håret hänger i klibbiga testar kring hans ansikte och vänster underben är vridet åt fel håll.
   Men allt jag kan se, allt jag är medveten om, är mörka pölar på golvet, på hans kläder, skvätt på väggarna. Rinnande längs hans ansikte och droppande från hans hår. Jag fladdrar tillbaka in i det synliga spektret, näsborrarna fladdrande och munnen öppen. Jasper stirrar på mig, eller i alla fall år mitt håll. Bakom de där blåtirorna vet jag inte om han faktiskt kan se mig, eller om han ens är vid medvetande.
   ”Jas?” Hans röst låter rosslig, svag, som om han blöder även på insidan.
   oh gud jag behöver det
   Jag kliver närmre, följer en glänsande röd droppe med blicken när den rinner längs hans arm och droppar ner på golvet.
   ge mig det ge mig det jag kommer att ta det
   Det är Jasper, det är för fan Jasper. Jag kan inte…
   …behöver det
   Springande fotsteg. Jag stannar. Det klickar till precis bakom mig.
   ”Släpp vapnet och lägg händerna på huvudet! Gör det nu!
   Pistolen faller till golvet med ett slammer.
   TA DET!
   Jag snurrar runt och kastar mig bakåt med ett rytande. Pistolskott ekar genom de trånga korridorerna och någonting bränner längsmed min överarm. Jag noterar smärtan, snabb och ilande, registrerar den någonstans i bakhuvudet. Den triggar någonting inuti i mig, får mina muskler att krusa sig och frysa. Jag försvinner, kraschar rakt in i människan som stod bakom mig och skickar oss båda rakt i in i väggen med en krasande smäll. Kroppen blir omedelbart slapp under mig, men jag trycker mig mot den, klistrar fast händerna och fötterna mot väggen och håller den på plats.
   Huden på halsen är mjuk, lätt att tränga igenom. Jag lutar pannan mot väggen och pressar tänderna mot den bultande halspulsådern. Det finns ingenting annat. Jag biter.
   Det är smaken som väcker mig till liv igen. Salt och metall, varmt och tjockt. Den tränger in i varenda del av min mun, får galla att stiga upp i halsen på mig och musklerna att rycka krampartat. Osynligheten rinner av mig som vatten. Klistret på händerna och fötterna, det som börjat fungera rent reflexmässigt, försvinner. Jag faller till golvet, hukad på knä och med blod runt munnen, i munnen, överallt. Framför mig rasar människan jag attackerat åt sidan, slapp och livlös. Någon skriker bakom mig, ropar mitt namn. Jag känner igen rösten men kan inte koppla ihop den med minnen och verklighet.
   Gallan fortsätter att stiga i halsen på mig och jag blir med ens medveten om blodet. Mellan tänderna, klistrat mot tungan och gommen och kinderna. Jag hostar och hulkar och spottar och försöker kräkas, men munnen känns klibbig och omedgörlig. En droppe, en droppe räcker. Jag spottar flera gånger till och reser mig vingligt upp, backar bort från människan på ett golv som känns som att det gungar. Det är en man, kanske fyrtio med ljust hår vars fäste dragits märkbart bakåt. Ögonen är uppspärrade och munnen öppen i ett tyst skrik. Fortfarande rinner det blod från den uppslitna halspulsådern, fortfarande bränner det i min kropp av ett behov av det.
   Jag vill fortfarande ha det och det får mig att vilja dö.
   Vinglig och darrig backar jag in i Jaspers rum, tar stöd mot väggen. Han tystnar. Rossliga andetag och stillsamt droppande blod är allt som hörs.
   Jag tror att jag ska kvävas. Luften är tjock i strupen, verkar svälla med varje andetag och fastna någonstans på vägen. Pulsen slår så snabbt att jag inte kan urskilja ett slag från ett annat. Framför mig snurrar världen. Blod från den stupade mannen rinner över golvet i en tunn fåra, riktar in sig mot mig.
   ”Jas.”
   Jag hoppar till och den lilla floden av blod missar mina träningsskor med en centimeter. När jag vänder mig om stirrar Jasper på mig från sin stol. Han sitter väldigt stilla.
   ”Är du fortfarande där?”
   Jag drar hackigt efter andan och nickar. Det sticker i ögonen och jag blinkar bort tårarna. ”Jag ska få ut dig härifrån.”

Världen snurrar. Tyngd över mina axlar, lukten av salt metall i näsan. Vi kliver snubblar vinglar och någon skriker och
   ”Stanna stanna stanna!”
   explosioner ekar genom luften och någonting bränner in i min arm, benet, magen. Benen segnar under mig men jag håller mig uppe, vill kollapsa men vägrar ge efter. Någonstans i huvudet viskar det, vill att jag ska ge efter och försvinna och riva mig igenom horderna av människor som strömmat till, precis som jag gjorde med de andra människorna jag mötte här. Blod och pulserande hjärtan, ingenting mer, ingenting jag inte klarar av om jag verkligen vill. Men bredvid mig andas Jasper häftigt och lukten av hans skador hänger tung i luften. Jag pressar undan impulsen och försöker bli osynlig utan att bli ett monster, men kroppen är varm och pulsen slår snabbt snabbt.
   Någon kommer. Vasst splitter regnar genom luften och folk skriker, viftar fram och tillbaka i utkanten av mitt dimmiga synfält. Starka händer griper efter Jasper bredvid mig, försöker dra honom ifrån mig och jag skriker, slår efter anfallarna med vilt raseri. För ett ögonblick är iskylan på väg tillbaka, på väg att tränga sig fram genom dimman, men så dyker ett ansikte upp framför mitt och silvriga ögon stirrar tillbaka på mig.
   ”Jag visste att det här var en dålig idé.”
   Jag känner igen rösten men klarar inte av att placera den. Istället kommer jag på mig själv med att le mot allting som jag inte kan se annat än som en dimma, och runt omkring mig tycks allting sakta ner.
   ”Vad är det för fel på henne?”
   ”Hon är i chock. Få ut henne härifrån.”
   ”Är det hennes blod? Snälla säg att det är hennes blod.”
   Jag vet inte hur de kom in, och jag vet inte hur vi kommer ut. Korridoren seglar förbi runt mig och mina system stänger av ett efter ett. Först finns där bara krasande glas under skosulor och flimrande ljus ovanför huvudet, sedan fartvinden och starka armar runt mig. Smärtan är borta och jag vet inte om den var där till att börja med. Jag vet bara att jag är trött, utmattad, och den tidigare överväldigande impulsen att ge efter och tona ut, bita, slita och riva, har försvunnit. Jag tror att jag fortfarande skulle kunna kalla den tillbaka, om jag ville. Fläckar av någonting salt och metalliskt bränner i munnen och på läpparna, pockar på min uppmärksamhet, men jag orkar inte. Istället lutar jag huvudet mot en axel och låter de sista sinnesintrycken försvinna till ett mörker. 

Kolla, en färglagd bild den här gången, med grymt överdrivna mängder blod. Whoop.

Fortsättning följer i nästa kapitel (ska försöka få upp en liten kortare del redan den här helgen, måste bara putsa lite på den först)

1 kommentar:

  1. Oooooooo, lika spännande som alltid! :)

    SvaraRadera