fredag 31 januari 2014

Månadens top ten - OTP

Så jag har försökt vara kreativ och komma på mer regelbundna inlägg jag kan skriva för att det inte ska bli stora luckor i mitt bloggande (typ som boktipsinläggen) och jag har fastnat lite för de här roliga top ten tuesday som väldigt många håller på med. Dock tror jag inte att jag har varken tid eller ork till att skriva ett sådant inlägg i veckan, så jag tänker fuska, hitta på mina egna teman och skriva ett om månaden istället. Go the lazy people, yay!

Små spoilers från Ultraviolet, the Berserker's Horse, Stall Norrsken, the Scorpio Races och De vandrande städerna. Aningen större spoilers från Engelsforstrilogin och Gone serien (jag berättar vilka som blir par, vilket i de flesta fallen är ganska tydligt från första sidan så jag räknar det knappt som spoilers)

Mitt första tema: top ten OTPs 

(OTP = one true pairing, men i det här fallet blir det ten true pairings)

10. Edilio och Roger - Gone serien, Michael Grant
Varför fick inte de här två mer tid "on screen"!?


9. Is och John - The Berserker's Horse, Lisa Maxwell
Sad pairing is sad. Snyft snyft.


8. Andrea och Adrian - Stall Norrsken serien, Lena Ollmark och Noomi Hebert

Omslaget till femte boken, Mörkrets längtan

7. Lana och Sanjit - Gone serien, Michael Grant

'"No," Lana said, "I'm not going to heal your scratch."
"Good," Sanjit said.
"Good? Why good?" 
"Because when you hold my hand, I don't want it to be work for you."'


6. Julie och R - Warm Bodies, Isaac Marion

"What wonderful thing didn't start out scary?"

bildkälla: frizz-bee

5. Puck Conolly och Sean Kendrick - The Scorpio Races, Maggie Stiefvater

“In the middle of all this, as Sean slips out of his jacket, he looks over his shoulder at me and he smiles at me, just a glancing, faint thing before he turns back to Tommy. 
I'm quite happy for that smile, because Dad told me once you should be grateful for the gifts that are the rarest.” 


4. Vanessa och Linnéa - Engelsforstrilogin, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Bild från Berättelser från Engelsfors


3. Hester Shaw och Tom Natsworthy - De vandrande städerna, Philip Reeve
mortal_engines_explication_iv_by_eleth89-d36fa0w
bildkälla: eleth89


2. Alison och Sebastian Faraday - Ultraviolet, R.J. Anderson

"Dark chocolate, poured over velvet: that was how his voice tasted. I wanted him to follow me around and narrate the rest of my life."


1. Caine och Diana - Gone serien, Michael Grant

'"Say it. But..."

"But what?" he asked
She whispered it, sounding too vulnerable. "But only if its the truth, Caine. Only. If."
"I love you," he said.'


Tror att Gone vann, hela tre par från den serien

tisdag 28 januari 2014

Spring så fort du kan av Sofia Nordin




Titel: Spring så fort du kan
Serie: En sekund i taget #2
Författare: Sofia Nordin
Förlag: Rabén & Sjögren
Genre: post apokalyptiskt, romantik/drama
Sidantal: 210
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: nybörjare inom post apokalyptiskt som vill ha en mjukstart med mycket drama, känslor och tankar

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mycket action eller ogillar veliga huvudpersoner

Spoilervarning om du inte läst första boken, En sekund i taget!

Tack Rabén & Sjögren för rec-exet!



Febern förstörde allt för Ante. Den fick honom att fly, springa så fort han kunde och gömma sig undan allt i skogen. Där hade han tänkt stanna, trots att vintern var på väg och det bara blev kallare.
   Men så en dag dyker Ella och Hedvig upp, och plötsligt är han inte ensam längre. Men livet blir inte enklare för det. Hur ska han kunna leva med vad han gjort, att han lämnade sin mamma när hon behövde hans hjälp, när han var feg och sprang sin väg utan att hjälpa någon alls? Och är det egentligen okej att kanske bli kär när världen har gått under?

När jag läste En sekund i taget hade jag ingen aning om att den var första delen i en serie, men jag är glad att Sofia Nordin bestämde sig för att skriva en. Spring så fort du kan tar vid där första boken slutade, men har fått en ny huvudperson och berättare i form av Ante.

Vad som är väldigt typiskt för den här serien är att Nordin går in väldigt mycket i djupet på vad berättaren tänker och känner, så vi får verkligen lära känna Ante. För det mesta tyckte jag om honom, och ofta kände jag väldigt mycket igen mig i honom. Han oroar sig mycket och "over-thinks" en hel del, och han är dessutom ganska tystlåten och vet inte riktigt hur han ska bete sig runt Ella och Hedvig. Vi får se in i vartenda skrymsle i hans huvud, se varje pinsam tanke och skamfyllt minne, och resultatet är att det blir väldigt äkta och rått. Det blir nästan lite jobbigt att läsa ibland, för Nordin är inte rädd för att skriva om alla de där jobbiga sakerna, de som vi inte ens vill erkänna riktigt för oss själva att vi tänker.

Handlingen är lite annorlunda från många andra post apokalyptiska böcker. Den är i stort sett helt befriad från action, och fokuserar istället på vardagen och de jobbiga sakerna som händer även utan banditer och zombies. Är det värt att skjuta och slakta en hare för att få lite kött? Hur ska de göra om korna slutar ge mjölk? Hur ska tre helt olika personer på en gård komma överens egentligen? I längden skulle det blivit långtråkigt, men i en bok som bara är lite drygt 200 sidor fungerar det. Vi glömmer lätt av att vardagen kan vara spännande så det räcker ibland, och det vara ganska avslappnande att läsa en bok utan tvister och konspirationer överallt.

Mitt största problem med boken är att Antes över-tänkande blir lite för mycket efter ett tag. Vem ska han välja, Ella eller Hedvig? Ella är ju såhär, men Hedvig gör ju det där och blablabla. Jag förstår att tveksamheten är en del av hans personlighet, men det kändes så överdramatiskt i längden. Jag tycker också det är lite synd att en viss karaktär (undviker namn pga spoilers) förblev ganska platt, men eftersom boken är berättad ur Antes perspektiv fick man inte se så mycket av henne. Hoppas på ytterligare en uppföljare så att också hon får chansen att växa.

Slutsats: kort och snabbläst, men ändå en djupdykning i hur vi som människor tänker och fungerar efter en katastrof. Bra huvudperson som kan bli lite velig ibland. 


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Vad kul att Nora är kär i Ella! Hoppades att något sådant skulle hända. Håller tummarna för att nästa bok handlar om de två.
  • Blev så irriterad på Ella när hon blev arg på Ante för att han istället för att ligga med henne var hos Hedvig när de trodde att hon kanske skulle dö. Hur prioriterar människan egentligen? Sex för mig eller någon som håller min bästa vän i handen när hon är döende? Hm. Sex. Definitivt sex.

måndag 27 januari 2014

Nya Boktips

Veckans tema: Under vattenytan

16122111
Breathe av Suzanne Cox

17 year old science prodigy, Laney Brookes, is looking for two things: a cure for the flu virus that’s ravaging the world and the truth about what happened to her father. Using clues from her father’s secret journals, she and her two friends Kate and Carter follow what she thinks is the path to the answers. 

It’s a path that lands them in the lost world of Atlantis, a world struggling to survive. Laney finds more than just answers in Atlantis. She finds love. To get her friends and herself home, Laney will have to travel into enemy territory, led by Andrew a young Atlantean determined to return his people to power. In the process she’ll even unravel the mystery of her missing father. But first, she’ll have to figure out who the real enemy is.

Varför jag är nyfiken: vem är inte nyfiken på legenden om Atlantis?

10739664
The Neptune Project av Polly Holyoke

With her weak eyes and useless lungs that often leave her gasping for air, Nere feels more at home swimming with the dolphins her mother studies than she does hanging out with her classmates. Nere has never understood why she is so much more comfortable and confident in the water than on land until the day she learns the shocking truth—she is one of a group of kids who have been genetically altered to survive in the ocean. These products of the "Neptune Project" are supposed to build a better future under the waves, safe from the terrible famines and wars and that rock the surface world.

But there are some big challenges ahead of her: no one ever asked Nere if she wanted to be part of a science experiment; the other Neptune kids aren't exactly the friendliest bunch, and in order to reach the safe haven of the new Neptune colony, Nere and her fellow mutates must swim across hundreds of miles of dangerous ocean, relying on their wits, their loyal dolphins and one another to evade terrifying undersea creatures and a government that will stop at nothing to capture the Neptune kids ... dead or alive.


Fierce battle and daring escapes abound as Nere and her friend race to safety in this action-packed marine adventure.


Varför jag är nyfiken: delfiner är mysiga och coola, och genetiska experiment på oskyldiga små barn är alltid fascinerande (jag är bara lite galen, okej)

lördag 25 januari 2014

Minifilmer - Light

Läste ju ut Light av Michael Grant alldeles nyligen, och hittade de här annorlunda trailerna som visar scener från boken. Lite roligt, speciellt som jag håller tummarna för att den här serien ska få ta plats på teveskärmen nån gång i framtiden. Stor spoilervarning om du inte läst de fem första böckerna, samt mindre spoilervarning från den sjätte och sista.

Älskar Briannas! Hon är så söt

fredag 24 januari 2014

Light av Michael Grant

17230702
Titel: Light
Serie: Gone #6
Författare: Michael Grant
Förlag: Egmont
Genre: science fiction, överlevnad, övernaturligt, skräck, dystopi
Sidantal: 437
Betyg: 5/5

Rekommenderas till: dig som gillar action, blod, samvetslösa monster och annorlunda science fiction.

Rekommenderas inte till: dig som har problem med blod och våld och supersorgliga dödsfall.

Spoilervarning till dig som inte läst dem fem tidigare delarna!

Det här blir en lång recension, för jag har mycket att säga.




Slutspelet närmar sig.
   Barriären har blivit genomskinlig, och plötsligt kan barnen se ut och de vuxna in. Alla kan känna att slutet närmar sig, och alla väntar sig att de snart kommer kunna lämna mardrömmen som är the FAYZ. Men än är det inte över, och än har inte gaiaphagen, som numera går under namnet Gaia, gett upp. Den har en plan, en plan som inte precis gynnar någon annan, och den tänker genomföra den till varje pris. 
   Sam och de andra överlevarna förbereder sig inför sin sista strid, och de vet att priset kommer att bli högt, oavsett om de vinner eller förlorar. 

Oh gud jag vill gråta. Jag vill krypa ihop i fosterställning på golvet och aldrig röra mig igen. MY FEELS ARE DESTROYED!
 
Efter att ha läst ut Light (och efter att jag slutat hyperventilera) satt jag och funderade en del på den här serien. Och det slog mig hur otroligt mycket den har växt med tiden. Den första boken var bra, och den var mörk och skrämmande men samtidigt häftig, och karaktärerna var fortfarande barn. Nu, när jag har avslutat serien, kan jag verkligen se den invecklade världen Grant vävt ihop, hur den har gått från att verka långsökt till helt logiskt på sitt helt egna sätt, och hur otroligt mycket tid han måste ha lagt ner på den. Allting får sin förklaring (ja, lite fantasi får man ha, men så ska det vara) här, och allting avslutas med ett BANG.

Det är världen som är så speciell med den här serien, och hur Grant får allting att verka vettigt. Jag menar, det händer så jävligt konstiga saker i de här böckerna så att om de gjordes fel skulle man skratta ihjäl sig åt dem. Men de gör man inte, för de känns inte löjligt långsökta utan fruktansvärt skrämmande. Det känns realistiskt, i brist på bättre ord. Fruktansvärt många dör, och inte bara barn i bakgrunden utan huvudpersoner också. Grant skyggar inte undan från allt det grymma som skulle hända i en så grym värld, och hur förvridna vissa människor skulle bli i de situationerna.

Det andra jag älskar med den här serien: karaktärerna. Grant kan skriva intressanta, fascinerande karaktärer, alla med egna personligheter och egna demoner. En del är egentligen inte speciellt sympatiska (*host*Albert*host*) men de är ändå inte onda utan bara mänskliga, och även de har goda sidor. Och de som är onda är riktigt skrämmande fiender.

Detta i sig blir ett problem, för han skapar så många grymma karaktärer. Och jag vill veta mer om allihop! Men det går inte, för då skulle boken blivit tusen sidor lång. Samtidigt kan jag absolut inte tänka mig att klara mig utan någon av karaktärerna. Mina favoriter är förmodligen Edilio och Lana, men jag älskar Sanjit, Brianna, Dekka, Jack, Orc, Astrid och Quinn också, och Caine och Diana har verkligen växt på mig under seriens gång (och alla de som dött tidigare under seriens gång, som Orsay, Duck och Hunter, kan jag heller inte glömma). Och självklart älskar jag att hata Drake. Och jag ville veta mer om de mindre karaktärerna, som Sinder och Roger och Taylor (jag vill ha en hel spinoff-serie om Taylor!). Lustigt nog är huvudpersonen Sam den jag är minst intresserad av, även om jag älskar honom också.
   Problemet är att alla karaktärerna är så älskvärda att det blir dåligt, för jag vill bara ha mer av dem allihop och det får inte plats.

Slutsats: en inblick i den mänskliga naturen och hemskheterna vi kan åstadkomma, men också godheten vi är kapabla till. En skrämmande realistisk skildring om vad som skulle hända med barn fast i en sådan här situation. Fem utav fem i betyg och nu håller vi alla tummarna för en teveserie!



the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga EXTREMT spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Caines uppoffring i slutstriden! Hade listat ut att han skulle offra sig, men satt ändå och hoppades att han skulle klara sig på något sätt. Hans och Dianas relation brydde jag mig inte jättemycket om förut, men i den här boken... gud, förmodligen den sorgligaste, mest romantiska jag läst på på flera år.
  • Dahra! Brianna! Och Jack! Stackars nördiga lilla Jack! Jag är i chock. Titta inte på mig. Nej jag gråter inte. Försvinn. 
  • Räknade med att Orc också skulle dö (kunde inte precis se honom återvända till "verkligheten") men blev ändå gråtfärdig när det hände. Han har växt så under seriens gång, från en ganska enkel, tråkig mobbare, till en hjälte.
  • Astrids slutstrid mot Drake! Var så stolt över henne när hon tog sig ur det själv utan att Sam behövde rädda henne.
  • Vad hände egentligen med Lana och Sanjit? De verkade superkära, men sen fick man inte höra något av vad som hände mellan dem efteråt.
  • Ville gråta av glädje när Roger var vid liv. Önskar verkligen att vi fått se mer av honom, och inte bara Edilios sida av deras relation. Hur kommer det sig att alla andra fick mycket detaljerade romanser men man bara fick höra om deras i andra hand? Gah!
  • Vad hände med Sinder? Och den där tjejen Emily som teleporterade runt ett helt hus? Och Taylor? Leslie-Ann och Pug på ön? De som poofade tidigare i serien utan att dyka upp på utsidan? Vill ha en hel novellsamling eller något och läsa mer om dem allihopa! 

Många spoilers den här gången, heh.

Boktrailer

måndag 20 januari 2014

Nya Boktips

Whoop, försöker hålla mitt nya schema med boktips en gång i veckan (ska försöka komma igång med omslagsinlägg också).

Veckans tema: Pirater 
För seriöst, vem älskar inte pirater?

8220745
Steel av Carrie Vaughn (klicka för Goodreads)
Sixteen-year-old Jill has fought in dozens of fencing tournaments, but she has never held a sharpened blade. When she finds a corroded sword piece on a Caribbean beach, she is instantly intrigued and pockets it as her own personal treasure.

The broken tip holds secrets, though, and it transports Jill through time to the deck of a pirate ship. Stranded in the past and surrounded by strangers, she is forced to sign on as crew. But a pirate's life is bloody and brief, and as Jill learns about the dark magic that brought her there, she forms a desperate scheme to get home—one that risks everything in a duel to the death with a villainous pirate captain.


Time travel, swordplay, and romance combine in an original high-seas adventure from New York Times bestseller Carrie Vaughn

Varför jag är nyfiken: jag är ju egentligen ganska skeptisk mot tidresor, men i kombination med pirater så kan jag helt enkelt inte hålla mig borta. Dessutom blir jag alltid lite extra ivrig när huvudpersonen har en ovanlig hobby, i det här fallet fäktning

9409362

A lost colony is reborn in this heart-pounding fantasy adventure set in the near future . . .
Sixteen-year-old Thomas has always been an outsider. The first child born without the power of an Element—earth, water, wind or fire—he has little to offer his tiny, remote Outer Banks colony. Or so the Guardians would have him believe.

In the wake of an unforeseen storm, desperate pirates kidnap the Guardians, intent on claiming the island as their own. Caught between the plague-ridden mainland and the advancing pirates, Thomas and his friends fight for survival in the battered remains of a mysterious abandoned settlement. But the secrets they unearth will turn Thomas’ world upside-down, and bring to light not only a treacherous past but also a future more dangerous than he can possibly imagine.

Varför jag är nyfiken: pirater, dystopi och fantasy. Kan det bli bättre? Ja, karaktärerna kan kontrollera de fyra elementen, något jag krävt ända sedan Avatar: the last airbender avslutades.

Bubblare: Piraternas fånge, Pirater!, Larklight och Mörkt liv (har redan läst, klicka om du vill kika på recensionen)

söndag 19 januari 2014

Last Stand of Dead Men av Derek Landy


16123975

Titel: Last stand of dead men
Serie: Skulduggery Pleasant #8
Författare: Derek Landy
Förlag: Harper Collins
Genre: urban fantasy, krig
Sidantal: 604
Betyg: 5/5

Varning för stora spoilers om du inte läst de tidigare böckerna! Mina recensioner av några av dem: Skulduggery PleasantBistra tider, Mortal CoilDeath Bringer och Kingdom of the Wicked

Rekommenderas till: dig som är trött på romantik, gillar mörka böcker som blandas upp med sarkastisk humor, massor av magi och en grym huvudperson

Rekommenderas inte till: dig som vill ha raktigenom allvarliga böcker, ogillar fantasy och våld och alla er som inte gillade de tidigare delarna i serien.


Kriget är här, men det är inte en kamp om världens undergång, inte en strid mellan gott och ont, utan ett krig mellan Sanctuaries. Vänner står mot vänner, hjältar formas och ondska kliver fram. Om de ska ha någon chans att stoppa kriget måste Valkyrie och Skulduggery ta sig an de farligaste uppdragen, göra det som ingen annan vill, och de måste göra det snabbt.
   Och samtidigt som världen brinner rasar en större strid inom Valkyrie själv, och om hon förlorar den blir det hon som står för världens undergång...

NO ONE IS FUCKING SAFE. NO ONE.

Den här serien kommer bli min död. Den kommer äta upp mig levande genom att ta slut och sedan kommer jag aldrig hitta någonting liknande att underhålla mig själv med. För Skulduggery Pleasant-serien har så mycket som jag saknar i många andra YA-böcker. Dels finns där action, spänning, humor och moraliska frågor framför romantik, dels är det Skulduggery själv som är värd tio extra guldstjärnor. Det är den serie som fått mig att skratta mest, men också fått mig att vilja gråta.

Sedan finns där också Valkyrie, som är den grymmaste huvudpersonen jag hittills mött. Jag älskar också att hon är den hittills ända huvudpersonen jag stött på som ramlat in i en magisk värld och inte bara gnäller och önskar sig tillbaka till ett vanligt liv, som inte kallat sina förmågor för en förbannelse utan istället älskar dem och aktivt försöker bli bättre på dem. Hon är våldsbenägen och hämndlysten och självisk, men hon är medveten om det. Hon tror inte att hon är perfekt och hon gör hemska saker under kriget, saker hon lider för efteråt men vet att hon måste göra för att det är KRIG.

Men hur mycket jag än älskar spänningen och humorn och handlingen som blivit mer och mer invecklad för varje bok, så är det relationen mellan Skulduggery och Valkyrie som är det allra bästa.
   Nej, ni förstår inte hur genuint överlycklig jag är över att ha en serie där den viktigaste relationen inte är mellan en kille och tjej som alla vet är kära i varandra, utan mellan två väldigt nära vänner. Deras samtal är guld värda, men trots att de retas med varandra så märks det ändå att de bryr sig fruktansvärt mycket om varandra. Scenen när de är ute och går i öknen och Skulduggery utan ett ord ger Valkyrie sin hatt (vi vet alla hur besatt han är av sina hattar) för att hon inte ska få värmeslag kan mycket väl vara min favorit i hela boken.

Inte för att boken är utan fel. Jag irriterade mig på att ingen var beredd att kompromissa ifråga om villkoren som hade kunnat förhindra kriget. Jag förstår att de inte kunde gå med på den andra sidans krav, och jag förstår att det fanns bakomliggande orsaker som skulle tvinga fram kriget oavsett vad de valt, men ingen övervägde dem ens. När alternativet är krig och tusentals människors död kan man väl i alla fall försöka medla och kompromissa, även om man inte helt håller med?

Slutsats: det finns mycket mer jag vill säga om den här boken. Jag vill prata om Stephanie och Fletcher och att krig varken är nobelt eller modigt, jag vill prata om alla de små sidokaraktärerna och hur känslomässigt förstörd jag är, men det får inte plats. Så jag säger bara fem utav fem i betyg.

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Ghastly! Kan knappt fatta att han är död! Min hjärna har inte accepterat det än. Han skulle ju bota Tanith och de skulle leva lycklig tillsammans! *ställer mig i ett hörn och förnekar det som hänt*
  • Nu när de kommit över sitt uppbrott gillar jag verkligen relationen mellan Valkyrie och Fletcher. Tycker om hur Landy visar hur ens första tonårskärlek sällan är ens livs kärlek, och att man inte behöver hata sitt ex.
  • OMG Stephanie och SKulduggery är partners och ska hitta Darquesse tillsammans! Vill ha nästa bok nu och veta vad som händer? Kommer Valkyrie tillbaka? Eller ska Derek plåga mig supermycket genom att låta henne dö??
  • Extra OMG över att Stephanie kysste Fletcher. Kommer de bli nåt mellan de två? Har fortfarande inte kommit över vad hon gjorde mot Carol...

lördag 18 januari 2014

Girl to the rescue

Förra kapitlet
Första kapitlet

Egentligen finns det ytterligare ca fem sidor som hänger ihop väldigt mycket med det här kapitlet, men allting blev alldeles för långt så det blev cliffhanger istället. Kan nämna att jag ursprungligen skrev det här under NaNo i november, vilket betyder att jag ruschade igenom det. Jag har gått igenom det en gång efteråt och putsat lite på det, men jag är medveten om det det finns några logiska luckor. Hela boken är full av dem, än så länge. Om jag någonsin avslutar det här kommer jag ha väldigt mycket editing att se fram emot (yay...).

Det här är också ett av mina första riktiga försök att skriva ordentliga slagsmålsscener. Fungerar det? Är det förvirrande, tråkigt? Jag har skrivit om den två-tre gånger nu och har liksom stirrat mig lite blind på den.

Kapitel 9

Att springa är något speciellt, men jag visste inte just hur speciellt innan jag började göra det på hustak.
   Jag stannar så plötsligt att fötterna kanar över golvet och lutar mig framåt med händerna på knäna, andas in och ut i korta stötar. Ash petar mig i magen med ett finger så att jag ryggar bakåt och rätar på mig.
   ”Rak i ryggen”, säger han. ”Du får i dig mer luft då.”
   Jag blänger på honom, men står kvar och knyter istället händerna ovanför svanskotan. ”Du låter som Kev.”
   Ash rycker på axlarna och småler mot mig. ”Inte allt han säger är irriterande präktighet. En del är bara irriterande.”
   Jag skrattar så gott det går genom syrebristen och vänder mig mot nästa tak. Musklerna krampar fortfarande i benen och kläderna klistrar mot kroppen, men jag känner inte för att stå stilla. Den berusande känslan av att inte vara medveten om något annat än sin egen puls och andning har börjat dö bort, och jag vill ha den tillbaka innan tröttheten helt hinner ikapp mig. Endorfinerna susar genom kroppen och jag studsar på stället några gånger innan jag sätter av igen.
   ”Vänta!”
   Jag kommer till ett gnisslande stopp och kastar en irriterad blick över axeln. Enda anledningen till att vi stannade var att jag höll på att kollapsa; varför vill Ash plötsligt hänga kvar här? Jag höjer förvånat på ögonbrynen när jag ser att han håller sin mobil mot örat; det finns inte direkt speciellt många personer som har hans nummer. Jasper har till och med sett till att de inte står med på några telefonförsäljares listor.
   Ashs panna är rynkad och den fria handen knyts och öppnas vid hans sida gång på gång. Jag vänder mig sakta helt om och försöker höra vad som sägs, men det enda jag uppfattar är Kevins röst på andra sidan linjen. Han låter stressad.
   Ash nickar spänt. ”Jag kommer dit, vänta där.”
   Han lägger på och jag stirrar uppfordrande på honom.
   ”Jag hoppas du har koll på klättringen”, säger han kort innan han sätter av igen. När jag väl fått upp farten ligger han två hus före mig och är på väg mot centrum. Jag sväljer nervöst när jag inte ser något annat än allt högre byggnader som tornar upp sig framför oss, och sedan tvingar jag hjärnan att stänga av.

Kevin stirrar storögt på oss när vi svingar oss över kanten till det sista taket. Mina händer är uppskrapade och knäna blåslagna och jag kippar så häftigt efter luft att det känns som att lungorna ska kollapsa. Att hoppa från ett hus och rakt in i en vägg gör ont, och att sedan klättra vidare uppåt på tidigare nämnda vägg tills du når taket och fortsätta springa får det inte precis att kännas bättre. Jag slår mig flåsande ner på golvet och orkar inte ens låtsas om hur både Kevin och Sam stirrar på mig som om jag vore en utomjording som just strålats ner från ett rymdskepp. En del av mig vill fråga vad problemet är.
   Resten av mig är alltför upptagen med att svära över stadens arkitekter för att de inte byggt alla skyskrapor i exakt samma höjd.
   ”Vad gör hon här?” utbrister Kevin.
   Ash sneglar på mig. ”Det ser ut som att hon sitter.”
   ”Det här är allvarligt!” fräser Kevin. ”Hon borde inte vara här!”
   Jag tar ett djupt andetag och ställer mig upp. Benen darrar och jag gömmer händerna bakom ryggen för att dölja blodet. ”Vad är det som har hänt?”
   Killarna sneglar på varandra, och först nu lägger jag märke till att Jasper inte är där. Hjärtat fastnar i bröstkorgen och för ett ögonblick kan jag inte andas.
   ”Jasper har hamnat i knipa”, säger Sam till slut, och av deras sammanbitna miner att döma är det en grav underdrift.
   Jag stirrar på dem och väntar på att någon ska fortsätta.
   ”Du vet det där vi sa om att sätta dit den lokala maffian? De har tröttnat lite på oss.”
   Jag öppnar munnen för att säga något, men kommer av mig och rynkar pannan. ”Den lokala maffian? Menar du att de har fått tag på honom?”
   Eftertraktad av odödliga, ondskefulla demoner och mäktiga, ondskefulle företag och maffian är de som tar honom?
   ”Tekniskt sett är det grymt organiserad brottslighet bakom en väldigt täckande fasad.” Kevin förflyttar sig bort från oss och ställer sig och stirrar på byggnaden på andra sidan gatan. Den är blank och slutar högt ovanför oss och jag kan inte låta bli att grimasera när jag förstår att vi kommer att bli tvungna att smälla rakt in i väggen om vi vill ta oss över dit. ”Vi har sabbat deras leveranser, förstört bilar och vapen och fått in tillräckligt med bevis till polisen för att få hälften av dem insydda.” Han suckar frustrerat och drar handen så häftigt genom håret att jag är rädd att han ska slita upp det med rötterna. ”Inte tillräckligt för att spräcka deras fasad och bli av med dem för gott, men mer än nog för att de ska hata oss.”
   ”Och nu har de Jasper därinne någonstans?” Jag kliver fram och ställer mig bredvid Kevin. Händerna darrar och jag knyter dem så hårt jag kan med fingrar som är slippriga av blod.
   ”De har sett våra ansikten när vi varit oförsiktiga, och ett gäng av dem kände igenom honom ute på stan.” Kevin höjer handen som för att dra den genom håret igen, men hejdar sig i sista sekunden och slår istället ilsket ut med den framför sig. ”Jag kan inte höra honom ropa längre. Han är fortfarande där inne, men jag tror att han är medvetslös.”
   ”Hur lång tid har det gått?” frågar jag andlöst.
   ”Trettio minuter.”
   Trettio minuter. Trettio minuter för maffian att göra vad de vill med en sjuttonårig pojke som räddade mitt liv.
   ”Vad väntar vi på?”
   Jag flämtar till när Ash utan att tveka flyger förbi mellan oss och svävar över det åtminstone sex meter breda gapet mellan byggnaderna.
   ”Vänta!” Kevin följer efter och en sekund senare Sam, och jag kan inget annat göra än att grimasera, ta sats och kasta mig ut över avsatsen. Jag bedömer avståndet fel och kraschar in i den blanka väggen med alldeles för hög fart. Händerna lämnar blodiga avtryck och jag svär lågt när huvudet dunkar rakt in i den kalla metallen.
   Ash har redan letat upp närmsta fönster och har precis dragit ut handen för att krossa det när Kevin fångar hans handled. ”Vänta!
   Med en mördande blick sliter sig Ash loss. ”Vänta på vad? Att de ska tröttna på honom och leta upp en pistol? Jag tänker inte hitta Jasper nersänkt i en flod någonstans!”
   Svart hår som vajar som sjögräs i mörkt vatten.
   Jag mår illa.
   ”Hela huset är fullt av övervakningskameror, och om inget annat så väntar de sig att vi ska dyka upp just nu. De kommer ha stenkoll!”
   ”De kommer inte att vänta sig att vi kommer in genom ett fönster på tolfte våningen”, säger Ash iskallt. ”Vi hinner få ut honom innan de ens fattar vad som händer!”
   ”Nej, det gör vi inte!” Kevin ser frustrerad ut när han än en gång hugger tag i Ashs handled och drar undan den från fönstret. ”De tror att vi att galna superhjältewannabes, Ash. De väntar sig att vi ska komma in, oavsett varifrån vi kommer och oavsett om det är självmord!”
   ”Jag kan fixa till oss om vi blir skadade”, säger Sam försiktigt.
   Kevin ger honom en vass blick. ”Kan du fixa en utskjuten hjärna?”
   Sam är tyst.
   ”Jag kan göra det.”
   Det tar en sekund innan jag inser att det var jag som pratade, och det tar ytterligare en sekund innan killarna förstår det.
   ”Jag kan gå in genom ytterdörren och rakt upp till rätt våning. De skulle aldrig ens veta att jag är där.” Samtidigt som jag säger det önskar jag att jag kunde hålla tyst, att jag kunde låta bli att riskera livet på det här viset. Men så tänker jag på Jaspers blyga leende och jag vet att jag inte har något val.
   ”Är du inte riktigt klok?” ropar Ash, tillräckligt högt för att jag ska kasta en nervös blick ner mot gatunivå. ”De kommer att strimla dig!”
   ”De kommer inte att se mig.”
   ”Du har inte tillräckligt med fokus för att hålla dig osynlig under en strid”, lägger sig Kevin i.
   ”Då får jag väl inte hamna i någon strid.” Alla tre öppnar munnarna på samma gång för att protestera, men jag hinner före. ”Lyssna, jag kan ta mig in och hitta Jasper utan att de ens vet att jag är där. Han kan slå ut övervakningssystemet och om något går fel vid det laget har vi kommit tillräckligt långt för att ni ska kunna komma in och hjälpa oss utan att bli dödade.” Hoppas jag. ”Eller är det någon som har en bättre idé?”
   När ingen säger något nickar jag och börjar klättra neråt.
   ”Vänta!
   Jag hejdar mig när Kevin ropar lågt efter mig och en liten, naiv del av mig tror mot all förmodan att jag inte kommer att behöva göra det här.
   ”Du måste ha någon form av plan innan du går in.”
   Såklart. En plan. Vad löjligt av mig att tro något annat.

De femton minuter det tar för hissen att anlända är mer utdragna än hela resten av mitt liv sammanslaget.
   ”Öppna inga dörrar, rör ingenting. Ha tålamod och låt dem inte veta att du är där.”
   När den väl plingar till är jag så stingslig att jag nästan hoppar i taket och missar min chans. En kvinna kliver ut och jag måste kasta mig fram och dra in magen för att hinna igenom. Dörrarna susar igen bakom mig och den plötsliga lättnaden får mig att tappa fokus. Iskylan försvinner ur mina lemmar och med ens är jag synlig igen. Jag ser mig nervöst om men upptäcker inga övervakningskameror. Inte för att det behöver betyda något. Jasper har visat mig övervakningssystemet han satt upp i och runt huset. Jag skulle inte kunna hitta ens hälften av kamerorna om jag så hade en metalldetektor.
   ”Slappna inte av för så mycket som en sekund.”
   Första tabben avklarad.
   Jag ta några djupa andetag och tänker på moln som vandrar över himlen och tvingar mig själv bli osynlig igen. Kroppen blir kall och tung som om jag legat nersänkt i en isvak.
   ”Jasper är på tolfte våningen.”
   Jag stirrar olyckligt på knapparna men trycker inte på den svagt glödande tolvan. Låg profil, Jasmine, låg profil, säger jag till mig själv. Hissen gungar till och åker uppåt. Den femte knappen lyser lite starkare än de andra och jag känner för att sparka på den värdelösa saken. När två män och en kvinna kliver in och trycker på tvåan känner jag för att sparka på dem också, men klämmer istället in mig i ena hörnet och tar djupa andetag tills det känns som att lungorna ska spricka.
   ”Hela stället är uppbyggt som en fasad. I de nedre våningarna finns vanliga pappersarbetare som inte är medvetna om vad de täcker upp för, men från tio och uppåt har de placerat vakter utanför varje hiss, speciellt för att hålla utkik efter oss idag. Om en tom dyker upp kanske de inte slår larm, men de kommer definitivt bli väldigt misstänksamma.”
   Tretton personer hinner passera innan en fjortonde dyker upp och klickar på den tolfte knappen. Jag har varit osynlig så länge vid det här laget att jag börjar känna mig bortdomnad snarare än kall. Färden upp känns som en evighet, mer än tillräckligt för att jag ska hinna stirra på den välklädda, prydliga mannen och undra hur någon som ser så vanlig ut kan vara inblandad i det här. Han har en bunt papper i famnen och hummar lågt för sig själv. Då och då kastar han en blick på sitt armbandsur.
   Vakten utanför hissen ser inte heller ut som något annat än en vanlig kontorsarbetare, en som stannat till för att vila fötterna lite. Hisskillen nickar till honom när han kliver ut i korridoren och vakten svarar med att nicka och le. Jag smiter ut från den förbannade klaustrofobilådan utan att titta på dem.
   Så fort de är utom synhåll tvingar jag mig själv att gå sakta genom korridorerna. För mycket fysisk aktivitet får isen i mina muskler att försvinna ögonblickligen.
   ”De har Jasper någonstans i mitten av våningen, bakom en dörr med kodlås. Koden är 15219. Vänta inte på någon här; få det bara överstökat.”
   Det är så många dörrar, och hälften av dem har någon komplicerad dosa sittandes på väggen bredvid. Jag känner för att kvida högljutt, men tuggar istället på underläppen tills den känns öm och mörbultad. Det är som att försöka hitta en nål i en förbannad höstack, där höet kommer att försöka döda dig om du stör det.
   Jag kan inte hjälpa det utan stannar och lutar mig mot väggen, blek och fuktig under osynligheten. Allvaret i situationen hinner ikapp mig och jag blir plötsligt medveten om vad jag gett mig in i. Jag är ensam, och att be om back-up är samma sak som att riskera livet på dem som räddade mig från att förvandlas till ett monster. Någonstans i den här labyrinten av rum befinner sig Jasper, och om jag inte hittar honom kan han dö. , försvinna för alltid. Jag känner för att gråta. Det är först efter flera sekunder som jag blir medveten om att jag glömt allt vad fokus heter och bara står där, fullt synlig.
   Jag svär lågt och försöker få tillbaka kontrollen, men hjärtat slår för snabbt och bilder av blod och död snurrar runt i huvudet på mig. Det bränner och isar i musklerna på samma gång och till slut tvingas jag flämtande spärra upp ögonen och ge upp försöket. Det känns som om jag sprungit ett maraton och har mjölksyra i hela kroppen, inklusive hjärnan. Korridoren snurrar framför mig.
   Någonstans öppnas en dörr. Jag ser upp lagom för att upptäcka en man kliva ut i korridoren, iklädd mörk kostym och med prydligt kortklippt hår. Han ser stressad ut och hinner gå flera steg innan han upptäcker mig där jag står, fruktansvärt malplacerad i mina träningskläder. Förvånat öppnar han munnen, ser inte ut att veta riktigt vad han ska säga. Jag tar ett ögonblicksbeslut och ger honom inte en chans att bestämma sig.
   ”Hej”, säger jag snabbt och ler stort och glittrande. Hjärnan snurrar och min inre röst försöker få mig att knipa ihop läpparna och håll tyst för helvete men jag hyschar bestämt åt den och behåller leendet på som om det vore en skyddande mask. ”Jag letar efter min pappa. Han jobbar här. Han är ekonom.”
   Mannen fortsätter stirra på mig och jag förstår att även om det säkert finns pappor som jobbar här så är det knappast på den här våningen de håller till. Hit tar man langare som lagt pengar i egen ficka och förhandlare som pratat på bredvid mun och halvvampyrer som tror att de är superhjältar. Papporna och mammorna, fastrar och farbröder och pojkvänner och flickvänner, de befinner sig alla längre ner där de inte kan höra någon skrika.  
   Den här mannen är inte en pappa, säger jag till mig själv. Inte en son och inte en bror och inte ens en människa. Han är ett monster.
   Jag önskar att jag kunde tro på mig själv.
   ”Han heter Johan”, fortsätter jag och plockar ett namn från en lärare jag hade i lågstadiet. Jag gillade aldrig honom; han tvingade mig att sitta bredvid Robert trots att han visste att han drog mig i håret hela tiden. ”Johan Öjdefors. Han glömde sin lunch.” Jag gömmer mina tomma, nyligen helade händer bakom ryggen och fortsätter att le.
   ”Ekonom, säger du”, säger mannen sakta och ler lugnande mot mig, som om jag vore ett litet barn. ”Då har du nog kommit fel. Vet du, du borde träffa Lundahl, han har koll på alla anställda. Följ med mig så…”
   Han hejdar sig plötsligt och stirrar på mig med kisande ögon och slocknat leende. Jag klipper snabbt ihop läpparna om mitt leende och de spetsiga hörntänderna. Mannen blinkar några gånger och ler sedan igen.
   ”Vi har din vän här”, säger han.
   Det finns absolut inget lugnande kvar i hans röst. Jag släpper leendet helt och låter händerna falla ner utefter sidorna, knutna och redo.
   ”Han har inte sagt något, men vi har lärt oss en hel del om er ändå. Säg mig, de där tänderna, är det någon form av gruppolicy hos er att få dem fixade hos en plastikdoktor, eller ligger det mer bakom ert lilla gäng än vad någon vill erkänna?”
   Jag kniper ihop läpparna och känner hur min panikslagna hjärna börjar stänga av, dra ner rullgardinen. Du skulle bara våga. Jag biter mig hårt i läppen och den plötsliga smärtan får tankarna att snurra igång.
   När mannen närmar sig studerar vi varandra med likvärdigt kalkylerande blickar, trots att hela min kropp skriker åt mig att titta bort, att krypa ihop och gömma mig på alla sätt jag kan. Envist håller jag kvar blicken och letar efter en öppning. Han har lagt ena handen på någonting innanför kavajen, i höfthöjd. Går de alltid beväpnade, eller är det speciellt för idag, en specialare ifall vissa korkade halvblod skulle få för sig att klampa rakt in med en plan hopkokad på två minuter?
   ”Vad jag har hört om er så finns det ingen tjej med i gruppen. Du måste vara ny. Det är därför du är här, eller hur? Skicka in den grönaste att fixa skitgörat, den som det inte gör så mycket att bli av med.”
   Han stannar på tre meters avstånd och jag svär och fräser inombords när den första halvan av mina planer omedelbart går i stöpet.
   ”Jag skulle ha sagt att det blir bättre, men i ditt fall kommer det inte bli så. Många rekryter går åt innan de nått den inre cirkeln.” Han tar fram sin hand från bakom kavajen och trots att jag vetat det börjar hjärtat slå snabbare när han riktar en smal, smidig pistol mot mitt huvud och knycker till med den bortåt korridoren. ”Rör dig. Och tänk inte ens tanken att hitta på något.”
   Jag står kvar, helt stilla. Även om jag velat tror jag inte att jag kunnat röra mig. Benen är kalla och stumma under mig och huden är täckt av kallsvett. Mannen rynkar pannan och knycker till med pistolen igen.
   ”Jag sa rör dig. Jag kommer att skjuta.”
   Jag flyttar fortfarande inte på mig, mer eller mindre mot min egen vilja, och plötsligt kliver han över avståndet som skiljer oss åt. Den kalla pistolpipan pressar mot min tinning. Jag kan känna pulsen slå mot metallen.
   ”Jag skojar inte.”
   Men ens är det som att min rädsla sjunker undan och ersätts av kall logik. Ett skott mot huvudet dödar en omedelbart och om han velat ha mig död, i den här korridoren, skulle det redan ha varit avklarat. Det är lustigt hur jag var mer rädd när han stod tre meter bort och på ett ögonblick kunde vinkla om vapnet och ge mig att skott i armen eller benet för att visa vem som bestämmer, än när mynningen vilar mot mitt huvud, inte ens en centimeter emellan.
   ”Om de kommer på dig måste du vara smart, Jasmine. De är starkare och de är beväpnade, men behöver inte nödvändigtvis veta hur man slåss. Tillgång till skjutvapen kan få folk att tro lite väl högt om sin egen förmåga.”
   Jag låter ögonen rulla bakåt och faller ihop i en hög på golvet, noggrann med att se lealös ut samtidigt som jag undviker att slå i huvudet. Tillräckligt mycket är emot mig som det är, jag behöver inte en hjärnskakning ovanpå allt. En sekunds tystnad passerar innan mannen petar till mitt ben med tåspetsen på sin sko. Jag faller åt sidan och ansiktet pressas ner mot golvet. Små gruskorn gräver sig in i min kind.
   Ilsket svärande om svaghjärtade kvinnor böjer sig han ner och lägger två fingrar på insidan av min handled. Mitt hjärta slår ett extra slag och för ett ögonblick återkommer känslan av förstening, men jag slår undan den med ren viljestyrka och sliter tag i mannens hand så snabbt att han inte hinner dra sig undan.
   Han ger ifrån sig ett förvånat läte och försöker få in pistolen mellan oss, men är inte snabb nog. Jag håller med båda händerna om hans handled och vrider samtidigt som jag sveper undan benen på honom. Det är klumpigt amatörmässigt, men han är redan ur balans och faller till golvet med en tung duns. Luften går ur honom och jag har ett hjärtslag på mig att kasta mig över honom och lägga hela min vikt över armen som fortfarande håller i pistolen.
   Han återhämtar sig helt från min överraskningsattack innan jag hinner börja bearbeta handen för att avväpna honom. Ett hårt slag träffar mig i sidan av ansiktet, tillräckligt kraftfullt för att jag ska se dubbelt. Jag faller undan men lyckas vinkla mig så att jag landar tvärs över hans arm och gör det omöjligt för honom att skjuta mig eller ens röra på den. Det är åtminstone någonting.
   Jag är utsatt där jag ligger på golvet och plötsligt är han över mig, runt mig, överallt. En stor hand sluter sig kring min strupe och klipper omedelbart av all min syretillförsel. Hans vinkel är dålig och han kan förmodligen inte klämma åt med så mycket styrka som han skulle vilja, men jag kan inte förneka att världen börjar bli svart i kanterna.  
   ”Och Jasmine?”
   ”Ja?”
   ”Dö inte.”
   Jag väser efter luft och känner paniken byggas upp i bröstet. Desperat slår jag efter hans ansikte och träffar med nedre delen av handflatan mot sidan av hans käke. Det måste ha varit en hårdare träff än vad han väntat sig, för han grymtar till och för ett ögonblick lättar greppet runt min hals en aning. Jag drar häftigt efter andan, slår till igen och får den här gången in en ren träff, rakt över näsryggen. Det är tillräckligt för att han ska försöka dra sig bort, och jag följer upp med att vira ena benet kring hans fötter för att fälla honom och sätta det andra i magen på honom. Han ramlar åt sidan och plötsligt är det jag som är ovanpå med benen virade runt hans midja och desperat att hålla pistolen riktad åt ett annat håll.
   Han är arg nu. Rasande. Och vid det här laget? Han kommer att skjuta mig om han får chansen.
   Mjölksyra pulserar genom mina muskler, jag andas snabbt och flämtande och skälver med varje rörelse. Jag måste avsluta den här striden. Jag måste vinna och jag måste göra det nu. När som helst kan någon kliva runt ett hörn i korridoren, öppna en dörr, titta på skärmarna till sina övervakningskameror. Jag darrar så häftigt nu att jag håller på att tappa greppet med benen kring hans midja.
   Med desperata sista krafter kastar jag mig framåt, förbi hans försvar och rakt in i hans ansikte. Min panna krasar mot hans och bara adrenalin eller demongift eller vad det nu är räddar mig från att slockna och tappa greppet. Mannen är fortfarande vid medvetande, men tillräckligt groggy för att jag ska kunna pressa armen med pistolen mot golvet och försöka slita vapnet ur handen. Fingrarna verkar ha låst sig. De griper så hårt kring kolven att de blivit vita.
   Det krävs inte mycket för att bryta en arm. Vinkla den lite, lägg på tryck. Jag skulle förmodligen kunnat göra det även om Ash inte visat mig den exakta tekniken. Lederna är bara menade att gå ett håll. Det finns mängder av möjligheter.
   När han väl blir medveten om vad jag försöker göra med hans arm kvicknar han till omedelbart. Han skriker och slår efter mitt ansikte, en gång, två gånger, tre gånger, men håller fortfarande lika hårt i sitt vapen. Hela vänstra sidan av mitt ansikte känns bortdomnad och svullen. Sedan knäpper det till och hans högra arm blir slapp. Jag vrider pistolen ur hans nu kraftlösa hand samtidigt som han ger ifrån sig det mest ohyggliga skrik jag någonsin hört. Snabbt smäller jag till honom med kolven i ansiktet. Det blir tyst.
   Hur lång tid kan det ha gått? En minut, två? Jag känner mig märkligt avdomnad och kall. Ansiktet är svullet, men känns stoppat med bomull snarare än skadat. Någonting fuktigt rinner nerför mina läppar och mörkt blod droppar ner, fläckar det blankvita golvet. Jag torkar försiktigt bort det och iakttar mannen på golvet. Hjärtslagen saktar långsamt in medan jag tar in den fulla vidden av skador jag åsamkat honom. Höger armbåge pekar uppåt på ett sätt den inte borde. Ett stort, mörkt blåmärke stoltserar redan på hans panna. Men inget blod i sikte, förutom mitt eget. Någonting bubblar inom mig. Stolthet? Han ser så trasig ut där han ligger.
   Den stackars stressade idioten tänkte aldrig ens på att ropa efter förstärkning.
   Jag försvinner in i osynligheten nästan helt utan ansträngning.
   Det dröjer inte ens trettio hela sekunder innan tre personer, två män och en kvinna, springande rundar ett hörn i korridoren. Jag kliver tillbaka ett steg för att inte stå i vägen och de susar förbi mig. De är alla beväpnade, försöker inte ens dölja det, och en av männen, den yngsta, med lockigt mörkt hår och skrynklig kostym, spärrar förvånat upp ögonen när han ser sin kompanjon medvetslös på golvet.
   ”Hur kom hon undan?” andas han. ”Vi såg henne!”
   ”Det spelar ingen roll, jag ringer Lundahl så får han lösa det här. Erik, vakta hissen och få tag på portvakten. Ingen lämnar byggnaden.”
   Kvinnan stoppar in sin fria hand under kavajen, och i samma stund som hon drar fram en mobiltelefon smäller jag till henne hårt i bakhuvudet med pistolkolven. Hon stupar utan ett ljud.
   De båda männen vänder sig mot henne, men ingen kliver fram för att se efter om hon lever. Båda höjer genast sina vapen och riktar dem än hit, än dit. Jag observerar dem noga, funderar om det vore värt att ducka eller kliva ur vägen. Åtminstone den yngre ser ut att vara nervig nog att skjuta sin egen skugga.
   Den äldre är mer samlad och, sorgligt nog, smart.
   ”Erik”, ryter han kort. ”Rygg mot rygg. Nu.”
   Erik rycker till på ett nästan komiskt sätt och flyttar sig sedan snabbt över till sin kompanjon, nogsam med att inte kliva på någon av de båda medvetslösa människorna. De står nästan helt stilla ett ögonblick, flyttar bara blicken hit och dit och skiftar siktet fram och tillbaka. Jag ögnar dem uppifrån och ner och bestämmer mig för att den äldre mannen otvivelaktigt är det största hotet.
   ”Var du än är och hur du än gömmer dig, kom fram.”
   Jag har flyttat mig till mitt framför honom och stirrar honom rakt i ansiktet när han pratar. Det är fascinerande, hur han kan stirra rakt igenom mig men ändå se så djupt fokuserad och iskall ut. Han söker sakta av korridoren, från vägg till vägg och tillbaka igen.
   ”Din vän kommer att lida om det här fortsätter.”
   Som om han inte redan har lidit. Jag kliver tätt inpå honom och kan se på hans ögon när han känner mina andetag mot sitt ansikte. Munnen öppnas till ett förvånat o och blicken flackar till. När jag klockar till honom under käken har han inte ens hunnit rikta sin pistol mot mig. Tänderna slår ihop med en hög smäll och han vinglar betänkligt, men jag blir tvungen att slå till honom igen, tvärs över tinningen, för att han ska stupa.
   Erik snurrar runt så att kavajen fladdrar runt honom och höjer sin pistol. Jag ser hur det rycker till i hans hand och världen tycks sakta in när jag höjer vapnet jag stulit och låter det krasa ner rakt över hans handrygg. Fingrarna öppnas och han flämtar, ser nästan ut att svälja sin egen tunga. Den mosade handen trycker han mot bröstkorgen och ansiktet är uppskruvat i en plågad grimas. Jag sätter pistolmynningen mot hans nacke och han slutar att andas.
   ”Var är han?”
   Erik börjar andas igen, hackigt. ”J-jag vet inte ve-”
   Jag slår till honom i bakhuvudet, hårt, och han kvider till.
   ”Sväng till höger i nästa korsning, sedan fjärde dörren till vänster!” Han står hopkrupen, huvudet framåtlutat och axlarna uppdragna.
   ”Tack”, säger jag, utan att riktigt veta varför. Sedan slår jag till honom i bakhuvudet igen, på riktigt den här gången. Han kollapsar framför mig, den skadade handen intryckt under magen och med en märkligt inåtbucklad bula under det lockiga håret.
   Hjärtat slår fortfarande inte snabbare när jag sätter av genom korridoren i en stadig jogg. Pistolen är tung i min hand men inte kall eller slipprig av svett. Någonstans i bakhuvudet undrar jag vad som pågår. I verklighet stannar jag och slår in koden till den fjärde dörren till vänster efter korsningen.
   Blod. Så mycket blod.
   Jasper tittar upp, och i vilket annat ögonblick skulle jag ha tänkt på hur plågsamt långsamt han rör sig. Att båda hans ögon är helt igenmurade och armarna vrängda bakåt, fastbundna vid ryggstödet på stolen han sitter på. Att håret hänger i klibbiga testar kring hans ansikte och vänster underben är vridet åt fel håll.
   Men allt jag kan se, allt jag är medveten om, är mörka pölar på golvet, på hans kläder, skvätt på väggarna. Rinnande längs hans ansikte och droppande från hans hår. Jag fladdrar tillbaka in i det synliga spektret, näsborrarna fladdrande och munnen öppen. Jasper stirrar på mig, eller i alla fall år mitt håll. Bakom de där blåtirorna vet jag inte om han faktiskt kan se mig, eller om han ens är vid medvetande.
   ”Jas?” Hans röst låter rosslig, svag, som om han blöder även på insidan.
   oh gud jag behöver det
   Jag kliver närmre, följer en glänsande röd droppe med blicken när den rinner längs hans arm och droppar ner på golvet.
   ge mig det ge mig det jag kommer att ta det
   Det är Jasper, det är för fan Jasper. Jag kan inte…
   …behöver det
   Springande fotsteg. Jag stannar. Det klickar till precis bakom mig.
   ”Släpp vapnet och lägg händerna på huvudet! Gör det nu!
   Pistolen faller till golvet med ett slammer.
   TA DET!
   Jag snurrar runt och kastar mig bakåt med ett rytande. Pistolskott ekar genom de trånga korridorerna och någonting bränner längsmed min överarm. Jag noterar smärtan, snabb och ilande, registrerar den någonstans i bakhuvudet. Den triggar någonting inuti i mig, får mina muskler att krusa sig och frysa. Jag försvinner, kraschar rakt in i människan som stod bakom mig och skickar oss båda rakt i in i väggen med en krasande smäll. Kroppen blir omedelbart slapp under mig, men jag trycker mig mot den, klistrar fast händerna och fötterna mot väggen och håller den på plats.
   Huden på halsen är mjuk, lätt att tränga igenom. Jag lutar pannan mot väggen och pressar tänderna mot den bultande halspulsådern. Det finns ingenting annat. Jag biter.
   Det är smaken som väcker mig till liv igen. Salt och metall, varmt och tjockt. Den tränger in i varenda del av min mun, får galla att stiga upp i halsen på mig och musklerna att rycka krampartat. Osynligheten rinner av mig som vatten. Klistret på händerna och fötterna, det som börjat fungera rent reflexmässigt, försvinner. Jag faller till golvet, hukad på knä och med blod runt munnen, i munnen, överallt. Framför mig rasar människan jag attackerat åt sidan, slapp och livlös. Någon skriker bakom mig, ropar mitt namn. Jag känner igen rösten men kan inte koppla ihop den med minnen och verklighet.
   Gallan fortsätter att stiga i halsen på mig och jag blir med ens medveten om blodet. Mellan tänderna, klistrat mot tungan och gommen och kinderna. Jag hostar och hulkar och spottar och försöker kräkas, men munnen känns klibbig och omedgörlig. En droppe, en droppe räcker. Jag spottar flera gånger till och reser mig vingligt upp, backar bort från människan på ett golv som känns som att det gungar. Det är en man, kanske fyrtio med ljust hår vars fäste dragits märkbart bakåt. Ögonen är uppspärrade och munnen öppen i ett tyst skrik. Fortfarande rinner det blod från den uppslitna halspulsådern, fortfarande bränner det i min kropp av ett behov av det.
   Jag vill fortfarande ha det och det får mig att vilja dö.
   Vinglig och darrig backar jag in i Jaspers rum, tar stöd mot väggen. Han tystnar. Rossliga andetag och stillsamt droppande blod är allt som hörs.
   Jag tror att jag ska kvävas. Luften är tjock i strupen, verkar svälla med varje andetag och fastna någonstans på vägen. Pulsen slår så snabbt att jag inte kan urskilja ett slag från ett annat. Framför mig snurrar världen. Blod från den stupade mannen rinner över golvet i en tunn fåra, riktar in sig mot mig.
   ”Jas.”
   Jag hoppar till och den lilla floden av blod missar mina träningsskor med en centimeter. När jag vänder mig om stirrar Jasper på mig från sin stol. Han sitter väldigt stilla.
   ”Är du fortfarande där?”
   Jag drar hackigt efter andan och nickar. Det sticker i ögonen och jag blinkar bort tårarna. ”Jag ska få ut dig härifrån.”

Världen snurrar. Tyngd över mina axlar, lukten av salt metall i näsan. Vi kliver snubblar vinglar och någon skriker och
   ”Stanna stanna stanna!”
   explosioner ekar genom luften och någonting bränner in i min arm, benet, magen. Benen segnar under mig men jag håller mig uppe, vill kollapsa men vägrar ge efter. Någonstans i huvudet viskar det, vill att jag ska ge efter och försvinna och riva mig igenom horderna av människor som strömmat till, precis som jag gjorde med de andra människorna jag mötte här. Blod och pulserande hjärtan, ingenting mer, ingenting jag inte klarar av om jag verkligen vill. Men bredvid mig andas Jasper häftigt och lukten av hans skador hänger tung i luften. Jag pressar undan impulsen och försöker bli osynlig utan att bli ett monster, men kroppen är varm och pulsen slår snabbt snabbt.
   Någon kommer. Vasst splitter regnar genom luften och folk skriker, viftar fram och tillbaka i utkanten av mitt dimmiga synfält. Starka händer griper efter Jasper bredvid mig, försöker dra honom ifrån mig och jag skriker, slår efter anfallarna med vilt raseri. För ett ögonblick är iskylan på väg tillbaka, på väg att tränga sig fram genom dimman, men så dyker ett ansikte upp framför mitt och silvriga ögon stirrar tillbaka på mig.
   ”Jag visste att det här var en dålig idé.”
   Jag känner igen rösten men klarar inte av att placera den. Istället kommer jag på mig själv med att le mot allting som jag inte kan se annat än som en dimma, och runt omkring mig tycks allting sakta ner.
   ”Vad är det för fel på henne?”
   ”Hon är i chock. Få ut henne härifrån.”
   ”Är det hennes blod? Snälla säg att det är hennes blod.”
   Jag vet inte hur de kom in, och jag vet inte hur vi kommer ut. Korridoren seglar förbi runt mig och mina system stänger av ett efter ett. Först finns där bara krasande glas under skosulor och flimrande ljus ovanför huvudet, sedan fartvinden och starka armar runt mig. Smärtan är borta och jag vet inte om den var där till att börja med. Jag vet bara att jag är trött, utmattad, och den tidigare överväldigande impulsen att ge efter och tona ut, bita, slita och riva, har försvunnit. Jag tror att jag fortfarande skulle kunna kalla den tillbaka, om jag ville. Fläckar av någonting salt och metalliskt bränner i munnen och på läpparna, pockar på min uppmärksamhet, men jag orkar inte. Istället lutar jag huvudet mot en axel och låter de sista sinnesintrycken försvinna till ett mörker. 

Kolla, en färglagd bild den här gången, med grymt överdrivna mängder blod. Whoop.

Fortsättning följer i nästa kapitel (ska försöka få upp en liten kortare del redan den här helgen, måste bara putsa lite på den först)

måndag 13 januari 2014

Boktips

Under mitt lilla nyårsinlägg där jag frågade om vad ni vill se mer av var det Boktipsinlägg som fick flest röster (hela tre stycken, wow!) och därför är de inläggen nu tillbaka, yeey!

Jag har dock tänkt göra några förändringar gällande dem. Tipsen ska fortfarande komma från min to-read lista, men istället för 4-5 stycken tänker jag begränsa mig till två. Jag tänker också berätta lite mer om varför jag är nyfiken på just de här böckerna, och som extra specialare ha olika teman varje vecka. Med tanke på att det finns ett begränsat antal genrer och undergenrer jag kan använda mig av kommer såklart många teman återkomma med tiden, men oh well, what can you do. Om det är Halloween eller Alla hjärtans dag eller någon annan rolig högtid kommer jag såklart anpassa tipsen efter det, bara för att jag kan. Det kommer röra sig mellan böcker som redan är utgivna, gamla kända/okända klassiker och lovande titlar som ännu inte är utgivna.


Veckans tema: Utomjordingar


556195
Natural Selection av David Coy  

It started as a peaceful visit to his weekend getaway in the Sierra foothills. Hours later teacher Phil Lynch finds himself living a nightmare. Paralyzed and taken prisoner, his body is used as an unwilling host in a bizarre and grisly series of parasitic infections. On board the alien vessel within which he is imprisoned are more than a hundred other humans - and like Phil - just as confused and terrified - their bodies subjected to unfathomable violence for a dark and malevolent purpose. As the terrible truth about the alien visitation unfolds, a small group of captives must first understand - then fight for escape. That struggle will cause them to stretch razor-thin the limits of the human will to survive.  
Varför jag är nyfiken: because the HORROR. Seriöst, jag vill ha tag på en riktigt äcklig, läskig skräck som får det att krypa i skinnet och gör det omöjligt att släcka nattlampan. JAG VILL HA. Att det sedan är utomjordingar skadar inte, och omslaget ser lovande ut, på ett creepy sätt.

17149396
Avalon av Mindee Arnett  
A ragtag group of teenage mercenaries who crew the spaceship Avalon stumble upon a conspiracy that could threaten the entire galaxy in this fascinating and fast-paced sci-fi adventure from author Mindee Arnett

Of the various star systems that make up the Confederation, most lie thousands of light-years from First Earth-and out here, no one is free. The agencies that govern the Confederation are as corrupt as the crime bosses who patrol it, and power is held by anyone with enough greed and ruthlessness to claim it. That power is derived from one thing: metatech, the devices that allow people to travel great distances faster than the speed of light.

Jeth Seagrave and his crew of teenage mercenaries have survived in this world by stealing unsecured metatech, and they're damn good at it. Jeth doesn't care about the politics or the law; all he cares about is earning enough money to buy back his parents' ship, Avalon, from his crime-boss employer and getting himself and his sister, Lizzie, the heck out of Dodge. But when Jeth finds himself in possession of information that both the crime bosses and the government are willing to kill for, he is going to have to ask himself how far he'll go to get the freedom he's wanted for so long.

Avalon is the perfect fit for teens new to sci-fi as well as seasoned sci-fi readers looking for more books in the YA space-and a great match for fans of Joss Whedon's cult hit show Firefly.


Varför jag är nyfiken: handlingen beskriver inte rakt ut att det är utomjordingar inblandade, men den är kategoriserad under 'Aliens' på Goodread så jag tar mer eller mindre för givet att de är där. Självklart är hela idén med utomjordingar i sig tillräckligt för att jag ska börja dregla, men resten av boken låter också lovande. Jag gillar att huvudpersonen Jeth tydligen inte reser runt med någon snygg-men-tuff tjej som han kanske/kanske inte har känslor för utan med sin syster. Det vore trevligt med en bok som hoppar över hela romantikbiten och istället fokuserar på relationer mellan vänner och familj.


Om du gillade det här: jag skrev för länge sedan ett annat inlägg om böcker med utomjordingar, kika in där om du vill veta mer. Klick

Om du tyckte om det här upplägget får du gärna lämna en kommentar, och om du inte gillade det eller har tips på förbättring eller framtida teman får du gärna också lämna en kommentar. Allt är välkommet!

söndag 12 januari 2014

Den femte vågen av Rick Yancey


Titel: Den femte vågen
Originaltitel: The 5th wave
Serie: The 5th wave #1
Författare: Rick Yancey
Förlag: Rabén & Sjögren
Genre: science fiction, romantik, postapokalyptiskt
Sidantal: 491
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha realistiskt, mörkt krig med insta-love och vag sci-fi känsla

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en sci-fi som faktiskt innehåller massor av sci-fi, coola utomjordingar och action







Fyra vågor av attacker och 7 miljarder döda människor har passerat sedan De andra parkerade sitt moderskepp utanför vår atmosfär. Sextonåriga Cassie Sullivan har spenderat de senaste veckorna gömd i ett tält i skogen där hon gjort sitt bästa för att hålla sig undan tystarna, utomjordiska lönnmördare i mänsklig skepnad. Men hon gav ett löfte till sin lillebror Sammy, och det löftet tvingar henne från sitt gömställe och in i armarna på någon som kanske är vän, kanske är fiende...
   Samtidigt befinner sig Ben Parish i ett flyktingläger där han tränas och formas till en soldat tillsammans med andra barn. Han är fast besluten att utrota utomjordingarna, men ingen träning i världen kunde ha förberett honom för sanningen om den femte vågen.

Den femte vågen var en av de mest hypade böckerna 2013, men cool som jag är så väntade jag ända till 2014 innan jag läste den (det berodde inte alls på att jag var för lat för att plocka ut den ur bokhyllan och istället slappade hela jullovet). Så levde den upp till hypen och alla lysande recensioner den har fått runt om i bloggosfären?

Hm, mja, den var väl helt okej.

Okej okej, döda mig inte! Det var en bra bok som jag verkligen gillade och hade svårt och lägga ifrån mig, men med den var inte alls vad jag hoppades på. Med tanke på att den beskrivs som en bok om en utomjordisk invasion så liksom väntade jag mig massor av grymma utomjordingar och action och extra mycket science fiction. Tyvärr var inte utomjordingarna speciellt originella, sci-fi fanns det i stort sett inte alls och ordentlig action blev det inte förrän i slutet (vilket var bokens bästa del). Men det funkade ändå, även om jag var lite besviken när jag inte fick vad jag förväntade mig.

Det jag verkligen gillade med boken var att den gav en väldigt realistisk bild av hur ett krig av den här typen skulle utspela sig. Karaktärerna är misstänksamma och härdade och måste många gånger ta det hårda beslutet att döda andra för att överleva själva. De slipper inte undan för att kunna beskrivas som godhjärtade och barmhärtiga utan gör det som måste göras. De är varken onda eller goda och försöker inte rättfärdiga sig själva eller sina handlingar, samtidigt som de vill rädda liv och göra det rätta.

Jag gillade huvudpersonerna också, även om jag fortfarande är lite tveksam på vad jag tycker om deras relationer till varandra. Det var kul att Cassie kunde vara en väldigt typisk tonårstjej vad gäller berättarröst och sätt att tänka, men samtidigt var väldigt påverkad av allt hon varit med om. Hon låter inte en förälskelse styra henne, men hon låter inte heller paranoian ta över. Hon försöker tänka igenom situationen hur omöjlig den än verkar vara. Ben var också okej, men lite tråkigare. Jag tyckte snarare att hans team, speciellt Ringer, var intressant och hoppas få veta mer om dem i uppföljaren. Den jag är mest tveksam om är Evan, Cassies kärleksintresse. Han har potential att bli riktigt häftig, men jag oroar mig väldigt mycket för att han ska ta oh-my-god-I´m-in-love vägen i kommande böcker och helt förlora sina mörkare personlighetsdrag och bli tråkig och orealistisk.

Slutsats: det är svårt att sätta betyg på den här boken utan att först läsa uppföljarna. Om serien går den vägen jag oroar mig för gällande onödig, irriterande romantik och drama vill jag omedelbart sänka betyget (för det finns en del VÄLDIGT TYDLIGA hintar om det) men om den är stark och går sin egen väg skulle jag snarare vilja höja det. Men som det är nu vet jag inte vad som kommer att hända och därför får den en medelmåttig trea i betyg. (om du vill veta mer om vad jag oroar mig för får du läsa spoiler sektionen, men då får du, förståeligt nog, vara beredd på spoilers)

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Om det blir ett triangeldrama mellan Cassie, Evan och Ben (kanske till och med Ringer) kommer jag vilja strypa någon. Det är seriöst det jag oroar mig mest för inför resten av serien. Det skulle förstöra allt.
  • På samma sätt hoppas jag att Ben och Ringer behåller den relationen de har nu och inte massor av svartsjuka och/eller sexual tension sabbar deras vänskap.
  • Är väldigt nyfiken på hur resten av Bens team kommer reagera när de träffar och får veta sanningen om Evan. Kommer de vilja skjuta honom eller vara smarta nog att fatta att de kan använda honom till sin fördel?
Boktrailer: