onsdag 3 juli 2013

The picture of Dorian Gray av Oscar Wilde

The Picture of Dorian GrayTitel: The picture of Dorian Gray
Serie: -
Författare: Oscar Wilde
Förlag:
Betyg: 2/5
Genre: klassiker, gotiskt, övernaturligt
Sidantal: 177
Den unge Dorian Gray är ung, överjordiskt vacker och naiv. När han så en dag möter konstnären Basil förändras hans liv för alltid. Basil introducerar honom för Lord Henry, som i sin tur introducerar Dorian för nya, fascinerande ideal. Samtidigt som Basil lägger ner själ och hjärta i ett porträtt av sin nya vän börjar Dorian sakta förändras, mer och mer ta in det som Lord Henry berättar för honom. När sedan tavlan är klar säger Dorian någonting fruktansvärt: att han skulle sälja sin själ för att få vara evigt ung och vacker, och se porträttet bära tyngden av hans åldrande och synder. Om han bara visste vilken makt ord kan ha...
Waaa det var länge sedan jag läste ut den här boken nu. Åtminstone en månad. Ah, förlåt, men den var en skoluppgift och när jag väl tvingat mig igenom den var jag tvungen att skriva världens uppsats/analys om den på hur många ord som helst och sen när jag väl var klar med det vill jag bara gräva ner eländet och låtsas att jag aldrig läst den, så trött på den var jag. Men så häromdan gick The league of extraordinary gentlemen på tv (jag har en älska-hata relation med den filmen) och där traskade Dorian Gray omkring och plötsligt var jag glad att jag läst boken, trots att den tråkade mig till döds och hade en fruktansvärd huvudperson. Det var lite samma känsla som när jag läst 1984; jag tyckte inte speciellt mycket om den, men var ändå glad över att ha läst den och fått lite bättre koll på vår litteraturhistoria. Nu känner jag nästan för att läsa The invisible man, Dracula, En världsomsegling under havet, Dr Jekyll och Mr Hide och Tom Sawyers äventyr bara för att få lite koll på resten av karaktärerna i filmen. Hur som helst så fick jag äntligen lite inspiration till att skriva den här recensionen.
Själva handlingen i Dorian Gray har jag egentligen ingenting emot. Jag gillar idén med hur tavlan åldras och Dorian sakta förvandlas till ett monster när han inte behöver ta konsekvenserna för sina handlingar, men jag tycker inte att det var speciellt bra skött. Först och främst fick vi inga vettiga förklaringar på varför det som hände hände, och jag avskyr att bli lämnad utan förklaringar (det känns bara som om författaren fuskat och inte orkat lista ut vad som hände i hans egen bok).
Sedan var det Dorians "förvandling." Han gick från en naiv pojke till ett själviskt monster som skyller sina misstag på alla andra. Det hade kunnat fungera, men jag tycker att hela förvandlingen i sig hoppades över. Ena sekunden var han ung och söt, nästa var han ett monster. Dessutom fick man aldrig riktigt veta vad han gjorde för saker som var så hemska, det bara nämndes i förbifarten att det fanns massor av hemska rykten om honom (och att de så klart var sanna). Men vad ryktena innehöll fick man aldrig veta. Då tycker jag bättre om Lord Henry, inte för att han var en sympatisk karaktär utan för att han kändes både mer genomtänkt och var rätt så fascinerande. Hans sätt att resonera var kusligt, och jag förstår faktiskt varför Dorian föll för det. När man hörde (eller snarare läste) Lord Henry prata verkade det han så fullkomligt vettigt, det var först efteråt som man kom på att "vänta lite, vad sa han för fruktansvärda saker egentligen?" Credit för det och en hel del intressant samhällskritik!
Sedan är det mitt personliga problem att jag inte gillar böcker utan sympatiska huvudkaraktärer. Hela boken gick i stort sett ut på att göra Dorian till ett svin så det var aldrig speciellt trevligt att se världen ur hans ögon (jag ville bara slå honom i ansiktet hela tiden). Den enda personen jag gillade var Basil och han hade en ganska liten roll.
Men mitt störts problem med boken var ändå att den var så fruktansvärt tråkig. När det väl hände saker fick vi inte vara i händelsernas centrum utan snarare läsa om dem i efterhand, och det var inte speciellt spännande. Ett helt kapitel på drygt femton sidor gick ut på att beskriva Dorians hobbys (samla på ädelstenar, tyger, gobelänger, antikviteter, konstiga instrument mm. Femton sidor av invecklade beskrivningar. Vid det laget höll jag på att ge upp boken). Det var väldigt mycket dialog, vilket kunde vara fascinerande ibland beroende på samtalsämnet men mest var tjatigt, och väldigt mycket detaljer, men inte så mycket handling. Nej, jag får väl tacka gudarna för att boken inte var så lång *tack tack*
Den får en två i betyg enbart för den fascinerande idén och den viktiga samhällskritiken, samt att det så här i efterhand känns bra att ha läst en riktigt klassiker skriven på 1800-talet.

1 kommentar:

  1. vi höll också på med den där lite i skolan, på engelskan i gymnasiet.. Fast inte hela då utan endast delar. Pinsamt nästan att jag inte har läst hela när jag ändå har läst en stor del :P

    SvaraRadera