lördag 24 augusti 2013

Enders spel av Orson Scott Card

Titel: Enders spel
Originaltitel: Ender's Game
Serie: Ender's Saga #1
Författare: Orson Scott Card
Förlag: Modernista
Betyg: 4/5
Genre: science fiction
Sidantal: 336


Tack Modernista förlag för rec-exet! Jag hade ingen aning om att boken ens skulle översättas, så jag blev extra glad när den dök upp i brevlådan.









Andrew "Ender" Wiggin är bara sex år gammal när han först skeppas iväg för att genomgå en stenhård militär träning. Efter nästan hundra års krig mot en fientlig utomjordisk art har jorden satt sitt hopp till att skapa den perfekta generalen, någon som kan besegra fienden oavsett i hur stort underläge han befinner sig. Men trots att Ender är ett geni och briljerar i skolans stridsträning så är han bara ett barn, och han plågas av ensamhet, mobbare, saknaden av sin syster Valentine och rädslan att bli precis som sin sadistiske äldre bror Peter. 
   Har Ender det som krävs för att rädda jorden, eller är mänskligheten dömd till undergång?

Det här är alltså en av de mest omtalade science fiction-böckerna genom tiderna (märkligt att den inte blivit översatt tidigare). Frågan är, levde den upp till mina förväntningar?

Vi kan väl säga att den växte på mig. Jag började läsa som väldigt skeptisk över att ha en sexåring som berättare och dessutom en bok som handlar om krig. Jag misstänkte att fienden skulle porträtteras som ensidigt mörk och ond, speciellt eftersom de inte ens var människor, och att Ender själv skulle spatsera runt och vara ett perfekt litet underbarn. Men ju längre jag läste, desto mer tyckte jag om Ender. Det var lite märkligt att läsa ur ett barns synvinkel, men han kändes aldrig riktigt som ett barn (det är ett ämne jag tänker prata mer om längre ner) så det var aldrig ett problem. Ender var extremt smart och taktisk och modig och ja, ganska perfekt, men det var inte det som fick mig att gilla honom (för vem gillar en helt perfekt karaktär?).
 
Han var också väldigt omtänksam och empatisk. Han ville verkligen, verkligen inte skada andra, inte ens utomjordingar. Det var de som fick mig att uppskatta honom så mycket. I en bok som handlar om krig och krigshjältar så lyckas Card visa att krig i sig inte är någonting glamoröst och att det egentligen inte finns några vinnare. Det är något som jag saknat i i stort sett alla böcker och filmer som rör krig: även om båda sidorna målas upp med både onda och goda drag så blir huvudpersonerna ändå alltid glada över att döda sina fiender. Ender var inte sån, han led av att behöva lära sig kriga, och tack gode gud för det för det besparade mig en hjärnblödning. Hans inre strider och tecknen på att fortfarande var ett barn rev ner lite av den där perfekta fasaden och gjorde honom mycket mer sympatisk. Vid ett par tillfällen i boken vill jag bara ge honom en stor kram för att det var så synd om honom.

Det här var en smart bok. Den grundlurade mig. Det var en händelse i slutet som bokstavligt talat fick mig att bara sitta och stirra på sidan i flera minuter. Så här i efterhand ser jag att jag borde ha tytt ledtrådarna och sett vad som var på väg att hända, men Card var väldigt duktig på att distrahera mig. Att följa Enders liv och utmaningar under flera år fick mig att helt missa alla tecken, och så gott som alla obesvarade frågor jag hade fick svar när jag kom till den där chockerande sidan. Den lurade mig också gällande Peter, Enders bror. Trots att det nämndes att han var en sadist så lyckades han ändå leta sig in under huden på mig. Jag visste aldrig vad jag skulle tro om honom, visste inte om han bara försökte manipulera de andra karaktärerna eller om han faktiskt försökte bättra sig.

När vi ändå är inne på Peter så kan vi väl diskutera det enda som jag hade lite svårt för med den här boken. Hur fasen kunde inte bara Ender utan dessutom båda hans syskon bara råka vara genialiska små underbarn? Jag köper det inte. Jag vill ha en vettig anledning annat än deras föräldrar bara råkade ha en talang för att föda genier. De låg minst på Einstein-nivå alla tre! Det fanns bokstavligt talat inte en enda knipa som Ender inte kunde ta sig ur! De kändes aldrig som barn, inte ens i början när Ender bara var sex år gammal. Redan då analyserade han allting och hittade lösningar på allt.

Slut på mega-recensionen. Boken får en stark fyra utav fem i betyg och jag hoppas att också uppföljarna översätts. 


Ni har väl inte missat att filmen dessutom snart är här? Bäst att passa på att läsa boken innan det blir biopremiär!

2 kommentarer:

  1. Den har översatts tidigare, men var länge sen så de ger ut den igen för gamla versionen säljs inte längre! ;)

    ÄÄälskar den boken ^^

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hade jag helt missat, om jag vetat det skulle jag definitivt ha läst den tidigare ;) Hoppas bara att de översätter resten av serien också :)

      Radera