lördag 14 september 2013

Girl in anger management


Sent omsider, här är en ny uppdatering, i vilken Jasmine gör en del chockerande upptäckter om sig själv och en ny karaktär introduceras - på sätt och vis. Och jag vet att jag lovade en del i serieform, men jag upptäckte att jag är kass på att rita actionscener och att redigering tar läskigt lång tid, så det blev en märklig liten blandsak. Hoppas att det duger ändå. Cheers!

En väldig massa Jasmines, bara för att jag ska försöka få kläm på hur hon ser ut och hur hennes ansikte fungerar. Jag måste verkligen jobba på att få mina karaktärer att se mer konsekventa ut...

Kapitel 6

När föremålet kraschar in i mitt huvud vet jag inte vad det är, bara att det är kallt och blött och skrämmer fullständigt vettet ur mig. Jag är för chockad för att skrika och lyckas bara ge ifrån mig ett gällt, pipande ljud som påminner kusligt mycket om en katt som blir trampad på svansen. Och sedan är jag plötsligt väldigt, väldigt kall.
   Vatten droppar ner på golvet framför mig och små, mörkblå bitar av plast singlar genom luften som arroganta miniatyrfallskärmar. Jag rynkar pannan och stirrar på bevisen, med ens medveten om vad som hänt. En vattenballong. Så moget. Ilsket vänder jag mig om, söker med blicken efter förövaren och hittar honom nästan genast.
   Sammy står mitt i rummet, ena handen fortfarande höjd efter kastet och fötterna stadigt planterade i golvet. Men innan jag hinner öppna munnen för att skälla ut honom lägger jag märke till minen i hans ansikte; gapande mun och uppspärrade ögon, som om han sett ett spöke. Jag stelnar till, plötsligt medveten om hur kall jag är. Även om han haft isvatten i ballongen så skulle det inte kännas på det här viset, inte ända in i märgen. Sakta tittar jag ner på mig själv, osäker på om jag vill veta vad det är som får Sam att se så genuint chockad ut.
   Jag drar efter andan.
   För jag är inte där.
   Det känns som att jag är där. Jag kan fortfarande känna golvet under fötterna, höra burkskrattet från teven som jag var på väg mot för bara några sekunder sedan. Jag lyfter ena handen framför ansiktet, eller i alla fall där det känns som att ansiktet är, men ser ingenting. Vrider på den. Fortfarande ingenting. Sakta, osäker på om jag vågar, lägger jag fingrarna mot kinden, och faller nästan ihop av lättnad. Fingertopparna är domnade och stela, men jag kan definitivt känna när de möter den mjuka huden i ansiktet. Jag har inte blivit någon form av okroppsligt spöke. Vad är det som händer egentligen? Är det någon form av fruktansvärd bieffekt av vampyrgiftet som killarna på någon sätt har sluppit drabbas av? Det vore just typiskt, tänker jag och stirrar på mina osynliga händer, att jag av alla människor skulle åka på de konstiga, vampyriska åkommorna. Jag kan inte se mig själv, men jag kan ändå känna att jag darrar.
   ”Jasmine?”
   Ljudet av Sammys röst får mig att titta upp. Han låter liten och ynklig och ser ut att ha krympt flera centimeter. Blicken flackar runt om i rummet, letar efter mig trots att jag står precis framför honom.
   ”Jag är här”, säger jag, men rösten är pipig och gäll av skräck.
   ”Jas!”
   Han rusar framåt och innan jag hunnit flytta på mig har han kraschat rakt in i mig. Han kramar desperat om mig, och om det är för att han är rädd eller bara för att se till att jag inte ska försvinna helt kan jag inte avgöra. Jag vrider reflexmässigt på mig i hans grepp. När han märker min reaktion hoppar han till och backar ett steg, men håller sina händer kvar på mina axlar med ett stadigt grepp, livrädd att jag ska gå upp i rök fullständigt. Jag kommer på mig själv med att vara tacksam över att han fortfarande står kvar, och lägger mina händer över hans handleder för att han inte ska backa undan. Han märker det genast och kramar lite hårdare om mina axlar.
   ”Är det här normalt?” viskar jag.
   Hans ögon är väldigt stora när han letar efter mig med blicken. ”Nej. Jas… förlåt mig.” Han låter närmast gråtfärdig, och jag kommer med ens ihåg vattenballongen.
   ”Det är okej, du kunde inte veta.” Jag kramar tröstande om hans handleder och ser hans glansiga ögon bli ännu större.
   Jag tittar ner, trots att han inte kan se mitt ansikte, och drar några djupa andetag. Och stelnar till av vad jag upptäcker.
   ”Bort!” ropar jag hysteriskt, frigör genast mina händer från hans armar och knuffar honom så plötsligt att han snubblar undan utan en chans att hindra mig. Blicken han ger mig är fruktansvärt sårad. ”Dina händer!” andas jag darrande och pekar på honom med ett osynligt finger.
   Han rynkar pannan och tittar ner på sina händer – och drar häftigt efter andan. Från mitten av handlederna ända ut till fingertopparna är han fullständigt osynlig. Det ser fruktansvärt ut; där handlederna kapats syns glänsande röda muskler, pulserande blodådror och vitt ben som fortsätter ut i ingenstans för att sedan bara försvinna. Sammy ser väldigt skakad ut när hans saknade lemmar sakta börjar tona tillbaka in i det synliga spektrat. Vi drar båda lättat efter andan och han böjer på fingrarna som om han väntar sig att de ska falla av vid minsta ansträngning.
   ”Sam! Vad har du gjort?”
   Sammy hoppar till och jag tittar långsamt upp, för skakad för att kunna bli ytterligare chockad av Kevins plötsliga uppdykande.
   ”Inget! Det var bara ett skämt! Jag visste inte att hon skulle reagera så här!” jämrar sig Sammy och gestikulerar, lite till höger om var jag faktiskt befinner mig, med en nu fullt synlig hand. Kevins ögon smalnar.
   ”Ingen uppskattar dina skämt, Sam”, säger han hårt. Sammy ser ut som om den äldre killen precis har förrått honom till en flock ondskefulla orcher.
   ”Kevin?” viskar jag, och han flyttar genast blicken till mig. Eller, han försöker i alla fall. Han tittar rakt på mig, förmodligen för att han kan fånga upp mina tankar tillräckligt tydligt för att veta precis var jag befinner mig, men blicken går trots det rakt igenom mig, som om han kollar på väggen bakom mig. Han lägger huvudet på sned och rynkar pannan när han försöker fokusera på mig. ”Vad är det som händer?”
   ”Jag tror”, säger han sakta, ”att vi har hittat din gåva.”
   Jag drar efter andan och ser ner på mig själv med nya ögon; min gåva. Är min gåva att kunna bli osynlig?
   Det är ganska coolt.
   Men inte om jag inte kan komma tillbaka.
   ”Hur får jag bort det?” frågar jag lågt.
   ”Jag… vet inte riktigt.” Han kommer närmre och sträcker ut ena handen mot mig. Jag backar ett steg och han sänker den igen. ”Ingen av oss har varit med om att gåvan tagit över på det här viset.”
   Jamen vad underbart då. Jag andas sakta in och ut och känner hur hjärtat långsamt saktar ner, men fortfarande bultar i en alldeles för hög hastighet.
   Kevin sträcker fram handen igen och jag gömmer genast mina händer bakom ryggen.
   ”Nej, det… det sprider sig”, viskar jag. Han fångar upp mina minnen av Sammy och sneglar på den yngre killens underarmar; de ser helt normala ut vid det här laget.
   ”Det är okej”, envisas han, fortfarande med en hand framsträckt mot mig. ”Det är ingen fara.”
   Jag slappnar av en aning och lägger tveksamt min högra hand i hans. Nästan genast börjar hans handflata och underarm att blekna; efter bara ett par sekunder skymtar konturerna av golvet rakt igenom honom. Jag flämtar till och försöker dra mig loss, men hans grepp hårdnar och han letar efter mina ögon och naglar fast mig med blicken.
   ”Andas”, säger han allvarligt. ”In genom näsan, ut genom munnen.” Han drar djupt efter andan och jag försöker göra samma sak, försöker kväva min ytliga, hastiga andhämtning. Jag kan känna pulsen bulta mot hans hud, hur den långsamt saktar ner.
   Vi står där, fastnaglade vid varandra, och andas i takt tills mitt hjärta lugnat ner sig. I ögonvrån kan jag se Sammy stå och ängsligt vrida händerna medan han iakttar händelserna med flackande blick. När han plötsligt spärrar upp ögonen med en blandning av förtjusning och nervositet i ansiktet förstår jag att något måste ha hänt. Osäker på om jag vågar sneglar jag ner på mig själv – och ger ifrån mig ett, lågt pipande ljud långt nerifrån strupen. Jag är genomskinlig, som ett gammaldags spöke från en svartvit skräckfilm. Kläderna ser blekta och grå ut, huden är mönstrad av golvet som lyser rakt igenom. Under min blick börjar jag genast försvinna igen.
   ”Titta inte.” Kevins röst distraherar mig och jag möter hans blick för att genast titta bort igen. ”Det måste vara en stressreaktion. När din hjärtfrekvens gått ner till normal hastighet kommer du att synas igen.” Han kramar tröstande min hand med sina egna halvgenomskinliga fingrar och ger mig en uppmuntrande blick. ”Bara fortsätt att andas, blunda om det hjälper.”
   Jag nickar, och trots att jag vet att det bara är en teori så låter han tillräckligt säker på sin sak för att jag ska våga lita på honom. Bara andas djupt. Med slutna ögon och avslappnade axlar försöker jag få pulsen att gå ner tills jag knappt kan känna den bulta mot huden längre. Först när jag känner mig lugn, när hjärtat inte längre rusar, vågar jag öppna ögonen igen.
   Och jag är tillbaka.
   Jag andas lättat ut, drar till mig min högra hand och håller upp dem båda framför mig, ser hur den rosa huden har återfått all sin färg och hur ingenting syns igenom. Mellan fingrarna upptäcker jag att Kevin ler lättat och kommer med ens ihåg att han bara chansade på hela andningsgrejen. För allt vad han vet skulle jag fortfarande kunna vara ett spöke. Jag lägger armarna om mig själv och ler tacksamt mot honom.
   ”Tack. Ledsen om jag fick lite panik.”
   Han rycker på axlarna, men ser faktiskt en aning generad ut. ”Vem som helst hade blivit rädd i den situationen. Men nu vet vi…”
   Han tystnar abrupt när någonting nästan tacklar mig till marken från sidan. Jag snubblar till men hålls upprätt av starka armar, fastlåst i en obekväm ställning med händerna pressade mot axlarna och bröstkorgen hoptryckt så att jag knappt kan andas.
   ”Sam”, väser jag och försöker få in lite syre i lungorna. ”Jag måste andas för att leva.”
   Han verkar inte höra något, utan kramar mig bara hårdare. Jag kastar en bönfallande blick på Kevin som bara småler och ger mig en blick som tydligt säger: han behöver det. Let him have this one. Jag gruffar lite inombords men slutar vrida mig i Sammys grepp. När mina flyktförsök upphör slappnar hans grepp av en aning.
   ”Förlåt, jag trodde inte…”
   ”Det är okej” försäkrar jag, och upprepar sedan det jag sa till honom redan tidigare. ”Du kunde ju inte veta.”
   Kevin höjer ett ögonbryn åt mig, väntar på att jag ska säga något mer. Jag tittar förvirrat på honom, försöker rycka på axlarna men sitter fast som i ett skruvstäd. Sammy snörvlar till mot min överarm och Kevin himlar med ögonen.
   ”Om du någonsin gör om det”, säger han allvarligt när det blir tydligt att jag har pratat färdigt, ”ska jag personligen gräva en källare, gjuta en meter tjocka betongväggar och låsa in dig i den.”
   ”Jag tror att Ash skulle hjälpa dig”, tillägger jag oskyldigt innan jag hinner hejda mig. Sammy sluter snörvla och tittar upp på mig, men slappnar av lite när han ser mitt leende. Nu när jag äntligen har hans uppmärksamhet passar jag på att vrida lite på mig; armarna har börjat tappa känseln. ”Om du kanske kunde…”
   ”Öh…”
   Vi hejdar oss och tittar som en person mot dörren till köket. Jasper stirrar chockad på oss med en burk coca-cola hårt fastklämd i ena handen.
   ”Är det någonting som jag borde veta?” frågar han sakta.

Det känns som om mina händer kommer börja blöda när som helst. Jag ignorerar det och slår till igen, hårdare, och ser boxningssäcken gunga framför mig. Det bränner och sticker i händerna på ett sätt som jag hatar, samtidigt som jag är tacksam för det. Det ger mig närvaro, kastar mig tillbaka in i verkligheten med varje slag.
   Men det gör mig svag. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan mina knogar blir tillräckligt härdade för att tåla den här sortens behandling, hur lång tid det kommer att ta innan jag kan slå med all min kraft och knappt ens känna det.
   Jag hatar att vara svag. Jag hatar att behöva be om hjälp med sådant som jag borde klara, att känna mig underlägsen. Jag hatar att vara rädd och jag hatar blickarna andra ger mig när de förstår vad jag känner. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill vara stark.
   Självklart förstod jag att jag inte bara skulle kunna kliva in i träningsrummet, lyfta upp ett svärd och ögonblickligen förvandlas till en actionhjälte. Sådant händer inte i verkligheten, hur mycket vampyrblod man än har i ådrorna. Men jag trodde att jag skulle ha någon form av övertag jämfört med hurdan jag var förut, att den där extra styrkan skulle vara tillräckligt för att lyfta upp mig åtminstone ett par pinnhål.
   Men nej då, varför göra det enkelt för sig? Jag är fortfarande samma lilla unge som var för rädd för att lära sig hjula på gymnastiklektionerna i lågstadiet. Min hjärna låser sig fortfarande när den känner att jag försätter mig själv i minsta lilla fara. Jag är fortfarande svag.
   Jag vet inte riktigt varför det stör mig så mycket som det gör. Killarna var förstående, även om Ash verkade finna det oerhört lustigt att jag var så stel att jag närapå sträckte benet när jag försökte mig på en hög spark. Han och Sammy blev omedelbart uteslutna från min träning och skickades till andra änden av rummet för att roa sig på egen hand (Sam var mycket mer intresserad av att visa upp sig än att faktiskt lära ut). Kevin och Jasper blev kvar, men trots Jaspers tidigare försäkringar så var det tydligt att de inte riktigt visste vad de höll på med. Det de försökte lära mig var sådant de själva bemästrat för så länge sedan att de inte ens minns hur det gick till, än mindre hur man faktiskt bär sig åt. De bara gör det.
   Jag kunde inte sparka högt. Jag kunde inte volta eller hjula eller ens hålla i ett svärd på rätt sätt. Kevin verkade faktiskt lite chockad när han förstod hur lite insikt vanliga människor har i självförsvar, och hur lite insikt han har i att lära ut. Jasper såg bara besvärad ut.
   Till slut visade de mig en enkel serie att boxningsslag jag kunde öva på, en av få saker jag faktiskt hade lite tidigare kunskap om från lektioner i skolan, och drog sig sedan undan för att försöka lägga upp någon form av plan på hur de ska bära sig åt.
   Det skulle kunna vara lustigt. Om jag befunnit mig i en film hade vi förmodligen skrattat allihop när jag ramlade och snubblade och slog mig själv i huvudet med träningssvärdet i trä. Men det här är ingen film, och med varje misslyckande kände jag frustrationen byggas upp inom mig som en glödande tidvattensvåg. Jag log stelt och låtsades att det var lugnt samtidigt som jag ville dunka huvudet i väggen och svära och skrika över mig själv. Varför kan jag inte bara släppa taget om den där inneliggande rädslan som håller mig tillbaka? Det skulle göra mitt liv så otroligt mycket lättare om den där spärren i hjärnan bara försvann.
   ”Du gör det där fel.”
   Jag rycker till mitt i ett slag och missar boxningssäcken. Knogarna skrapas mot det sträva tyget och jag svär lågt innan jag vänder mig om med den svidande handen gömd bakom ryggen. ”Gör jag?” Jag försöker mig på ett försiktigt leende men känner hur jag fortfarande bubblar och brusar inombords.
   Ash har lämnat sin ände av lokalen och står nu framför mig med armarna i kors och en allt annat än imponerad min i ansiktet. Hans blonda hår är mörkare än det brukar vara, fuktigt av svett och klistrat mot pannan, och ett retsamt leende leker över hans mungipor. Jag backar ett steg och försöker hålla kvar leendet.
    ”Har du tänkt att du någonsin ska träffa någon om du böjer hela armen på det där viset?”
   Jag har inget bra svar på det, och kinderna börjar göra ont av leendet. ”Öhm, ja, jag…” Ash himlar med ögonen.
   ”Kolla här.” Jag stelnar till när han sträcker sig fram och griper tag i min ena arm för att räta ut den. Han höjer på ett ögonbryn när han märker min reaktion. ”Du vet, du är väldigt hoppig.” Jag blänger trött på honom och försöker dra loss min arm. Leendet är borta.
   ”Kul.” Han håller fortfarande fast mig. ”Kan du…”
   Hans ögonbryn åker upp ytterligare lite. ”Nej.”
   ”Ash!” ropar Kevin från andra sidan lokalen. Han låter trött och retlig. ”Släpp henne innan jag kastar någonting tungt på dig!”
   ”Jag skulle vilja se dig försöka!” hojtar Ash tillbaka över mitt huvud. Sedan vänder han sig till mig. ”Om du vill komma loss, ta dig loss.” Jag stirrar på honom.
   ”Ash…” Jasper lägger sig i med ett varnande tonfall.
   ”Du kan inte vänta dig att någon alltid ska komma och rädda dig. Ta tag i saker och ting på egen hand.” Han ler kallt. ”Ta dig loss.”
   Jag undrar om han förstår precis hur träffande hans ord är, hur de får den där bubblande, fräsande känslan att stiga ända upp i halsen på mig. Om han förstår hur ont det gör att veta att han tycker att jag är precis så svag som jag vet att jag är. Om jag inte ens kan ta mig ur det här, hur ska jag någonsin kunna hantera ett fullblod?
   ”Släpp mig”, säger jag kallt, men han fnyser bara.
   ”Du kommer behöva mer än ord, sötnos.”
   Jag ser rött.
   Han duckar mitt första slag utan att ens flytta på fötterna. ”Jag sa ju till dig.” Han flinar självbelåtet. ”Rakare arm.” I andra änden av rummet har Kevin och Jasper börjat klampa i vår riktning, men jag tittar inte på dem. Istället sliter jag upp min fjättrade arm mot bröstkorgen och pressar mig framåt tills Ash tappar balansen och snubblar till, men när jag slungar ytterligare ett slag mot hans ansikte blockerar han det lätt och fångar in min handled. ”Bättre.” Han släpper min handled men håller fortfarande kvar min andra arm. ”Men inte tillräckligt bra. Släpp loss lite, var inte så samlad.”
   Jag morrar lågt och sparkar efter honom, rycker och sliter med min vänsterarm för att frigöra den och lyckas nästan få in en träff med armbågen i hans bröstkorg. Hur bär jag mig åt för att missa vartenda slag när han inte ens står en halvmeter från mig, när han inte ens försöker försvara sig?
   Hur kan jag vara så här värdelös?
   ”Ash!” Kevin springer nu, och det finns något panikslaget i hans röst.
   Framför mig höjer Ash på ett ögonbryn. ”Tänker du låta honom rädda dig?”
   Någonting kallt sköljer över mig och det enda jag vet är att mitt blod kokar. Mina ben bränner och isar på samma gång när de stampar av från marken och plötsligt ligger hela min tyngd över Ashs bröstkorg och axlar. Han flaxar med armarna och faller bakåt, och med mig fortfarande fastklamrad vid hans t-shirt har han ingen chans att göra en volt för att landa på fötterna. Hans rygg träffar mattan med en smäll som sänder vibrationer genom hela mig, men jag ignorerar känslan och böjer mig framåt, känner hörntänderna svida och blodet bulta i tinningarna.
   När en axel plöjer rakt in i mig från sidan tar det mig med överraskning. Jag tjuter till och försöker klamra mig fast vid Ash, men vem det än är som krockat med mig kom med hög hastighet och jag har inte en chans att stanna kvar när rörelseenergin slungas in i mig. Luften går ur mig och vi rullar tillsammans ner på golvet. Händer trycker ner mina axlar mot mattan och bakom slöjan av hår svart hår kan jag se silvriga ögon stirra ner på mig. Jag morrar ilsket och försöker slita mig loss, försöker ta mig tillbaka till Ash för att…
   ”Jas, lugna dig! Djupa andetag!”
   Jag blinkar till och kylan och hettan försvinner i ett slag. Fram tills nu var jag inte ens medveten om att jag var osynlig, men när den välbekanta känslan bleknar märker jag det omedelbart. Jag flämtar och slutar vrida på mig. Hjärtat bultar fortfarande så hastigt att jag kan höra varje slag brusa i öronen. Det kvävande greppet över mina axlar lättar en aning.
   ”Är du okej?” Med vreden borta känner jag igen ansiktet som svävar ovanför mig som Jasper. Jag nickar stumt och hans ögonbryn dras ihop av oro. ”Jag skadade dig väl inte?”
   Vad var det som hände? Försökte jag…
   ”Är du helt galen? Vad fan tror du att du håller på mig egentligen?”
   Jag kryper ihop och förbereder mig på att möta Kevins ilska efter att nästan ha bitit hans familjemedlem, men när jag vrider på huvudet är det inte mig hans rasande glödande blick vilar på.
   ”Jag kunde väl inte veta att hon skulle reagera så där!” Ash har hävt sig upp från golvet och står nu öga mot öga med Kevin med ett minst lika upprört uttryck.
   ”Hon är nyfödd!” Kevin slår ut med armarna. ”Vad trodde du skulle hända när du provocerade henne på det där viset?”
   De fortsätter att skrika åt varandra, men jag blockerar ut ljudet av deras röster. Jag försökte bita Ash. Jaspers händer är borta från mina axlar och som genom ett filter ser jag honom dra sig undan från mig. Hans ansikte är otydbart, hela världen är otydbar. Min hals svider. Jag kunde ha dödat honom.
   Jag kan inte stanna här.
   Deras gräl tystnar omedelbart när jag vräker mig upp på fötter och kastar mig mot dörren.
   ”Jas!”
   ”Jasmine!”
   Jag lyssnar inte, kan inte lyssna. Mina fötter susar över golvet och jag är ute ur rummet innan någon hunnit komma ikapp och smäller sedan igen dörren för att vinna lite tid. Någonstans i bakgrunden kan jag höra dem öppna den igen och rusa efter mig, men det är som om de befinner sig i en annan verklighet. De kan inte komma åt mig vad de än gör, men jag vill inte att de ska störa tornadon som rusar fram i mitt huvud.
   Jag låser in mig på mitt rum.

”Jasmine?” Rösten är försiktig och knackningen försynt, och båda är lätta att ignorera. Jag kurar mig djupare in i hörnet mellan sängen och väggen.
   ”Jas, snälla öppna.”
   Tekniskt sätt är det inte mitt rum, och egentligen har jag väl ingen rätt att låsa dörren och bete mig som om jag äger stället. Men det kändes tryggare, både för mig och för omgivningen, om jag gömmer mig härinne istället för att fly ut på gatorna. Om det inte krävdes mer än Ash för att få mig att förlora kontrollen kanske det räcker att någon tittar snett på mig när jag befinner mig i det här tillståndet för att jag ska försöka slita huvudet av dem.
   Och där ute finns det inga halvblod som kan försvara dem.
   Jag undrar vem det var som bodde i det här rummet innan jag flyttade hit. Läraren Jasper nämnde? Eller var de fler halvblod från början, och har bitvis förlorat allt fler medlemmar av sin familj? 
   Hur som helst måste det ha stått tomt länge, för både golv och väggar var täckta av ett fint lager damm som fortfarande gömmer sig i hörnen och då och då ger mig nysattacker. Det ser en aning mer bebott ut nu, med mina kläder hängandes i garderoben och min laptop uppställd på skrivbordet. Men det känns fortfarande hemsökt, dött. Jag antar att det är passande.
   Dörren klickar till och svänger sakta upp. Jag vägrar titta men vet ändå vem det är som försiktigt kliver över tröskeln. Det är inte speciellt artigt att dyrka upp låset till någons rum, vet du. Kevin hejdar sig precis innanför dörren tills han hittar mig där jag sitter hopkrupen bakom sängen, fortfarande med blicken låst vid golvet. Jag vill inte ha honom här, jag vill inte ha någon här.
   ”Jag vet. Förlåt.” Han låter en aning skamsen, men jag tvivlar inte på att han skulle göra det igen i en handvändning. ”Men vi var oroliga för dig.”
   Vi? Jag tittar upp mot honom och känner hur lungorna drar ihop sig tills jag knappt kan andas. Kevin höjer lugnande händerna.
   ”Det är okej. Jag skickade iväg dem.”
   Luften går ur mig i en lättad suck och jag faller tillbaka mot väggen. Tack. Jag kan inte öppna munnen, vågar inte lita på att min egen röst ska bära och att det lilla tecknet på svaghet ska vara tillräckligt för att tårarna ska börja rinna igen.
   Kevin kliver ljudlöst över golvet och sjunker sedan ner framför mig med ryggen mot väggen och fötterna mot sängen. Jag är tacksam över att det trånga utrymmet inte tillåter honom att komma närmre, men drar mig trots det lite längre in i hörnet.
   ”Är du okej?” frågar han försiktigt och försöker fånga min blick. Jag gör det uppenbart att jag inte är intresserad av att titta på honom.
   ”Ja.” Jag harklar mig och drar ett djupt andetag och känner mig lättad när inga tårar undflyr mig. ”Jag mår fint.”
   ”Du vet, det finns inte mycket mening med att ljuga för mig”, säger han mjukt, och jag fnyser lågt.
   ”Jag är så okej jag kan vara med tanke på omständigheterna”, muttrar jag. ”Ärligt nog?”
   ”Det vore konstigt om du inte var upprörd efter något sådant här.”
   Ja det får mig att må mycket bättre. ”Lämna mig ifred.” Jag vill kväva känslorna som försöker få mig att be honom att stanna, kämpar för att han inte ska märka det. Jag vill inte bli sedd på det här viset, oavsett vad mitt undermedvetna säger till mig.
   Om han märker min inre strid säger han inget om det, men han stannar kvar där han är utan att ge något tecken på att vilja gå sin väg. ”Ash är ett svin, du vet det va? Det finns ingen mening med att lyssna på någonting han säger.”
   Men han hade rätt, säger jag inte. Jag vill inte ha Kevins sympati. ”Jag vet”, säger jag istället. Han sitter tyst, som om han väntar sig att jag ska fortsätta, men jag kniper bestämt ihop läpparna och försöker fokusera på brusande vågor och moln som vandrar över himlen. Han suckar.
   ”Det finns ingen anledning för dig att vara så… avstängd.”
   Jag sneglar på honom, tillräckligt förvirrad av kommentaren för att komma av mig. ”Vad ska det betyda?”
   ”Det betyder att det är okej att vara upprörd. Det är okej att gråta och det är definitivt okej att vara rasande på Ash.”
   ”Jag är rasande på Ash.”
   ”Det märks inte.”
   Jag blänger på honom under lugg, men säger ingenting. Han suckar frustrerat och försöker sträcka ut sig, men utrymmet mellan sängen och väggen erbjuder ingen rörelsefrihet över huvud taget. ”Det där är precis vad jag menar”, säger han, slår ut med ena handen mot mig och samlar ihop benen under sig tills han sitter i skräddarställning. ”Du är irriterad på mig nu. Varför visar du det inte? Varför log du istället för att slå Ash i ansiktet?”
   ”Jag slog honom i ansiktet. Eller försökte i alla fall”, försvarar jag mig, och försöker desperat pressa undan känslorna som bubblar precis under huden. Jag vill inte prata om det här, jag vill verkligen inte prata om det här.
   ”Bara för att han triggade dig”, påpekar Kevin. ”Jag tvivlar på att du hade regerat så där om du inte haft gift i ådrorna.”
   Sant. Jag fnyser och kramar med armarna om knäna. Löjliga lilla jag som inte vill inte vill såra folk. Löjliga lilla jag som är rädd att de ska lämna mig, eller skratta åt mig, eller bara ignorera mig, om jag försöker säga ifrån. Löjliga lilla jag som är svag. Kevins ansikte mjuknar.
   ”Ibland är det bra att ge efter lite. Ash kanske inte märkte det, men jag vet att du var ursinnig på honom redan innan du tappade kontrollen. Jag vet att du är upprörd långt mycket oftare än vad du ger sken av.” Han ler och lutar sig fram i ett försök att fånga min blick. ”Risken att du förlorar kontrollen är mindre om du inte har så mycket samlat inom dig.”
   Jag sneglar på honom och försöker att inte visa hur obekväm det gör mig att veta att han vet. Det är mer än vad någon annan någonsin förstått, och trots att jag begripit att han mycket väl kunnat snappa upp mina känslostormar så har jag övertygat mig själv om att han inte gjort det. Det är inte meningen att någon ska känna till vilka elaka saker jag ibland, alldeles för ofta, tänker bakom det lugna leendet.
   ”Om jag börjar skrika åt alla vare gång jag blir irriterad kommer det att sluta med att alla håller sig på femhundra meters säkerhetsavstånd.” Med tanke på vad som hände idag kanske det vore bäst.
   ”Du behöver inte skrika”, påpekar Kevin. ”Men visa vad du tycker. Och oroa dig inte för det som hände förut.” Han ler när hans ord får mig att titta upp. ”Du är här för att lära dig få kontroll, inte för att du redan har den.”
   ”Men jag kunde ha dödat honom”, viskar jag, fortfarande för chockad för att få rösten att låta starkare. ”Om inte ni hade varit där hade jag lyckats.”
   ”Vi tappar alla greppet ibland. Sam höll på att slita halsen av en gubbe som misshandlade en katt. Ash var en millimeter ifrån att slakta ett helt gäng första gången vi kom för sent till ett överfall.” Jag ryser till, något han uppfattar direkt. ”Poängen är att det blir lättare, men det kommer alltid att vara där, under huden. Men då finns vi där för att se till att inget händer.” Han säger det sista uppmuntrande, som om han förväntar sig att jag faktiskt ska tro på att de alltid kommer att stå precis bakom mig, beredda att fånga mig om jag skulle råka bli besinningslöst mordlysten igen.
   ”Du ljuger för henne.”
   Jag stelnar till och tittar upp i tid för att se ett par lysande ögon blänga på Kevin under blont, rufsigt hår. Kevins blick är kall som is när han stirrar tillbaka.
   ”Jag sa till dig att hålla dig borta. Du hjälper inte.”
   Ash fnyser och spatserar in i rummet utan att tveka. ”Skitsnack. Du behandlar henne som om hon vore fem.” Han flyttar blicken till mig och tillåter mig inte att titta bort. ”Så här ligger det till: till skillnad från oss ska du tillbaka dit ut.” Han gestikulerar lite vagt med ena handen mot fönstret och den folktomma gatan utanför. ”Vi kommer inte vara där för att hålla dig i handen. Om du inte vill att folk ska dö måste du kunna hantera dig själv.”
   Kevin lägger sig i innan jag ens hunnit reagera. ”Det har inte ens gått en vecka. Ge henne lite tid…”
   ”Hon behöver inte tid, hon behöver veta hur verkligheten fungerar.”
   ”Som om du skulle ha en vettig uppfattning av verkligh–”
   Sluta! Kevin rycker till och tystnar när jag skriker ljudlöst åt honom, och Ash stirrar mellan oss båda med irriterad blick. Jag blänger på honom med så mycket ilska jag kan uppamma, men han verkar knappt ens märka det.
   ”Jag vet att jag kommer få hantera det här själv förr eller senare, och jag vet att folk kommer att dö om jag inte klarar av det. Jag vet, jag är ingen idiot.” Det sticker i ögonen och jag blir tvungen att titta bort. ”Men jag vill inte att någon ska dö”, viskar jag.
   ”Vet du hur jag gör?” Ash har traskat runt sängen och slagit sig ner på den så att stommen gnisslar under hans tyngd. Jag tittar inte på honom men kan se Kevin ge honom en varnande blick. ”Jag blir arg. Ofta. Och jag ser till att folk märker det.”
   Det låter ju som en underbar taktik. Kevin frustar till och Ash ger honom en lätt spark på knäet.
   ”Poängen är”, fortsätter han, ”att om jag försökte kontrollera mig genom att låta folk trampa på mig och aldrig bli förbannad så skulle det sluta med att jag tappade besinningen helt och hade ihjäl allt inom synhåll. Hänger du med?”
   Jag nickar sakta. Egentligen är det lite konstigt att jag inte funderat över Ashs självkontroll förut. Hans impulsivitet och stridslystenhet i samband med en direktkoppling till demonernas verklighet borde vara mer än tillräckligt för att lämna ett spår av sönderslitna kroppar i hans fotspår.
   ”Hur konstigt det än låter så har han en poäng”, erkänner Kevin motvilligt. ”Alla har olika sätt att hantera den här situationen. Någonting säger mig att Ashs teknik kanske skulle fungera för dig.”
   ”Jag antar att jag kan prova.” Vad som helst är bättre än att förlora kontrollen på det där sättet igen.
   Ash flinar stort och lutar sig fram för att kunna lägga en hand på min axel. ”Duktig flicka.” Jag rycker till och känner plötsligt Kevins blick på mig. Han höjer menande på ett ögonbryn. Jag himlar med ögonen och smäller till Ashs hand; han skrattar lågt och tar snabbt bort den. ”Duktig flicka.”
   Min blick söker sig till Kevins och när jag ser hans vagt roade leende kan jag bara inte låta bli.
   ”Jag förstår vad du menar med att han är ett svin.”
   Ash slutar skratta.



Blodsugarna kommer bara av sig i en sekund innan de kastar sig fram mot flickan som står i grändens mynning. Hon böjer på knäna och kramar med fingrarna så hårt om sina vapen att det knakar i lederna. Det rusar till i henne och hon drar efter andan, känner hur pulsen slår och adrenalinet brusar. När hon kastar sig fram för att möta anfallet försöker hon inte dölja det ivriga leendet som leker på hennes läppar. 
   Kedjan rasslar till men spänns snabbt när hon spänner vänsterarmen och slungar det tunga ankaret mot den närmsta vampyren. Monstret hejdar sig inte ens i steget, duckar bara utan att ge det improviserade vapnet en andra blick. När hon fokuserar sin energi på ankaret och skiftar dess riktning hinner hinner blodsugaren inte så mycket som se sig om innan de två metallspetsarna gräver sig in i dess nacke och kastar den till marken. 
   Flickan släpper kedjan och kastar sig i sista sekunden åt siden när den andra vampyren sträcker sig efter henne. Dess fingrar klöser genom luften och ansiktet är hopdraget i en blodtörstig grimas med de vassa hörntänderna glimmande i ljuset från en gatlampa utanför gränden när den hoppar och kastar sig framåt. Vilka mänskliga drag de än skyddar sig med när de jagar försvinner helt när de går till anfall, och flickan kan inte annat än förundras av hur ett ansikte som än gång tillhört en mänsklig kvinna nu har förvandlats till det här. Den var säkert söt en gång, på tiden när den fortfarande var en hon och inte en den. Förmodligen är den fortfarande söt ibland, när den känner för att vara det. Håret är svart som olja och klippt i en kort page och ögonen är stora och mandelformade, men ingen söthet i världen kan dölja blodtörsten som nu genomsyrar ansiktet. 
   Flickan duckar och slungar iväg en hård spark mot anfallarens bröstkorg. Den snubblar bakåt, tillfälligt hejdad. Bakom sig hör hon hur demonen i manlig skepnad morrar och vrider sig på den smutsiga asfalten. Kedjan rasslar mot gatan när den försöker slita ut spetsarna ur sitt kött. För en sekund faller strålkastarljuset från en snabbt passerande bil över gränden, och i mörkret som följer känner sig flickan nästan blind. När hon kliver fram till det fräsande monstret kommer hon på sig själv med att undra om föraren så mycket som såg upp när han passerade, om han såg striden som äger rum mitt framför näsan på honom. Hon flinar brett vid tanken, höjer sitt svärd och hugger huvudet av den kämpande varelsen på marken.
   Den kvarvarande vampyren tjuter när den kastar sig över henne, ett blodisande skrik som vittnar om monstret som gömmer sig under skinnet. Hon väntar ett helt hjärtslag, trots att det rycker i musklerna och hon vill ducka undan sin anfallande motståndare. I sista ögonblicket böjer hon sig åt sidan, glider med ena foten åt vänster och höjer sitt svärd. Klingan skär med ett sjukligt slitande ljud tvärsöver vampyrens mage och mörkrött blod skvätter i den svarta natten.
   Den faller ylande ihop på händer och knän. Någon gång under stridens gång förlorade den sin mörka jeansjacka, och nu kämpar den med sitt bleka skinn prickigt av blod. Klänningen den har på sig har redan repats upp och fläckats av gatans smuts, men det syns ändå att det är en fin klänning. Dyr. Tyget är mörkt sidenblått med utspritt glitter som får den att likna en skimrande stjärnhimmel, och smiter åt runt varelsens midja på ett smickrande sätt. Flickan kliver fram och sticker svärdet i dess rygg innan den hinner läka, rakt igenom det dyra tyget. Klingan skrapar mot ben och får handtaget att vibrera i hennes händer.
   Blodsugaren hulkar till och hostar tjockt, klibbigt blod, men flickan vet att hon bara hat någon minut innan den är så gott som ny igen, och knappt trettio sekunder innan den är stark nog för att ta upp striden. Hon sätter tillbaka svärdet i skidan, gripet tag om vampyrens fotled och släpar den djupare in i gränden. 
   Den morrar till och gör ett försök att kasta sig över henne när hon släpper taget, men hon ger den en snabb spark i magen med stålhätteklädda stövlar och knuffar över den på ryggen. När hon pressar sina knän mot dess axlar har den återhämtat sig nästan helt och vrider sig under henne som en art av ovanligt aggressiv daggmask. Hon lägger ena handen kring dess hals och trycker huvudet ner mot asfalten. Vampyren behöver inte andas, så det gör inte mycket egentlig effekt, men det duger för att hålla den på plats. Självlysande silverögon stirrar upp på henne fyllda med ohöljt hat.
   "De kommer för dig, halvblod", väser den. "Mina bröder och systrar ska hämnas dina-"
   Den tystnar abrupt när flickan höjer sin fria hand och slår ett hårt knytnävsslag mot det till synes sköra ansiktet. Skinnet slits upp men läker nästan genast. 
   "Dina bröder och systrar är inte speciellt hjälpsamma", påpekar hon. "Med tanke på att du kommer vara död om ungefär en minut och jag kommer lämna den här lilla hålan och aldrig komma tillbaka om, säg, fem minuter." Hon ler och sätter sig tillrätta över sitt byte. "Men först finns det något jag vill veta."
   "Ditt blod ska täcka marken tills allt som syns är rött."
   "Ja, du får då inga poäng för originella dödshot, det kan jag säga." Flickan pressar så hårt med handen över vampyrens hals att dess ögon står ut. "Vilka kom inte tillbaka? Var var de och varför?"
   Blodsugaren hostar fram några hesa ord som låter som något i stil med "de ska slita av dina lemmar en efter en" och flickan himlar med ögonen.
   "Din sort verkar aldrig oroa sig speciellt mycket gällande överhängande död." Hennes fria hand letar sig in innanför skinnjackan och fumlar efter någonting i bältet. "Det är väl inte så konstigt, antar jag, för någon som bara svävar tillbaka till vilket hål ni nu krälade ut från och sedan väntar där tills en ny kropp bli tillgänglig. Ingen mening med att vara rädd för döden, så att säga." Hon hittar det hon letar efter och för fram en stor, silvrig ficklampa i det svaga ljuset. "Och vad är tortyr och smärta att oroa sig för när när det bara är den fysiska kroppen som drabbas, och inte demonen där innanför?" Hon tänder lampan med ett klick och ler sakta.

Skriket som genljuder gränden när hon vänder UV-lampans ljusstråla mot vampyrens ansikte är så högt att det måste eka genom hela staden. Svart, illaluktande rök stiger genom luften när dess ansikte smälter bort bit för bit. Glänsande rött röda muskler visar sig för att sedan täckas av en snabbt växande svart hinna. Damm fastnar i flickans hår och skinn och hon tvingar sig själv att le med hoppressade läppar för att inte få kremerad vampyr i munnen. 
   "Svensborg!" tjuter den. Vid det här laget är det inte mycket kvar av dess ansikte och flickan undrar vagt hur länge hon kan fortsätta innan ljuset tar kål på den. "Det finns halvblod där som dödar oss! En grupp stack dit för att ta hand om dem, men de kom inte tillbaka!" 
   Hon släcker lampan och den kämpande, vridande kroppen faller ihop i en darrande hög under henne. Stanken av bränt lukt fyller luften.
   "Och vad tänker ni göra nu?" Flickans röst har blivit låg och hotfull.
   "Jag vet inte. Skicka fler. Utrota dem." Vampyrer pratar sluddrigt och snabbt, utan möjlighet att artikulera orden ordentligt eftersom merparten av dess läppar har bränts bort. Flickan nickar.
   "Jag förstår."
   Vad som finns kvar av blodsugarens ögon spärras upp när hon drar sitt svärd och höjer det över huvudet, men den är för svag för att hinna göra något för att rädda sig själv. Någonstans inte alltför långt bort klingar sirener genom natten, och de döljer ljudet av svärdsklingan som separerar varelsens huvud från halsen. Ett moln av svart damm svärmar runt flickan och hon nyser till. 
   Sirenerna närmar sig snabbt och hon tvivlar inte på att det är polisen, på väg för att leta efter offer och förbrytare. Det vore konstigt om ingen hört vilket liv blodsugarna förde. Hon har aldrig varit speciellt bra på att sköta sitt jobb snabbt och snyggt. Hon lämnar åtminstone inga kroppar för polisen att bli konfunderad över. 




Ooooch fortsättning följer i nästa kapitel. Om saker och ting går som planerat kommer den mystiska tjejen presenteras ordentligt i antingen kapitel 7 eller 8, men vi vet alla hur bar jag är på att göra saker som planerat.

För er som är intresserade av lite kuriosa: Svensborg är en fiktiv stad och dessutom ett uselt namn på en stad, men jag har aldrig varit bra på namn så ja.... (om det nu råkar finnas en stad som heter Svensborg så är det en ren tillfällighet). 
   Ankaret som flickan använder som vapen används egentligen för att hålla hundspann på plats innan färd (det används däremot INTE som nödbroms. Det skulle sluta illa). Jag gjorde hela hennes design när jag var uppe i Sälen och praktiserade på en slädhundskennel och det enda jag kunde tänka på när jag såg de där ankarna var att de skulle vara ett grymt vapen.

1 kommentar:

  1. Lika bra som vanligt! <3 Jag ser fram emot fortsättningen. :)

    SvaraRadera