torsdag 10 oktober 2013

Insurgent av Veronica Roth


Insurgent (Divergent, #2)
Titel: Insurgent
Originaltitel: Insurgent
Serie: Divergent #2
Författare: Veronica Roth
Förlag: Modernista
Betyg: 4/5
Genre: dystopi
Sidantal: 382


Tack Modernista Förlag för rec-exet!

Varning för spoilers om du inte läst första boken, Divergent!








Hälften av de Osjälviska är mördade, de Tappra är i upplösning och Tris själv går från en kris till en annan. Efter händelserna som följde efter hennes initiationsdag har hela hennes samhälle kollapsat. Krig rasar, sidor måste väljas och lojaliteter prövas. Samtidigt som Tris kämpar mot sina egna demoner upptäcker hon mörka hemligheter som har legat dolda i generationer, hemligheter som kan påverka allt. Hon måste välja vem hon kan lita på och vad hon kan offra, och allteftersom spänningarna stiger blir det allt mer klart att ingenting någonsin kommer bli sig likt igen.

Den efterlängtade uppföljaren till Divergent är här (och vid det här laget har den varit här ett tag) och jag kan inte säga annat än att den definitivt når upp till första bokens nivå. Spänningen byggs upp från första sidan, med flera oväntade tvister och ett realistiskt mörker passande för en bok som utspelar sig i krigstider. Nya karaktärer introduceras men de gamla finns fortfarande kvar och vi får lära känna Tris vänner från de Tappra mer noga. Jag tycker verkligen om Roth sätt att bygga upp sina karaktärer och deras relationer sinsemellan. Alla har både bra och dåliga sidor, och då menar jag goda såväl som onda personer. Inget är helt svart eller vitt och även den mest osympatiska karaktären har positiva sidor. Om jag ska racka ner på något så finns det väldigt många karaktärer. Jag hade koll på de viktigaste, men alla politiker och ledare och ledarnas lakejer... det blev lite rörigt.

Som sagt så gillar jag Roths karaktärer mycket, och detta syns såklart allra mest i huvudpersonen Tris. Jag hade lite svårt för henne i första boken, men hon har växt på mig efter hand. Hon är riktigt badass, men utan att förlora sin personlighet och sorteras in som en typisk "tuff tjej i dystopi" kategorin (ni vet, alla dem som följde efter Katniss Everdeen). Hon är traumatiserad efter det som hände i första boken, hon kämpar med mindre depressioner och är kluven över vem hon kan lita på, men utan att någonsin kännas gnällig. Det känns äkta. Ingen kan gå igenom ett krig utan att bli påverkad. Sen tycker jag också om att hon och Tobias älskar varandra, men ingen av dem blir blind av kärlek. De grundar sina beslut på logik, inte på en förälskelse. Det enda jag stör mig på när det gäller Tris är hur hon går runt och ljuger om en massa saker och sedan blir arg när andra gör samma sak mot henne. Hypocrite much?

Så det måste vara något fel på mig... för av någon anledning fastnade jag aldrig helt för boken. Jag hann påbörja och läsa ut säkert fyra andra böcker samtidigt som jag läste Insurgent. Det var bara de sista hundra sidorna som jag faktiskt kände för att plocka upp och läsa den framför mina andra böcker. Jag vet inte varför, den var ju bra. Spännande, actionfylld, riktigt bra karaktärer med utmärkt kemi sinsemellan och dessutom lite nördfakta om hur hjärnan fungerar som passar perfekt för sådana som mig. Kanske är jag trött på dystopiupplägget?

Slutet var hur som helst en riktigt cliffhanger och jag längtar tills jag får läsa den avslutande Allegiant, för att inte tala om att se filmatiseringen!


Boktrailer

2 kommentarer:

  1. Jag tyckte nästan att den här var bättre än Divergent :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det konstiga är att jag egentligen gillade den bättre än första boken också, men av någon anledning fastnade jag aldrig helt för den. Får läsa om den om ett år eller så när jag inte är så mätt på dystopier :)

      Radera