fredag 27 september 2013

A long, long sleep av Anna Sheehan


15798696

Titel: A long, long sleep
Serie: A long, long sleep #1
Författare: Anna Sheehan
Förlag: Candlewick Press
Betyg: 3/5
Genre: science fiction, retelling, romantik
Sidantal: 342














Rosalinda Fitzroy has been asleep for sixty-two years when she is woken by a kiss.

Det skulle bara vara för en kort tid, medan hennes föräldrar var borta på semester, men någonting hände och Rose glömdes bort i en källare, nedsänkt i en kemisk dvala och frusen i tiden. När hon efter sextiotvå år väcks av en kyss har hon inte bara sovit rakt igenom de mörka tiderna som dödade miljoner, utan också sina föräldrars och sin pojkväns död. 
   Nu är hon den enda arvingen till sina föräldrars interplanetariska företag och fast i en tid hon inte förstår. Ett förflutet som spökar för henne och en olycklig förälskelse borde vara nog, men någon är ute efter Roses liv, någon känslolös och ostoppbar...

Jag kan börja med att säga att trots att A long, long sleep är kategoriserad som fairy tale retelling, så är själva retellings-elementen få (i stort sett bara att hon har sovit väldigt länge utan att åldras och väcks av en kyss. Och rosen på omslaget). Samma sak gäller romantik- och sci fi-elementen.

Ja, men om det inte är en sci-fi eller en retelling eller ens en romans, vad är det då, kan man ju undra? Det utspelar sig i ett futuristiskt samhälle med en del futuristiska prylar, men all sci-fi är bara ett bakgrundselement. Den får inte särskilt mycket världsuppbyggnad men tillräckligt för att vara vettig och göra storyn mer intressant. Men jag skulle vilja säga att boken handlar om Rose och bara Rose.

Den stackars flickan är nog en av de sorgligaste huvudpersoner jag någonsin stött på. Hennes självförtroende är nere på noll, hon mer eller mindre hatar sig själv, är fast i en tid där hon är helt ensam och i det stora hela gick jag från att ömsom tycka fruktansvärt synd om henne och ömsom irritera mig på henne. Men allteftersom storyn utvecklade sig desto mer förstod jag henne (och ville ge henne världens största kram). Jag älskade hennes utveckling i slutet och ger Anna Sheehan tummen upp för att ha skapat en kvinnlig huvudkaraktär som inte faller inom de två typiska rollerna som antingen extremt kick-ass eller extremt underlägsen. Hela storyn med lönnmördare och sci-fi och förälskelser hamnar i skuggan av Roses utveckling som person, och jag är helt okej med det.

Vad gäller romansen så måste jag ge Sheehan ytterligare en tumme upp för att hon inte följer normen. Det finns inget triangeldrama och faller inte alls inom de vanligaste ramarna för YA, och jag är riktigt nöjd med hur det slutade. Bren, kärleksintresset, var helt okej men inte mycket mer. Den av bikaraktärerna som jag tyckte bäst om var definitivt Otto. Han var så söt och rar och förde in lite trevliga sci-fi element i storyn (han var ju trots allt en människa/alien hybrid).

Rekommenderas till dig med lågt självförtroende som vill lära dig älska dig själv, till er som är trötta på den typiska YA-romansen och till er som är nyfikna på science fiction och vill ha en mjukstart. 

1 kommentar:

  1. Heeej! :D
    Jag har taggat dig! :D http://elinasbokliv.blogspot.se/2013/09/reading-habits-tag.html

    SvaraRadera