fredag 3 januari 2014

Girl learns history


NaNoWriMo stekte min hjärna och jag har inte orkat tänka på att skriva på hela december, men nu har jag börjat kolla igenom och putsa till det jag faktiskt lyckades knåpa ihop, vilket betyder att det för åtminstone en kort tid framöver kommer vara lite tätare mellan uppdateringarna. 

Den här gången blir det inte mycket action, men istället en hel del avslöjanden och drama. 

Kapitel 8

Kevin hörde aldrig när jag ropade. Enda anledningen till att de kom rusande in i köket som om de var jagade av zombies var att han kände av Loris närvaro när de kom tillbaka. Om jag tvivlade på henne förut när hon sa att hon känner dem är den skepsisen borta nu. De såg inte så mycket rädda eller förskräckta ut som chockade och, ja, glada. Sam var överlycklig. Han kastade sig över henne med kramar och hon tillät det i flera sekunder innan hon krängde honom av sig och retsamt rufsade honom i året. Det tog en bra stund innan de ens märkte att jag var där, blåslagen och förvirrad.
   Nu sitter jag hopkurad på en stol med fötterna uppdragna under mig och armbågarna lutade mot köksbordet. Mina skador är läkta, men det surrar fortfarande i kroppen av adrenalin och ilska. Jasper, Ash och Kevin sitter utspridda runt bordet tillsammans med mig (Ash fick hämta stolen som Lori kastat tvärs igenom rummet för att ha någonstans att sitta) och det är tydligt att de inte alls är bekväma med den här situationen. Ingen av dem vill riktigt titta på mig och jag vet inte om jag är arg, sårad eller bara sur. Jag är tyst och väntar på att någon ska börja prata.
   ”Så, öh, Jas, det här är Lorna.” Jasper gestikulerar lite vagt mot Lori där hon fortfarande sitter uppflugen på köksbänken. Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det och nöjer mig med att ge honom en lång blick som får honom att nervöst dra handen genom håret.
   ”Vi har träffats”, säger Lori torrt. ”Var det inte roligt, Jas? Vi borde göra det igen någon gång.”
   Jag blänger ilsket på henne och hon ler tillbaka. Bredvid henne vrider Sam besvärat på sig.
   ”Jag antar att vi borde…” Kevin sneglar på mig.
   ”Det borde ni verkligen”, säger Lori. Han verkar sjunka ihop och krympa flera centimeter vid hennes ord.
   Och så får jag veta att hon är deras syster i allt utom blod, på samma sätt som de är bröder. Dessutom får jag också veta att de är förrymda experiment från ett laboratorium.
   Som om det här inte redan kändes som en dålig Hollywoodfilm. Jag känner för att skratta men låter bli när jag ser hur fullständigt omintetgjorda de ser ut. Hur lustigt det här än känns för mig så är det inget skämt för dem.
   Den enda anledningen till att de inte bor i två gånger två meter stora celler just nu är Susanna. Deras mentor, räddare och på nästan alla sätt och vis också deras mamma. Hon arbetade där, och någonting gjorde att hon fick nog och hjälpte dem att rymma. De tog sig hit och gömde sig för alla vakande ögon, och sedan försvann hon för två år sedan.
   ”Hon… dog?” andas jag chockat.
   ”På alla sätt som räknas”, säger Ash lågt. De ser väldigt spända ut allihop och jag frågar inte mer. Det behövs inte.
   ”Men, varför har ni inte…”
   Jag hejdar mig innan jag hinner säga något dumt och Lori plockar upp där jag slutat.
   ”Slagit tillbaka? Bränt ner deras fina lilla labb och hängt ut dem för pressen? Bra fråga.” Hon ger killarna vid bordet en vass blick som får dem alla att vrida på sig.
   ”För att vi inte är idioter!” utbrister Ash högt. ”De skulle skjuta oss samma sekund vi slutar gömma oss!”
   ”De känner oss”, tillägger Kevin. ”De vet vad vi kan göra och ser till att hindra oss på alla sätt de kan. De sparar alla sina filer antingen som papperskopior eller på separata hårddiskar där Jasper inte kan komma åt dem så vi har inga bevis, och att ge sig in dit och leta efter dem vore självmord. De vet att om de vill skada oss måste de döda oss, för annars fixar Sam alla skador. De vet att de måste ha mer än elektroniska lås för att hålla Jasper ute och stabila jävla väggar för att Lori inte ska kasta en bil genom dem. Vi kommer inte åt dem.”
   ”Är inte ni bevis nog?” frågar jag försiktigt.
   ”De skulle döda oss innan vi har en chans att få ut historien, och se till att tysta de få människor vi berättat för.”
   ”Åh.”
   Jag blir kall och tänker på mig och mamma, och hur utsatta vi vore om de här människorna någonsin får kännedom om oss. Ilsket knyter jag händerna och ruskar på huvudet.
   ”Hur är något sånt hår ens möjligt? Inspekterar man inte labb? Det finns ju regler som reglerar djurförsök, de borde fan inte kunna komma undan med människoförsök!”
   ”De skapade ett vaccin mot någon ny influensa för något år sedan”, säger Jasper lugnt. ”De förfinar och framställer nya mediciner hela tiden. Du skulle hitta dem direkt om du googlade. Grejen är att de är för smarta för att gömma sig i en källare någonstans och arbeta med någon rik galen vetenskapsmans pengar som enda inkomstkälla. De är statsanställda. De har en hemsida och de praktikanter och öppet hus-dagar och reklamer på teve om att vi ska skänka pengar till forskning. Ingen misstänker dem. Allt annat äger rum bakom kulissen.”
   ”De allra flesta anställda känner inte ens till varifrån de flesta framstegen egentligen kommer”, tillägger Kevin. ”Och de få som känner till sanningen vet hur man håller tyst.”
   Jag sitter tyst. Det finns ingenting att säga, ingenting att göra. Jag vill ge mig ut på gatorna och hitta de här människorna som gömmer sig bakom en fasad av vänlighet och slå dem rakt i ansiktet.
   Men det kan jag inte.
   För de gömmer sig bakom en fasad av vänlighet.
   Lori harklar sig och alla hoppar till som om de glömt att hon är närvarande.
   ”Så, ingen som undrar varför jag tagit mig besväret att komma hit?”
   ”Jag tog liksom för givet att du bestämt dig för att sluta springa från saker och ting”, säger Ash utan att låta som att han tror på det själv.
   ”Kom du inte tillbaka för oss?” Sam är den enda som sätter ord på sin besvikelse. Den syns i de andras ansikten även om de är tysta.
   ”Sorgligt så nej. Jag tänkte varna er, bara för att jag är en underbar person och allt det där och föredrar om ni inte dör.” Hon himlar med ögonen.
   Killarna blir plötsligt väldigt uppmärksamma. Kevin och Ash reser sig upp som en person och stirrar intensivt på henne.
   ”Varna oss för vad?” säger Kevin vasst.
   ”Att ni drar uppmärksamhet till er. Jag stötte på ett par blodsugare som pratade om hur de precis blivit av med en trupp de skickat hit för att döda er. De var ganska förbannade, kan jag säga, och jag tror inte att de kommer ge upp någon gång snart.”
   ”Menar du att fullbloden har börjat samarbeta för att slå oss?” säger Jasper misstroget.
   ”Med tanke på henne”, Lori nickar mot mig som om jag är ett småbarn som inte fattar vem hon pratar om, ”så gissar jag att ni redan har mött dem.”
   ”Jag trodde inte…” mumlar Kevin, för att sedan ruska på huvudet och tittar upp. ”Är du säker?”
   ”Nä, jag kom hit för att skrämma skiten ur er lilla kompis mitt i natten. Klart som fan att jag är säker.” De stirrar utmanande på varandra till Kevin suckar tungt.
   ”Vi får väl vara extra försiktiga då, antar jag.”
   ”Planernas mästare”, säger Lori torrt, och han ger henne en blixtrande blick.
   ”Har du någon bättre idé kanske?” biter han av.
   ”Faktiskt så tänkte jag stanna ett tag. Ge er lite extra muskelstyrka.” Hon ler och ramlar sedan nästan ner från bänken när Sam kramar henne igen. ”Ja, tack så mycket, jätteroligt och allt det där.” Hon sätter en hand mot hans bröstkorg och försöker knuffa undan honom. Ögonbrynen är irriterat hopdragna, men jag kan se ett litet leende på ena mungipan. När hon frigjort sig tittar hon upp på de andra utan att säga någon mer vass kommentar, som om hon faktiskt väntar på deras godkännande. Hon ser nästan sårbar ut.
   Jasper är den första som bryter ut i ett leende.
   ”Det är bra att ha dig tillbaka”, säger han, och Loris lättnad är nästan kännbar, hur mycket hon än försöker dölja den bakom ännu ett kaxigt leende.
   Jag sitter kvar på min stol och undrar om jag kommer bli tvungen att flytta tillbaka ut på soffan, för det är ingen tvekan om att rummet jag sovit i den senaste veckan är Loris.

Jag får behålla rummet, men det är mer för att killarna är arga på Lori än för att de gillar mig. Vad som än hände för två år sedan så byggde det en ordentlig mur dem emellan.
   Och vad som än hänt under hennes månader på vift så har det gjort Lori till en väldigt farlig person.
   Hon skrämmer mig inte för att hon satte ett svärd mot halsen på mig första gången vi träffades, och inte heller för att hon är fruktansvärt förtjust i att retas. Första gången jag träffade Ash kastade han ett eldklot och en dörr på mig, men jag skulle inte påstå att jag är rädd för honom nu (även om jag aldrig skulle ge mig in i att slåss med honom igen). Helt ärligt gjorde ingen av killarna ett speciellt bra första intryck, men trots det litar jag på dem. Lori är en helt annan femma.
   Det är något med hennes blick. Retsamheten och de vassa replikerna, kanske är irriterande, men de är inte farliga. Det är när hon blir arg som man verkligen ser att hon inte är en människa på ett helt annat sätt än man gör hos killarna. Hon ser ut som om hon verkligen skulle kunna döda någon, människa eller ej.
   Jag försöker hålla mig lugn runt omkring henne, och i vanliga fall tvivlar jag på att jag skulle ha haft något problem med det, men just nu krävs det inte mycket för att jag ska brisera. Jag är inte van vid att bli pikad, vet inte hur jag ska reagera och vad jag ska säga. Hon vet precis vilka knappar hon ska trycka på, hur hon ska komma åt mig, och jag vet att oavsett vad jag säger så kommer det inte att röra henne i ryggen. Det är en frustrerande känsla, och det gör det inte precis lättare med min självkontroll. Det är som att hon medvetet jävlas med mig.
   Hon finner det exceptionellt roligt att göra sig lustig över min träning. Vi det här laget har killarna lyckats få lite grepp om vilken nivå jag befinner mig på och hur de ska bära sig åt för att lära mig grunderna. Svaret visade sig vara enkelt: repetition och tjurig envishet. Armhävningar, sit-ups, enkla slag och sparkar, ställningar, mer joggingrundor och fallteknik i det oändliga, långa, tröttsamma pass som enbart går ut på att jag ska ducka och undvika slag, allting gång på gång dag efter dag. Sam tar hand om blåmärkena jag får efter slag och blockeringar, men det finns inte mycket han kan göra åt träningsvärken. Lori höll på att skratta ihjäl sig när jag haltade omkring som en pensionär, och fick mindre andnöd när jag kollapsade efter tjugo armhävningar (och då vet hon inte ens att det är en fördubbling på vad jag klarade för en vecka sedan).
  
Det är tisdag. En vecka har gått sedan jag vaknade med ett svärd mot strupen och jag har mer eller mindre tappat greppet om tiden. Det känns inte längre riktigt lika konstigt att stiga upp vid tio och sedan kunna göra vad jag vill hela dagen. Inte för att jag känner för att göra någonting alls just nu; Kevin hade mig att göra armhävningar tills jag stupade, och sedan lika många sit-ups. Och det var först efter vi gått igenom min vanliga omgång slag och sparkar. Jag känner mig som en nerslagen säck potatis och har ingenting alls emot att ligga utbredd i soffan och ta upp all plats medan någon polisserie visas på teven. Jasper sitter i andra hörnet med sin laptop och Sam sitter mittemellan oss och roar sig genom att peta på mina tår i reklampauserna. Klockan är elva och killarna och Lori ska ge sig av ut om en halvtimme.
   ”Bara titta på er tre. Ni kunde inte tänka er att göra lite nytta istället?”
   Jag lutar huvudet bakåt tills jag får syn på Ash i andra änden av rummet, upp och ned och med en mopp i handen.
   ”Bara för att det är din tur att städa behöver du inte ta ut det över oss”, påpekar Jasper utan att ens se upp från datorn. ”Och glöm inte att ta under bänkarna. Det är dammigt där.”
   ”Ta mitt rum också”, säger Sam glatt, för att sedan ge ifrån sig ett halvkvävt ljud när jag sparkar efter hans hand och träffar honom i magen istället.
   ”Glöm det”, fräser Ash och smäller ner moppen på golvet så att det skvätter vatten omkring honom. Jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att använda fraserna ”moppar golvet” och ”aggressivt” i samma mening, men jag lär mig ständigt nya saker i det här huset.
   ”Du är fortfarande en duktig pojke som gör som du blir tillsagd, ser jag.”
   Den avslappnat retsamma stämningen avdunstar ögonblickligen när Lori kliver in i rummet. Ash blänger på henne utan att svara och Jasper blir plötsligt väldigt fokuserad på vad det än är han håller på med. Bara Sam fyrar av ett leende mot henne, även om det är stelare än vad jag är van vid att se från honom. Sedan försvinner leendet och ersätts av förvåning.
   ”Vart ska du? Vi sticker ut om en halvtimme.”
   ”Jag tänkte ta ledigt ikväll.” Lori låter avspänd och jag vågar mig på att snegla upp mot henne. Håret är utsläppt ur den vanligtvis strama hästsvansen och omringar istället hennes ansikte i en vild, yvig frisyr. Hon är ikläd nätstrumpbyxor och ett silvrigt, blankt linne med ett brett, knallrosa skärp kring midjan. I vänster ögonbryn sitter en matchande pinne och örat på samma sida är dekorerat med flertalet ringar. Hon ser definitivt inte ut som någon som ska ut på jakt.
   ”Ledigt?” Ash ger upp sin stirrtävling mot golvet och ser upp på henne. ”Och vart hade du tänkt ta vägen istället? Picknick i månskenet?”
   ”Haha, väldigt roligt”, säger Lori torrt. ”Om jag inte minns fel så finns det åtminstone en duglig klubb i den här stan, så jag tänkte sticka ut och göra nytta av det där fina id-kortet Jassie fixade oss för o så länge sedan.”
   Tystnad sprider sig i rummet och alla tre killarna stirrar på Lori med chockade miner. Hon himlar med ögonen.
   ”Jag skulle kunna be er att komma, men ni ser alla förfärliga ut.” Hon ler retsamt och jag får en nästintill överväldigande impuls att räcka ut tungan åt henne. När fortfarande ingen säger något rynkar hon pannan och leendet försvinner. ”Varför tittar ni på mig sådär?” Hennes ögon vidgas. ”Ni kan väl inte mena att ni fortfarande sitter här inne varenda kväll?”
   ”Faktiskt så är vi här väldigt få kvällar”, rättar Sam.
   ”Du vet vad jag menar.”
   ”Det här allvarligt, Lori”, säger Jasper försiktigt. ”Du kan inte bara gå ut bland folk, något kan hända.”
   ”Vad, precis?” Hon stirrar på honom med blixtrande ögon och utan ett spår av retsamhet kvar i ansiktet. ”Jag kan ha roligt? Träffa folk? Skaffa mig ett liv?
   ”Något som i att bli hittad.” Jasper har börjat brusa upp. Fingrarna är krökta till klor ovanför tangentbordet och axlarna är uppdragna mot öronen. ”Du kan inte seriöst tro att du bara kan traska in på någon klubb helt utan risk!”
   ”Det har gått tio år, smartskalle. Vi har inte hört av dem en enda gång under hela den tiden, vi har aldrig blivit jagade eller hittade eller ens väckt misstankar! Ingen av oss ser ens ut som vi gjorde då! Jag skulle kunna springa rakt in i en jävla undercoveragent och han skulle inte ha den blekaste aning om vem jag är!”
   ”Du har fortfarande silverögon”, fräser Ash. Moppen ser ut att vara på väg att spricka i hans händer. ”För att inte tala om huggtänder. Ett enda foto, en enda person som kommer dig inpå livet, och pang! Slut på det roliga.”
   Lori står tyst en sekund, blicken riktad mot golvet och händerna knutna vid sidorna. Precis när jag börjat tro att de övertalat henne skrattar hon till, lågt och iskallt. När hon tittar upp riktar hon blicken mot mig, och på bara ett ögonblicks sekund känns det som att hon skalat av mig både kläder, kött och muskler och ser ända in i min själ.
   ”Det här är vad du har trasslat in dig i, lilla Jasmine”, säger hon med låg, monoton röst. ”Inte osjälviska superhjältar, bara ett gäng fegisar som är för rädda för att skaffa sig ett riktigt liv.” Hon flyttar bak ena foten och vrider på överkroppen så att hon står riktad mot Ash, och jag släpper ut ett långsamt andetag när hon släpper mig med blicken. ”Gör vad ni vill, men jag sticker ut. Ni kan leta efter era småtjuvar och intala er att ni gör nytta utan mig.” Hon sveper runt och stegar iväg mot dörren.
   ”Susanna skulle vara besviken på dig.”
   Lori fryser till is mitt i steget och luften fastnar i min strupe. Kevin har klivit in i rummet och står i dörröppningen till köket med munnen draget till ett smalt streck och ena handen hårt knuten kring dörrkarmen.
   ”Du riskerar allas liv, inte bara ditt eget, genom att göra så här”, säger han, och trots att det inte är mot mig han riktar sin kritik känner jag att jag ryser inombords. Lori ser inte ut att reagera alls på samma sätt. Hon vänder sig långsamt om och ger Kevin den där slita-sönder-och-och-bränna blicken som gör mig fullständigt livrädd.
   ”Om det är någon hon skulle vara besviken på så är det er”, säger hon iskallt. ”Ni sitter här och tror att ni gör nytta, men egentligen är ni bara för fega för att faktiskt göra någon riktig skillnad. Ni sätter dit småtjuvar och rånare medan folk över hela världen dör på grund av blodsugare, och vi är de enda som kan göra något åt saken. Men ni föredrar att spela säkert.” Hon ger honom en äcklad blick. ”Jag riskerar hellre mitt liv om det ger mig chansen att faktiskt leva och hjälpa andra att leva, men ni kan göra vad fan ni vill. Jag bryr mig inte.” Hon backar ett steg och för en sekund tycker jag mig se något bakom ilskan och hatet i hennes blick. Hon ser ung ut, ung och sårad. Sedan sluter sig järnmasken över hennes ansikte igen och hon stormar ut ur rummet. Dörren smäller upp av sig själv framför henne och bara några sekunder senare hörs en motor varvas innan den försvinner ut ur huset.
   Tystnad lägrar sig.
   ”Tror ni att hon kommer tillbaka?” säger Sam lågt.
   ”Vi får ge henne lite tid.” Kevins grepp om dörrkarmen slappnar sakta av.
   ”Hon har haft två år!” utbrister Ash. ”Om inte det är tid så vet jag inte vad, men hon beter sig fortfarande som ett tjurigt barn.”
   Men hon är ett barn. Ni är alla barn. Jag blundar och försöker stänga ute tankarna, men allt jag kan se och höra och känna är hur fem barn tvingats släppa taget om sina liv och sina drömmar och gömma sig i ett lagerhus i tio år, och plötsligt känns det inte alls lika mycket som att jag snubblat in i det liv jag alltid längtat efter. Jag har snubblat in i någons privata mardröm, och till skillnad från dem kommer jag att kunna lämna den.
   Kevin sneglar på mig och jag kan se att han vill säga något, men att han inte kan framför de andra. Jag tänker inte gå min väg när det här är över, tänker jag, och jag vet inte om jag riktar orden till mig själv eller till honom. Han tittar bort och jag försöker låta bli att tänka på Loris reaktion när han tog upp Susanna.

”Är du okej?”
   Jag stelnar till och ger Jasper ett hastigt ögonkast innan jag snabbt flyttar fokus tillbaka till väggen under mig. ”Jag mår fint.”
   ”Känner du för att komma ner?”
   Nej. Jag suckar och halvt klättrar halvt glider ner till golvet. Cementen är kall under mina bara fötter och jag döljer en rysning. ”Hur är du själv?” frågar jag, med händerna fortfarande lutade mot väggen och utan att titta på honom.
   ”Åh, du vet. Allting är lite märkligt just nu.” Han rycker på axlarna och ger mig ett matt leende. ”Men mitt liv har alltid varit märkligt, så jag klagar inte.”
   Jag frustar till och vänder mig slutligen bort från väggen. ”Jag skulle tro att det om något ger dig rätt att klaga.”
   ”Du har också rätt att klaga, vet du.”
   ”Jag har ingenting att klaga över”, säger jag spänt. ”Inte utöver träningsvärk kronisk blodtörst, men det vet du väl redan allting om.” Jag tvingar fram ett leende.
   Luften fastnar i halsen på mig när han plötsligt sträcker sig fram och tar min hand. ”Jag hoppas att du vet att du kan lita på oss.”
   ”Klart jag vet.” Min röst låter halvkvävd. Jag vet inte om jag vill dra tillbaka handen eller låta honom hålla den.
   Jasper ler och drar mig försiktigt med sig när han slår sig ner på golvet med ryggen lutad mot väggen. ”Säkert? För du har varit väldigt tyst den senaste veckan. Hållit till här ute en hel del.” Han sneglar på mig och ser sig sedan om i träningshallen. Jag lirkar försiktigt loss min hand och gömmer den i knäet.
   ”Jag har väl varit lite stressad, antar jag.”
   ”Du har faktiskt betett dig lite som din första vecka här, när du fortfarande såg ut som om du trodde att vi tänkte äta dig varje gång vi kom in i samma rum som du.”
   ”Ni är ju faktiskt vampyrer”, påpekar jag. ”Vem som helst skulle ha sett ut så.”
   ”Men det är inte din anledning, eller hur?”
   ”Jag är väl lite konstig, bara”, säger jag kort. ”Nya människor har en tendens att göra mig… nervig.”
   Jasper nickar fundersamt och jag andas långsamt ut när han inte längre har blicken fäst på mig. ”Det förklarar en del.”
   ”Åh haha, min konstighet är förklarad”, säger jag syrligt. ”Jag är glad att vi löste det problemet.”
   Jasper boxar till mig löst på armen. ”Var inte så känslig.” Jag blänger på honom under lugg och han skrattar till. ”Sam höll på att gå i taket i början. Han fick för sig att du hade något emot honom. Kev försökte förklara, men, ja, sådana saker är svåra att förklara för någon som Sam.”
   ”Inte bara för någon som honom.” Jag drar upp benen mot bröstkorgen, virar armarna runt dem och lutar hakan mot knäna. ”De flesta har svårt att förstå det om de inte har samma problem själva, har jag märkt.”
   ”Det är så med de flesta problem. Jag slår vad om att du inte för en sekund skulle förstå min rädsla för kackerlackor.”
   Jag frustar till. ”Är du rädd för kackerlackor?”
   ”Ash gömde en i min säng en gång. Jag försöker fortfarande komma på ett sätt att hämnas.”
   Vi skrattar tillsammans och sitter sedan tysta en stund. Jag kan inte bestämma mig för om det är den sortens tystnad som alltid beskrivs som bekväm, eller om vi båda sitter och väntar på att den andra ska säga något. Slutligen bestämmer jag mig för att det inte spelar någon roll och suckar sakta.
   ”Så jag gissar att det är Lori som får dig att bete dig såhär.” Jag sneglar tyst på honom och han rycker på axlarna. Han har också vikt upp benen mot bröstkorgen och ser oförskämt avslappnad ut där han sitter med ena armen slängd över knäna och blicken riktad mot mig. Jag tittar snabbt bort. ”Hon är ju trots allt den nyaste här, om man inte räknar med dig.”
   Och inte ens jag är konstig nog att vara rädd inför mig själv. Eller så är jag konstig som inte är rädd för mig själv. Jag ler inombords och tänker på blod och skrik och känslan av någon annans puls under mina fingrar.
   ”Hon är ganska läskig”, erkänner jag.
   ”Det är Ash också, men du verkar inte speciellt rädd för honom.”
   ”I början var jag det. Fan, jag var till och med rädd för Sam innan han fick allting att sluta göra ont. Men Lori… det är något annorlunda med henne.” Jag tvekar och tuggar på underläppen, vill inte förolämpa någon som Jasper ser som sin syster. ”Hon kan vara genuint skrämmande på ett sätt som ni inte är”, säger jag till slut. ”Som om hon ständigt är på gränsen till att tappa kontrollen.”
   Jasper fingrar på en lös tråd på sina byxor. Den enkla uppgiften ser ut att vara fruktansvärt uppslukande. ”Hon har varit med om mycket.”
   ”Mer än resten av er?”
   ”Hon var ute på egen hand i två år. Och redan innan det… livet var hårt mot henne. Om vi hanterat situationen bättre skulle hon kanske inte gett sig av till att börja med.”
   ”Varför stack hon?” frågar jag, och vill genast strypa mig själv för min okänslighet. Som att jag har med det att göra.
   ”Det var när vi förlorade Susanna. Vi ville stanna här, spela säkert, som hon så fint kallar det. Lori ville göra mer, och när vi vägrade följa med stack hon ensam. Jag har mer eller mindre trott att hon varit död sedan dess.”
   Det är tydligt att det finns mer bakom allt det där, men jag bestämmer mig omedelbart för att inte pressa honom. Han ser fortfarande avslappnad ut, men leendet är borta och blicken vilar någonstans långt borta. Jag lutar mig framåt och försöker se honom i ögonen.
   ”Hon kommer tillbaka. Det gjorde hon ju förra gången, eller hur? Det kommer nog inte ens dröja två år den här gången.” Jag ler ett stelt, uppmuntrande leende och känner för att sparka mig själv i ansiktet. Jasper ler tillbaka och verkar inte ta alltför illa vid sig.
   ”Jag hoppas det. Kevin har suttit upp på taket och mediterat halva dagen, och han säger att han fortfarande kan känna av henne inom stadsgränserna. Hon behöver bara ventilera sig lite. Tror jag.”
   Jag vet inte vad jag ska svara på det, och jag vill absolut inte att någon ska veta att jag kallsvettas vid blotta tanken på att Lori ska komma tillbaka, så jag ler bara igen och vänder mig sedan bort.
   ”Så hur går det med den där vampyrinvasionen ni blev varnade om? Några framsteg?”
   ”Inte något. Vi har inte ens hittat några fullblod sedan natten vi sprang på dig. Jag börjar nästan misstänka att de lärt sig att de borde hålla sig på avstånd från den här stan.”
   ”Åh. Det är väl bra, antar jag”, säger jag och försöker dölja besvikelsen i min röst.
   ”Bra för oss”, rättar Jasper. Jag kan inte annat än le åt hur lätt han ser rakt igenom mig. ”För alla andra; inte riktigt.”
   ”Färre här betyder fler därute, obehindrade och hungriga”, säger jag lågt.
   ”Precis.” Jasper ser olycklig ut. ”Ibland förstår jag varför Lori stack; det kan verkligen kännas otillräcklig att sitta fast här. Det finns så mycket vi skulle kunna göra där ute, så många som dör på grund av att vi är för själviska!” Han slår frustrerat ut med armarna och jag måste fånga hans ena hand för att den inte ska smälla rakt in i mitt ansikte.
   ”De dör för att de blir attackerade av monster”, säger jag bestämt. ”Och om ni ger er av ut och blir infångade kommer de fortsätta att dö.” Jag drar ner hans hand och håller om den med båda mina. Huden är sträv och varm under mina fingrar och jag ryser till. ”Ni skulle ha kunnat sätta er på ett plan till Australien och spenderat resten av livet med ett surfa och undvika att bli bitna av giftspindlar.” Jag tittar upp från hans hand och ger honom en bestämd blick. ”Ni är allt annat än själviska, tro mig.”
   Han ser upp och plötsligt stirrar vi på varandra. Mina kinder hettar och jag släpper snabbt hans hand.
   ”Tack”, säger han mjukt. ”Det betyder mycket.”
   Jag rycker på axlarna och fortsätter att stirra på golvet. ”Det är sanningen.”
   ”En annan sanning är att du inte behöver vara rädd för Lori. Och om Sam blir för klängig kan du ställa en gåta så är han upptagen resten av dagen.”
   Jag skrattar. ”Bra att veta.”
   ”Men jag är allvarlig. Lori kanske är lite läskig ibland, men hon skulle aldrig skada någon av oss. Hon skulle kunna ge sitt liv för en främling på gatan.”
   Jag ler mot honom och säger inte att de inte har träffat Lori på två år. Mycket kan hända på den tiden.
   En plötslig smäll får oss båda att hoppa till. Jag tittar upp lagom till att se Ash stega in i rummet, iklädd sina joggingkläder och med sikte på ytterdörren. Han sneglar på oss utan att stanna och flinar. ”Någon som känner för att hänga på ut? Eller är ni upptagna?”
   Jasper är uppe på fötter så snabbt att jag känner vinddraget i håret. ”Faktiskt så öhm, ja, jag var, eh… på väg ut själv. Sam stekte hårddisken på datorn, jag måste skaffa en ny.” Han pekar fåraktigt på dörren och Ash flin växer.
   ”Jag kan hänga med”, skyndar jag mig att säga. ”Innan musklerna kallnar.”
   ”Tja, om du inte har annat för dig, så.”
   Jag blir varm i ansiktet och stegar förbi Ash innan han får en chans att kommentera det.

  ”Då sticker vi väl då.”

Fortsättning följer i nästa kapitel, och då lovar jag massor av action!

1 kommentar:

  1. Som jag har längtat efter det här kapitlet! ;) Superbra, och jag ser så fram emot nästa kapitel. :)

    SvaraRadera