måndag 30 december 2013

Jane Eyre av Charlotte Brontë



Titel: Jane Eyre
Originaltitel: Jane Eyre
Serie: -
Författare: Charlotte Brontë
Genre: klassiker, romantik
Sidantal: 525
Betyg: 3/5
















Jane Eyre är ung och föräldralös, instuvad hos en moster som inte vill ha henne där. Istället skickas hon iväg till Lowoods internatskola, en kall och hård plats. Men Jane är stark och tar sig igenom sin skolgång utan att brytas ner. Hon tar anställning som guvernant på Thornefield hall och kastar sig in i arbetet som privatlärare åt den unga Adéle. På Thornefield finns också Mr Rochester, självsäker och talför och allt annat än vacker. Känslor som är både önskade och oönskade smyger sig på, men precis när allt verkar vara på väg att äntligen gå vägen för Jane visar det sig att det finns hemligheter på Thornefield hall som hon aldrig kunnat föreställa sig.

Klassiker har aldrig riktigt varit min grej, men nu blev det ju så att vi fick en bok utdelad i skolan and that's it. Ingen valmöjlighet. Läs den annars fan. Så jag läste den.

Och den var helt okej, men mina fördomar om att klassiker är seeeega har inte precis upphävts. Jane Eyre är allt annat än actionpackad. Det är miljöbeskrivningar hit och långa samtal och diskussioner dit och innan man vet ordet av har tio år passerat. Man jag har varit med om värre; det händer tillräckligt mycket för att man ska orka hålla intresset uppe. Det lilla mysteriet kändes som en bra idé men hamnade väldigt mycket i skymundan till förmån för Janes personliga resa, vilket var lite synd för även om Jane är en intressant huvudperson så är hon inte intressant, och mysteriet var stundtals riktigt spännande.

Vad jag verkligen gillar med Jane Eyre är hur den förespråkar kvinnors rättighet att tänka själva, att utbilda sig och ha äventyr och peka ut hur orättvist samhället kan vara. Om den varit skriven idag skulle jag inte varit speciellt imponerad, men för en bok skriven på 1800-talet är det bättre än vad jag förväntat mig. Jane ger aldrig upp och håller stenhårt på sina principer oavsett om någon säger att hon borde göra eller säga eller tänka annorlunda. Men det fanns ändå stunder när jag irriterade mig på henne. Hon kunde vara väldigt ytlig (i stil med den där mannen har en vek haka, då är han en vek person) och gjorde en del val bara för sakens skull, trots att de gjorde henne och alla inblandade olyckliga.

Något jag däremot känner mig ganska ligiltig inför i boken är romansen. Visst fanns det kemi där, och visst kunde Rochester vara riktigt romantisk, och det var roligt att varken han eller Jane var typiska skönheter, men de hade båda en tendens till att vara irriterande överdramatiska. Dessutom gjorde Rochester saker som fick mig att vilja slå honom med en tegelsten i huvudet för sin okänslighet, medan Jane inte verkade bry sig alls. Nä, jag förstod mig inte riktigt på de två.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar