torsdag 14 november 2013

Underfors av Maria Turtschaninoff



Titel: Underfors
Serie: -
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Söderströms
Betyg: 2/5
Genre: nordisk mytologi, paranormal romance, fantasy
Sidantal: 341















Alva är den annorlunda, smarta tjejen som inte kunde bry sig mindre om vad andra tycker om henne. Men hon har också ett tvångsbehov av att minnas allting hon ser, memorera flyktvägar och vara beredd på allt.
   Joel tränar parkour och ärver sina systrars gamla kläder, och han har varit förälskad i Alva sen första gången han såg henne. 
   Deras liv binds samman när en mystisk man dyker upp. Nide påstår sig veta saker om Alvas förflutna, det som hon inte kan minnas, och hon är beredd att göra vad som helst för att få veta sanningen om sitt eget ursprung. Färden för dem ner i Underfors, en plats som vaktar uråldriga, ondskefulla hemligheter. 

Woah jag har varit väldigt frånvarande de senaste veckorna, har jag inte? Tyvärr har NaNoWriMo fullständigt gripit tag i all min fritid och jag borde egentligen inte lägga ord på den här recensionen alls, men strunt i det. Jag struntar i att jag ligger tretusen ord efter en stund och skriver den här recensionen som har fått vänta alldeles för länge istället.

Underfors var inte alls vad jag hade hoppats på. Inte för att jag vet exakt vad jag hoppades på (vet man någonsin det?) men jag ville ha någonting annorlunda, någonting som särskiljde sig från alla de typiska amerikanska paranormal romance böckerna där ute. Det är inte vad Underfors är. Det nästintill enda som gav den en unik touch var valet av övernaturliga varelser. Istället för änglar/vampyrer/demoner/varulvar var det nordisk mytologi, såsom troll, älvor, skogsrån och bäckahästar. Den delen av boken fascinerade mig otroligt mycket (*ber på mina bara knän om mer nordisk mytologi efter Vild, Oblivion High och Jag väntar under mossan*) men tyvärr försvann den till stor del bakom den"mystiska" gåtan, äventyret och triangeldramat. A real shame.

Triangeldraman då... suck. De två manliga karaktärerna, Nide och Joel, gillade jag egentligen. Joel var oerhört modig (och har jag nämnt att parkour är den grymmaste sporten som finns?) och Nide var väldigt intressant med sina intentioner. Han var inte ond, men definitivt inte god heller. Till att börja med gillade jag Alva också. Hon var cool och unik och självsäker, men med rädslor som gjorde henne mänsklig. Men så träffade hon Nide och plötsligt var hon som en annan person. All misstänksamhet, all smarthet och försiktighet var som bortblåst. Okej så hon kände en samhörighet med honom, men han var en extremt skum typ som hon aldrig träffat förut och det gick fullständigt emot hennes karaktär att bara lita på honom sådär. Själva triangeldramat dem tre emellan, ja det var mest tröttsamt.

Vidare till den "mystiska" gåtan. Jag kan väl börja med att säga att jag inte är den bästa på att lista ut handlingen i förväg i böcker, men det fanns seriöst bara en enda grej i den här boken som överraskade mig. Vem som var skyldig, dess motiv, hur allting skulle lösa sig mm. Det var väldigt förutsägbart och det var fruktansvärt frustrerande när huvudpersonerna inte ens funderade i de rätta tankebanorna. Men jag gillade verkligen slutet. Det var fint, sorgligt och effektfullt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar