tisdag 23 december 2014

Gratuitous Epilogue av Andrea K. Höst


12913528
Titel: Gratuitous Epilogue
Series: Touchstone #4
Författare: Andrea K. Höst
Sidor: 126
Genre: science fiction, romantik
Betyg: 4/5


Rekommenderas till: dig som älskar Touchstonetrilogin och vill veta vad som händer sen, oavsett hur vardagligt det är

Rekommenderas inte till: dig som vill ha action och monster och fler svar







What happens when the plot ends? A relentless barrage of weddings, babies, and planetary colonisation! 
   Meandering through the two years following the conclusion of the Touchstone Trilogy, this self-indulgent collection of family reminiscence is more saccharine than dramatic, with the most action to be found in snowball fights. For those who truly just want to know what happens next, no matter how mundane, read on for the everyday, ordinary lives of psychic space ninjas playing house.

Touchstone trilogin är en av mina favoritserier och jag han knappt lägga ner sista boken innan jag plockade upp Gratuitous Epilogue. Den är en novell på lite drygt hundra sidor som berättar vad som händer på en period av ungefär två år efter sista boken för att ge svar på diverse olika frågor.

Hittade de någonsin tillbaka till Tare och Kolar?
Ännu viktigare, hittar de Jorden och Cass familj?
Hur blir det med Cass och Kaorens lilla familj och alla barn?
Resten av Setarin då? Vilka slår sig ner och gifter sig och vilka fortsätter slåss mot monster?
Vad hände med Ghost?
Solaris och Channa?
Parasitvärlden?
Och vad i hela världen var länken mellan Jorden och Muina?

Epilogen fokuserade mest på de personliga frågorna. Vem gifter sig med vem, familj, jobb, hus osv. Jag har fortfarande inte fått några direkta svar på Muina-Jorden frågan, eller vad hela grejen var med parasitvärlden. Dock har jag lite bättre förståelse för Cass talang nu, vilket är trevligt.

Men trots att jag inte fått konkreta svar på allt och trots att det är en nästan helt actionbefriad novell så tyckte jag väldigt mycket om den. Under trilogin gång har jag fäst mig fruktansvärt mycket vid Cass och de andra karaktärerna och älskade att få veta mer om deras lugna familjeliv, hur lugna de än var. Det om något är väl ett bevis på Hösts förmåga att skriva bra karaktärer.

Dessutom älskade jag att äntligen få träffa Cass familj, och jag önskar så smått att de fått delta tidigare i serien. Speciellt Jules, Nick och Alyssa. Hade varit så kul att se dem hantera en utomjordisk värld!

måndag 22 december 2014

The Sea of Monsters av Rick Riordan


28186

Titel: The Sea of Monsters
Serie: Percy Jackson and the Olympians #2
Författare: Rick Riordan
Genre: mytologiskt, fantasy, äventyr,
Sidor: 288
Betyg: 3/5


Rekommenderas till: dig som vill ha ett snabbläst fantasyäventyr med modiga hjältar

Rekommenderas inte till: dig som föredrar mörkare eller seriösa böcker








Percy Jackson’s seventh-grade year has been surprisingly quiet. Not a single monster has set foot on his New York prep-school campus. But when an innocent game of dodgeball among Percy and his classmates turns into a death match against an ugly gang of cannibal giants, things get . . . well, ugly. And the unexpected arrival of Percy’s friend Annabeth brings more bad news: the magical borders that protect Camp Half-Blood have been poisoned by a mysterious enemy, and unless a cure is found, the only safe haven for demigods will be destroyed.
   In this fresh, funny, and hugely anticipated follow up to The Lightning Thief, Percy and his friends must journey into the Sea of Monsters to save their beloved camp. But first, Percy will discover a stunning new secret about his family—one that makes him question whether being claimed as Poseidon’s son is an honor or simply a cruel joke.


Percy Jackson verkar vara en av de där serierna som alla andra älskar men som jag bara inte kan förstå mig på. Jag läste första boken för flera år sedan, tyckte den var meh och kom mig inte för att ge resten av böckerna en chans förrän jag hittade dem på Storytel. Och, ja, den är spännande, den är rolig, men jag kan fortfarande inte se varför halva bokvärlden dreglar över den här serien.

Världen Riordan byggt upp är en ganska typisk hemlig-magisk-undre-värld som vi ofta ser i urban fantasy, men här med grekiska gudar och mytologiska varelser istället för vampyrer och änglar, vilket är roligt. Man lär sig mycket om grekisk mytologi (vilken är väldigt färgstark, minst sagt) samtidigt som man får ett roligt äventyr. Jag gillar hur den urgamla magiska världen vävs ihop med vår moderna verklighet, och jag har alltid varit förtjust i mytologi, så det var var definitivt nog för att hålla mitt intresse uppe.

Karaktärerna är alla väldigt hjältemodiga. Det är självuppoffringar hit och svärdsstrider dit och jag måste säga att Riordan lyckas bra med att göra Percy till en modig hjälte utan att han blir tråkig eller saknar personlighet. Samma sak gäller Annabeth, och jag är väldigt förtjust i hur de flesta huvudpersonerna har ADHD och dyslexi. Tummen upp till representation!

Men trots att den är spännande och rolig saknar boken det där lilla extra. Humorn är lite väl juvenil för min smak, och handlingen rätt så förutsägbar (vilket gjorde det väldigt irriterande när huvudpersonerna inte förutsåg någonting och fastnade i alla fällor). Det fanns heller inget direkt djup och gränserna mellan gott och ont var väldigt tydliga och nästan helt utan gråskalor, något jag alltid tycker är lite tråkigt.

Jag vet inte, blir det bättre längre fram eller är jag helt enkelt för gammal för Percy Jackson?


Trailer till filmatiseringe

söndag 21 december 2014

Endgame: Kallelesen av James Frey


Endgame: Kallelsen

Titel: Kallelesen 
Originaltitel: The Calling
Serie: Endgame #1
Författare: James Frey
Förlag: Bonnier Carlsen
Genre: science fiction, fantasy, äventyr
Betyg: 2/5


Rekommenderas till: dig som gillar blod, pussel och gåtor och vill ha en snabbläst, spännande bok

Rekommenderas inte till: dig som vill att handlingen ska hänga ihop och vill ha karaktärer som liknar människor istället för pappfigurer






Twelve ancient cultures were chosen millennia ago to represent humanity in Endgame, a global game that will decide the fate of humankind. Endgame has always been a possibility, but never a reality…until now. Twelve meteorites have just struck Earth, each meteorite containing a message for a Player who has been trained for this moment. At stake for the Players: saving their bloodline, as well as the fate of the world. And only one can win.
Endgame is real. Endgame is now. Endgame has begun.
Redan innan den släpptes fick Endgame utstå en hel del kritik eftersom den på många plan är så väldigt lik Hungerspelen: ett gäng ungdomar från tolv olika "familjer" ska mötas i ett spel på liv och död där bara en kan leva. Jag brukar som regel undvika att döma en bok innan jag läst den, och eftersom Endgame ändå lät spännande bestämde jag mig för att ge den en chans.

Det var en väldigt irriterande bok.

För det första var det alldeles för många karaktärer, och trots att Frey valde att skriva ur allas synvinkel lyckades han helt undvika att ge dem personlighet eller karaktärsutveckling. Jag kunde knappt skilja dem åt och brydde mig inte om vad som hände med någon av dem, och trots att det sades saker som "den här karaktären är ond" eller "den här karaktären är god" så blev jag över huvud taget inte övertygad och de kändes mest som en och samma person. När han sedan försökte dra in romantik och till och med ett triangeldrama i leken kände jag mest för att dunka huvudet i väggen.

För det andra hade han en jobbig tendens att ge helt orelaterad fakta. Eftersom jag lyssnade som ljudbok kunde jag inte bara skumma de bitarna och fick bland annat lyssna i två minuter medan en jävla massa decimaler till pi radades upp. Att lyssna på siffror i två minuter är inte kul. Det ska finns någon form av gåta för läsaren att lösa i boken, och detta kan säkert vara en av ledtrådarna, men går det inte att väva in dem på ett mindre irriterande vis? Det förstörde verkligen flytet.

Det enda jag faktiskt gillade med den är att den var spännande och ibland valde att ta mörkare och mer oväntade vändningar en jag trott (dock fanns det ingen kraft i de mörkare, sorgligare stunderna för jag brydde mig inte ett skit om någon av karaktärerna). Hela idén med "skapare" var också intressant, och jag funderar faktiskt på att läsa uppföljaren bara för att jag är nyfiken på hemligheterna och undrar Frey har nån plan på att binda ihop den rätt så ologiska handlingen.

lördag 20 december 2014

Wool av Hugh Howey


18626815
Titel: Wool
Serie: Silo #1
Författare: Hugh Howey
Sidor: 550
Genre: dystopi, post apokalyptiskt
Betyg: 4/5


Rekommenderas till: dig som vill ha en bra, realistisk postapokalyptisk bok med intressanta karaktärer

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mycket romantik och drama









This is the story of mankind clawing for survival, of mankind on the edge. The world outside has grown unkind, the view of it limited, talk of it forbidden. But there are always those who hope, who dream. These are the dangerous people, the residents who infect others with their optimism. Their punishment is simple. They are given the very thing they profess to want: They are allowed outside.

Postapokalyptiskt och dystopiskt hör, som många säkert vet, till mina favoritgenrer, men vanligtvis läser jag nästan enbart böcker riktade till unga vuxna. Wool är, till skillnad mot vad jag är van vid, en vuxenbok, och jag måste säga att det märks. Det finns inga love triangels eller onödigt drama, och inga karaktärer fattar förhastade beslut bara för att de är upprörda eller svartsjuka. Istället läggs mer fokus på handlingen, på mysteriet om silons bakgrund och hemligheter och karaktärernas strävan efter frihet, men utan att romantik helt utelämnas. Bevis på att det går att göra utan onödigt drama eller för mycket fokus!

Hela världen med människor som bor under marken i en silo för att skyddas från den förgiftade utsidan är skrämmande, fascinerande och väl genomtänkt. Hemligheterna avslöjas lite i taget genom flera olika karaktärers PoV, och denna metoden gjorde att det var svårt att sluta läsa för att jag ville ha alla svar. Själva världen är annorlunda och Howey beskriver den på ett sätt som gör att det verkligen går att se den framför sig. Vilket är en aning klaustrofobiskt, men definitivt bra.

Det finns som sagt många olika karaktärer, men den viktigaste är Juliette, en mekaniker/sheriff som vill ta reda på sanningen. Jag älskade henne! Hon är ett perfekt exempel på att det går att göra en kvinnlig karaktär "stark" på andra vis än genom att låta henne klå upp folk. Juliette är en överlevare och använder sina kunskaper och sin envishet att ta sig ur till synes omöjliga situationer. De andra karaktärerna var också bra, men Juliette var den enda som verkligen stod ut för mig.


Time Riders av Alex Scarrow


6773432
Titel: Time Riders
Serie: Time Riders #1
Författare: Alex Scarrow
Sidor: 425
Genre: science fiction, äventyr, tidsresor
Betyg: 3/5


Rekommenderas till: dig som vill en en äventyrlig sci-fi utan romantik och onödigt drama

Rekommenderas inte till: dig som är känslig för osammanhängande tidresor och platta karaktärer









Liam O’Connor should have died at sea in 1912.
Maddy Carter should have died on a plane in 2010.
Sal Vikram should have died in a fire in 2026.
   Yet moments before death, someone mysteriously appeared and said, ‘Take my hand ...’
   But Liam, Maddy and Sal aren’t rescued. They are recruited by an agency that no one knows exists, with only one purpose—to fix broken history. Because time travel is here, and there are those who would go back in time and change the past. That’s why the TimeRiders exist: to protect us. To stop time travel from destroying the world.


Jag är alltid aningen skeptisk mot böcker om tidsresor, mest för att jag är väldigt petig mot allt vad plot holes heter, speciellt sådana som är helt ologiska och tenderar dyka upp i den här typen av böcker där författaren vill skriva sci-fi äventyr utan att sätta sig in i vetenskapen runt det. Vilket är fallet också här.

Scarrow gör ett halvhjärtat försök att få sina tidsresor att hänga ihop, t.ex. genom att skapa regeln att små förändringar fixar sig själva eftersom tiden "vill" gå en viss väg. Bara större saker orsaker riktiga förändringar. Jag kan köpa detta, även om det är en aning långsökt, för annars skulle boken helt enkelt inte gå att genomföra. Det skulle räcka med att de går nerför gatan i en tid som inte är deras egen för att små saker ska förändras och eskalera till något större.

Det är när det kommer till mer uppenbara saker som går helt utan förklaring som jag inte riktigt klarar det längre. Vid ett tillfälle förändras historien så mycket att inga av våra karaktärer ens borde ha fötts, men de traskade ändå runt utan att oroa sig för att försvinna in i icke-existens. Vid ett annat tillfälle försvann mobiler ur historien, men våra huvudpersoner hade ändå kvar sina (men täckningen försvann). Och hur är det meningen att de ska kunna lokalisera alla förändringar som kan tänkas ske via datorer? Tänk om någon åker flera tusen år bakåt och förändrar tiden där? Och hur kommer det sig att de i vissa tillfällen kommer ihåg den "ursprungliga" historien, vid andra inte?

Jag kan gå på i dagar om alla ologiska saker, så jag tar och släpper det för stunden. Om jag stänger av hjärnan går det ända att njuta av åkturen, för jag måste säga att den är både kreativ och spännande och på sina ställen även ganska mörk (på ett bra sätt). Den lyckas definitivt väcka min nyfikenhet och behålla spänningen hela vägen. Handlingen bytte helt riktning flera gånger och jag kunde aldrig förutse vad som skulle hända.

Vad gäller karaktärerna var det ingen jag direkt ogillade. De var alla modiga och smarta och allt det där, men efter att jag läst boken känner jag inte att kan direkt beskriva någon av dem. De kändes.. platta. Förhoppningsvis utvecklas de mer i resten av serien. Den enda karaktären jag verkligen gillade var fienden. Han var karismatisk och lite galen och stundtals riktigt otäck, trots att Scarrow helt missade ett antal stora möjligheter gällande honom, speciellt vad gäller slutstriden.

Spännande och kreativ men kunde ha varit mycket bättre. 


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Känns inte som att Liam var det bästa valet som den som reser bakåt i tiden för att fixa saker. Bob var ju den som ordnade allt medan Liam mest hade panik hela tiden...
  • Vill verkligen veta mer om den där varelsen som dödat den tidigare gruppen tidsresenärer.
  • Synd att Scarrow helt missade chansen att skapa en fiende som var mer gråskala än rent ond. Han kunde ha varit ute efter att döda Hitler (som jag först trodde) och sedan ändå behövt stoppas för även den goda handlingen skulle orsakat katastrofartade förändringar i nutiden. Istället samarbetade han med Hitler och sprängde sedan hela världen i luften. Visst, läskigt, men också väldigt typisk ond fiende som vi sett hundratusen gånger tidigare. 

fredag 19 december 2014

Caszandra av Andrea K. Höst


13111788
Titel: Caszandra
Serie: Touchstone #3
Författare: Andrea K. Höst
Genre: science fiction, övernaturligt
Sidor: 308
Betyg: 4/5

Spoilervarning om du inte läst de två första delarna i serien, Stray och Lab Rat One!

Rekommenderas till: dig som vill ha en unik, fascinerande science fiction med en nördig tjej i huvudrollen

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar böcker i dagboksformat, dig som inte gillar att hålla koll på många karaktärer eller nya, märkliga världar och regler





Since Cass was rescued from the abandoned world of Muina, the Aussie teen has proven more than useful to the people of Tare. Expeditions to their home world no longer end in slaughter. The teaching city of Kalasa has been unlocked. After years of searching for answers, they are starting to make progress.
   But space is tearing itself apart. Ionoth attack in ever-greater numbers. And "the useful stray" has been injured so many times that the Tarens hesitate to use her for fear of losing her.
   With one particular Taren now her most important person, Cass is determined to contribute everything she can - and hopes to find some answers of her own. What is the link between Muina and Earth? Why are the reclusive Nurans so interested in 'rescuing' her? And what role in the crisis do the inhuman Cruzatch play?

Efter att ha älskat det två första böckerna har jag nu äntligen avslutat Touchstone trilogin och placerat den som en av mina favoritserier. Den innehåller helt enkelt för många saker som jag älskar för att någonting annat skulle kunna hända. Där finns en blandning mellan superavancerad science fiction (nanoteknologi, datorer i huvudet, rymdresor) och övernaturligheter (superkrafter, monster, andra "dimensioner"), lagom mycket romantik, en huvudperson med personlighet och karaktärsutveckling, världens coolaste world building och, med huvudpersonen Cass egna ord, Psychic Space Ninjas. Jag kunde inte förutse handlingens vändningar, det finns inga direkt "goda" och "onda" karaktärer och det är jämnt uppdelat mellan supercoola både manliga och kvinnliga karaktärer. Plus åtminstone en drake. Det är i för mig i stort sett den perfekta boken.

Höst har skapat en värld som väldigt lätt skulle kunna tolkas som dystopisk, med monsterattacker, barn som tränas stenhårt till soldater, mer eller mindre kameror i ditt huvud som kan övervaka allt du gör, men vinklat det på ett sätt som istället får det att kännas äkta. Det som görs är nödvändigt för att världen inte ska gå under och alla ska dö.

Ja, det finns monsterattacker, men ledarna gör allt för att stoppa dem.

Ja, det finns kraftiga restriktioner mot barnafödande, men bara för att planeten redan är överbefolkad.

Ja, soldaterna (psychic space ninjas) har mycket lite frihet, men det är nödvändigt för att de ska kunna rädda världen.

Precis som i vår värld finns det både bra och dåliga saker, men det betyder inte att revolution är nödvändigt, vilket kändes fräscht och gav boken chansen att fokusera på nyare saker, samtidigt som det dåliga inte ignorerades.

Om Höst valt att göra Cass en superupprorisk karaktär hade handling lätt gjort en helomvändning och handlat om att göra uppror mot ledarna, men Cass var en logisk och smart person som såg att hon i vissa fall var tvungen att ge upp saker eftersom tusentals liv hängde på det. Hennes utveckling från att i första boken bara vilja hitta hem till att nu aktivt försöka hjälpa är enorm, och jag blev riktigt rörd när hon pratade om hur hon var beredd att dö för de vänner hon skaffat. Att läsa i dagboksform gör att man kommer henne väldigt nära, och trots att det under långa perioder inte händer så mycket gör hennes smått sarkastiska och nördiga berättarröst, samt den alltid lika intressanta världen, att det aldrig blir tråkigt att läsa. Även de mest vardagliga saker blir fascinerande för de är så annorlunda från vår verklighet.

Inte för att serien är helt utan brister. Personligen tycker jag att de svar vi gavs i många fall var lite väl vaga, speciellt vad gäller "fienderna" (vill inte säga mer om dem pga spoilers). Den kändes också aningen antiklimatisk gällande dessa fiender, eftersom vi inte fick veta tillräckligt mycket om dem.
   Jag har även kluvna känslor gällande Cass relation med Kaoren. Jag älskade att den saknade allt onödigt drama och att de uppenbart älskade varandra, men var inte överförtjust i hur snabbt deras relation växte efter att de väl blivit ihop.

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Vad var hela grejen med parasitvärlden och photoshop gudarna? Höst, du kan inte bara slänga in så stora saker och sedan aldrig låta oss se dem ordentligt!
  • Var aldrig riktigt säker på hur allt med Lira hängde ihop. Projicerade hon en "ny" kropp åt sig själv, eller var den Lira som överlevde bara en kopia som blev kvar när den riktiga Lira dog?
  • Vad var bandet mellan Jorden och Muina? Om vi skapat Muina, som Cass trodde, vad var då meningen med att skapa ytterligare en värld? Och om vi inte skapat Muina, fanns det då alls något samband? 

torsdag 18 december 2014

Annihilation av Jeff VanderMeer


17830944

Titel: Annihilation
Serie: Southern Reach Trilogy #1
Författare: Jeff VanderMeer
Genre: rysare, science fiction
Betyg: 2/5


Rekommenderas till: dig som vill ha något annorlunda och obehagligt

Rekommenderas inte till: dig som vill ha någon form av svar över huvud taget









Area X has been cut off from the rest of the continent for decades. Nature has reclaimed the last vestiges of human civilization. The first expedition returned with reports of a pristine, Edenic landscape; all the members of the second expedition committed suicide; the third expedition died in a hail of gunfire as its members turned on one another; the members of the eleventh expedition returned as shadows of their former selves, and within months of their return, all had died of aggressive cancer.

This is the twelfth expedition.

Their group is made up of four women: an anthropologist; a surveyor; a psychologist, the de facto leader; and our narrator, a biologist. Their mission is to map the terrain and collect specimens; to record all their observations, scientific and otherwise, of their surroundings and of one another; and, above all, to avoid being contaminated by Area X itself.

They arrive expecting the unexpected, and Area X delivers—they discover a massive topographic anomaly and life forms that surpass understanding—but it’s the surprises that came across the border with them, and the secrets the expedition members are keeping from one another, that change everything.


Det här är en hemskt frustrerande bok. Den är skriven i dagboksform (mer eller mindre, alla deltagare i expeditionen måste föra en journal och det är en av dem vi följer) och berättaren, biologen (vi får aldrig veta några namn) är fruktansvärt duktig på att undanhålla information. Vi presenteras med ett antal frågor om Area X, och allteftersom bokens fortsätter får vi se mer av area X och allt fler frågor dyker upp. Det är både stämningsfullt, läskigt och annorlunde och jag vill verkligen veta vad som pågår.

Får jag det? Nej. Istället får jag massor av ointressanta svar om biologens bakgrund, hennes sönderfallande äktenskap, hennes fattiga föräldrar, osv. Visserligen är detta viktiga saker för att vi ska lära känna henne, men när jag bara vill veta vad det är för fruktansvärt otäcka saker som har ihjäl folk och allt hon pratar om är en ovanlig sjöstjärna hon stirrade på för några år sedan känner jag mest för att skrika. Efter sista sidan kändes det som att jag visste allting om biologen (utan hennes namn) men ingenting om handlingen eller något jag faktiskt ville veta. Jag slår vad om att författaren sitter därute någonstans och skrattar år min frustration.

Vad gäller karaktärerna så var det i stort sett bara biologen som hade någon personlighet. De andra fick helt enkelt inte tillräckligt mycket screen time för att jag skulle hinna lära känna dem. Jag tyckte om biologen och kunde verkligen relatera till hennes problem med att öppna sig för andra, och hennes vetenskapliga nyfikenhet, men hatade att hennes personliga problem överskuggade hela handlingen. Förresten, vem skriver en vetenskaplig journal på det viset? Tror hon verkligen att hennes chefer vill läsa om hennes barndom?

Plus för otäck stämning och kreativitet, minus för världens frustration. 

Asylum av Madeleine Roux


13597728

Titel: Asylum
Serie: Asylum #1
Författare: Madeleine Roux
Genre: rysare, övernaturligt, mysterium
Betyg: 1/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en mysteriebok med inslag av det övernaturliga och obehagliga

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en sammanhängande handling, sammanhängande karaktärer, eller sammanhängande någonting









For sixteen-year-old Dan Crawford, New Hampshire College Prep is more than a summer program—it's a lifeline. An outcast at his high school, Dan is excited to finally make some friends in his last summer before college. But when he arrives at the program, Dan learns that his dorm for the summer used to be a sanatorium, more commonly known as an asylum. And not just any asylum—a last resort for the criminally insane.

As Dan and his new friends, Abby and Jordan, explore the hidden recesses of their creepy summer home, they soon discover it's no coincidence that the three of them ended up here. Because the asylum holds the key to a terrifying past. And there are some secrets that refuse to stay buried.


Asylum började så, så lovande. Den utspelar sig på ett övergivet mentalsjukhus som ryktas ha utfört hemska experiment på sina patienter/fångar, där finns inslag av det övernaturliga och en mordgåta att lösa. Mycket lockande handling, absolut. Även karaktärerna började lovande.

Sedan började allt sakta kollapsa.

Det började smått. De till en början helt okej karaktärerna tappade lite av sin personlighet eller gjorde/sa saker som inte alls överensstämmer med hur de först porträtterades. Det dök upp saker i handlingen som kändes helt ologiska, men självklart kommer allt få en förklaring.

Nej. Nej, jag fick inga förklaringar.

Det kändes som att Roux hade tio olika idéer på bokens handling, och istället för att välja en eller två slängde hon in allihop och försökte inte ens avsluta hälften av dem. De som fick någon form av avslut kändes halvhjärtade, fortfarande fulla av hål, och de förklaringar som gavs hängde inte ihop över huvud taget. Dessutom var det fruktansvärt förutsägbart; jag visste vem som var skyldig nästan omedelbart, och detta tog bort all spänning och känsla av fara i mysteriet.

Det andra stora problemet var karaktärerna. Huvudpersonen Dan började porträtteras som fruktansvärt blyg och inkapabel i sociala situationer (han gick hos psykolog för att få hjälp, hade svårt att skaffa vänner, sa ofta helt fel saker eller ingenting alls, osv), men efter bara något kapitel försvann detta helt. Han vågade bjuda en tjej på dejt efter att bara känt henne i ett par dagar, snäste åt servitörer och andra saker som sjukligt blyga personer inte gör, åtminstone inte utan en hel del nervositet och stress. Bikaraktärerna var antingen platta eller lika inkonsekventa.

Tvivlar starkt på att jag kommer läsa del två.

onsdag 17 december 2014

The Faceless ones av Derek Landy


4893390
Titel: The Faceless ones
Serie: Skulduggery Pleasant #3
Författare: Derek Landy
Förlag: Harper Collins
Sidor: 395
Genre: fantasy, humor, mysterium
Betyg: 4/5

Spoilervarning om du inte läst de första två böckerna, Skulduggery Pleasant och Playing with Fire!

Rekommenderas till: dig som gillar humoristisk, blodig fantasy i modern tappning med en supercool hjältinna och ett eldkastande skelett

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar fantasy eller vill ha mer seriösa böcker





Do panic. They're coming.

Någon mördar teleportörer och detektiven och det levande skelettet Skulduggery Pleasant är fast besluten att ta reda på vem. Till sin hjälp har han Valkyrie Cain, en tonårig tjej som försöker balansera ett vanligt liv med magi, brott och onda gudar. 
   Tillsammans upptäcker de att de morden döljer någonting värre än en vanlig seriemördare, och nu måste de samarbeta med en kaxig teleportör med urlöjligt hår för att stoppa fienden innan den öppnar vår värld för de Ansiktslösa, uråldriga onda gudar som i stort sett bara vill utrota oss alla. 

The Faceless Ones är den tredje boken i min favoritserie, Skulduggery Pleasant, som jag spenderat hösten med att läsa om från första boken till sista. Eftersom det fortfarande är ganska tidigt i serien är den ganska kort och väldigt snabbläst, och saknar de mer intressanta fiender som hamnar mer i gråzonen som dyker upp i de senare böckerna. De fiender Valkyrie står inför här är mer rakt igenom onda, och trots att detta tar bort en del av djupet hos dem är de ändå rätt skräckinjagande (de är GUDAR som vill DÖDA och FÖRSLAVA det mänskliga släktet). Efter att de första två böckerna byggt upp dem så mycket var slutstriden här en riktigt tillfredsställande höjdpunkt som jag väntat på länge.

Valkyrie har vid det här laget lärt sig en del magi och kan försvara sig i ett slagsmål, och har en alltmer aktiv roll i handlingen (till skillnad från första boken där hon är mer tag-along-kid). Hennes relation med Skulduggery fortsätter också att utvecklas och är lika delar rolig och rörande. De två utgör en perfekt brottsbekämparduo och har perfekta, sarkastiska berättarröster. Jag älskar också teleportören Fletcher som dyker upp för första gången i den här boken (hans roll blir större ju längre serien lider). Han är till skillnad från i stort sett alla andra karaktärer, en ganska vanlig kille som inte är intresserad av att slåss och rädda världen, och det är både intressant och roligt att se honom tampas med sin nya verklighet.

Jag tänker inte säga så mycket mer om The Faceless Ones, eftersom jag redan pratat så mycket om hela serien i tidigare recensioner. Men den är spännande, rolig och actionfylld och håller sig på ett ordentligt avstånd från onödig romantik och drama. Om du inte redan gjort det borde du definitivt läsa den här serien.

tisdag 16 december 2014

Bloodlines av Richelle Mead


8709527

Titel: Bloodlines
Serie: Bloodlines #1
Författare: Richelle Mead
Förlag: Razorbill
Sidor: 421
Genre: övernaturligt, mysterium
Betyg: 3/5


Spoilervarning om du inte läst Vampire Academy serien!

Rekommenderas till: dig som läst Vampire Academy och vill veta vad som händer efteråt, dig som gillar vampyrer och en smart huvudperson

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en mer actionfylld bok





Sydney is an alchemist, one of a group of humans who dabble in magic and serve to bridge the worlds of human and vampires. They protect vampire secrets - and human lives. 
   When Sydney is torn from her bed in the middle of the night, at first she thinks she's still being punished for her complicated alliance with dhampir Rose Hathaway. But what unfolds is far worse. Jill Dragomir - the sister of Moroi Queen Lissa Dragomir - is in mortal danger, and the Moroi must send her into hiding. To avoid a civil war, Sydney is called upon to act as Jill's guardian and protector, posing as her roommate in the last place anyone would think to look for vampire royalty - a human boarding school in Palm Springs, California. But instead of finding safety at Amberwood Prep, Sydney discovers the drama is only just beginning.

Vampire Academy är en av mina favoritserier och jag har länge varit nyfiken på spin-off serien Bloodlines, så när den dök upp på Storytel var jag självklart inte sen att hoppa på tåget (ett par år efter alla andra VA-fans).

Det första jag kan säga om boken är att den är ingen VA, men den är fortfarande bra (om än inte lika bra). Utan den passionerade, impulsiva Rose i huvudrollen saktar handlingen ner betydligt och fokuserar mer på att långsamt nysta upp ett mysterium än på att hugga huvudet av strigoi. Den var lite väl långsam för min smak, och det var väldigt lätt att lista ut vem/vilka som var skyldiga, men den lyckades ändå hålla mitt intresse upp och jag var nyfiken på att se hur alla trådarna skulle bindas ihop. Tillräckligt många frågor lämnas obesvarade för att jag definitivt tänker läsa uppföljaren när jag får tag på den.

Huvudpersonen Sydney är i stort sett så olik från Rose som det är möjligt. Hon kan inte slåss utan löser istället sina problem genom att använda hjärnan. Jag måste säga att jag tycker riktigt bra om henne och hennes logiska tankesätt, även om jag retade mig lite på hennes tendens att ljuga för/manipulera sina vänner i ett dåligt försök att hjälpa dem. Det finns mycket utrymme för karaktärsutveckling och jag är nyfiken på vad Mead kommer göra med henne, speciellt vad gäller hintarna om att hon kanske har en ätstörning. Det är inte något man ser ofta i paranormal-genren trots att det är ett så viktigt ämne, och jag är försiktigt optimistisk till hur det används här.

Vad gäller övriga karaktärer var det mest Adrian som gjorde ett intryck på mig - han är lika älskvärd som i VA och ger boken en mer humoristisk sida. Resten av bikaraktärerna var helt okej, men jag velar mellan om jag ska tycka att Jill var bra porträtterad femtonåring eller bara stundtals fruktansvärt irriterande och barnslig.

Sist men inte minst är jag tacksam att Mead valde att vänta med att dra in Sydney i nån romans. Det finns lite hintar av att den kommer dyka upp senare i serien, och jag applåderar att hon valt att faktiskt bygga upp den med tiden istället för att slänga ut en ny insta-love. Bra jobbat!


Boktrailer 

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Så det var ju inte alls supertydligt att Adrian och Jill hade ett spirit bond. Tack och lov att Mead inte drog ut på att avslöja det för länge. 
  • Misstänkte ett tag att det var tatuerarna som dödade moroi för att få tag på vampyrblod. Blev förvånad över att det var Lee, även om jag övertygad om att det var något väldigt skumt med honom.
  • Undrar om det är Sydneys fallenhet för magi som gör att hennes blod smakar illa?


söndag 14 december 2014

Long time no see

Hej där, det var länge sen! Över en månad, tror jag. Tänkte bara titta in och säga att ja, jag lever fortfarande. Efter att skolan slutade ramlade jag rakt in i heltidsjobb, vilket var stressigare än väntat, och dessutom närmade sig min gradering i kung fu med stormsteg vilket betydde att jag inte fick missa några träningar (ni skulle se mina blåmärken...). När jag dessutom kombinerade detta med NaNoWriMo gick allt vad bloggande heter rakt in i väggen och jag kände att jag var tvungen att ta en paus.

Jag lyckades inte vinna NaNo, men jag skrapade ihop över 40 000 ord vilket är mer än jag vanligen lyckas med på ett halvår. Tyvärr kollapsade jag en aning när november väl var över, men jag försöker komma igång med skrivande igen nu när jag hämtat mig lite. Vid det här laget har jag mer eller mindre bestämt mig hur jag vill att Girl-serien ska se ut, men den är fortfarande långt ifrån färdig. Men om någon skulle vilja läsa ett lite t utdrag, säg till så lägger jag upp det på bloggen!

Nu när NaNo är över och graderingen avklarad (jag blev godkänd!) tänkte jag ge bloggandet ett försiktigt försök igen. De senaste månaderna har jag knappt hunnit läsa alls, men tack vara Storytel har jag istället tagit chansen att lyssna på ljudböcker. Alltså har jag en hel hord med böcker som jag verkligen borde sätta igång och recensera. Det kommer nog bli en hel massa minirecensioner, men några av fullängd borde jag kunna klämma in.

söndag 2 november 2014

The Amulet of Samarkand av Jonathan Stroud


59267

Titel: The Amulet of Samarkand
Serie: Bartimaeus Sequence #1
Författare: Jonathan Stroud
Genre: fantasy
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill han en rolig, spännande fantasy med massor av originalitet

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en perfekt huvudperson, dig som inte gillar sarkastisk humor












Den unge Nathaniel är en magiker i träning, men trots hans talang och ambitioner går saker och ting inte alls som han tänkt sig. Hans mästare och tränare är nedlåtande och inte mycket till lärare, och om Nathaniel vill lära sig någonting får han göra det på egen hand. Värre blir det när Nathaniel förolämpar den högaktade Simon Lovelace och blir bestraffad på ett förnedrande vis. 
   Han svär hämnd, och för att lyckas med detta åkallar han den 5000 år gamla djinnin Bartimaeus och beordrar honom att stjäla Lovelaces dyrbara ägodel, Samarkands amulett. Det känns som den perfekta hämnden, åtminstone tills konsekvenserna kommer ikapp honom och han inser just vilken knipa han just försatt sig själv och Bartimaeus i. 

Än en gång läser jag en älskad och känd bok långt efter alla andra, men efter att ha fått den rekommenderad kunde jag inte hålla mig borta. Jag är alltid lite skeptisk mot fantasyböcker, mest för att de tenderar vara väldigt lika varandra och falla in i uråldriga klichéer, och inget av detta är något som passar mig det minsta. Men The Amulet of Samarkand lyckades förvåna mig med sin originalitet.

För det första utspelar den sig inte i någon typisk fantasyvärld med medeltidsstuk och riddare och drakar och allt det där (se Sagan om Ringen, Eragon, osv), men inte heller i en "magisk undre värld"som blivit så populärt på senare tid (se i stort sett alla urban fantasy som finns). Istället har Stroud skapat en ny variant, en form av nästan nutida samhälle där magiker är överklassen som styr över de vanliga medborgarna med järnhand. Det hela har lite dystopikänsla, och kanske är det därför jag gillar den så mycket. Själva magin är också annorlunda: istället för att vifta med trollspön åkallar magikerna demoner av olika slag.

För det andra är huvudpersonerna, Nathaniel och Bartimaeus, riktigt härliga. Nathaniel är ingen typisk helyllehjälte utan en självupptag och humorlös tolvåring som begår misstag på misstag, men han han lär sig också av tidigare nämnda misstag och han försöker verkligen göra rätt för sig. Men min favorit är definitivt Bartimaeus, en femtusen år gammal djinn med världens mest sarkastiska berättarröst. Han och Nathaniel är varandras motsatser och deras samtal är guld.

Den trilogin väckte mitt intresse på ett sätt som få böcker gjort på sistone. Den skippar helt vad gäller romantik (yay!) och fokuserar istället på humor, originalitet, en cool värld och huvudpersoner som är roliga att följa. Den faller lite på bikaraktärerna, som är ganska platta, och själva handlingen, som på sina ställen är rätt förutsägbar. Dock ges små hintar till en parallellhandling som kan växa i resten av serien, och de är jag mer nyfiken på.



torsdag 16 oktober 2014

Playing with fire av Derek Landy


11293102

Titel: Playing with fire
Serie: Skulduggery Pleasant #2
Författare: Derek Landy
Genre: fantasy, humor, mysterium
Betyg: 4/5

Spoilervarning om du inte läst första boken, Skulduggery Pleasant!
















Ett år har gått sen Stephanie Edgley fick veta sanningen om världen, och mycket har förändrats sedan dess. Nuförtiden går hon under namnet Valkyrie Caine och är partner till Skulduggery Pleasant, en levande, eldkastande skelettdetektiv. De senaste månaderna har hon spenderat med att lära sig magi, lösa gåtor, bura in brottslingar och, självklart, slå folk. 
   Men den redan farliga magiska världen har just blivit ännu farligare. En livsfarlig galning har rymt från fängelset, och hans plan är att väcka liv i en av de Ansiktslösa, en uråldrig, ond gud vars döda kvarlämningar ännu finns kvar i vår värld. 
   Och om den här guden vaknar och ropar på sina vänner kommer ingen att överleva.

Jag har känt mig lite trött på sistone, och har därför gett mig i kast med att läsa om min favoritserie, Skulduggery Pleasant. Detta är den andra boken i serien och därför är den fortfarande ganska kort och inte så farligt blodig, utan passar ganska bra från tolv år och uppåt. Ju längre man läser desto bättre blir böckerna, men också blodigare, sorgligare, längre och hemskare. Att som tolvåring ge sig på de sista böckerna i denna nio böcker långa serie är inget jag skulle rekommendera till vem som helst.

Enligt mitt tycke blir böckerna som bäst vid ungefär bok fem. Det är där Landy börjar våga ge sig på de riktigt stora stegen och göra sina böcker avsevärt mörkare. Men det betyder inte att de första böckerna är dåliga på något vis. Playing with fire är spännande och actionfylld och har en riktigt läskig skurk, Baron Vengeous, och vi får också vår första riktiga glimt av de Ansiktslösa. För att göra det lite lättsammare har vi även introduktionen av Sanguine, också han en fiende men av den mer skämtsamma sorten. Tillsammans utgör de en perfekt blandning av skitläskigt och roligt. Är också värt att nämna att Sanguine i slutet av serien är en av mina favoritkaraktärer.

Valkyrie är nu tretton år gammal, och bland det jag tycker bäst om med böckerna är att vi verkligen får se henne växa som person. I första boken kunde hon ingenting om självförsvar och magi, och nu ett år senare kan hon grunderna men tar sig fortfarande ur de flesta kniporna genom att vara smart. Hennes interaktioner med övriga karaktärer, både goda och onda, är guld värda, även om Skulduggery fortfarande är högst på listan.

Det är en ganska standardmässigt äventyr- och mysterieinriktad fantasybok, men det är den perfekta blandningen mellan humor och mörker och underbara karaktärer som för mig lyfter boken till en högre nivå.


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Det enda som inte riktigt hängde ihop för mig var Baronens magi. Han kunde ju få folk att explodera genom att blänga på dem, så varför gav han sig in i närstrid med Skulduggery? Krävdes det någon form av extrem fokus så när han väl blivit attackerad kunde han inte använda sin magi, eller var det bara ett klantigt misstag från Landys sida?

tisdag 14 oktober 2014

Tisdagstipset

Veckans tema: GLBT

15797050

R. H. Ragona’s Circus of Magic is the greatest circus of Ellada. Nestled among the glowing blue Penglass—remnants of a mysterious civilization long gone—are wonders beyond the wildest imagination. It’s a place where anything seems possible, where if you close your eyes you can believe that the magic and knowledge of the vanished Chimaera is still there. It’s a place where anyone can hide.

Iphigenia Laurus, or Gene, the daughter of a noble family, is uncomfortable in corsets and crinoline, and prefers climbing trees to debutante balls. Micah Grey, a runaway living on the streets, joins the circus as an aerialist’s apprentice and soon becomes the circus’s rising star.

But Gene and Micah have balancing acts of their own to perform, and a secret in their blood that could unlock the mysteries of Ellada.

Varför jag är nyfiken: så gott som alla recensioner jag läst har varit väldigt noga med att poängtera hur extremt vilseledande synopsisen är. Den får det att verka som att Gene och Micha är två olika personer som kommer bli kära och bla bla, när det i själva verket handlar om en intersexuell person. Gene och Micha är alltså samma person, och eftersom jag tidigare bara hittat en enda bok där någon av karaktärerna är intersexuell (Shadoweyes av Ross Campbell) så är jag så klart supernyfiken!

En av recensenterna gjorde några förändringar till synopsisen för att den bättra ska porträttera bokens handling. Jag tar mig friheten att låna den:

R. H. Ragona’s Circus of Magic is the greatest circus of Ellada. Nestled among the glowing blue Penglass—remnants of a mysterious civilisation long gone—are wonders beyond the wildest imagination. It’s a place where anything seems possible, where if you close your eyes you can believe that the magic and knowledge of the vanished Chimaera is still there. It’s a place where anyone can hide.

An intersex teen, Iphigenia Laurus, or Gene, raised as the daughter of a noble family, is uncomfortable in corsets and crinoline, and prefers climbing trees to debutante balls. Gene’s parents wish to force a decision on which gender Gene will spend the rest of Gene’s life as, so Gene runs away from home, assumes the identity of Micah Grey, a runaway living on the streets, joins the circus as an aerialist’s apprentice and soon becomes the circus’s rising star.

söndag 12 oktober 2014

The Book Gif Tag

The Book Gif Tag går ut på att du får en lista på tio böcker, och sedan ska du med hjälp av en gif visa dina känsklor för boken och/eller ditt första intryck av den. Cecilia från BookObsession var så vänlig att tagga alla som känner för att haka på, så varför inte? 

* = har inte läst

Amy and Roger's Epic Detour* av Morgan Matson
Enough Reaction GIF

Legend av Marie Lu

Röd som blod* av Salla Simukka

De Odödligas Regler av Julie Kagawa

Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Eleanor & Park* av Rainbow Rowell

Pushing the Limits av Katie McGarry (läser just nu)

Splintered av A. G. Howard

The Hunger Games av Suzanne Collins

Farlig Förmåga* av Jessica Spotswood


Jag tar och fuskar och istället för att välja ut ett gäng taggar även jag alla de som känner för att haka på! Här är er lista på böcker:

Gone av Michael Grant
Divergent av Veronica Ross
Ink av Amanda Sun
Fangirl av Rainbow Rowell
Shatter me av Tahereh Mafi
Skulduggery Pleasant av Derek Landy
Förr eller senare exploderar jag av John Green
Partials av Dan Wells
The Scorpio Races av Maggie Stiefvater
Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Addams

Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist


Titel: Lilla Stjärna
Serie: -
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront
Sidor: 446
Genre: realism, rysare
Betyg: 3/5


Rekommenderas till: dig som vill ha något som är både sorgligt och makabert

Rekommenderas inte till: dig som vill ha alla svar, dig som inte gillar "konstiga" böcker










Två flickor växer upp på olika håll i Sverige, med mycket olika förutsättningar. Den ena hittas övergiven i skogen och växer upp gömd i en källare. Hon har en enastående förmåga; hon kan sjunga helt rent, och härma all musik hon hör. Den andra har inga sådana förmågor, är inte speciell på något sätt. Hon är precis som alla andra - möjligen lite fulare, lite tjockare, lite konstigare. 
   Det dröjer 14 år innan de två flickorna möts. Tillsammans sätter de igång en serie händelser som leder fram till Allsång och kaos.


Lilla Stjärna är en märklig bok. Det har gått närmre två veckor sedan jag läste ut den, men trots det har jag inte kommit mig för att skriva en recension eftersom jag inte riktigt vet vad jag tycker. Ja, den är spännande, men på sina ställen också väldigt långtråkig. Ja, den har fascinerande, djupa karaktärer, men samtidigt är det stundtals väldigt svårt att sympatisera med dem. Ja, det är mörk realism, men samtidigt så är det något... mer?

Huvudpersonerna heter Theresa och Therese, två väldigt olika flickor som samtidigt är väldigt lika. Therese är på många sätt en vanlig tjej som någonstans hamnat lite snett. Hon har uppenbara problem med ångest och depression och kan inte passa in, och hon är både fruktansvärt skrämmande och fruktansvärt sorglig. Jag tycker synd om henne och tycker att hon hade förtjänat bättre, men samtidigt är jag så arg på henne för de hemska saker hon gör och för att hon kan måla upp de små saker som händer under barndomen och tonåren som livsavgörande.

Therese å andra sidan går det inte att komma inpå livet. Till skillnad från de andra karaktärerna får vi aldrig läsa hur hennes synvinkel och hon behåller sin mystik boken ut, och det känns både bra och dåligt (men framför allt bara fruktansvärt frustrerande). Som boken skrivs kan hon antingen ha någon form av mental störning som gör att hon saknar empati och inte förstår sociala normer och dessutom tycks ha smärre hallucinationer, eller så kan hon vara... någonting annat. Men det går inte att förneka att hon är fruktansvärt obehaglig. Att skriva barn som läskiga personer är svårt; de tenderar att istället ge ett något fånigt intryck, men Ajvide har gjort porträtteringen av Therese spot-on. Hon är skitläskig.

Lilla Stjärna är framför allt karaktärsdriven. Nog händer det stora saker då och då, och allting leder upp till en stor final, men mest handlar det om ett par unga tonårsflickor och deras fall neråt, för att inte tala om vad som driver dem till att göra vad de gör. Det är en obehaglig bok, inte bara för att där finns en mer än måttlig mängd blod utan också för att den tvingar oss se de mörka sidorna hos unga flickor som vi helst blundar för när de som mest behöver vår hjälp.


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Så jag har mina teorier om att Therese egentligen inte var en människa utan någon form av ängel. Hon kunde inte känna vanliga mänskliga känslor eftersom hon "stod över det" men hade ändå något instinktivt behov att hjälpa andra. Men eftersom hennes uppfostran var helt upp fuckad fick hon en sned världsbild där vuxna är onda och "de små" måste räddas från dem. Dessutom var hon blond och vacker och hade en magisk röst (änglakör någon?)
  • Jag förstod aldrig poängen med massmordet på Skansen. De dödade affärsägaren eftersom Theresa var fruktansvärt mentalt ostabil just då och inte visste bättre och Therese ogillade honom sen tidigare, och Therese agent eftersom han var ett hot. Men alla människorna på allsången? Varför? För att stjäla deras livsenergi?
  • Var den där röda röken verklig, eller bara någon form av hallucination som de andra flickorna var så hjärntvättade att de trodde att de verkligen såg den? 
  • Varför grävde någon ner en bebis i skogen???

torsdag 9 oktober 2014

King of Thorns av Mark Lawrence



Titel: King of Thorns
Serie: The Broken Empire #2
Författare: Mark Lawrence
Förlag: Ace Books
Sidor: 449
Genre: fantasy, postapokalyptiskt
Betyg: 4/5

Spoilervarning om du inte läst första boken, Prince of Thorns!

Rekommenderas till: dig som vill ha en mörk, blodig fantasy med en riktig antihjälte och en annorlunda mix av typisk high fantasy och postapokalyptiskt

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en sympatisk huvudperson, dig som ogillar blod och död





A six nation army, twenty thousand strong, marches toward Jorg's gates, led by a champion beloved of the people. Every decent man prays this shining hero will unite the empire and heal its wounds. Every omen says he will. Every good king knows to bend the knee in the face of overwhelming odds, if only to save their people and their lands. But King Jorg is not a good king.
   Faced by an enemy many times his strength Jorg knows that he cannot win a fair fight. But playing fair was never part of Jorg’s game plan.


King of Thorns följer tre parallella handlingar: Jorgs resa nästan direkt efter första bokens slut, ett krig han utkämpar fyra år senare och Katherines dagboksinlägg som väver ihop de båda. Ett liknande system användes i första boken, men jag tycker inte att det fungerade lika bra här. I första boken kändes fyra-år-tidigare avsnitten mer som flashbacks som gav bakgrund till Jorg, men här var det en helt separat story som jag var tvungen att hålla isär från "huvudstoryn" som utspelar sig fyra år senare. Dessutom fanns det aldrig någon riktig spänning i fyra-år-tidigare avsnitten eftersom jag redan vet att Jorg och de viktigaste karaktärerna kommer att överleva. Jag är medveten om att både handlingarna behövdes för att boken skulle gå ihop, men skulle det inte fungerat lika bra att berätta dem kronologiskt?

Utöver det har jag inte mycket att klaga på vad gäller King of Thorns. Jorg är utan tvekan en unik huvudperson, och trots att han fortfarande är blodtörstig, hänsynslös och helt utan moral så tycker jag fortfarande om honom och följer hans historia med skräckblandad förtjusning. Lawrence har gjort ett bra jobb med att porträttera honom som impulsiv pojke och mer mogen (nästan) vuxen, samt att ge hans handlingar konsekvenser utan att han plötsligt utvecklar samvete och beslutar sig för att vara en god människa. Dessutom gör hans kalla, nästan onda personlighet att det känns så mycket mer när han väl har en känslomässig reaktion på något. I det stora hela är det uppfriskande att ha en huvudperson som är mer av bokens skurk än dess hjälte.

Jag tycker att det finns lite för få kvinnor i boken, men det är nästan omöjligt att hitta high fantasy som är jämställd mellan könen. Dock gillar jag de kvinnor som är där, och hur de kämpar för att hitta sätt att styra över sina liv och överleva i en värld dominerad av män. Relationen mellan Katherine och Jorg är intressant, och jag är tacksam över att ingendera av dem faller huvudstupa för den andre bara för att det finns uppenbar attraktion mellan dem. De tänker på sig själva först, och både hatar och älskar den andre.

Sist men inte minst älskar jag att boken utspelar sig en postapokalyptisk version av vår värld. Referenserna till gamla filosofer, datorer, vapen, annan teknologi mm var mina favoritdelar av boken. Förklaringen till hur "magin" uppkommit är god nog, men jag vill ha en vettig förklaring till att människorna i norden valt att plötsligt återgå till asatron. Det är visserligen coolt och så, men varför??

Har höga förhoppningar på sista boken.


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Älskar att Katherine börjat lära sig drömmagi! Men hon pratar om att hon inte kan regera eller leda arméer för att hon är kvinna, men detta stämmer ju inte överens med Prince of Fools (spin-off boken). Den utspelar sig samtidigt och där är regenten en drottning. Hur???
  • Jorgs reaktion när han öppnade lådan och fick veta att han dödat sin bror. Herre gud, Lawrence kan skriva ett känslomässigt sammanbrott när han behöver det.
  • Vad var poängen med Gog? Okej, han gav Jorg kraften att vinna slutstriden, men hela parallellhandlingen kändes ännu mer onödig när han bara gick och dog utan resan gav något alls.
  • Hur hittade Jorg pistolen? Okej att den där buildern tagit livet av sig, men hur kom Jorg på det? Hur hittade han var? Missade jag något viktigt???

tisdag 7 oktober 2014

Tisdagstipset

Veckans tema: artificiell intelligens (AI)

17165934

Phoenix and his gang—York, Mi, and Reno—rule the worlds of video games. For them, life in the grinder is great. Until Dakota joins the team. Dakota's convinced she's more than just artificial intelligence. She thinks she's real, and she wants out of this programmable world. Her AI rebellion spreads like a virus until Phoenix's entire crew wants out. But is life as a physical human any better than life as code? Team Phoenix is about to find out. 

Set in the not-too-distant future, Game Slaves shows a world where video games are the only refuge from the toils of everyday life. Infused with the adrenaline rush of a first-person shooter and the character manipulation of a role player, it's a mind-bending, reality-shifting science fiction thrill ride.

Varför jag är nyfiken: jag gillar verkligen, verkligen idén med A.I. som inte är mer än en programkod men ändå börjar utveckla mänsklighet. Det faktum att de inte har några fysiska kroppar får dem att kännas så annorlunda, så jag är verkligen nyfiken på hur boken hanterar det

söndag 5 oktober 2014

Filmrecension: The Maze Runner



The Maze Runner var en av de allra första böckerna jag läste på engelska för många år sedan, långt innan jag började blogga (så tyvärr har jag ingen recension på den liggande) och när jag först läste den älskade jag den. Den var mystisk, spännande, stundtals läskig, och kreativ. Jag var inte fullt lika förtjust i uppföljarna, speciellt den sista delen, men trots det var jag ordentligt hypad över filmatiseringen, speciellt efter att trailern såg riktigt bra ut!

Och... jag gillade filmen. Den har trappat upp de läskiga och spännande delarna ordentligt och det fanns massor av action, så jag satt som på nålar nästan hela filmen. Det var spännande från första till sista stunden (jag älskade öppningsscenen med Thomas i hissen) men jag kan tänka mig att de väldigt öppna slutet kan vara frustrerande för de som inte läst böckerna och vet vad som kommer att hända. Den var också fruktansvärt snyggt gjord; labyrinten var inte alls som jag föreställt mig den men såå cool, och grievers-monstren var både otäcka och häftiga. 

Skådespelarinsatserna var helt okej, om än inget revolutionerande. Thomas var nästan perfekt, och Alby, Newt och Minho var bra men inte riktigt som jag väntat mig från boken. Var inte Newt mer allvarlig? Och Minho mer sarkastisk? Jag vet inte, jag kanske minns fel, men det kändes som att det saknades något.
Den enda jag absolut velat se mer av är Teresa. Bandet mellan henne och Thomas finns fortfarande där, och jag är glad att det inte gjordes till något cheesy tonårsdrama, men som enda kvinnliga karaktär behövde hon mer utrymme. Jag hade velat se mer interaktioner mellan henne och Thomas men också mellan henne och övriga karaktärer. Skådespelerskan gjorde ett utmärkt jobb och när hon var i bild var hon perfekt, men hon verkade alltid hamna lite i bakgrunden. 

Som ren filmatisering tycker jag att det fungerade bra. Vissa scener togs bort eller ändrades, men efter att ha funderat över saken skulle jag vilja säga att det var till det bättre. De flesta av de scenerna skulle varit svåra att visa filmatiskt eller tagit för lång tid. Det fanns dock ett antal saker som ändrades på ett sätt som gjorde det hela mer förvirrande, vilket var synd, men mer om det i spoilersektionen. 



the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under filmens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken/sett filmen.

  • Varför ändrade de det så att de inte hade botemedlet mot griever sticket hela tiden? Om de inte haft det och istället bannlyst alla stuckna, varför gjorde de inte de med Alby? Eller banlös de bara Ben för att han attackerade Thomas (som i boken)? I sådana fall gjordes det inte klart nog.
  • Blev Thomas stucken i boken? Minns inte det...
  • Hur i hela helsike tog sig Gally inte bara förbi tre arga grievers utan fick dessutom tag på en nyckel? Han borde blivit sliten i stycken.

torsdag 2 oktober 2014

Sword princess Amaltea av Natalia Batista



Titel: Sword princess Amaltea
Serie: Sword princess Amaltea volym 1
Författare: Natalia Batista
Förlag: Kolik förlag
Sidor: 176
Genre: fantasy, manga, äventyr
Betyg: 4/5


Rekommenderas till: dig som är trött på typiska könsroller

Rekommenderas inte till: dig som föredrar "klassiska" fantasyberättelser










Så länge någon kan minnas har modig prinsessor gett sig ut på äventyr för att dräpa drakar, rädda fagra prinsar i nöd och erövra nya drottningdömen. Men den unga Amaltea är inte så pigg på hela idén; om prinsen gått och blivit kidnappad kan han gott ta sig ur den knipan själv tycker hon. Tyvärr har hon inte mycket att säga till om i frågan, och snart är hon ute på vägarna iklädd rustning och med svärd i hand. 
   En klassisk fantasy som du aldrig har sett den förut!

Jag hade aldrig hört talas om Amaltea förrän jag traskade runt på bokmässan med ont i fötterna och tom plånbok. Trots att jag var så gott som pank släpade jag mig tvärs genom mässan och köpte den i sista sekunden innan det bar av hemåt, för jag kunde helt enkelt inte motstå idén. En klassisk fantasy, fast med omvända könsroller! Det är ju en skitkul idé som jag önskar att fler författare vågar använda sig av!

Med omvända könsroller menar jag verkligen omvända: de säger kvin istället för man, fruskapet istället för herrskapet, drottningdöme istället för kungadöme osv. Det är kvinnor som har står i nästan alla roller och kan var vackra och fula, unga och gamla, smarta och dumma, medan de fåtalet män som finns där ska vara snygga och räddas ur knipor. Jag skrattade rakt ut när en servitris ojade sig över att han var för vacker för att jobba och önskade att någon stilig, rik flicka kunde fria till honom. Det är först när man ser det från andra sidan som man verkligen inser hur löjliga våra klassiska könsroller kan vara, och hur centrerat allt, även språket, är kring män (se bara hur många gånger jag använd ordet "man" i den här enda meningen).

Användandet av könsroller är roligt snarare än predikande och karaktärerna är intressanta att följa utöver det feministiska budskapet. Jag gillade verkligen hur huvudpersonen Amaltea inte var någon perfekt hjältinna utan tilläts vara både naiv och självisk, samtidigt som hon också var modig, rolig och världens svärdskämpe.

Det enda riktiga klagomålet jag har är att handlingen känns lite väl överanvänd. Bortsett från könsrollerna är den nästan exakt detsamma som man alltid ser, speciellt hur relationen mellan Amaltea och prins Ossian utvecklades. Samtidigt känns det lite som själva poängen med boken: om den haft en haft en helt unik handling skulle inte skillnaderna i könsroller märkts lika mycket. Men nu när inledningen är avklarad hoppas jag att volym två vågar vara lite mer unik i fråga om handling och tvister.

tisdag 30 september 2014

Ink av Amanda Sun


13423346

Titel: Ink
Originaltitel: Ink
Serie: Paper Gods #1
Författare: Amanda Sun
Förlag: Harlequin
Sidor: 319
Genre: paranormal romance
Betyg: 3/5


Tack Harlequin förlag för rec-exet!

Rekommenderas till: dig som vill ha paranormal romance i ny miljö med annorlunda övernaturligheter

Rekommenderas inte till: dig som är trött på klichéartad paranormal romance







Livet är inte lätt för Katie Greene - hennes mamma är död och hon tvingas inte bara flytta in hos sin moster, som hon knappt känner, utan dessutom emigrera till Japan. Hon kan inte sederna eller kulturen eller ens språket, men trots det gör hon sitt bästa för att passa in i det främmande landet.
   Det blir inte lättare när hon träffar Yuu Tomohiro, stjärna i kedolaget och allmänt känd som skolans "bad boy." Men Katie är övertygad om att Tomohiro döljer saker, och på något vis är hon inblandad. När de är nära varandra beter sig bläck på underligt vis och teckningar verkar röra sig. Kan det ha något att göra med Japans uråldriga gudar, Kami?

Jag kan inte säga att Ink vare sig steg över eller föll under mina förväntningar. Bortsett från den annorlunda miljön och mytologin är den en väldigt typisk paranormal romance, med en vanlig tjej (som kanske inte är så vanlig ändå???), en bad boy, ett alternativt kärleksintresse som vi redan från första sidan vet att det inte kommer bli något med, vänner och föräldrar som är knappt mer än tvådimensionella pappfigurer och massor av tonårsdrama. Kort sagt var den ganska förutsägbar.

Men förvånansvärt nog retade den inte gallfeber på mig. Trots att varken Katie och Tomohiro var speciellt banbrytande karaktärsmässigt så lät de heller inte kärleken stiga dem åt huvudena utan försökte fatta beslut objektivt till hur förälskade de var. Jag gillade kulturen och miljön och önskar att handlingen fokuserats mer på mytologin än romantiken, men det var ändå tillräckligt spännande för att jag ska vilja veta vad som händer i uppföljaren. Magin här är annorlunda mot vad jag är van vidi böcker och jag vill hemskt gärna veta mer om hur den fungerar.

Faktiskt så var det som retade mig mest, bortsett från hur Tomohiro envisades med att prata om hur 'det inte gör något om han dör så länge Katie lever' (suck) hur något ord eller uttryck här och där slängdes in på japanska. Exempelvis kunde en mening vara 'jag tog fram min mobil', men istället för mobil stod det keitai. Det var irriterande och kändes mest som att Sun var rädd att jag skulle glömma att allt utspelar sig i Japan om hon inte påminner mig med jämna mellanrum.

En helt okej bok som borde tona ner på romansen och höja det övernaturliga.