Första kapitlet
Woho, uppdatering!
Ledsen att det dröjt, men sista delen av det här kapitlet bråkade lite med mig. Jag har redan skrivit ett par sidor för nästa kapitel bara för att se om de fungerar tillsammans. Jag har börjat närma mig en punkt där jag ska avslöja massor av saker, och jag vill hitta ett sätt att göra det utan att det blir världens infodumping.
Hur som helst, här får ni tjejsnack, rädslor och slagsmål. Enjoy!
Kapitel 7
”Så hur är det att gå i skolan?”
”Svårt att förklara. Inte som på teve i alla fall. Jag antar att det
beror på hurdan du är, vilken umgängeskrets du tillhör.”
Jag rycker på axlarna och petar med pennan på mitt skissblock. Hjärnan
känns fortfarande en aning snurrig efter samtalet Ash och Kevin för en timme
sedan och jag har försökt få utlopp för mina frustrerade känslor genom att
sätta dem på papper. Halva blocket är fullt av bilder jag gjort när jag varit
upprörd eller glad eller, som i det här fallet, allmänt förvirrad. På något vis
verkar det alltid hjälpa att ösa ur mig all frustration och se den få liv och
form genom pennan. Det är visserligen inte det den sortens utlopp Kevin och Ash
pratade om, men det är i alla fall något.
Problemet är bara att Sam har slagit sig rot bredvid mig på soffan och
envisas med att distrahera mig. Jag känner inte alls för att prata; det räcker
med ett djupt samtal om dagen för att få min hjärna att kännas lagom stekt, men
jag vill inte stänga in mig på ”mitt” rum och få det att se ut som att jag
gömmer mig heller. Han har i alla fall inte nämnt händelserna under träningen.
Lite vagt undrar jag om han redan har glömt av det eller om han medvetet
försöker distrahera mig från att minnas.
Jag skiftar lite på mig där jag sitter och drar upp ena benet under mig
så att det blockerar pappret för Sammy.
”Vilken umgängeskrets tillhör du då?”
Han ligger upp och ned på med benen över ryggstödet och huvudet hängande
över kanten; det sandblonda håret faller i trassliga testar under honom. Den
vänstra foten studsar konstant fram och tillbaka, som om den håller takten till
någon ljudlös låt. Jag sneglar på honom och undrar hur mycket jag egentligen
behöver berätta.
”Jag är den nördiga tjejen som umgås med festarna utan att ha en aning
om vad de någonsin pratar om.”
Tillräckligt nära sanningen; umgås
är kanske att ta i. Jag är kompis med Mimmi som är kompis med dem, vilket i sin
tur leder till att jag sitter vid deras bord på lunchen och lyssnar på deras
eviga tjatter om vodka och killar och hur dåligt det är att man inte kan komma
in på krogen om man inte fyllt arton.
Sam lutar huvudet bakåt och ler upp mot mig.
”Jag tycker inte att du är nördig. Du är söt.”
”Jag är en nörd och jag är stolt över det”, slår jag fast. ”Förresten…”
Orden fastnar plötsligt i halsen på mig.
Sa han att jag är söt?
Inte för att jag är extremt ful eller så. Jag ser mig ofta i spegeln och
tänker: så illa är det inte. Jag är
tillräcklig självmedveten för att veta att jag inte är någon katastrofzon, men
också för att se att jag är långt ifrån en skönhetsdrottning. Näsan är lite för
stor, kinderna lite för runda, och i det stora hela faller jag inom ramen medelmåttig, varken mer eller mindre.
Kanske är jag lite söt, men ingen kille har någonsin sagt det förut.
”Öhm… tack?” säger jag dumt.
”Tack för vad?” Han tittar på mig med ögonbrynen förvirrat hopdragna.
”Det är ju sant.”
Jag skrattar till och täcker för munnen med handen, en vana jag försökt
lägga mig till med för att förbereda mig på att ständigt behöva dölja
huggtänderna när jag väl blir utsläppt härifrån. Ibland märks det verkligen att
Sam är Sam; jag har svårt att tro att
någon annan fjortonårig kille kan vara så ärligt och avslappnat rar utan att
skänka det en tanke.
”Så har du någonsin haft sex?”
Pennan slinter till och målar ett långt, mörkt streck tvärsöver vad som
skulle bli en blodfläckad varg. Japp, ibland märks det verkligen att Sam är
Sam.
”Va– du…” Jag snubblar över orden och slår till slut frustrerat ut med
båda armarna åt sidorna. Blocket balanserar vingligt i mitt knä. ”Man frågar
inte bara det!”
”Vadå, jag trodde att tjejer pratar om sådant hela tiden.” Han sätter
armbågarna mot soffkuddarna och pressar sig upp i en halvsittande ställning så
att han kan se mig bättre. Han ser förbryllad ut.
”Kanske det, men med andra tjejer”,
utbrister jag, fortfarande med händerna viftande omkring mig. Jag kan känna hur
kinderna antagit en röd nyans och skyndar mig att titta bort för att han inte
ska se. Jag var aldrig bra på att prata om sådant här med Mimmi (något hon
aldrig tröttnar på att reta mig över) och jag tänker definitivt inte prata om det med Sammy.
Han rycker på axlarna och faller tillbaka ner igen. ”Jag har ingenting
emot att prata tjejsnack. Så har du…”
”Det är privat”, envisas jag. ”Ingenting du har med att göra.”
”Okej, okej.” Han flinar mot mig. ”Har du kysst någon, då?”
Jag glor på honom i ett par sekunder, förstummad, innan några ord lyckas
leta sig fram.
”Du förstår verkligen inte principen av ’privat’, eller hur?” Mina
kinder måste vara knallröda vid det här laget. Jag tittar bort och hoppas att
han inte ser det.
”Åh kom igen, berätta!”
”Varför vill du ens veta?”
”För att jag är nyfiken.” Plötsligt ersätts den retsamma glimten i hans
ögon av något längtande. ”Det närmsta jag någonsin kommit att kyssa någon är
att titta på high school-draman på teve. Jag vill veta hur det är, och de andra
killarna har inte mycket att berätta.” Han kisar misstänksamt mot mig; jag
börjar bli yr av att se hans huvud upp och ned. ”Det verkar lite äckligt, och
slemmigt. Är det det?”
”Som jag sa, det är privat.”
”Du är för privat”, fnyser han. Jag blänger surt på honom.
”Är jag inte!”
”Är du absolut.” Den retsamma glimten är tillbaka i full kraft nu.
”Jag är inte för privat av
mig!”
”Om du nu är så öppen, berätta vem du fick din första kyss av.”
”Det skulle inte säga dig något”, envisas jag och försöker hålla den
bedjande tonen borta från rösten. ”Du känner honom inte ändå.”
”Då borde det inte vara någon fara för dig att berätta, eller hur?”
Jag suckar och vrider pennan i händerna. Fingrarna griper så hårt om den
att jag nästan kan höra plasten knaka.
”Jag är okysst, okej.” Min röst är låg och väsande för att ingen annan
ska höra. Snart arton år och okysst. Patetiskt så det räcker.
Sam hissar sig tillbaka upp på armbågarna och vrider sig sedan runt så
att benen dunsar ner från ryggstödet och han ligger på mage i soffan med hakan
stödd i händerna.
”Du är okysst?” upprepar han misstroget. ”Det tror jag inte på.”
”Det är sant.” Jag rycker utmattat på axlarna. ”Jag vet inte mer om
kyssande än vad du gör.” Okej, det där var inte helt sant. Efter alla detaljer
Mimmi delat med sig av så vet jag nog långt mycket mer än vad jag någonsin
kommer att behöva.
”Du har väl bara inte mött den rätte än.” Sammy ler mot mig och jag
känner nästan för att skratta åt hur oskyldigt naiv han låter. Hur många
artonåringar kysser någon för att de tror att det är ”den rätta”? Jag ler
tillbaka.
”Kanske det. Det läggs för mycket uppmärksamhet på den där första kyssen
ändå. Jag tvivlar på att den kan vara speciellt bra vid första försöket.” Jag
rycker på axlarna och låtsas att jag inte säger det bara för att få mig själv
att må bättre.
”Det ser alltid lite slemmig ut i filmerna”, erkänner Sammy med en så
fundersam min att den här gången kan jag inte låta bli att skratta. Han blänger
på mig. ”Vad? Det gör det ju.”
Hans förolämpade ansiktsuttryck får mig att
skratta ännu mer, tills magen värker i kramp och ögonen tåras. Jag kan inte ens
se honom längre, men trots det kan jag inte kväva skrattet.
”Åh, så du tycker att det är roligt”, säger Sammy surt, men jag kan höra
att hans röst är spänd av förtryckt skratt. ”Jag ska visa dig roligt.”
Jag hinner precis uppfatta att det vilar något retsamt och hotfullt i
hans röst innan han kastar sig över mig. Skrattet klipps av och jag faller till
golvet med ett tjut, för att sedan kippa desperat efter luft när jag känner
hans händer mot min midja.
”Sam!” Jag flämtar och vrider mig och försöker låta bli att fnittra
hejdlöst när han kittlar mig. ”Sluta!”
”Be om nåd”, kräver han, men jag kan inte prata mellan de desperata
skrattattackerna. ”Be för ditt liv inför
den mäktige Samuel!”
Jag skrattar så hysteriskt att jag inte kan andas och vrider mig fram
och tillbaka som en mask.
”Det där var inte vad jag väntade mig att se.”
Ett par fötter i joggingskor kliver in i mitt synfält och Sammy slutar
kittla mig länge nog för att jag ska kunna titta upp och se Ash stirra ner på
mig med ett tomt ansiktsuttryck. Jag drar djupt efter andan två gånger, sätter
ett knä i magen på Sam och häver honom av mig.
”Hej där”, säger jag, flämtande och röd i ansiktet. Sammy fnissar och
jag sparkar efter hans knä, men han gör en smidig bakåtkullerbytta och studsar
upp på fötter flera meter bort.
Ash fnyser och jag hinner knappt reagera när han plötsligt släpper ner
ett tygbylte mot mitt huvud. Jag blinkar och fumlar bort det från ansiktet så
att de få hårstrån som inte redan stod rakt ut efter Sams attack nu gör uppror
de också. Det mjuka tyget av ett par joggingbyxor och ett linne vilar i mina
händer. Jag möter Ashs blick med ett höjt ögonbryn.
”Jag har redan tränat en gång idag. Ska jag ha dubbelpass?”
Jag ryser till och försöker dölja det. Inte för att jag har något emot
att träna. Det är trots allt det enda sättet att bli bättre på något jag är
värdelös på, men morgonens händelser ligger fortfarande lite för fräscht i
minnet.
”Inte som förut.” Han ler hemlighetsfullt mot mig och stegar iväg mot
dörren. ”Vi ska jobba med dina rädslor. Byt om och möt mig vid ytterdörren.”
Sam ger mig en kort blick innan han skyndar efter den äldre killen med
spänst i steget. ”Det här vill jag
inte missa!”
Jag tittar efter dem, ser ner på kläderna i mina händer (gick Ash in i mitt rum och hämtade dem?)
och tittar efter dem igen, men de har redan lämnat rummet. Vad det än Ash har
planerat, så kan det inte vara bra. Jag låser in mig i badrummet och byter om
med en känsla av skräckslagen förväntan.
”Är det här verkligen säkert? Tänk om någon
ser mig.”
Jag kastar en snabb blick över axeln och känner hur det suger till i
magen när marken flera våningar nedanför rusar upp mot mig. Fingrarna griper
hårdare om brandtrappans räcke och jag tittar bort.
”Vi ska vara på ett tak. Hur stor är chansen att vi möter någon?” Jag svarar
inte utan stirrar bara på honom med hopbitna käkar. Ash himlar med ögonen.
”Okej, dåligt exempel, men jag lovar, det är lugnt. Om det är något vi lärt oss
efter att du ställde till allting så är det att se oss för.”
Jag blänger på honom och han flinar innan han fortsätter uppåt. Allt jag
kan se genom metallgallret är sulorna på hans skor och det mörka tyget av hans
kläder. Ett blont huvud kikar ner mot oss från taket ovanför.
”Det är fritt”, informerar Sammy, och Ash nickar mot honom innan han
svingar sig över kanten. Jag svär för mig själv och ökar takten för att komma
ikapp. Det värker redan i benen.
Känslan av svindel försvinner när jag häver mig upp på taket och sätter
fötterna på den stabila ytan. Det är ett litet tak med låg kant, bara sex
våningar över gatan, men det är tillräckligt för att påminna mig om mina
kvällar hemma. Jag stryker undan ett hårtest från ansiktet och ger Ash en
undrande blick. Bakom honom närmast studsar Sammy med ett leende som lyser upp
hela ansiktet. Han får mig att känna mig väldigt nervös inför vad som än
väntar.
”Så vad gör vi här?” Jag ser mig omkring, vet inte riktigt vad jag letar
efter. Någon form av utomhusgym, kanske. Men det är bara ett tak.
Ash svarar inte, flinar bara retsamt mot mig och sätter sedan av i hög
hastighet över taket. Sammy hänger genast på och för en sekund lämnas jag kvar,
står där i den vinande vinden och blinkar. Efter en sekunds tvekan springer jag
efter dem, ökar stadigt farten när jag känner hur min gamla styrka cirkulerar i
musklerna, trånande efter att springa och rusa som jag brukade göra. Jag hade
inte ens insett hur mycket jag saknat mina löprundor och är nära att skratta
rakt ut.
Tills Ash når kanten och kastar sig över till det angränsande huset.
Jag tvärnitar så tvärt att jag nästan väntar mig att se rök stiga från
skosulorna. Skorna sladdar och armarna vevar innan jag lyckas stanna helt,
fortfarande en meter från kanten. Vi stirrar på varandra, Ash och jag, med ett tre
meter brett stup mellan oss.
”Är du inte riktigt klok?” utbrister jag. ”Jag tänker inte hoppa!”
Han tittar på anståndet mellan de båda taken och fnyser sedan. ”Det är
inte ens fyra meter. Jag slår vad om att du kunde hoppa så långt redan innan du
blev biten.”
”Tänk om jag snubblar”, protesterar jag. ”Eller tappar balansen, eller
bedömer avståndet fel. Fan Ash, det är sex våningar ner till marken!”
”Och du skulle förmodligen överleva om du föll, och tack vare lille Sam
här skulle du inte ens behöva skrika av smärta speciellt länge.” Han stirrar
utmanande på mig och lägger armarna i kors, helt omedveten om den förolämpade
blicken Sammy ger honom. ”Du är ett halvblod, Jas, glöm inte det. Vi är svåra
att döda.”
”Jag… jag är höjdrädd”, försöker jag.
”Vi mötte dig första gången på ett tak.”
Jag blänger på honom. ”Okej, fint, jag är inte höjdrädd, men man behöver
inte vara det för att ha problem med att hoppa mellan hus!”
”Om man är människa kanske.” Han kliver fram och ställer sig med tårna
över kanten, helt stabil och utan ett uns av skräck i blicken. Det susar till i
huvudet på mig när vinden blåser mot honom, rycker i mina muskler av en
plötslig önskan att knuffa honom ur vägen, att se till att han inte leker så
med livet. ”För en vecka sedan hade chansen varit stor att du missat det här
hoppet. Just nu? Det enda som håller dig tillbaka är att du är rädd.”
”Klart som fan att jag är rädd!”
utbrister jag. ”Det är minst tjugo meter ner till marken! Jag skulle bli mos!”
”Du skulle inte kunna falla här om du så försökte. Tro mig, du klarar
den här sträckan utan att ens anstränga dig.” Det glimmar till i hans ögon.
”Eller du kanske föredrar att ge upp? Gå tillbaka och gömma dig bakom sängen?”
Jag blänger på honom med så mycket ilska jag kan uppamma, medveten om
att han försöker provocera mig. Igen.
”Håll käften”, fräser jag, minns vad Kevin sa, men känner ändå monstret
vrida lite på sig inuti mig. Ash skrattar till.
”Du vill ha blod, eller hur?” Han lutar sig framåt så att hans överkropp
hänger över kanten, svävande 20
meter över marken. ”Här får du en liten nyhet: jag är
här, och du är där borta. Så länge du inte kommer hit finns det ingenting du
kan göra.” Han ler glatt och backar undan. Jag morrar ilsket.
Sam tittar från mig till Ash och tillbaka igen innan han harklar sig
försiktigt. Ash sneglar på honom. Det rycker i en muskel under mitt vänstra
öga.
”Du måste inte”, säger Sam mjukt, som om han pratar med en liten
hundvalp. ”Vi kan gå tillbaka, prova en annan gång…”
”Bra idé.” Ash vänder sig tillbaka och ler mot mig. ”Vi går tillbaka så
att Jasmine kan gömma sig i ett hörn.”
Jag fräser och spottar så hetsigt att jag
knappt ens själv uppfattar vad jag säger medan fötterna flyttar sig bakåt
nästan av sig själva. Musklerna spänner sig i benen och sedan springer jag,
väntar inte på att hjärnan ska godkänna handlingen utan låter bara fötterna
trumma över taket. Jag tittar inte ner och vägrar lyssna på hur hjärtat
försöker hamra sig ut ur bröstkorgen, fäster bara blicken på Ash och känner den
där ilskan bränna genom kroppen…
Och jag flyger. Andan tas ur mig, hårstrån fastnar i munnen när jag
öppnar den för att kippa efter luft, armarna famlar i tomma intet efter något
som inte finns där. För ett ögonblick kan jag inte tänka eller känna och det
enda som finns där är rusningen i magen och lungorna som drar ihop sig som i
kramp.
Fotsulorna slår hårt i taket och jag slungas genast ur balans. Jag
viftar med armarna som en skadskjuten fågel och tvingas fortsätta framåt, men
rörelseenergin är mer än vad mina ben klarar av och plötsligt störtar jag
neråt. Någonting färgglatt susar fram i utkanten av mitt synfält och fallet
stoppas abrupt av Sammys händer runt mina axlar. Jag drar flera darriga andetag
och låter honom stabilisera mig tills det inte längre känns som om benen ska
kollapsa under mig. Sedan vänder jag mig om.
Sammy försöker fånga min blick och jag uppfattar hans stora leende och
kvittrande uppmuntran, men jag har bara ögon för takkanten. Den är nästan fem
meter bort.
”Jag sa ju att du skulle klara det.” Ash ler självbelåtet mot mig.
”Väldigt graciöst, dessutom.”
”Jag kände mig väldigt graciös, tack”, säger jag med darrig röst och
hakan i vädret. Ash skrattar till.
”På ungefär samma nivå som ett kylskåp.”
Jag blänger på honom och trasslar mig försiktigt ur Sammys stödjande
händer. Ilskan har försvunnit ur systemet bara för att ersättas av en elakt
molande värk i ben och fötter. Jag svajar till men lyckas hålla mig stående.
”Du behöver bara öva på dina landningar”, tröstar Sam. ”Det blir mindre
kylskåpslikt efter ett tag.”
Jamen det var ju uppmuntrande.
Jag ler mot honom och skakar loss benen. ”Tack. Tror jag.”
”Kom igen nu!” Ash joggar förbi oss och skjuter till mig ett kaxigt
leende. ”Tänker ni stå här hela dagen?” Han ökar farten, samlar ihop sig likt
en fjäder som spänns och tar ett språng över till nästa tak.
Sammy sneglar på mig och jag ler mot honom innan jag springer efter. Han
skrattar till och rusar förbi mig, och för en sekund tänds tävlingsandan i mig.
Det värker fortfarande i fötterna och hjärtat tycks ha fastnat i halsgropen,
men jag knuffar undan alla tvivel och slungar mig själv över klyftan.
Det är märkligt, hur det känns att släppa taget om sina rädslor och låta
känslorna dominera.
Jag vaknar den natten med en
svärdsspets mot halsgropen.
En del av mig försöker envisas med att tro att det är en dröm. Sömnen
hänger envetet kvar och gör det mörka rummet dimmigt och mina muskler tunga och
tröga. Trots att jag kan känna det kalla stålet pressas mot halsen kan jag inte
riktigt övertyga mig själv om att det här är något annat än en dröm.
Den mörka gestalten ovanför mig frustar till när jag kisande stirrar på
den. ”Jag visste inte att de skaffat sig en maskot. Var hittade de dig, på ett
barnhem?”
Hjärtat slår snabbare nu och dimmigheten har försvunnit. Silvriga ögon
blickar ner mot mig från ett hånfullt flinande ansikte. Luften fastnar i halsen
och får det att kännas som att lungorna ska implodera.
En vampyr står med ett svärd mot halsen på mig.
Självklart är ingen hemma. Självklart är jag fast ensam i huset med ett
beväpnat monster som vill slita mig i stycken. Jag minns med ett ryck mitt
hittills enda andra möte med fullblod; natten på taket som nästan slutade med
min död.
Svärdsspetsen trycker lite hårdare mot min hals.
”Vem är du och vad gör du här?” Skrattet är borta från blodsugarens
röst. Den stirrar ner på mig med misstänksam blick.
Jasper berättade för mig att alla fullblod är kalla och blodtörstiga och
inte njuter mer av något annat än att åsamka smärta, men att de med lätthet kan
imitera vanliga människor. De går runt i städerna om kvällarna, minglar och
pratar och följer med folk hem eller ut i mörka gränder, bara för att lämna dem
utmattade och med märkliga minnesluckor. Ibland lämnas de utan en puls och med
tomt stirrande ögon.
Trots min tillförlitliga källa förstår jag nu att jag aldrig riktigt
trodde på Jaspers berättelser om lugna och samlade vampyrer. Den enda bilden jag
har av dem är de besinningslösa monstren på taket. Den intelligenta
silverblicken som stirrar ner på mig nu får mig att känna mig fruktansvärt illa
till mods.
”Jasmine”, viskar jag hest. ”Jag är en… inneboende.”
”Inneboende, hm? De har tydligen skaffat sig nya vanor sedan jag var här
sist.”
Luften rusar in i mig när trycket över halsen försvinner. Lättnaden är
kort; det kan bara finnas en anledning till att den tog bort svärdet.
Förhöret är över. Dags att äta.
Jag sparkar uppåt med fötterna och kastar av mig täcket så att det flyger
upp mot blodsugarens ansikte. Den snubblar bakåt ett steg innan den kommer över
chocken och sliter undan lakanet med blixtsnabba rörelser, men vid det laget är
jag redan ur sängen och halvvägs till dörren.
Regel nummer ett för nattlevande monsterjägare (även om Ash inte verkar
helt glad i den): om du står emot en fiende du inte kan besegra, spring.
Mina bara fötter halkar över golvet och jag får omedelbart gåshud när
den kyliga nattluften stryker mot mina armar och ben. Jag känner mig
fruktansvärt oskyddad iklädd bara ett par mjuka bomullsshorts och ett linne,
och för ett ögonblick tillåter jag mig själv att svära över blodsugarens usla
timing. Självklart måste min första
strid ske när jag är ser ut som det ovetande första offret i en b-skräckis.
Kevin! För helvete jag behöver
hjälp!
Jag skriker efter honom i huvudet så högt jag kan, hoppas att han ska
uppfatta något. Han berättade för mig att han övar konstant på att göra sina
sinnen känsligare för att kunna uppfatta nödrop, både från sin familj och från
överfallsoffer på gatorna. Men den där första natten slår mig i ansiktet som en
tegelsten, påminner mig om att han helt missade min närvaro bara för att han
var distraherad. Chansen att han faktiskt hör mig och släpar med sig killarna
tillbaka hit i tid är minimal.
Jag måste lösa det här på egen hand.
Vampyren morrar till när den rusar ut ur sovrummet bakom mig. Mitt
hjärta ökar hastigheten tills det känns som att det kommer att bulta sig rakt
igenom revbenen och flyga iväg utan mig. Nästan ljudlösa steg förföljer mig,
försöker tvinga mig att se mig över axeln. Jag ignorerar impulsen, sliter upp
dörren till köket och snubblar in i det gamla fikarummet. Blodsugaren är bara
någon meter bakom mig när jag smäller igen dörren och jag vet, hur rädd det än
gör mig, att den kommer hinna ikapp mig innan jag ens hunnit fram till
ytterdörren. Fortfarande skrikandes efter hjälp inom mig rycker jag åt mig en
stol, snurrar på stället och slungar den rakt i ansiktet på vampyren i samma
ögonblick som den störtar in efter mig.
Det är ingen speciellt kompakt möbel, men trots det kan jag inte låta
bli att spärra upp ögonen av förvåning när den smulas sönder till flisor av
kraften vid nedslaget. Vampyren snubblar tillbaka ett steg, lika förvånad som
jag, och jag utnyttjar ögonblicket till att slita åt mig en ny stol. Med mitt
improviserade vapen mellan mig och min motståndare kastar jag mig framåt,
pressar stolen mot vampyrens överkropp i ett försök att få den att falla.
Den tittar inte ens på mig, låter bara händerna skjuta upp och fånga
stolsbenen när de befinner sig inte ens en centimeter från dess bröstkorg. Jag
tappar andan av det plötsliga stoppet och har inte en chans att hålla kvar mitt
grepp om möbeln. Vampyren rycker den ur händerna på mig, nästan nonchalant, och
kastar den åt sidan.
Jag slungar mig framåt, desperat och hög på adrenalin. Mina armbågar
slår emot blodsugaren och den vinglar bakåt, men tillåter mig inte att dra mig
undan för ett nytt anfall. Dess händer griper hårt om mina axlar och håller mig
fast, och ett ögonblicks sekund senare låser den sitt knä vid mitt och sveper
undan mina ben. Jag tjuter till när jag faller men lyckas använda farten för
att vrida på mig och slita loss ena armen, till priset av djupa rivsår på axeln
när vampyrens händer försöker behålla sitt grepp.
Sammy och Ash lärde mig de enklaste grunderna i falltekniker när vi var
upp på taken tidigare, och nu kickar de in nästan automatiskt. Jag pressar
hakan mot bröstkorgen och slår ut med min fria arm för att dämpa landningen.
Huvudet räddas men smärta exploderar genom armbågen. Jag noterar nästan
omedvetet att jag måste ha vinklat den fel.
Vampyren har följt efter mig ner och försöker nu trycka mig mot golvet
med en arm tvärsöver mina nyckelben. De knakar och klagar och jag misstänker
att de är farligt nära att brytas av. Desperat pressar jag ena axeln neråt och trycker
mig åt sidan. Min motståndares silverögon vidgas bara en aning när jag glider
undan och får den att tappa balansen. Ett ben är fortfarande fastklämt under
den, men jag drar tillbaka det andra och sparkar vampyren rakt i magen med min
bara fot. Det är en dåligt vinklad spark med alldeles för lite styrka för att
göra någon verklig skada, men vampyren vinglar tillräckligt mycket för att jag
ska kunna slingra mig fri och skicka iväg en ny spark, den här gången med all
min kraft och riktad mot blodsugarens sida. Den ulkar till och rullar undan,
flämtandes.
Jag är redan på fötter och tvärs igenom köket när tanken slår mig: vänta lite, ska vampyrer andas?
Inte för att det spelar någon roll. Vem eller vad den än är så anföll
den mig och jag tänker inte stanna för att fråga om orsakerna.
Någonting griper tag i mig, hela
mig, låser fast mig mitt i språnget som om tiden frysts. Jag gnäller till
när luften pressas ur mig och fotsteg närmar sig.
”Du är fan så envis, vet det?”
Vampyren låter ansträngd när den klampar runt mig och ansiktet lyser
ilsket högrött. Dess ena arm är pressad över magen och den andra är lyftad,
fingrarna spridda och spända och nästan darrande när de riktas mot mig. Utan
möjlighet att röra mig och på bara några decimeters avstånd får jag äntligen
chansen att se den ordentligt. Kolsvart, otroligt lockigt hår som är rakat på
vänster sida av huvudet och uppbundet i en hög, stram hästsvans på den andra.
Ett par färgat rosa slingor ringlar sig genom de svarta lockarna och skär sig
mot den röda ögonskuggan som ringar in de silverglänsande ögonen. Dess hy har
samma färgton som mjölkchoklad och läpparna är målade ilsket klarrött. En svart
skinnjacka täcker den från halsen till halvvägs ner över låren. Den blänger på
mig med svett droppande från tinningarna och ögonbrynen hopdragna i en min av
mycket djup fokus.
”Vet du hur förbannat svårt det här är?” För första gången blir jag
medveten om hur feminin rösten är, om de något mjukare dragen i ansiktet. ”Du
var bara tvungen att göra det så jävla knepigt, var du inte?”
Den (hon?) fnyser och pressar
med öppen handflata mot mig. Jag flämtar till när en osynlig kraft trycker mot
mig och tvingar mig snubblande bakåt ett par steg. Sedan försvinner den. Jag
står darrande mitt på golvet, men av egen kraft. Inkräktaren har låtit handen
falla ner utefter sidan och står nu någon meter ifrån mig och andas tungt.
Det råder inte längre någon tvekan inom mig att det här är ett halvblod,
inte en blodsugare. Fullblod kan inte låsa fast folk i luften med telekinetiska
superkrafter, och jag tvivlar på att de skulle vara så ointresserade av blodet
som fortfarande rinner från min skadade axel. Min anfallare är en hon, inte en den. En flicka, åtminstone ett år yngre än mig dessutom. Jag
tillåter inte denna nyhet att påverka mig utan står kvar med fötterna axelbrett
isär och händerna höjda framför ansiktet, beredd på allt. Hon synar mig noga,
och den irriterade minen mjuknar till någonting roat.
”Jag hoppas verkligen att du har behandlat Ash på samma sätt. Det skulle
vara underbart.”
Trots mitt löfte att vara beredd på allt tappar jag hakan vid hennes
ord.
”Du känner dem?”
Hon slår ut med ena armen, den som inte fortfarande kramar om hennes
midja, och flinar mot mig. ”Bingo! Kan jag anta att de inte berättat om mig?
Jag känner mig dödligt sårad.” Hon suckar och ruskar på huvudet. Jag kan bara
stirra.
”Men du… du anföll mig”, säger jag anklagande. Halvblod eller inte, jag
har svårt att se den här tjejen som en av nattjägarna.
”Du slog mig i huvudet med en
stol och sparkade mig i magen”, säger hon och låter som om hon är en lärare som
tillrättavisar en tjurskallig förskoleelev. ”Jag försvarade mig och försökte få dig att sluta flaxa omkring som
en skadskjuten fågel.”
”Du satte ett svärd mot halsen på mig!” Jag viftar ilsket med armarna,
kommer på hur mycket det får mig att faktiskt likna en skadskjuten fågel och
låter dem falla ner utefter sidorna. Den desperata panikrädslan släpper sakta
taget och jag känner den vanliga nervositeten jag alltid drabbas av kring nya
människor krypa omkring i magen, men vägrar ge efter för den. Det här
ögonblicket är tillräckligt spänt utan att jag ska behöva oroa mig över min
inkapabla sociala förmåga.
”Hur borde jag ha reagerat över att hitta en främling i ett hus fullt av
killar med smärre torgskräck? Lett och gett dig en kram?”
”Som om de skulle ha lånat ut ett av sina rum till en fiende”, fräser
jag. Lite av ilskan som börjat byggas upp inom mig smiter ut och jag slappnar
av en aning. Först när den är borta blir jag medveten om hur hårt mina händer
är knutna och hur hett blodet pulserar i ådrorna. Den här förbannade tjejen går
mig på nerverna. Jag tar några djupa andetag och sneglar på henne. ”Så vem är
du?”
Hon stirrar på mig, mäter mig med blicken tillräckligt länge för att jag
ska börja känna mig obekväm. Av någon anledning får jag känslan av att detta är
hennes slutgiltiga test av mig, och om hon inte berättar vem hon är nu kommer
hon för alltid stämpla mig som en inkräktare. Jag blänger tillbaka, vägrar vika
undan med blicken trots att jag får rysningar av att se henne i ögonen.
”Lorna”, säger hon till slut, och det tar ett ögonblick innan jag inser
att det är hennes namn. ”Men bara Lori funkar bra.”
Jag står förstummad och fastfrusen tills hon höjer uppfodrande på ena
ögonbrynet.
”Och tänker lilla Jasmine berätta vem hon är och vad hon gör här?”
Jag rycker stelt på axlarna. ”Jag blev biten och här är jag. Slut på
historien.”
Lori skrattar till och kliver nonchalant närmare. Jag stelnar till och
knyter händerna igen.
”Kan jag anta att du inte tänker säga mer förrän killarna är tillbaka
och vaktar din söta rygg?”
Jag blänger på henne och kniper ihop läpparna, något hon verkar ta som
tillräckligt svar. Hon har stannat bara en halvmeter ifrån mig och plötsligt
översköljs jag av en tung, rökliknande doft som känns fruktansvärt bekant trots
att jag kan svära att jag aldrig känt den förut. Jag rynkar på näsan och
ignorerar impulsen att backa undan. Lori har inte samma kval utan stirrar på
mig med en min av ogillande blandat med nyfikenhet. Men mest ogillande.
”Du vet, jag kan förstå varför de
valt att inte berätta något, men vad jag inte förstår är dig.”
Jag blinkar förvirrat medan hon slutligen kliver undan och glider med
blicken över köket tills hon hittar en tom fläck på en av bänkarna. Med en
smidighet jag sakta vant mig vid att se hos killarna hoppar hon upp på den och
sätter sig tillrätta. Hon glor fortfarande oberört på mig, som om hon tror att
jag inte märkte hur hon grimaserade och lade ena handen över magen när hon
hävde sig upp. Det gör mig märkligt stolt att veta att jag faktiskt lyckats
åsamka henne någon skada, trots att jag själv måste se mycket värre ut.
”Jag menar, har du inte frågat dem någonting?
Hur kan du bara vara okej med att inte veta något?” Hon drar upp ena benet på
bänken och lutar nonchalant hakan mot knäet, fortfarande med samma oberörda
ansiktsuttryck. ”Är det något fel på dig? Bortsett från det uppenbara, alltså.”
Jag biter ihop och motstår impulsen att fråga exakt vad hon menar med ’det uppenbara’; något säger mig att jag
nog ändå inte vill veta. Det har börjat surra i huvudet på mig, den där rasande
vibrerande känslan jag känner igen från de tillfällen då jag blivit riktigt
arg. All tankeförmåga sjunker undan och ersätts av en stark vilja att smälla
till Lori rakt i det där självbelåtna ansiktet.
För det mesta brukar jag försöka undvika att bli arg. Jag har alltid
uppmuntrat rationellt och logiskt tänkande, och när jag blir upprörd har jag en
tendens att tappa de förmågorna. Det är ingen känsla jag gillar, att uppleva
hur min resoneringsförmåga bara försvinner, men jag tror att jag verkligen skulle
gilla att ge Lori en rak höger.
”Jag har försökt vara respektfull”, säger jag genom hoppressade läppar.
”De berättar när de är redo.”
Och det är inte som att jag inte har frågat om någonting, men jag har
förstått att det inte finns mycket att veta. Det finns inget underjordiskt
samhälle med halvvampyrer och varulvar som byter trollformler med varandra och
berättar anekdoter om kyrkogårdsseanser under stormiga kvällar. Det är bara
killarna och de kringvandrande fullbloden. Såvitt de vet finns det inte ens
några andra halvblod.
Men Lori är väl levande bevis på att det inte stämmer.
”Åh verkligen?” Lori skrattar till. ”Så du vet verkligen ingenting? De
har inte sagt någonting om mig, om Susanna, om ursprunget?” Hon stirrar på mig
en sekund och flinar brett när jag inte svarar. ”Wow. Det är nästan lite
sorgligt.”
Någonting slår över inom mig. Det är ingen blodtörst, men den där envisa
önskan att skada blir plötsligt
överväldigande och berusande. Jag morrar och kastar mig framåt, siktar med knytnäven
mot Loris flinande ansikte. Hon skiftar ställning på bänken, lutar sig bakåt på
händerna och sätter en kängbeklädd fot rakt i bröstkorgen på mig.
Andlös och flaxande snubblar jag bakåt tills låren slår emot köksbordet.
Den rasande vågen sjunker undan inför behovet av syre. Jag drar djupt efter
andan och kan nästan känna lungorna veckla ut sig innanför revbenen. Lori har
dragit upp båda benen under sig och sitter i skräddarställning på bänken och
iakttar mig med uppmärksamma ögon. Jag hostar till och blänger på henne.
”Du är verkligen ny, är du inte?” Hon ser fortfarande avslappnad ut, men
ett vaksamt uttryck har smugit sig in i ögonen. Händerna vilar obesvärat på låren,
men varenda muskel ser ut att vara beredd att explodera på ett ögonblicks
förvarning.
Jag svarar inte utan rättar bara till mitt nattlinne med ryckiga
rörelser.
Utanför väggarna kan jag höra ljudet av motorcyklar som närmar sig.
Jag håller förresten på att förbereda ett inlägg där jag tänker göra lite mer introducering av karaktärerna, inklusive den där Mimmi som Jas ständigt pratar om (lita på mig, hon blir viktig längre fram). Håll utkik efter det!
.jpg)
.jpg)
.jpg)
