torsdag 15 augusti 2013

Biskops Arnö författarskola

Jag har nämnt tidigare att jag alldeles nyligen (i början av augusti, om man vill vara lite mer exakt) varit borta på skrivarläger/författarskola (vad man nu vill kalla det). Jag tänkte dela med mig lite om mina upplevelser därifrån, både för att jag vill skriva av mig men också för att jag vill promota en underbar upplevelse som alla skrivarintresserade borde prova på. Jag tänkte också nämna några av "övningarna" vi fick göra, ifall ni vill testa på dem.

Vi var alltså runt 30 pers sammanlagt (lärare inte inräknat), varav bara sex stycken kom från Sverige. Alla andra kom från de övriga nordiska länderna (Norge, Danmark, Finland och Island) vilket gjorde oss till en salig röra människor. Jag var personligen väldigt oroad över språket innan jag åkte dit, men det hade jag inte behövt vara! Alla kommunicerade alldeles utmärkt på engelska och var väldigt pratglada av sig. Trevligare människor kommer jag nog aldrig att träffa igen (och det är ungefär här jag skulle ha bjudit på en bild på alla roliga människor om inte min kamera legat glömd på rummet hela veckan. Ni får föreställa er istället). Vi lekte lekar, berättade spökhistorier (isländska spökhistorier är något väldigt speciellt, kan jag säga) och hade en dansfest den sista kvällen. Om någon av delatagarna skulle råkat leta sig hit: jag saknar er, ni var underbara! Jag sörjer att ni alla bor så långt borta. Sad, very sad.

Över till själva skrivarövningarna vi fick göra. Den första dagen jobbade vi med ljud. Det gick ut på att vi ensamma fick traska runt på ön i en halvtimme och samla in alla ljud vi hörde i en lista, för att sedan på en timme och skriva ner en text som byggde på ljuden. Efteråt samlades vi i språkgrupperna, läste texterna högt och pratade om dem.
   Själva övningen låter lite halvflummig, men det var roligt och intressant. Det var ett väldigt effektivt sätt att lära sig om hur man bygger upp stämning och bakgrund i en historia (texterna som lästes upp var allt från rena naturbeskrivningar till utdrag ur blivande böcker och noveller). Prova! Gå ut och lyssna, verkligen lyssna, och använd sedan ljuden när du skriver!

Vi fick också göra mer personliga, känslosamma övningar. En av dem var att skriva texter baserat på egna erfarenheter, en annan att skriva ett brev till någon som var så öppet och naket som det bara var möjligt. Det där brevet var smärtsamt, kan jag säga. Halva gruppen satt nästan och grät (jag inkluderad). Vi fick sedan bränna breven i elden och prata/skriva om känslorna vi kända när vi såg pappret brinna. Ett bra sätt att inte bara lära känna sig själv utan också att lära sig arbeta med känslor i texter (vilket kan vara en smärtsam upplevelse när man blir lite väl personlig).

En av de märkligaste och samtidigt svåraste övningarna vi fick var när vi åkte till Moderna Museet i Stockholm. Vi fick en timme att vandra runt fritt, välja ett konstföremål och skriva en text om det. Den här texten skulle sedan läsas upp högt inför språkgruppen (och diverse museebesökare som råkade gå förbi). Läskigt värre för någon som har mindre scenskräck.

Mycket av det vi gjorde handlade inte så mycket om själva skrivandet (säg, grammatik och meningsuppbyggnad) som om att lära sig hitta inspiration överallt, att skriva med känsla och stämning och att kunna läsa upp och dela med sig av sina texter tillsammans med andra.
   Vi fick göra annat än att skriva också. Det var övningar i högläsning, föreläsningar i konkret poesi och ljudpoesi (det var något annorlunda, det) och hur man bygger upp en bok från början till slut (exempelvis genom sjustegsanalysen). Vi pratade lite om hur man ska bearbeta en färdigskriven bok för att den faktiskt ska bli färdig och vi fick spela in texter för att de sedan skulle läggas ut på Biskops Arnös hemsida.

Allt som allt var det en underbar, fantastisk upplevelse med underbara, fantastiska människor. Om du är en ungdom som tycker om att skriva så råder jag dig starkt att söka in nästa år (det är dessutom grattis, just saying)!

Och så, bara för att jag känner för det, en liten text jag skrev medan jag var där. Det är en kort spökhistoria, rätt så ruschskriven och väldigt märklig. Hope you like!


A Biskop Arnö Ghost Story

Det är mörkt, eller så mörkt det kan vara i ett tonårsrum fyllt med tjejer. Artificiellt ljus från mobiltelefoner kastar darrande skuggor över väggarna och en lavalampa sprider en röd glöd som får det att se ut som om själva luften blöder.
   ”Det är löjligt”, säger Julia och kastar med håret så att det bildar en rödblond gloria kring hennes ansikte.
   ”Är det inte”, protesterar Ylva. Hennes ögon lyser av beslutsamhet när hon stirrar på den andra flickan.
   ”Som om det skulle finnas ett spöke här.” Julia fnittrar. Rött ljus faller över hennes ansikte, gör kindbenen högre och raderar ögonens vita. Hon ser ut som en demon.
   ”Men det är sant”, envisas Ylva. ”I just det här huset. Det bodde en familj här, men två barn, en pojke och en flicka. De var fortfarande små och sov i var sin säng i det här rummet, när det en natt kom in en man genom fönstret och högg ihjäl pojken, och sen…”
   ”Sen kom föräldrarna rusande och styckade honom med en yxa, och nu hemsöker han huset för all framtid.” Rebecka, den tredje och sista flickan i rummet, himlar teatraliskt med ögonen och flinar mot sin kompis. ”Seriöst, Ylva, du har använt för mycket hårsprej.”
   ”Det sätter sig på hjärnan efter ett tag”, instämmer Julia och nickar högtidligt. Ylva blänger surt på de båda, huvudet en aning framåtböjt så att ögonen kastas i skugga.
   ”Nej”, säger hon vasst. ”Han ställde sig i hörnet, precis där borta.” En blekt finger pekar mot rummets bortre hörn, dit lavalampans ljus knappt når och skuggor leker utefter väggarna. ”Han bara stod där, och såg hur blodet sakta, sakta droppade från lakanet, hur det spred sig över golvet och rann ända fram till systerns säng.” Hennes röst dör bort och de andra två stirrar på henne i några sekunder. Klockan tickar sig sakta fram mot midnatt med ett ljud som skulle kunna misstas för en seg, droppande vätska. Ingen andas.
   ”Och sedan, när systern vaknade”, fortsätter Ylva, rösten låg och sträv och ögonen fortfarande osynliga i skuggan, ”såg hon bara blod på mattan och hur det glimmade i månskenet. Hon skrek och skrek, och hennes föräldrar kom in, men mannen var redan borta. Det enda spår som fanns var flickans bror, död och blodig och med kniven fortfarande kvar i bröstkorgen.” Hon tystnar igen och stirrar uppfodrande på sina båda vänner.
   ”Det där var en dum historia”, muttrar Julia, men hon vägrar se på de båda andra. ”Var kommer spöket ens in? Och kom inte och säg att det är den lilla ungen som kom tillbaka för att hämnas sin alltför tidiga död.” Hon tittar slutligen upp och blänger på sin vän, som stirrar tillbaka med lugn och stadig blick.
   ”Det var inte pojken”, säger Ylva rofyllt. ”Det var flickan. Hon vägrade släppa det som hänt, hon vägrade acceptera att mannen var borta för alltid och aldrig skulle få det han förtjänade. Vem som helst på gatan kunde vara han, vem som helst kunde bära skulden för hennes älskade brors död. Hon blev besatt av att hitta honom.” Ylva ler lätt, nästan som om hon tycker att det finns något vackert över berättelsen. ”Hon till och med sparade kniven.”
   ”Och nu är hon död och ger sig på alla som vågar sig in i huset.” Rebeckas ögon är stora och rädda. Ylva nickar.
   ”Det där är bara… bara korkat!” Julia blänger ilsket och slår ut med armarna. ”Vilken sjuk jävla unge skulle ge sig på oskyldiga människor för något som de inte haft någonting att göra med?” Ylvas ögon blixtrar till.
   ”Hon var inte sjuk!” klipper hon av. ”Hon ville hämnas sin bror, rättfärdiga honom, och om andra kom i vägen så var det deras eget fel!” Hennes ansikte lyser högrött och händerna ligger knutna i knäet.
   ”Du är ju helt knäpp!” utbrister Julia. ”Hur skulle man kunna rättfärdiga någon genom att mörda andra?”
   Ylva öppnar munnen för att svara, men innan ett ord hinner undslippa henne reser sig Rebecka upp och sträcker ut armarna mot de båda, som om hon försöker hindra dem från att kasta sig över varandra.
   ”Sluta!” Hennes röst ekar genom rummet och följs av en tryckande tystnad. Klockan tickar sig över midnatt. ”Vi kan väl bara… bara gå och lägga oss”, säger hon trött.
   ”Nej.” Julia försöker luta sig runt fredsmäklaren för att kunna fortsätta blänga på Ylva. ”Det här är ju löjligt. Varför bryr du dig så mycket om en dum gammal spökhistoria?”
   Ylvas ansikte mjuknar plötsligt. Händerna slappnar av i hennes knä och läpparna dras upp i ett försiktigt leende. ”Du har rätt. Det är bara… en familjehistoria. Jag antar att den kan stiga mig åt huvudet ibland.” Hon ler fortfarande. Julia fnyser, men småler ändå segervisst. Det är som att rummet andas ut i en gemensam suck av lättnad.

Rebecka vet inte vad det är som väcker henne. Det är tyst, och när hon vrider på sig kan hon bara se det röda ljuset från lavalampan som fortfarande faller över golvet.
   Nej, inte ljus…
   Hon sätter sig upp, känner täcket glida ner från axlarna och lämna armarna bara. Huden knottrar sig trots den varma luften och ögonen växer sig sakta allt större. Blod täcker golvet och rinner plågsamt sakta in under hennes säng.
   Hon vill skrika, men det ända som undslipper henne är ett gnällande läte från långt nere i halsen. Hon slår ena handen över munnen och börjar darra våldsamt.
   Julias hand hänger ner över kanten på sängen och hennes ögon är öppna, men hon rör sig inte.
   Andas inte.
   Blod täcker hennes lakan, de ljusgula tapeterna runtom henne. Det rinner längs hennes bleka arm och droppar, segt som sirap, från fingrarna och ner på golvet. Ylva står vid sängens fotända och torkar noggrant av en kniv på ett hörn av lakanet. Hon tittar upp när hon hör Rebecka gnälla, suckar, och återgår till att rengöra bladet.
   ”Du?” viskar Rebecka.
   ”Det är hennes eget fel”, muttrar Ylva och gnider lakanet mot kniven tills metallen glänser.
   ”Du var flickan? Systern?” Rebecka vet inte varför hon pratar, varför hon inte reser sig upp och flyr mot dörren för allt vad hon är värd. Benen är stela och kalla under täcket.
   ”Ja.” Ylva håller upp kniven framför sig, studerar den i ljuset från lavalampan. ”Men jag dog såklart inte, som du ser. Mordet skedde inte ens i det här huset. Mina föräldrar fick någon fix idé om att jag skulle ”återhämta” mig bättre om vi flyttade.” Hon fnyser och låter kniven falla ner utefter sidan. ”De var så glada när jag bjöd hem er två.” Hennes tomma blick faller på Julia, ser hennes blonda hår som nu är täckt av en hinna av blod. ”Jag antar att de inte kommer att vara så glada nu.”
   Rebecka händer öppnas och knyts, om och om igen, knölar ihop täcket och får musklerna i armarna att värka. ”Du bara d-dödade henne?” Hennes röst bryts i slutet, stiger och blir gäll för att sedan försvinna i något mittemellan en ulkning och en snyftning.
   ”Åh, oroa dig inte.” Ylva tittar slutligen upp och möter Rebeckas darrande blick. ”Du kommer inte få några traumatiska minnen eller så.” Hon lyfter upp kniven, vrider på den i det röda ljuset och ler sakta.
   ”Det är inte som att jag kan lämna några vittnen.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar