lördag 23 november 2013

Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg



Titel: Nyckeln
Serie: Engelsfors #3
Författare: Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg
Förlag: Rabén&Sjögren
Betyg: 5/5
Genre: fantasy, romantik, realism
Sidantal: 813


Del tre i en serie, spoilervarning om du inte har läst Cirkeln och Eld!







Bara en månad har gått sedan tragedin i Engelsfors gymnasiums gympasal, men det finns ingen tid till vila. De Utvalda måste hitta ett sätt att stänga portalen, men vilka kan det lite på egentligen? Det finns så mycket de inte vet och så många som påstår sig stå på deras sida. Bara en sak är säker: ingenting är som det ser ut.
   Samtidigt är Ida fast i en grå verklighet, ett Gränsland där tiden inte uppför sig som den ska och någonting osynligt är henne i hasorna. Vad ska hon göra där och vad kommer hon att hitta?

Sista delen i Engelsforstrilogin är avslutad och nu sitter jag här och hoppas att filmen blir av så att jag inte behöver säga hejdå till den här världen riktigt än. Jag var ju lite besviken efter att ha läst Eld och var aldrig riktigt lika förälskad i Cirkeln som alla andra, men Nyckeln steg över de förväntningar jag hade.

Problemet jag hade med de tidigare böckerna var att det var lite för mycket realism och lite för lite magi, men i Nyckeln kändes det som att det var bättre uppvägt. Magin fick en större roll och när realismen inte tog upp riktigt lika mycket tid irriterade jag mig inte på den. Istället uppskattade jag bitarna om de Utvaldas vardagsliv. Många böcker om vanliga människor som snubblar in i en magisk verklighet släpper helt taget om allt vad deras tidigare liv heter, som om skola, familj, vänner, relationer och annat inte alls spelar någon roll längre. I Engelsfors-böckerna ser vi att allt det här fortfarande är viktigt och kan påverka allt. Nu när man dessutom är tre böcker in känner man igen alla de Utvaldas vänner/fiender/familj och bryr sig om dem också.

Trots att såpass många karaktärer dött i de tidigare böckerna så har vi här fler karaktärer att hålla koll på en tidigare, men det är fortfarande de Utvalda som står i centrum. För mig är Minoo fortfarande storfavoriten men det är väl mest för att jag känner igen mig så mycket i henne. Annars så står både Ida och Vanessa högt upp på listan. Det är de som utvecklats mest under böckernas gång, som jag började med att ogilla men nu sympatiserar mest med. Anna-Karin känns stundtals lite blek och Linnéa har jag väldigt blandad känslor för. Ibland ville jag slå henne i huvudet med en sten och ibland ville jag bara ge henne en kram. Men vad som i allmänhet är så bra med alla karaktärer, både de Utvalda och övriga, är att de har så många lager. Alla har motiv till vad de gör, ingen är ond eller god och skurkarna lyckas vara riktigt läskiga samtidigt som jag tycker synd om dem.

Slutet binder ihop alla lösa trådar, samtidigt som det är väldigt öppet (är jag den enda som hoppas på någon form av spin-off?). Det finns inga extrema wow-tviser, men tillräckligt mycket vänds uppochner för att det inte heller ska vara förutsägbart. Det är sorgligt och fint och är man bara liiite mer känslosam än vad jag är så kommer det bli en väldig massa tårar och snyftande. Kan inte säga att jag skulle velat ändra något alls.

Boktrailer:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar