tisdag 6 augusti 2013

Girl learns magic

Första delen
Förra delen

Kapitel fem i Girl-serien. Jasmine återförenas med sin mamma, en scen som jag slet hårt och länge med (jag fick till och med min egen mamma att läsa den för att se om mamman beter sig vettigt). Jag ville undvika den typiska klyschan man ofta ser i paranormal-böcker där huvudpersonen ljuger om och döljer allt för sin familj för att "skydda" dem, och bestämda mig därför för att bygga lite djupare på Jasmines relation med hennes mamma.

Ni får bara en bild den här gången, lite av ett experiment. Det är första gången jag ger mig på att måla i perspektiv så den ser lite udda ut.

Kapitel 5

”Jasmine?”
   En flämtning snarare än en riktig fråga. Jag kan se hennes händer darra.
   Leendet gör ont i mitt ansikte. ”Hej mamma.”
   Hon ger ifrån sig någonting mitt i mellan ett skrik och en snyftning och kastar sig framåt som en tornado, omfamnar mig och plötsligt sitter jag fast. Jag hoppar till och ryggar automatiskt bakåt, men hennes armar håller mig i ett stenhårt grepp. Stelt godtar jag kramen och lägger lite tafatt armarna kring min mamma medan hon snyftar in i mitt hår. ”Mamma?” viskar jag. ”Det är okej. Jag…”
   Hon hejdar sig mitt i gråten, lägger händerna på mina axlar och knuffar undan mig på en armlängds avstånd. Nervöst studerar hon mitt ansikte på jakt efter skador, och ser ut som om någon dängt till henne i huvudet med ett basebollträ när hon upptäcker mina nya ögon. Jag ser noga till att inte öppna munnen så mycket att hörntänderna syns.
    ”Dina ögon”, andas hon, lyfter ena handen och snuddar med mjukt med fingrarna precis under mitt vänstra öga. Det rycker till lite i min kind, men jag står kvar, stilla och stadigt. ”Vad har hänt med dina ögon?”
   Jag backar ett steg och griper tag om hennes handleder, förstår chocken i hennes ansikte eftersom jag själv kände den för inte alls länge sedan. Första gången jag klev in i killarnas badrum och såg mitt ansikte i spegeln höll jag på att kollapsa vid anblicken av mig själv. Irisarna lyste som silver, fick på något sätt ögonen att se större ut och gav hela mig, täckt i blod som jag var, att likna någon sorts poltergeist. Nu är jag väldigt glad att jag hunnit fixa till håret och tagit på mig rena kläder. Det finns ingen mening att chocka min stackars mamma mer än jag redan lyckats med.
   ”Det är komplicerat”, säger jag lågt, fortfarande med hennes handleder i ett fast grepp. ”Orkar du lyssna?”
    Hon stirrar på mig, ögonen vidöppna och näsborrarna fladdrande. Försiktigt lirkar hon sig loss från mina händer och känner med fingertopparna över mitt ansikte och min hals. ”Peter sa att du var skadad”, viskar hon, ”att du var helt täckt i blod och inte rörde dig. Att du… att han trodde att du kanske var d-död.” Hennes röst bryts lite på det sista ordet och tårar fyller ögonen. Händerna letar inte längre efter skador utan kramar om mig istället.
   Peter, vår medelålders, tunnhåriga granne som jag alltid hälsar på i trappan men aldrig haft ett samtal med. Det var alltså han som lämnat in vittnesmålet och den vaga beskrivningen av killarna till polisen. Jag hade inte kommit mig för att fråga dem hur det kom sig att polisen kände till dem, men det här verkar vettigt. Vi förde ju trots allt ett väldigt liv, med rop på hjälp och vrålande monster och inslagna dörrar och allt det där. Klart att någon hörde. På något sätt känner jag mig rörd av att han vågade ge sig av ut i korridoren och kom tillräckligt nära killarna för att kunna ge en någorlunda tillförlitlig beskrivning på hur de ser ut. De var ju trots allt blodiga, beväpnade med svärd och bar på en livlös tjej som nyss skrikit på hjälp. Jag kan inte tänka mig att många hade vågat gör något annat än att glutta ut genom kikhålet i dörren, för rädda för att råka illa ut. Jag kramar leende om min mammas händer och drar sedan ner dem från mitt ansikte.
   ”Du behöver inte vara orolig”, försäkrar jag. ”Det är ingen fara med mig. Jag lovar.” Jag försöker mig på ett övertygande leende.
   Min stackars mamma ser äntligen ut att ha samlat sig en aning. Men det är med darriga händer hon torkar bort tårarna och en glansig blick som iakttar mig. ”Vad hände? Vad gjorde de med dig?” Hennes ögon hårdnar, utplånar omedelbart den gråtmilda kvinnan därunder. ”Om de rörde dig ska jag…”
   ”Mamma, mamma!” utbrister jag, griper tag i hennes axlar och känner för att skaka om henne, som en lugnande polis i en dålig film skulle göra med ett hysteriskt vittne. Tyvärr får jag känslan av att det inte skulle fungera tillnärmelsevis lika bra i verkligheten. ”De räddade mig”, viskar jag, ”de räddade mitt liv.”
   Jag försöker förklara, jag försöker verkligen. Jag berättar om taket, hur jag hörde skrik, hur jag flydde och om vad vi mötte när jag blivit omringad. Det är här någonstans som jag förstår att jag börjar förlora henne. Ögonbrynen dras ihop, blicken blir mörk och munnen smal, och då har jag inte ens nämnt v-ordet än. Hon tror mig inte, men hon står tyst och låter mig berätta. Jag fuktar nervöst läpparna när jag fortsätter till händelserna i lägenheten, till hur jag gömde mig i mitt rum och försökte fly genom fönstret. Baserat på hur ögonen genast vidgas gissar jag att hon tror på den delen. Det förvånar mig att hon har så lätt för att köpa att jag, hennes relativt stillasittande, lugna dotter, skulle få för sig att klättra ut genom ett fönster på tionde våningen. Kanske är det minnet av det vidöppna fönstret från kvällen jag försvann som övertygar henne. Men att jag sedan blev attackerad och nästan dödad av ett monster som klättrade in genom tidigare nämnda fönster? Det tror hon inte på.
   ”Jasmine”, säger hon sakta, ”Vad gjorde de med dig?”
   Jag sjunker ihop där jag står framför henne. Hon sa det inte på ett besviket sätt, som om jag ljugit rakt upp och ner för henne, snarare sorgset och besegrat. Hon tror att vad de än gjorde med mig så var det tillräckligt hemskt för att jag hellre skulle dikta ihop någon otrolig, sanslös berättelse än att säga sanningen.
   Hjälp mig.
   Dörren till mitt rum öppnas och mamma fryser till is framför mig. Jag vet inte om jag ska bli lättade eller förskräckt när Kevin kommer in i köket, samlad och lugn, beredd att besvara mitt tysta nödrop. Strax bakom honom smyger Jasper fram med en blandning av nyfikenhet och skräck i ansiktet och händerna nervöst vilande bakom ryggen. Mamma stirrar på de båda som om de varit utklädda till älvor och utropat ”bus eller godis!”. Jag slås av den galna tanken att det måste vara ungefär såhär det här att introducera sin pojkvän för familjen för första gången, med misstänksamma föräldrar och tafatthet och pinsamma tystnader hopslingrade till en enda obekväm röra. Tanken försvinner genast när mamma kliver upp framför mig och morrar ilsket.
   ”Kom inte nära”, väser hon, så hotfull att jag själv blir rädd att stå nära henne.
   Jasper tar genast ett steg tillbaka, händerna avvärjande höjda framför sig, men Kevin står kvar och iakttar den hotfulla modern med sitt lugna ansikte. Jag undrar om han får samma känsla av att stå framför en ilsken björnmamma som Jasper verkar ha. Men nej, han kan höra allt hon tänker. För honom måste det vara som att stå framför en rasande tyrannosaurus rex.
   ”Hej Mia”, säger han mjukt, och jag kan inte annat än imponeras av hur lugn han lyckas hålla sig.
   Ut härifrån”, morrar min mamma, och stärker intrycket av mordisk dinosaurie. ”Och tro inte att ni kommer undan med det här. Jag ska se till att polisen…”
   ”Mamma!” utbrister jag, lägger händerna på hennes arm och försöker knuffa henne åt sidan. Under andra omständigheter skulle jag inte ha haft en chans. Hon är en och en halv decimeter längre än mig, kraftigt byggd och hög på adrenalin och försvarsinstinkter. Men nu pumpas vampyrgift runt i mina ådror och när jag knuffar till henne snubblar hon undan. ”Sluta! ” Hon vinglar undan med något chockat och sårat i ansiktet, men jag tvingar mig själv att inte ge efter. ”Du måste lyssna”, trugar jag, med händerna vilandes mot hennes armar för att hon inte ska få för sig att gå till anfall mot Jasper och Kevin. ”Du måste lita på mig.”
   Ett ögonblick av iskall tystnad passerar, och under det där enda ögonblicket kan jag känna närvaron från alla i köket. Mammas bultande puls under mina fingrar, de långsamma spända andetagen från killarna, mitt eget rusande hjärta. Bara en närvaro är mänsklig. Sedan ruskar hon långsamt på huvudet.
   ”Det här är inte verkligt, Jas, du måste förstå det. De har lurat dig.”
   En plötslig rusning av känslor får mitt ansikte att hetta, mina händer att krama hårdare om hennes armar. Hur kan hon inte tro mig? Jag har aldrig ljugit för henne; jag har aldrig smugit ut på nätterna eller stulit eller tagit droger, aldrig brutit hennes förtroende. Hur kan hon, efter all den här tiden, inte tro mig? Och jag vill bita och riva, slita och förstöra, visa vad som händer när man inte lyssnar, vill ha blod…
   ”Jasmine”, avbryter Kevin med varnande röst. ”Kontroll.” Jag kastas in i verkligheten igen och märker hur hårt mina fingrar griper, hur min mun har öppnats bara en aning och hur kroppen pulserar av adrenalin. Snabbt stänger jag munnen, hör tänderna smälla besviket mot varandra.
   ”Du talar inte med henne”, väser mamma, omedveten om min inre strid.
   ”Tänk på en siffra”, säger Jasper plötsligt, och alla i rummet hejdar sig ögonblickligen och stirrar på honom. Kevin är den första som vänder bort blicken, med ett litet leende lekande över läpparna.
   Dra åt helvete är inte en siffra”, säger han retsamt, ”och inte blå heller.”  
   Mamma glor på honom en sekund och sneglar sedan åt mitt håll. När hennes blick faller på mig skyndar jag mig att dölja mitt roade leende och försöker se allvarlig ut.
   ”Du borde lyssna på honom”, säger jag försiktigt, ”om du inte tror på mina ord så kanske du tror på hans bevis.”
   Kevin gräver fram saker ur min mammas minne som jag inte hade en aning om, sådant hon inte berättat för någon. Det gör ont att se hennes förintade ansiktsuttryck när han för de gamla, bortglömda delarna av hennes liv till ljuset, men jag ser också att hon börjar förstå, hur hon studerar mitt ansikte med en ny intensitet. Jag vrider lite på mig, men behåller ögonkontakten, medveten om vad det är som händer. Min mamma försöker se att hennes dotter inte längre är mänsklig. De silvriga irisarna skrämmer henne, tänderna får henne att dra skarpt efter andan. När Jasper kliver in och förklarar hela situationen gällande min blodtörst fylls hennes ögon med tårar.
    ”Det måste finnas någonting – vad som helst…” Hon hejdar sig, blinkar bort tårarna. ”En läkare! Du måste till ett sjukhus! De kanske kan bota…”
   ”Bota!” utbrister Jasper. ”Det här är ingen sjukdom, det är ett permanent tillstånd. Jasmine är ingen människa längre.”
   ”Men de kanske kan…” viskar min mamma, men hoppet har dött bort i hennes röst.
   ”Mamma”, säger jag försiktigt och trycker hennes hand med min. ”Det är okej.” Jag ler uppmuntrande och trycker hennes hand hårdare. ”Jag lovar.”
   ”Men du är… du är inte människa längre.” Hon ruskar på huvudet med tårar i ögonen och kramar min hand så hårt att fingrarna domnar. Orden gör ont först, får mitt hjärta att dra ihop sig, men när jag känner hennes hand i min förstår jag att det inte är hos henne problemet ligger. Hon är förtvivlad för min skull, inte för sin egen. Hon är rädd att jag ska bli förkrossad över att ha förlorat min mänsklighet.
   ”Jag är fortfarande jag”, bedyrar jag, nu med tårar i ögonen. Bakom mig skymtar jag Jasper och Kevin, både synbart besvärade av hela situationen. Det är okej, ni kan gå. Kevin griper tag i den yngre killens hand och drar honom tyst med sig ut ur köket. ”Jag kommer att åldras, jag brinner inte i solen, jag dricker inte blod. Jag kan inte dricka blod. Jag är bara… annorlunda. Och jag har inget problem med det.”
   Hon tittar upp, möter min blick och ser ut att stirra enda in i min själ när hon letar efter spår av tveksamhet. Jag ler tröstande och hon lägger sin fria hand mot min kind. ”Är du säker?”
   Ett skratt undslipper mig och min mammas ansiktsutryck mjuknar. ”Jag kan klättra på väggar och är starkare än alla andra i hela skolan. Jag tror att jag kan hantera det.” Först när orden lämnat min mun slår det mig: jag har verkligen inget problem med den här situationen. Jag har väntat på den här chansen hela mitt liv, på magin och mystiken som skapar äventyren jag alltid drömt om.
   ”Jag antar att om någon kan se det positiva i den här situationen så är det du.” Mamma krånglar loss sin hand från min och slår armarna om mig igen, mer avslappnat den här gången.
   ”Du behöver bara ge det en månad, så kan jag komma hem igen”, mumlar jag inifrån omfamningen, och känner till min förvåning hur hon stelnar runt mig.
   ”Inte en chans att jag släpper dig härifrån utan mig!”
   ”Vänta – va?” Jag vrider på mig, tvingar mig fri från hennes grepp. ”Vad pratar du om? Hörde du inte vad han sa? Det är livsfarligt att vara i närheten av mig!”
   ”Det bryr jag mig inte om.” Hon skjuter envist fram hakan. ”Du är min dotter och jag tänker inte släppa dig utom synhåll, inte efter det här.”
   Jag står som handfallen ett ögonblick, försöker komma på hur jag ska handskas med den här situationen. Hur ska jag kunna övertala henne om hon inte bryr sig om sin egen säkerhet? Det slår mig att det kanske inte behöver vara så svårt.
   ”Du hörde vad han sa”, upprepar jag. ”Det handlar inte bara om den som blir biten. En enda droppe mänskligt blod och jag är… borta. Och jag har känt blodtörsten. Det är inget jag kan kontrollera, och det är inget du skulle kunna försvara dig mot.” Jag backar undan från henne, försöker att inte låtsas om den sårade blicken i hennes ögon. ”Det finns ingen annan lösning.”
   Vid de orden hårdnar hennes blick. ”Våga inte hålla dig undan så länge. Om jag inte kan komma med dig och du inte kan komma hit får du mejla, eller skicka hit killarna med brev.”
   Det verkar inte mer än rätt. Jag ler och lovar att höra av mig med jämna mellanrum, bara för att visa att jag fortfarande lever och andas.
   Trots att situationen är under kontroll igen och hon har förstått att jag är utom fara så låter mamma mig inte komma ur synhåll. Hon håller sig som klistrad vi mig när jag hämtar väskan i mitt rum – nu extra tung och med datorn liggande överst – och ser ut att vara på väg att brista ut i gråt när jag och killarna tar sikte på dörren.
   ”Jag förmodar att vi inte behöver säga hur viktigt det är att du inte berättar om detta för någon?”
   Kevin har stannat lutad mot dörrkarmen och iakttar nu min mamma vaksamt, som om han väntar sig att frågan ska få hennes ondskefulla plan att sätta dit honom och de andra att omedelbart avslöjas. Hon stirrar tillbaka, och jag kan inte annat än imponeras av hur väl hon hanterar hans självlysande blick. Själv får jag fortfarande rysningar varje gång någon av dem tittar på mig.
   ”Ni litar inte på mänskligheten, eller hur?” säger hon mjukt. ”Har ni någonsin funderat på att inte hålla er i skuggorna? Folk kan vara mer accepterande än vad ni tror.”
   Jasper stelnar till vid hennes ord och Kevin bryter ögonkontakten. Båda killarna ser extremt obekväma ut.
   ”Det handlar inte bara om accepterande”, säger Kevin sakta, med blicken fäst i golvet. ”Det finns fler anledningar till att ingen någonsin kan veta om att vi existerar.” Med det kniper han ihop läpparna och ser inte ut som om han planerar att säga någonting mer. Mamma sneglar på mig och jag rycker på axlarna; vad det än är killarna döljer för henne så har de inte avslöjat något om det för mig heller.
   Ytterligare några sekunder passerar innan hon bryter tystnaden. ”Jag ska inte berätta för någon.” Båda killarna tittar upp med lättade ansiktsuttryck, men mamma utnyttjar genast deras ögonblick av svaghet och spänner blicken i dem. ”Men om ni låter någonting hända min dotter ska jag personligen slita er i stycken och överlämna er till vilka det än är ni så gärna vill hålla er undan från.”
   Jasper tar genast ett steg bakåt med förskräckt uppspärrade ögon, men Kevin ler vid de hotfulla orden. ”Jag lovar att vi ska ta hand om henne.” Han ler lite retsamt mot mig och jag himlar med ögonen.
   Innan vi lämnar lägenheten lägger jag tveksamt armarna om min mamma, som genast besvarar kramen genom att dra mig så tätt intill sig att jag tappar andan. Jag vrider lite på mig och hon lättar på greppet, men släpper inte förrän efter flera sekunder. ”Var försiktig”, viskar hon lågt, stryker undan håret ur mitt ansikte på ett sätt som hon inte gjort på många år och möter min blick med glansiga ögon.
   ”Jag lovar”, viskar jag tillbaka och lägger mina händer över hennes. Så ler jag och försöker hålla tårarna tillbaka. ”Ses om en månad.”
   När jag lämnar trapphuset med väskan slängd över ena axeln känner jag hennes blick bränna i ryggen.
  
Väl uppe på taket börjar blodförlusten ge sig till känna igen. Jag rättar till väskan över axeln med armar som känns en aning darriga. Framme vid brandtrappan kan jag se Kevin försvinna över kanten, ner mot den gamla välkända gränden där de parkerat sina motorcyklar. Jasper väntar på mig precis utanför dörren, trampande från fot till fot på ett sätt som verkar nästan lite nervöst. Han märker hur jag stretar med väskan och sträcker sig efter den.
   ”Det är okej.” Jag tar ett steg åt sidan och kramar om axelbandet. ”Den är inte så tung.”
   Han drar hastigt till sig handen och börjar tveksamt gå efter Kevin mot brandtrappan. Jag följer efter så snabbt jag kan på dallriga ben, men hejdar mig på kanten. En plötslig flashback från den där kvällen överväldigar mig; vindan som blåser håret ur ansiktet, den svindlande känslan när marken tycks rusa uppåt. Kevin är redan halvvägs ner, kanande nerför väggen som spindelmannen. Jag drar mig undan och andas djupt för att förbereda mig inför klättringen neråt.
   Jasper lägger handen på min axel och får mig att hoppa till. Han drar den genast till sig igen med ett generat uttryck i ansiktet.
   ”Du vet, du behöver inte vara så envis”, säger han försiktig. ”Jag kan hjälpa dig ner.” Han ser mitt höjda ögonbryn och skyndar sig att tillägga: ”Inte för att du är svag eller så.” Mina ögonbryn måste vara uppe vid hårfästet vid det här laget, för han sväljer nervöst. ”Du har ju förlorat en hel massa blod.”
   Jag kastar en blick ut över staden och hör honom ljudligt pusta ut när jag bryter ögonkontakten. Stadssilhutten ser annorlunda ut dagtid, risigare, liksom. Husen är gråare och klumpigare, gatorna skräpigare och bilarna avgassprutande monster istället för söta, vandrande ljus i mörkret. Jag tvingar mig själv att erkänna att trappan ner är väldigt, väldigt lång och väskan över mina axlar är väldigt, väldigt tung. Det var knappt att jag lyckades ta mig upp tidigare och nu känns vägen ner som en omöjlig sträcka. Jag sneglar på Jasper.
   ”Är du säker på att det inte är något problem?” frågar jag, och hans ansikte lyser synbart upp.
   ”Självklart inte! Det går mycket snabbare så här ändå. Kom igen, jag bär dig.”
   Han vänder sig med ryggen mot mig och jag lägger försiktigt armarna kring hans hals och hoppar klumpigt upp på hans rygg. Innan jag hinner glida tillbaka ner på taket fångar han upp mina ben och rättar till mig så att jag inte ställer till hans balans för mycket. Väskan stretar fortfarande över mina axlar, men jag känner mig redan betydligt mindre utmattad. Inte för att det betyder att jag känner mig bekväm; jag är glad att han inte kan se mitt ansikte, för det måste vara alldeles rött.
   Jasper tar inte trappan. När han smidigt svingar sig över kanten och klättrar neråt på samma sätt som Kevin kan jag inte annat än att dra efter andan och begrava ansiktet i hans jacka.
   ”Ähum, kan du kanske…” Jasper hostar till och jag förstår att jag har kramat så hårt kring hans hals och midja att han fått mindre andnöd.
   ”Förlåt”, viskar jag och lättar på greppet. Inte alltför mycket, dock. Jag har fortfarande tio våningar fritt fall bakom mig och planerar inte att tappa taget om mitt ankare. Han andas lättat in och börjar backa neråt, långsamt, stabilt och försiktigt.
   ”Så”, säger han sakta, förmodligen bara för att distrahera mig från höjden, ”vore det väldigt okänsligt av mig att fråga om din pappa?”
   Jag kikar upp från hans jacka och ser inget annat är fladdrande svart hår och skrovlig tegelvägg. Med ögonen fortfarande öppna men blicken stadigt riktad bort från marken funderar jag över hans fråga.
   ”Han dog innan jag föddes”, säger jag till slut. ”Åkte ut för att hälsa på någon, kom inte tillbaka. Det dröjde tre dagar innan polisen hittade hans bil nerkörd i en å. Vid det laget var han såklart död.” Rösten är helt tömd på känsla, men jag märker att mina händer kramar lite hårdare om Jaspers jacka.
   ”Jag är ledsen.”
   ”Var inte det”, säger jag mjukt. ”Jag träffade honom aldrig, så det känns egentligen inte som om det är något som saknas. Men… jag tror att mamma lider mer av det hon låtsas om.”
   ”Var det därför det var så viktigt för dig att berätta för henne?”
   ”Jag kunde inte låta hennes gå ovetandes, tro att jag kanske var död men inte veta säkert. Inte igen.” Min röst är en låg viskning, men han tycks inte ha några problem med att höra vad jag säger.
   ”Jas…” Jag darrar till på hans rygg och han hejdar sig. ”Vad är det? Är du okej?”
   ”Det är inget, bara det att ingen har kallat mig det förut”, säger jag urskuldande.
   ”Åh. Jag kan låta bli, om du vill.”
   ”Nej nej!” hasplar jag snabbt ur mig. ”Det är okej. Lite ovant, bara.”
   En kort stund hörs bara ljudet av tegeldamm som singlar ner under Jaspers smidiga händer och fötter. Kevin måste ha klättrat färdigt vid det här laget.
   ”Kommer du ihåg läraren jag nämnde igår?” frågar han plötsligt, och jag kan höra något darra i hans röst, som om han inte alls planerat att säga det där. Jag nickar med hakan mot hans axlar. ”Hon var som… som en mamma för oss.” Han pratar så tyst att jag knappt kan höra honom under den brusande, levande staden. ”Inte biologiskt såklart, eftersom ingen av oss faktiskt är släkt, men hon hjälpte oss igenom en del riktigt tunga saker.”
   Han tystnar och verkar inte veta om han ska fortsätta berätta eller lämna historien där.
   ”Vore det väldigt okänsligt av mig”, säger jag försiktigt, ”att fråga om henne?”
   Han skrattar till; axlarna vibrerar under mina armar. ”Kanske lite”, erkänner han, och jag nickar igen och försöker dölja den besvikna minen i mitt ansikte.

Killarna får det att se så lätt ut att klättra på väggar, som om det inte vore svårare än att gå på ett plant golv. Det är knepigare för mig, inte bara för att det är helt nytt utan också för att ingen av mina lärare verkar veta exakt hur de ska lära ut.
   ”Det går liksom inte att förklara”, sa Kevin och viftade lite veligt med armarna, ”man bara gör det.”
   ”Om jag slänger ut dig genom ett fönster på högsta våningen fattar du nog hur det går till”, sa Ash, och efter det höll jag mig på avstånd från honom gällande träningsfrågor.
   ”Vadå?” sa Sammy förbluffat. ”Kunde du inte det direkt?”
   ”Det är som att gå eller cykla. Skitsvårt i början, men när man väl lyckats greppa det känns det så naturligt att man inte har en aning om vad man faktiskt gör”, sa Jasper.
   Alltså, inte mycket hjälp från det hållet.
   Det har gått tre dagar sedan jag vaknade upp på den knöliga soffan i ett rum jag aldrig tidigare sett, och jag känner mig mer eller mindre återställd. Trots att Sammys helande inte är på den nivån att det kan framställa blod ur tomma intet för att fixa min blodförlust klarade min kropp av problemet ganska bra på egen hand genom att helt enkelt läka mycket snabbare än vad någon människa borde klara av. Med ny styrka i både armar och ben och flera dagars energi uppsamlad i musklerna tyckte jag att det var dags för mig att börja få lite kläm på hur det egentligen fungerar att vara ett halvblod, med väggklättrandet som prio ett på min lista. Tyvärr är det inte alls lika lätt som det ser ut.
   ”Och det var ingen av er”, säger jag olyckligt, med huvudet bakåtlutat och blicken riktad upp mot taket, ”som någonsin tänkte tanken att ta reda på hur det här faktiskt fungerar?”
   ”Jag försökte faktiskt”, försvarar sig Jasper. ”Jag tog hudprover från både händer och fötter, tittade i mikroskop, testade om vi blivit magnetiska på något vis, om det fanns någon form av klister i huden…” Han rycker på axlarna. ”Ingenting. Vi har inte ens några häftlameller som geckoödlor, och även om vi hade det så skulle de väl knappast fungera genom handskar och skor. Den enda lösningen jag kan komma på är att det är… magi.”
   ”Vad är häfmameller?” frågar en röst ovanifrån oss. Jag vrider bort blicken från Jasper och tillbaka mot taket.
   Sammy sitter högt däruppe med ryggen mot väggen och håret precis snuddande vid takpanelen, benen böjda under sig och händerna tryckta mot väggen bredvid höfterna. Trots att han befinner sig nästan tio meter upp kan jag tydligt se den glittrande nyfikenheten i hans ögon.
   ”Typ som sugkoppar”, säger jag upp mot honom. ”De gör att de kan klättra på helt vertikala ytor.”
   ”Mer som små, små hår”, rättar Jasper. ”De skapar van der Waals bindningar mellan geckons fötter och ytan som den klättrar på.”
   ”Samma bindningar som binder ihop atomerna i vissa molekyler”, tillägger jag, och ser plötsligt i ögonvrån att Jasper stirrar på mig. ”Vad?”
   Han tittar snabbt bort. ”Brukade du ha en ödla hemma?” frågar han hastigt, med blicken stadigt fäst på den yngre killen uppe vid taket.
   Jag fnyser. ”Nä, mamma påstår att jag inte skulle ha tid med ett husdjur. Men jag läser kemi och fick van der Waals bindningar inbankade i skallen under flera veckor, tillsammans med vätebindningar, dipol-dipolbindningar, jonbindningar…” Jag himlar med ögonen och ler mot honom. ”Men jag visste faktiskt inte att de kunde fungera som sugkoppar.”
   Jasper tittar inte mot taket längre utan ler så stort mot mig att de spetsiga hörntänderna syns tydligt. ”Åh, det är faktiskt riktigt intressant, de…”
   ”Huh”, kommer rösten från taket igen. ”Det där är ju väldigt roligt och så där, men mina armar börjar somna här uppe!” Han behöver inte ropa, med tanke på extra känsliga sinnen och allt sådant där, men gör det ändå. Jasper blänger på honom.
   ”Du frågade”, gruffar han, armarna i kors över bröstkorgen och ögonbrynen irriterat hopdragna.
   ”Tja, jag frågar inte nu, gör jag?” Sammy flinar och sträcker på sig, bara för att smälla bakhuvudet i taket. ”Aj!”
   ”Okej.” Jag lägger en hand mot väggen och lutar huvudet bakåt igen. ”Nytt försök.”
   ”Det kommer att gå bra”, säger Jasper tröstande, och Sammy tjoar glatt in med sina egna uppmuntrande rop ovanifrån oss.
   När det visade sig att jag inte bara kunde sätta händer och fötter mot närmsta vägg och klättra upp som en spindel kom Jasper med förslaget att ta det säkra före det osäkra och placera ut deras träningsmattor på golvet nedanför väggen. De är tillräckligt tjocka för att mina fötter ska sjunka ner en bit i dem, men om jag faktiskt tappar greppet tio meter upp i luften kommer det att göra ont.
   Inte för att jag kommer att falla om jag inte faktiskt kommer upp.
   Jag trycker handflatan hårdare mot väggen och drar sedan bort den igen, utan att känna något motstånd. Frustrerat gör jag om det, med båda händerna den här gången, men den släta, svala ytan vägrar fastna mot huden.
   ”Försök visualisera att det finns något på dina händer som får dem att fastna”, föreslår Jasper, och jag sneglar på honom.
   ”Är det så du gör?”
   ”Njae.” Han lägger generat ena handen mot nacken och tar ett steg bort från mig. ”Jag tänker inte på det, men det kan ha varit så det fungerade i början. Inte för att jag minns det, jag var så liten då.”
   ”Föreställ dig att du är en spindel!” ropar Sammy glatt. ”Eller en fluga.”
   ”För det kommer ju att fungera”, muttrar jag surt, men sluter ändå ögonen och försöker visualisera fram någon form av bild av mig själv, klättrandes uppåt som en geckoödla (för jag tänker inte föreställa mig själv som en fluga). Det måste finnas någon form av kontakt mellan mig och ytan, oavsett om det är magi, som Jasper föreslog, eller något helt annat. Men händerna känns inte annorlunda på något sätt, bara en aning varma från min kokande frustration.
   Tänk dig att det är som klister, försöker jag övertala mig själv, eller som rep som binder ihop dig med väggen. Jag fokuserar på fingrarna och börjar förnimma en svag pirrande känsla längst ut i topparna. Sakta drar jag till mig högra handen, fortfarande utan något motstånd, men det är något som känns annorlunda, som om jag fortfarande kan känna väggen under huden trots att jag inte längre rör vid den. Jag sträcker mig uppåt, lägger handflatan mot den svala ytan ett par decimeter ovanför mitt huvud och sträcker mig sedan ännu högre upp med den andra handen. Det tar emot, jag når inte längre, men när jag pressar mig själv uppåt märker jag att musklerna i högerarmen spänns, som om jag hängt i en repstege och försökt dra mig upp med ren armstyrka. Med handflatan fortfarande plant tryckt mot väggen spänner jag musklerna och drar mig uppåt. Fötterna lättar från golvet.
   Oh gud, fötterna lättar från golvet.
   Jag öppnar ögonen och lyckas, trots att ansiktet är tryckt mot väggen, vrida på huvudet och tittar ner. Tårna är knappt ens en centimeter från mattan och armarna darrar av ansträngningen, men jag hänger från väggen med hjälp av inget annat än mina bara handflator.
   ”Jasper”, andas jag, ”det fungerar!
   Han är genast där och står beredd precis bakom mig, händerna utsträckta ifall jag skulle tappa fokus. Bara av att prata med honom kan jag känna den pirrande förnimmelsen i fingrarna försvinna en aning.
   ”Använd fötterna också!” säger han när han lägger märke till mina darrande armar. ”Om du klättrar med bara armarna blir det väldigt tungt.”
   Plötsligt blir det mycket svårare och mycket lättare på samma gång. Med vikten fördelad mellan händer och fötter känns det mer som om jag står på en repstege istället för som om jag hänger från den, men hjärnan blir alldeles snurrig när jag försöker fokusera på så mycket samtidigt. Jag blundar igen, klättrar högre upp och börjar få lite grepp om hur jag ska bära mig åt. Det är fortfarande inget som tar emot när jag lyfter vare sig händer eller fötter från väggen, inget osynligt klister och inga sugkoppar, och när jag lägger tillbaka dem mot ytan känns det inte som om hela min vikt ligger på dem. Snarare så känns det mer i armar och ben.
   ”Kom igen!” ropar Sammy uppmuntrande. ”Du är nästan uppe!”
   Nästan uppe? Jag öppnar ögonen och tittar ner, bara för att genast tappa fokus när jag ser den långa sträckan till golvet och Jasper som står med huvudet bakåtlutat och riktar ett stort leende upp mot mig. Den knappt förnimbara känslan som pirrat i fingrar och tår försvinner ögonblickligen och jag glider neråt längs väggen. Panikslaget viftar jag med armarna, försöker gripa tag i något trots att ytan är helt slät. Handflatorna bränner när de skrapas upp och knäna böjs automatiskt så att jag trycks bortåt, ut i tomma luften.
   En sekunds fritt fall, en sekund när fingrarna fumlar i luften utan att hitta något att gripa tag i, en sekund med håret flygande i ansiktet och paniken sjungande i hjärnan. Sedan landar jag i Jaspers utsträckta armar och luften går ur mig med ett ouff.
   ”Huh”, säger Sammy och landar bredvid mig, smidigt och elegant. ”Du får nog träna lite på det där.”

Sammy fixar till mina uppskrapade händer och blåslagna knän och han och Jasper plåstrar tillsammans om min sårade stolthet. När hjärtat slår lite lugnare och mina händer inte darrar längre gör jag några nya försök, nu med Sammy klättrande precis bredvid mig ifall jag skulle falla igen. Inte för att han är till mycket hjälp; han pratar konstant på ett oerhört distraherande sätt som gör det väldigt svårt för mig att fokusera på klättringen. Men när det oundvikliga sker och jag tappar greppet igen fångar han mig lätt med ett grepp om ena handleden och svingar mig tillbaka till väggen. Trots att det var mer eller mindre hans fel att jag föll till att börja med så är jag ändå glad att han var där och fångade mig; hela fritt fall grejen är inte något jag känner för att uppleva igen någon gång snart.
   När jag börjar känna av den typiska utmattningen som följt sedan bettet, och Sammy tröttnat så på allting att jag misstänker att han snart kommer att bli tillräckligt distraherad för att låta mig falla på riktigt, bestämmer vi oss för att det räcker för idag.
   ”Härligt!” Sammy studsar ner från väggen, landar, rullar och kommer upp på fötter. Jag stirrar avundsjukt på honom. Mina landningar påminner mer om en stor sten nersläppt från en hög höjd. En väldigt hög höjd. ”Jasmine, vill du spela tv-spel?” Han riktar en så bedjande blick mot mig att jag blir tvungen att backa ett steg.
   ”Ehm, faktiskt så tror jag att jag måste vila lite”, säger jag. Sammy kanske är den av killarna som jag är som mest bekväm runt, men man kan bara spendera en viss mängd tid i närheten av någon som har så mycket energi innan det känns som att hjärnan håller på att smälta. ”Det här tog liksom musten ur mig.”
   ”Snälla?” Hans ögon växer till en nästan omänsklig storlek och för en sekund är jag nära att ge med mig, men så bryter Jaspers röst igenom förtrollningen.
   ”Hon lovade att hjälpa mig i garaget”, säger han, och jag ger honom en förvirrad blick innan jag snabbt bestämmer mig för att spela med.
   ”Precis.” Jag nickar ivrigt. ”Jag lovade.”
   Sammy plutar surt med läpparna och lägger armarna i kors. ”Fint. Gå och gör tråkiga saker bara medan jag gör något kul. Ensam.” Med det sätter han näsan i vädret och marscherar ut ur rummet på ett sätt som får honom att likna en förolämpad hundvalp. Jag följer honom med blicken.
   ”Brukar han göra så där?”
   ”Hela tiden.” Jasper kliar sig i nacken och sneglar på mig. ”Så, känner du för att faktiskt hänga med ut i garaget eller skulle du föredra att gömma dig någonstans tills han har glömt av alltihopa?”
   Jag tvekar. Jasper är visserligen ganska lätt att prata med, men situationer där jag försöker umgås på normalt vis med bara en annan person brukar oftast leda till alldeles för många pinsamma tystnader. Det är som om min egen blyghet smittar av sig på alla som kommer inom fem meters avstånd från mig. Men jag vill inte traska tillbaka in i bostadsdelen av lagerhuset och se Sams besvikna blick när jag sätter mig ner med en bok istället för att spela med honom heller, så jag rycker på axlarna och försöker se nonchalant ut.
   ”Visst, varför inte?”
   Jasper ler glatt, tänderna glimmande i solljuset som sipprar in genom de dammiga fönstren, och plötsligt är jag glad över beslutet.

”Det är en sak jag har fundera över.” Jag harklar mig i ett försök att få rösten att låta lite starkare, och Jasper tittar nyfiket upp från motorcykeln som han håller på att laga.
   ”Ja?”
   ”Har ni körkort till dem där?” Jag nickar mot motorcykeln, och för ett ögonblick rynkar han förvirrat på pannan. ”Inte för att ni inte kan köra dem eller så”, tillägger jag snabbt, ”men eftersom ni inte vill bli uppmärksammade så vore det ju inte så bra att bli stoppad av polisen och inte ha något körkort.” Jag tystnar och tänker efter en sekund. ”Är ens någon av er tillräckligt gammal för att köra?”
   Jasper skrattar till. ”Kevin blir arton i slutet av november, jag fyller nästa år, och Ash nästnästa, så nej. Men”, han ler som hastigast mot mig innan han börjar bända på någon mutter långt inne bakom framhjulet, ”efter vad polisen vet är vi alla tjugo år gamla, försedda med B-körkort, ensamboende och vanliga, hederliga skattebetalare.”
   Jag hejdar mig i mina funderingar kring den överraskande upptäckten att jag faktiskt är äldst i det här huset och stirrar på Jasper. ”Vadå efter vad polisen vet?”
   ”Polisen, staten, skatteverket, alla som av någon anledning skulle bry sig.” Han rycker på axlarna, uppmärksamheten fäst på någonting inuti motorcykeln som uppenbarligen är väldigt intressant. ”Dra i några trådar i deras fina små arkiv och så tror de precis vad vi vill att de ska tro.”
   ”Wow”, säger jag andlöst. ”Och du fixar det? Med den där… hackerkraften?”
   Han bryter uppmärksamheten från röran av kopplingar och plåt och flinar glatt. ”Precis. Jag kan föra över pengar varifrån jag vill, och skriva in i deras register att vi har betalat alla våra räkningar och skickat in våra obligationer och gått till våra jobb varje dag.” Han ser stolt ut, tills han upptäcker den konfunderade minen i mitt ansikte.
   ”Så”, säger jag sakta, noga med att tänka över all fakta jag precis fått, ”tekniskt sett så stjäl ni pengar?” Det förvånar mig att jag inte tänkt på det här förut. De är fyra tonåringar, utan föräldrar eller andra förmyndare, som bor i ett enormt lagerhus, välförsett med flashiga motorcyklar, ninjavapen, datorer och stora samlingar tv-spel och dvd:er. Det är inte som om pengarna till alla de där sakerna trillar ner från himlen, och även om de gjorde det så skulle de behöva någon form av identitet för att hålla sig flytande i samhället. Jag tvivlar på att elbolaget tar emot kontanter för alla de timmar Sammy tittar på skräckfilm på den där enorma storbildsteven.
   ”Öhm, ja, tekniskt sett.” Jasper tvekar. Skruvmejseln i hans hand är riktad mot mig, som om han har massor med saker att säga men inte riktigt vet om det vore så smart. ”Vi måste ju leva. Och det är inte som om jag rånar en massa människor så att de blir av med alla sina tillgångar.” Han ser förskräckt ut vid blotta tanken. ”Jag brukar se det som om vi är offentliganställda, och egentligen borde få betalt av regeringen för alla blodsugare och kriminella typer vi befriar dem från, men eftersom de inte får veta att vi existerar så får vi hjälpa oss själva.” Han tittar hoppfullt på mig och inväntar min reaktion.
   ”Det verkar vettigt. Så länge ingen tar skada av det så är det ganska coolt att ni kan göra mer eller mindre vad ni vill.” Jag ler och ser honom sucka lättat. ”Men har ni någonsin funderat på att be om hjälp?”
   Hans lättade uttryck byts ut mot en förvirrad min. ”Vadå be om hjälp? Med att betala räkningarna?”
   ”Inte bara ekonomiskt sätt”, säger jag. ”Det är ju tydligt att landet, och resten av världen, antar jag, har ett allvarligt vampyrproblem. Och det finns ingen, förutom ni, som faktiskt jobbar på att hålla nere antalet blodsugare.” Jag tittar på honom med ett höjt ögonbryn och han nickar medhållande. ”Så vad händer om ni dör?”
   Han hejdar sig i mekandet och tittar fundersamt på mig. Jag kan riktigt se kugghjulen snurra i huvudet på honom när han försöker lista ut vart jag försöker föra samtalet.
   ”Då finns det ingen som gör det som ni gör längre, och eftersom ni inte har berättat för någon skulle det inte finnas någon som kan ta vid efter er. Antalet offer, i den här staden i alla fall, skulle öka dramatiskt.” Jag tystnar och tittar på honom, hoppas att han inte kommer att ta illa vid sig när jag ger mitt förslag. ”Så ni skulle kunna be om hjälp, berätta för någon vad ni är och vad ni gör. Alla skulle ju inte behöva veta, men ni skulle ju kunna leta upp någon förstående politiker och så skulle han eller hon kunna sätta ihop en hemlig polisstyrka som hjälper er, inte bara här utan i resten av landet också, kanske till och med hela världen. Ni skulle kunna vara ledarna för ett hemligt, världsomspännande nätverk av vampyrslaktare.”
   Han sitter tyst, väger sin skruvmejsel i handen och vägrar att titta på mig. ”Och du tror att de faktiskt skulle acceptera oss, bara sådär, när vi inte bara har stulit från statskassan utan dessutom är omänskliga?”
   ”Men det är just det”, envisas jag. ”Ni, vi, är inte omänskliga. Vi kan fortfarande känna och tänka och tycka, och även om alla inte skulle förstå det, så tror jag att tillräckligt många skulle fatta för att vi inte skulle hamna på ett dissektionsbord. Och med allt gott ni har gjort för mänsklighet så skulle nog många vara tacksamma snarare än upprörda.”
   ”Det skulle kanske ha fungerat, om det bara rörde sig om polisen eller regeringen eller till och med allmänheten. Men det är… komplicerat. Vi kan inte bli upptäckta, för då skulle vi bli hittade av någon som absolut inte får hitta oss. Och de skulle se till att vi försvann innan alltför många fick veta om vår existens, så att folk inte skulle bli för upprörda eller polisen lägga näsan i blöt.”
   Men det handlar inte bara om er, vill jag säga, de handlar om alla de hundratals, tusentals, människor som faller offer för blodsugare bara för att ingen vet tillräckligt mycket om dem för att utrota dem. Jag lutar mig bakåt med ryggen mot väggen och händerna på knäna och undrar hur mycket av det där jag vågar säga. Det är tydligt att Jasper och de andra bryr sig om folk, annars skulle de knappast utsätta sig själva för fara varje natt, så vem det än är som är ute efter dem måste det vara en riktigt hemsk typ om det ska få killarna att sätta sin egen säkerhet före resten av mänskligheten.
   Vad är det ni inte berättar för mig?
   ”Det är någon som… jagar er?”
   Jaspers händer rör sig långsamt och försiktigt för att inte repa motorcykelns lack, och hans ansikte är helt nollställt.
   ”Ja.”
   Jag säger inget mer, lutar bara huvudet bakåt och blickar upp mot taket. Det är inte speciellt konstigt, faktiskt, och jag har misstänkt någonting i den här vägen. Bara att ha spetsiga hörntänder och lysande ögon är inte tillräckligt mycket för att allmänheten ska förstå att någon inte är människa. Om de velat hade de kunnat skaffa sig relativt normala liv. De skulle kunna gömma sig bakom linser och gått i skolan och skaffat vänner. Ingen skulle ha behövt veta.
   Men om någon faktiskt letar efter dig, någon som vet vad du är, skulle det vara alldeles för riskfyllt. En enda bild där de vassa tänderna skymtar upplagd på Internet skulle kunna underrätta jägaren, och så skulle alla vara i fara.
   Jasper avbryter mig i mina tankar. ”Men det är ingen som jagar dig. Så fort du fått kontroll över blodtörsten kan du återvända till ditt gamla liv. Ingen skulle misstänka att du plötsligt blivit förvandlad till halvblod.”
   ”Åh”, säger jag, utan alltför mycket entusiasm. ”Det är väl bra, antar jag.”
   Han tittar upp och ger mig en undrande blick. ”Längtar du inte tillbaka?”
   ”Tja, det beror på hur man ser det.” Jag drar benen närmre bröstkorgen och lägger armarna runt knäna. ”Jag saknar min mamma, såklart, och jag antar att jag på sätt och vis saknar Mimmi också.” Vid hans ännu mer undrande blick lägger jag snabbt till: ”Min kompis. Men vi har glidit isär lite den senaste tiden.” Jag suckar. ”Men i det stora hela? Jag är väl inte överförtjust i mitt liv precis. Även om jag aldrig kunnat återvända så hade jag nog inte sörjt det alltför mycket.”
   Jasper ser chockad ut. ”Men skulle du inte sakna att vara normal? Du vet, umgås med folk som också är normala, gå på fester, shoppa, dejta, vad det nu är normala tjejer gör.” Han rycker på axlarna. ”Jag har inte så stor erfarenhet av det.”
   Jag fnyser. ”Normalitet är överskattad och normala människor har en tendens att bete sig som puckon. Och när det kommer till dejting och vänner så har jag inte mycket att lämna kvar heller.” Jag ångrar att orden sluppit ur munnen på mig, men det är för sent att göra något åt det nu. Jag vill inte att hans ska se på mig med den där blicken, den som säger 'jag tycker synd om dig för att du är så udda att du skrämmer bort de flesta potentiella kompisar.' Jag vill inte att han ska se på mig som om jag är ett freak.
   ”Okej, så ditt nuvarande liv kanske inte är det bästa, men skulle du verkligen kunna offra din framtid? Har du inga stora drömmar om vad du vill göra när du är klar med skolan?” Han har helt slutat jobba med motorcykeln vi det här laget och har all uppmärksamhet riktad mot mig. Jag slappnar sakta av igen när jag märker att det inte finns något av den där nedlåtande, medkännande blicken i hans ögon, bara nyfikenhet och ett visst mått av förvirring.
   ”Jag brukade vilja bli en kock”, säger jag fundersamt. ”Men sen kom jag på att jag suger på att laga mat och att bara ville bli det för att vara som min mamma, så jag släppte det någon gång i slutet av nian. Jag sökte in på natur i gymnasiet för att det är en bred linje och jag skulle kunna göra nästan vad som helst efteråt, men nu har det gått nästan tre år och jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska ta mig för när jag gått ut.” Jag rycker på axlarna och ler mot honom. ”På sätt och vis är den här vampyrgrejen nog det bästa som hänt mig. Jag har alltid längtat efter lite magi, och även om jag faktiskt blir fast i något hemskt kontorsjobb i framtiden så kommer jag alltid att ha den här lilla hemligheten som gör allting lite mer intressant.”
   Jasper lägger ner skruvmejseln och sätter sig med händerna på knäna och ett mållöst uttryck i ansiktet. ”Så du är inte upprörd över att du inte över att du inte är människa längre?” Han stirrar på mig som om jag precis påstått att jag skulle vilja testa att hoppa från taket för att se om jag kan flyga. Jag kan inte låta bli att le stort.
   ”Varför skulle jag vara det? Mänskligheten är överskattad.”
   Han plockar upp skruvmejseln igen med en så fundersam, distraherad min i ansiktet att jag oroar mig för att han kommer att repa motorcykeln av misstag. Någonting säger mig att Ash skulle slita honom i stycken om det hände.
   ”Du skulle alltid kunna stanna hos oss, vet du.”
   Jag stelnar till och stirrar på honom med chockat uppspärrade ögon, inte helt säker på vad han menar.
   ”Inte nu direkt kanske, med tanke på skolan och så, men senare, om du fortfarande inte vet vad du vill göra med ditt liv.” Han tittar inte på mig när han pratar utan har återfått sin fokus och är helt koncentrerad på arbetet igen.
   ”Du menar hjälpa er? Med nattpatrullerna?” Jag är fortfarande rädd att jag missuppfattat, men måste ändå fråga, hoppfull och nervös på samma gång.
   ”Vad annars? Det finns ju inte mycket annat vi ägnar oss åt.” Han tittar äntligen upp och när jag möter hans blick kan jag se att han är allvarlig.
   ”Men skulle det verkligen vara okej?” frågar jag förundrat. ”Jag menar, med de andra.” De kanske inte alls vill ha mig i närheten längre än nödvändigt. Tanken får mig att ängsligt fläta ihop fingrarna med varandra.
   ”Sam avgudar dig, Ash, ja, han ogillar dig inte, och det är mer eller mindre det bästa man kan få ut av honom. Och jag tror att Kevin tycker att vi borde hålla ögonen på dig efter att vi nästan fick dig dödad, så han skulle nog tycka att det var en bra idé.” Han ler mot mig. ”Och du är trevligt sällskap, så du får gärna stanna för mig. Man tröttnar lite på att bara umgås med killar efter ett tag.”
   Jag blinkar upp mot taket, fortfarande lite chockad av förslaget. Men varför inte? Det är inte som att jag har några andra, storslagna planer som jag kan sikta på när jag är klar med gymnasiet. Jag är medveten om att det här är ett beslut jag borde fundera noga över, och att mitt val kommer att förändra mitt liv i grunden. Det är inte bara det att själva nattjobbet är en direkt fara för livet, utan också att jag skulle bli tvungen att lämna allt. Men trots det känns beslutet självklart.
   ”Det skulle vara perfekt”, erkänner jag, med något nästan högtidligt i rösten. Jag är på väg att bli det jag har velat hela livet, jag håller på att uppnå målet som jag inte ens visste var ett mål förrän jag förstod att det faktiskt kunde bli verklighet. Men… ”Jag kan inte slåss.” Jag sjunker ihop när luften går ur mig. ”Det finns inte en chans att jag kan göra det ni kan.”
   ”Det borde knappast vara ett problem.” Jag tittar upp och möter hoppfullt Jaspers blick. ”Det är, som jag sa, inte bråttom precis. Du kan lära dig.”
   ”Tror du verkligen det?” säger jag tveksamt och minns de smidiga, kraftfulla rörelserna när de svingade sina svärd, hoppade, sparkade, snurrade och slog. Det var inte bara stridsteknik, det var konst. Akrobatik, boxning, kampsport, svärdkonst och magi invävt i en otrolig mosaik som jag aldrig kan föreställa mig själv som en del av. Jag kan knappt ens göra en vanlig kullerbytta utan att se ut som en klumpig, omkullfallen ko, och jag har aldrig ens hållit i ett svärd.
   ”Alla kan lära sig”, säger Jasper allvarligt, men ändrar sig sedan. ”Eller, kanske inte alla, men som ett halvblod har du en allvarlig fördel framför de flesta andra. Och jag skulle vilja säga att vi är ganska bra lärare.” Han ler stolt och jag höjer på ett ögonbryn.
   ”Har ni någonsin försökt lära ut till någon tidigare?”
   Leendet faller och han drar ihop ögonbrynen. ”Öh, tekniskt sett, nej. Men vi är bra på vad vi gör, så hur svårt kan det vara att få någon annan att bli bra på det? Det är bara att göra som vi gör.”
   Om det vore så enkelt skulle jag vara kampsportsexpert efter alla actionfilmer jag suttit som klistrad framför. Men jag bestämmer mig för att det inte finns någon mening att nämna det, sträcker ut benen framför mig och undrar om jag borde vara entusiastisk eller skräckslagen.

1 kommentar: