måndag 1 juli 2013

Girl makes friends


Var ett tag sen sist, men här kommer del tre av min förvirrande lilla vampyrhistoria (jag skäms fortfarande över att jag anväder vampyrer... nån som vet nåt annat bra monster jag kan byta till?). Orkade inte göra några bilder den här gången, men om ni kikar på den nya headern så finns både Jasmine, Jasper och Ash med där.

Kapitel 3

”Var inte så känslig. Sammy fixar till dig ordentligt när han kommer tillbaka.”
   Innan jag hinner fråga vad han menar med fixa flyger dörren upp och någon formligen snubblar in i rummet. Jag hoppar nästan ur soffan och Ash ställer sig i stridsberedd position med båda händerna knutna framför ansiktet som en boxare. Så stannar nykomlingen och ser sig om i rummet tills blicken fastnar på mig. Ash sänker händerna och blänger på honom.
   ”Fan Jasper, du kommer få dig själv dödad om du gör så där.”
   Jasper bryr sig inte om Ash utan stirrar på mig med stora ögon.
   ”Du sa att hon mådde bra!”
   ”Hon mår bra.”
   ”Hon har en blåtira!”
   Jag upptäcker att Jaspers plötsliga uppdykande fått mig att glömma av ispåsen, som istället ramlat ner i mitt knä och nu är mitt uppe i att beröva mina ben all form att känsel. Snabbt lägger jag tillbaka den mot ansiktet. Jasper ser förskräckt ut.
   ”Varför tog du inte hit Sam direkt?” frågar han Ash, men med blicken fortfarande fäst på mig.
   ”Jag skickade iväg honom för att ta hand om några människor. Du vet, sådana som vi ska hjälpa.
   Jasper ignorerar kommentaren och skyndar bara runt soffan och hukar sig framför mig med en oroad blick som inte går speciellt bra ihop med hans obehagligt lysande ögon. När han sträcker fram handen mot mitt ansikte ryggar jag reflexmässigt bakåt, trots att jag försöker övertyga mig själv om att han inte är något hot. Han räddade ditt liv, påminner jag mig själv. Om det inte vore för honom skulle du vara en blöt fläck på trottoaren just nu.
   Och istället är du en vampyr som nästan dödade någon.
   Jasper tittar på sin hand som om den precis försökt separera sig själv från armen och fly från honom. Snabbt gömmer han den bakom ryggen och ser på mig med en lite mindre genomträngande blick.
   ”Är du okej?”
   Jag nickar, tvingar fram ett leende och säger med alldeles för skrovlig röst: ”Jag mår bra. Säkert”, tillägger jag vid hans skeptiska blick.
   ”Helt säkert?” frågar han, som någon form av förhörsledare. ”För om Ash har ställt till saker och ting igen ska jag personligen vända honom ut och in åt dig.”
   Ash fnyser. ”Du kan ju försöka, men jag kan lova att det inte skulle bli vackert.” Han studerar Jasper uppifrån och ner och ler sedan det elaka leendet jag känner igen från natten på taket. ”Fast när jag tänker efter så skulle du nog passa bra mycket bättre med huvudet skruvat åt andra hållet. Så slipper jag titta på det så mycket.”
   Jasper reser på sig och blänger på Ash med iskall blick, men jag lägger ändå märke till hur han backar undan lite. Han verkar inte alls speciellt intresserad av gå in i närkamp med den större killen, och jag kan inte säga att det är särskilt konstigt. Jag har gått i närkamp med honom, och det var inte trevligt alls.
   ”Lägg av Ash. Nu är inte rätt tillfälle att…”
   Jag ger ifrån mig något mitt i mellan ett skrik och ett pip när något plötsligt omfamnar mig bakifrån. Ispåsen faller ur min hand och luftvägarna skärs av och någon ropar ett glatt ”Du är tillbaka!” rakt i örat på mig och jag känner att jag är väldigt nära att få ett nervöst sammanbrott. Jasper utbrister ”Sam!” med samma tonfall som man kan förvänta sig av någon som skäller på en olydig hundvalp, men Ash tar tag i saken lite mer direkt. Med ett väldigt irriterat ansiktsuttryck plockar han upp påsen med frysta ärtor och trycker den sedan hårt över min axel – och rakt in i någons ansikte.
   ”Aj!” gnäller någon högljutt, och när Ash sedan följer upp med ett snabbt slag försvinner armarna från min hals och jag kan andas igen.
   Ash lägger armarna i kors och blänger på människan bakom mig. ”Idiot.”
   ”Vadå?” gnäller rösten. ”Jag ville bara få henne att känna sig välkommen!”
   ”Det finns bättre sätt att få någon att känna sig välkommen än att skrämma livet ur dem”, tillägger ytterligare en ny röst torrt.
   Jag drar efter andan några gånger till innan jag känner mig stark nog att vrida på mig och kika över soffans ryggstöd. Mycket riktigt har de två sista svärdsbärarna från kvällens eskapader dykt upp; Sammy, och den enda som jag ännu inte vet namnet på. Sammy ligger på golvet med armar och ben spretande åt alla möjliga håll och tittar på Ash med stora, sårade ögon. Jag kan inte låta bli att stirra på honom. Han ser så mycket yngre än de andra tre. Ash och Jasper kan på sin höjd vara sjutton och den tredje killen kanske arton, men jag har svårt att tro att Sam är så mycket som en dag över femton. Han är blond med ett mörkblått band knutet kring pannan för att hålla håret ur vägen och har fräknar på kinderna och om det inte vore för silverögonen hade han kunnat vara vilken oskyldig tonårskille som helst.
   Inte för att tonårskillar alltid är speciellt oskyldiga, tänker jag bittert. Men han skulle vara det. Hela hans ansikte riktigt skriker ung och naiv.
   Sammy upptäcker plötsligt att jag stirrar på honom och stirrar genast tillbaka med oroväckande växande ögon. ”Du är skadad”, säger han andlöst och påminner mig abrupt om mitt blåslagna ansikte. Ispåsen ligger i en fuktig hög vid hans fötter.
   ”Åh.” Jag rör med två försiktiga fingrar vid kinden. ”Det är ingen fara. Det går över.”
   ”Inte en chans!” Sammy påminner mig plötsligt om att han inte alls är den oskyldiga femtonåringen han ger sken av och svingar sig upp på fötter som en riktig ninja. Innan jag hinner så mycket som blinka står han lutad mot mig med sitt ansikte bara några centimeter från mitt. ”Jag fixar det!”
   Jag ryggar bakåt och skulle nog ha ramlat ner från soffan om inte Ash fortfarande stått kvar precis bakom mig och lagt en stödjande hand på min rygg.
   ”Men det är lugnt. Det läker.”
   ”Uhu, och ju snabbare desto bättre.” Sammy sträcker fram en hand mot mitt ansikte och ser dödligt sårad ut när jag än en gång ryggar undan. ”Jag kan fixa det”, hävdar han innerligt, ”jag har fixat till dig förut.”
   Förvirrad av hans ord sneglar jag på Ash som ger mig en uppmuntrande blick. ”Ge puckot en chans. Hur konstigt det än verkar så vet han vad han håller på med.”
   ”Hey!” utbrister Sammy surt. ”Inte schysst!”
   Jag vänder mig tveksamt tillbaka, och Sams ansiktsuttryck skiftar omedelbart från sårat till upprymt.
   ”Sitt bara stilla så är det här snart ordnat!”
   Ivrigt sträcker han fram handen igen, och jag biter ihop och tvingar mig själv att inte röra mig när hans fingrar, försiktigt, snuddar vid min kind. Ashs hand ligger kvar på min axel och får mig att känna mig märkligt trygg, med tanke på att det inte var länge sedan han attackerade mig med ett svärd. Nu lutar jag mig bak mot honom och hoppas för allt i världen att han inte flyttar på sig.
   Sammy drar ihop ögonbrynen i ett fokuserat uttryck, och plötsligt får jag känslan av att han inte tittar på mig utan genom mig, med sinnet någonstans långt borta. Mitt ansikte känns varmt, feberhett, och jag drar efter andan och blinkar några gånger när värmen försvinner och tar den bultande smärtan med sig. Blinkar igen, förstummad. Mitt vänstra öga går att öppna helt, utan någon svullnad som tvingar igen det. Jag gapar dumt och Sammy flinar åt min chockade blick.
   ”Se, jag sa ju att jag kunde fixa det. Och du”, han flyttar blicken till Ash och blänger ilsket, ”kan ta tillbaka den här.” Med det sparkar han upp ispåsen i luften, fångar den och slungar den mot Ashs ansikte.
   För häpen för att bry mig om Ashs ilskna motattack trycker jag fingrarna mot kinden och runt ögat, halvt om halvt beredd på att när som helst bli överväldigad av en våg av smärta som aldrig kommer. Helt otroligt. Kan de här killarna göra allt?
   ”Inte allt.”
   Jag hoppar till när jag märker att den fjärde och sista killen har materialiserat sig där Sammy alldeles nyss stod. Med den senare djupt involverad i en brottningsmatch med Ash har han helt resolut tagit över platsen och står nu och iakttar mig med intensiv blick och ett mjukt leende.
   ”Sammy är den enda av oss som kan hela. Resten av oss kan göra annat.”
   Med det sagt fortsätter han att stirra på mig, nu med någonting som bara kan beskrivas som en blandning av bävan och förväntan i blicken. Jag kan inte låta bli att stirra tillbaka, trots att hans ögon ger mig rysningar.
   ”Det är ju… fantastiskt”, viskar jag och ser ett leende sprida sig över hans ansikte.
   Vänta lite… betyder det att jag…
   Fingrarna faller bort från min kind och jag ser ner på mig själv, förväntar mig nästan att se vingar vecklas ut från min rygg eller gnistor spruta från fingertopparna.
   ”Vi vet inte vad du kan göra än, men det borde visa sig efter ett tag.”
   Jag tittar förbluffat upp igen och möter hans blick, nu med lite färre rysningar som resultat. Kan du…? Jag låter frågan förbli oavslutad i huvudet och stirrar utmanande på honom. Är det möjlig? Han ser förvånad ut och ler sedan igen.
   ”Ja, jag kan höra vad du tänker.”
   Det kittlar till i min mage och jag vet inte om jag ska vara överlycklig eller förskräckt. Han kan läsa tankar. Han kan verkligen läsa mina tankar. Jag rynkar ögonbrynen och blänger på honom. Håll dig borta från mina tankar. Han blinkar en gång och skrattar sedan.
   ”Det är lugnt. Så länge dina tankar inte är riktade mot mig så hör jag dem bara om jag faktiskt försöker urskilja dem.”
   ”Mhm.” Jag synar honom misstänksamt och kommer fram till att det inte finns så mycket annat att göra än att lita på honom. Slutsatsen får honom att le och jag förstår att han fortfarande måste lyssna på vad jag tänker. Mitt ansikte antar än ilsket röd nyans när jag tänker på att inte tänka alla de saker jag absolut inte vill att han ska höra. Pinsamma händelser, hemligheter och märkliga små tankar utan sammanhang som jag aldrig berättat om för någon.
   Herregud, jag vill inte att han ska veta allt det där.
   Desperat försöker jag stoppa tankeflödet, men det slutar bara med att allt mer flyter upp till ytan, oinbjudet och ovälkommet. Killen framför mig ser lite förlägen ut men ler fortfarande mot mig.
   ”Det där går över efter ett tag. Du behöver bara vänja dig.”
   Jag andas djupt och fokuserar på mina andetag, in och ut, tills sinnet mer eller mindre klarnat. Tankeläsaren ser uppskattande på mig och min hjärna börjar genast snurra igen.
   ”Jag… jag måste hem”, rabblar jag ur mig, och en ny tanke tar form: hur länge har jag varit här egentligen? Tänk om jag varit medvetslös i flera dagar! Mamma måste vara helt till sig av oro!
   Tankeläsaren ser plötsligt lite besvärad ut, men innan han hunnit svara dyker Jasper upp vid min sida med uppspärrade ögon.
   ”Du kan inte gå någonstans! Inte än!”
   Jag flyttar mig lite bort från honom och sneglar oroligt på tankeläsaren. Vad menar han? Tankeläsaren ser än mer besvärad ut, tittar bort och suckar.
   ”Han menar vad han säger. Om du går härifrån nu… det skulle inte sluta bra.” Han tittar på mig med allvarlig blick som inte tåls att sägas emot.
   ”Men jag kan inte stanna här!” protesterar jag, plötsligt upprörd. Mamma… hon kommer tro att jag är död. Alla kommer att leta. De kommer att oroa sig halvt till döds. Knappt ens medveten om det själv börjar jag flacka med blicken runt i rummet på jakt efter en flyktväg.
   Ash och Sammy har slutligen brottats färdigt och dyker nu upp bredvid mig, Sammy med ett tilltufsat och tillplattat ansiktsuttryck och Ashs arm runt axlarna.
   ”Det är sant”, säger han och nickar högtidligt, ”om du stack nu skulle du, typ, kunna döda någon.” Med de sista orden växer hans ögon avsevärt i storlek. Ash muttrar något, lägger en hand på den mindre killens huvud och knuffar undan honom. Sammy tjuter till och snubblar åt sidan innan han återfår balansen.
   ”Jag skulle inte…” viskar jag, men blir avbruten av Ash.
   ”Du har redan känt av det. Blodtörsten.”
   Jag är tillbaka på gatan igen, med smaken av blod i munnen och raseri i blicken. Jag kryper ihop lite och känner mig plötsligt väldigt instängd.
   ”Men de tänkte…” Jag klarar inte av att säga det utan tittar bara utmattat upp på tankeläsaren och spelar upp scenen i mitt huvud. Det är inte som om någon kommer att försöka sig på något sådant i skolan, och jag skulle inte tappa kontrollen över vad som helst. Jag kan kontrollera mig. Jag måste kunna kontrollera mig.
   Tankeläsaren tittar bort och suckar. ”Det är inte bara ditt humör som kommer att vara oregerligt”, säger han lågt. De andra tre tittar nyfiket på oss. Det måste vara förvirrande att bara höra ena sidan av ett samtal. ”Sam”, säger han plötsligt, ”hämta en kniv.” Han uppfattar min förskräckta blick och ler lugnande. ”Om du verkligen ska förstå måste vi visa.”
   Sammy ser lika förskräckt ut. ”Vadå jag? Varför måste jag…”
   ”För att du läker, pucko”, avbryter Ash irriterat. ”Stick nu.”
   Med ett sårat uttryck stampar Sammy ut ur rummet. ”Det betyder inte att det inte gör ont!” ropar han över axeln.
   Ash himlar med ögonen. ”Mes.”
   Vad handlar det här om? Jag stirrar på Sammy när han kommer tillbaka, nu med en stor kökskniv i handen. Nervöst hasar jag mig bakåt i soffan och känner plötsligt tankeläsarens händer på axlarna. Ash och Jasper griper tag i mina armar och hinner få panik tills jag ser Sammy sätt knivspetsen mot sin egen handflata. Förbryllat drar jag ihop ögonbrynen och hör tankeläsaren säga: ”Det här är varför du måste stanna.”
   Knivseggen tränger igenom det ömtåliga skinnet i Sammys handflata och några droppar blod väller fram. Jag vet inte vad som händer, är knappt medveten om vad jag gör eller tänker. Jag vet bara att jag
   måste
   ha det.
   Med ett vrål kastar jag mig framåt, sliter mot händerna som håller mig fast, känner smaken av blodet som om jag redan hade det i munnen. Jag måste ha det, jag behöver det…
   Och sedan är det borta.
   Jag faller bakåt i soffan under trycket från många händer och blinkar förvirrat upp mot taket, snurrig och yr. Blodlukten finns kvar, men den är inte längre färsk. Sams hand måste ha läkt, och den metalliska lukten av det nu kalla blodet känns inte lockande på samma sätt. Jag vill inte slita och riva och döda för att komma åt det, vill inte dricka det alls. Men det färska, det varma och pulserande…
   Jaspers ansikte flyter in i fokus ovanför mig, ögonen stora och oroliga. ”Är du okej?”
   Jag blundar och låtsas att han inte är där.
   ”Ge henne lite tid”, säger någon.
   ”Låt henne vänja sig”, säger någon annan.
   ”Det måste vara förvirrande”, säger en tredje.
   Kan ni bara försvinna, tänker jag. Rösterna försvinner och jag inser att de kom från en och samma person. Jag kunde ha dödat honom. Fan, jag är ett monster.
   Hur kunde jag längta efter det här? Hur kunde jag vilja ha äventyr om äventyr bara betyder att du antingen dör själv eller dödar någon annan? Det här var inte vad jag ville.
   ”Jasmine.”
   Jag dras tillbaka till verkligheten när någon säger mitt namn. Berättade jag någonsin för dem vad jag heter? Jag tror inte det. Tankeläsaren tittar på mig med vänlig blick.
   ”Det går över. Ge det en månad så kommer du att ha mer eller mindre kontroll över det sedan.”
   En månad. Det är inte så länge. Jag nickar och andas djupt. En månad kan jag klara. En månad som monster.
   Jag tittar upp och möter tankeläsarens blick. Rotade du igenom min hjärna för att ta reda på mitt namn? Han ser lite generad ut och drar en hand genom håret.
   ”Kanske.”
   Jag sitter tyst. Var snäll och gör inte det. Mer tystnad. Jag vet fortfarande inte vad du heter.
   Han ser förvånad ut över den indirekta frågan och dröjer några sekunder innan han svarar. ”Kevin. Men du kan kalla mig Kev.”
   ”Oh, min tur!” Sammy studsar in framför mig och jag ryggar bakåt när kniven svischar förbi farligt nära mitt ansikte.
   ”Sam!” utbrister Jasper, griper tag i den yngre killens handled och vrider kniven ur hans hand.
”Aw, oschysst.” Sams ögon blir runda under pannbandet. ”Jag ville berätta.” Så skiner han upp och pekar på de två andra i tur och ordning. ”Det där är Jasper, och den elaka killen är Ash.” Han hoppar undan precis i tid för att undvika Ash utskjutande hand så att den bara susar förbi i luften. ”Och jag heter egentligen Samuel, men kalla mig inte det.”
   ”Åh, öhm… okej?” svarar jag, osäker på hur jag borde reagera. Kevin verkar märka att jag känner mig lite pressad.
   ”Sam”, säger han och naglar fast den yngre killen med blicken, ”kan du hämta lite rena kläder? Ni två borde ha ungefär samma storlek.”
   ”Visst.” Sammy synar mig uppifrån och ner innan han studsar ut ur rummet. Jag ser ner på mig själv. Hela tröjan är täckt av rostfärgat, intorkat blod och håret är hopklibbat i stora, röda dreadlocks. Jag ser verkligen ut som om jag blivit attackerad av en vampyr. En jävligt ilsken vampyr.
   ”Du kan låna duschen”, föreslår Jasper. ”Du ser ut att behöva det.” Jag kan se när han inser vad han sagt på hur hela hans ansikte skiftar färg till rött. ”Inte för att du… jag menar… du…” Han ser närmast förtvivlad ut.
   ”Hon är täckt av blod”, säger Ash torrt, ”jag tror inte att hon tar illa upp.” Med det reser han sig upp och lämnar rummet.
   Jasper harklar sig och blir ännu rödare. ”Det han sa.”
   Det är märkligt hur jag aldrig kunnat föreställa mig en vampyr som rodnar.
   ”Halvblod”, rättar Kevin och jag fnyser lågt. Såklart. Han skrattar lågt och Jasper skiftar blicken mellan oss, uppenbart förvirrad.
   ”Jag kanske borde…” Han gestikulerar lite vagt med händerna åt det hållet Sam försvann och harklar sig igen. ”Om ingen vaktar Sammy kommer han nog tillbaka med en halloweenkostym. Minst.” Han snubblar undan, letar sig fram till en dörr och försvinner från rummet, fortfarande röd som en tomat.
   Ett tryck mot min axel får mig att titta upp och se rakt in i Kevins silverlysande ögon. Hans hand ligger på min axel igen och han ler uppmuntrande.
   ”Välkommen.”

När jag vaknar är det kväll. Jag är tillbaka i soffan, hopkurad under en filt och med huvudet vilande på en mjuk kudde. Röster flyter in i rummet och skakar mig varsamt till liv, påminner mig om var jag befinner mig och vad som har hänt. Jag ligger kvar, stilla och relativt avslappnad, och kan inte annat än förundras över hela situationen. Jag befinner mig samma hus som fyra vampyrer. Jag är en vampyr.
   Det är nästan lite lustigt.
   Jag sätter mig upp i soffan och gnuggar sömnen ur ögonen, yrvaken och fortfarande ganska groggy. Det var knappt att jag orkade stå upp i duschen, men när jag väl gnuggat bort blodet ur håret och blivit av med den hemska, metalliska lukten kände jag mig lite mindre vedervärdig, om än mycket mera trött. Jag var tillbaka i soffan innan någon av killarna hann märka att jag var ute från badrummet och somnade inom ett par sekunder. Jag måste ha varit helt slocknad hela dagen.
   Rösterna kommer från rummet där Ash hämtade skålen med vatten och de frysta ärtorna. Köket, antar jag. Tveksamt tittar jag ditåt, funderar på om jag vågar sälla mig till dem eller om jag bara ska stanna här i soffan där jag känner mig relativt trygg. Magen beklagar sig högljutt när den märker vart mina tankar är på väg. Det måste vara minst ett dygn sedan jag åt senast, såvida jag inte var medvetslös längre än jag trott.
   Innan jag hinner besluta vad jag ska göra öppnas dörren och den allvetande Kevin kikar ut.
   ”Du är vaken”, säger han och ler mot mig. ”Kom igen, vi lagar middag.”
   Jag tvekar en sekund innan jag reser mig upp, stödd mot soffans ryggstöd. Benen darrar en aning under mig.
   ”Åh, förlåt.” Kevin öppnar dörren helt och traskar ut i vardagsrummet. ”Jag glömde. Jag ska hjälpa dig.”
   ”Nej, det är okej.” Jag tvingar mig själv att släppa soffan och rätar på mig, bara för att se rummet snurra in i och ut ur fokus runt mig. Precis innan benen och balanssinnet överger mig helt fångar Kevin upp min arm och lägger den runt sina axlar. Jag rodnar och tittar bort.
   ”Du har förlorat väldigt mycket blod”, säger han. ”Det vore konstigt om du inte var lite vinglig.” Jag nöjer mig med att bara humma till svar.
   Köket måste ha varit någon form av fikarum på den tiden när det här stället fortfarande fungerade som en lagerbyggnad. Bordet står placerat mitt i rummet och hyllorna som löper längs väggarna ser ganska slitna ut, men det hela har en mysig känsla. Om det inte vore för en tydligt bränd lukt som hänger i luften, vill säga.
   ”Sammy!” Jasper viftar frustrerat med händerna. ”Jag sa till dig att röra i det där!”
   ”Jag rör, jag rör!”
   ”Nej, inte nu! Du river upp allt det brända från botten!” Jasper smäller igen ugnen och rusar bort till Sammy för att kunna slita sleven ur hans hand. ”Gå och duka eller någonting.”
   ”Säker på att du vågar anförtro honom det?” säger Ash torrt bortifrån bordet. ”Han kommer förmodligen att tappa allting på golvet.”
   Kevin positionerar mig på en stol mittemot Ash som flinar mot mig innan han fortsätter gräla med en tydligt upprörd Sammy. Inte för att det håller i sig speciellt länge. Sammy snurrar bort från skåpen med tallrikar i händerna och får syn på mig vid bordet. Det sårade ansiktsuttrycket byts genast ut mot ett stort leende.
   ”Du är vaken!” kvittrar han glatt och ställer ner tallrikarna på bordet med en smäll som får mig att hoppa till. Han synar mig uppifrån och ner, ler glatt och gör tummen upp. ”Trodde väl att kläderna skulle passa.”
   Sammy är bara någon centimeter längre än mig och är smidig snarare än full av muskler, så de mjuka jeansen och den röda skjortan jag har fått låna sitter rätt bra. Jag ler tillbaka och knäpper händerna i knäet. Sammy ser ut att vara beredd att säga något mer, men Jasper puffar till honom i sidan så att han blir tvungen att hoppa undan. En stekpanna med något som ser ut som misstänkt vidbränd köttfärs landar på bordet tillsammans med en kastrull hopklibbad spagetti. Ash blänger på maten och sneglar sedan på mig.
   ”Du är tjej, du råkar inte veta hur man lagar mat utan att bränna den?”
   Vilka trevliga fördomar. Jag fnyser inombords och ruskar på huvudet. ”Ledsen, jag kan i stort sett bara steka pannkakor och koka nudlar.”
   ”Pannkakor är gott”, konstaterar Sammy samtidigt som Kevin skrattar lågt.
   ”Vad?” fräser Ash surt och blänger på tankeläsaren.
   ”Hon tycker att du är sexistisk”, säger Kevin och flinar. Jag blir röd i ansiktet.
   ”Nån var ju tvungen att fråga”, gruffar Ash surt. ”Jag är förbannat trött på hämtmat. Den hinner alltid kallna innan vi hunnit hem. Och Jasper är en usel kock.”
   ”Om min matlagning är så hemsk kanske du kan hjälpa till någon gång”, muttrar Jasper. Ash bara fnyser till svar.
   Det känns märkligt att äta tillsammans med ett gäng killar. De skrattar och grälar om vart annat och vid ett par tillfällen verkar ett matkrig farligt nära att bryta ut. Sammy sitter bredvid mig och petar då och då till mig och säger någonting utan att vänta på mitt svar. Det känns som om jag hamnat mitt i en tornado.
   ”Det enda vi vet om dig är att du heter Jasmine.” Jag rycker till när jag plötsligt märker att Jasper flyttat sin uppmärksamhet från en dragkamp med Ash om det sista vitlöksbrödet till mig. ”Vad finns det mer att veta om dig?” Han ser genuint nyfiken ut och min mun blir torr.
   ”Öhm, ja...” börjar jag, kommer på att jag har munnen full med mat och försöker svälja. ”Det finns inte så mycket att berätta.” Vad kan jag säga? Att jag tycker om att teckna och skriva, att jag ville bli kock precis som min mamma tills jag upptäckte att det enda jag gillade med matlagning var att äta upp resultatet när det blev lyckat – vilket det aldrig blev eftersom jag inte kan laga mat för fem öre. Att jag går tredje året på naturvetenskaplig inriktning och oh gud vad jag kommer att ligga efter när jag kommer tillbaka. Att jag bara har en riktig kompis och inte ens hon verkar vara speciellt road av att vara i min närhet längre. Att jag sitter på hustak på nätterna och väntar på magi. Jag sjunker ihop lite. Mitt liv måste vara rena rama sömnpillret för de här killarna.
   ”Hur gammal är du?” frågar Sammy nyfiket.
   ”Sjutton. Men jag blir arton om ungefär tre veckor.” Jag hejdar mig med gaffeln halvvägs till munnen. Det hade inte slagit mig att jag kommer att missa min födelsedag på grund av allt det här.
   Killarna verkar märka av min sinnesstämning och sneglar på varandra. Sammy suckar.
   ”Jag är trött på att vara yngst. Kunde du inte ha varit, typ, tretton?”
   ”Ser hon ut som tretton, pucko?” säger Ash och blänger på den blonda killen.
   ”Är du bara fjorton?” kan jag inte låta bli att fråga.
   ”Jag blir femton nästa år”, beklagar sig Sammy, och de andra suckar.
   ”Det betyder att du är fjorton, smartskalle”, muttrar Jasper.
   ”Men du är bara fjorton”, upprepar jag, ”och du är ändå ute på natten och… och slåss mot vampyrer!”
   Sammy flinar. ”Det är för att jag är asgrym!”
   ”Vi möter faktiskt inte vampyrer speciellt ofta”, inflikar Kevin. ”Kanske en gång i månaden eller så.” Han ser fundersam ut. ”Och i natt var första gången någonsin som vi träffade på fler än tre på en gång.”
   Jag blir helt enkelt för nyfiken för att kunna vara tyst. ”Men vad gör ni där ute då? Om ni inte jagar vampyrer, menar jag.”
   ”Lite alltmöjligt.” Kevin ler mot mig. ”Hjälper folk om vi råkar på ett överfall, försöker sätta dit den lokala maffian. Du vet, sådana saker.”
   Jag vet inte alls och kommer på mig själv med att sitta med gaffeln halvvägs till munnen, stirrandes på de fyra killarna. Det låter nästan som om de är någon form av, tja, superhjältar. Jag ler för mig själv när jag stoppar in maten i munnen. Det smakar inte så illa om man försöker låta bli att tugga.
   ”Jag skulle inte kalla oss superhjältar precis, mer som… hemliga polisen.”
   Jag slutar tugga och stirrar på Kevin. Kommer jag någonsin vänja mig vid att du svarar på frågor jag inte ens har ställt? Han ler.
   ”Det tar ett tag, men det kommer.”
   ”Kan ni två sluta med det där?” Ash viftar med sin gaffel mot mig och Kevin. ”Det är fan obehagligt.”
   ”Och vi är superhjältar”, protesterar Sammy. ”Jag menar, vi har värsta superkrafterna och åker runt i hela staden och räddar livet på folk. Jag tycker i alla fall att det är samma sak som att vara superhjältar.”
   Ash fnyser. ”Om vi inte hindrade dig skulle du springa omkring i mask och cape och skaffa ett signalljus att lysa mot himlen.”
   Jag ser en bild av Sammy framför mig, iklädd en färgglad mask, trikåer och en cape som fladdrar i vinden, stående i en heroisk pose med ett signalljus i form av vampyrhuggtänder lysande mot skyn bakom sig. Jag kan inte hjälpa det; jag skrattar till och sätter ena handen framför munnen för att inte spotta bränd mat över hela bordet.
   Killarna ser förvånade ut, sneglar på varandra och ler sedan. Sammy verkar inte kunna bestämma sig för om han ska vara förolämpad eller glad.
   ”En cape skulle vara cool!” gnäller han, och Jasper och Ash brister ut i skratt båda två. Sammy ser ut att bestämma sig för förolämpad och blänger på de två äldre killarna med stora ögon. ”Det skulle det! Jag lovar!”
   ”Knyt ett lakan runt halsen när vi sticker ut i natt då”, föreslår Ash med ett elakt leende. ”Idioterna på gatan skulle kanske tycka att det är roligare att få storstryk av någon som ser ut som en galning.”
   ”Ska ni ut i natt?” frågar jag och känner ansiktet hetta när fyra ögonpar vänds mot mig.
   ”Vi är ute nästan varje natt.” Jasper tittar på mig med den där blicken han hade på taket för inte ens ett dygn sedan, den där blicken som säger att han faktiskt bryr sig. Mitt ansikte blir ännu varmare. ”Men vi skulle kunna stanna, om du vill det.”
   ”Nej nej, d-det är lugnt”, stammar jag. ”J-jag var bara nyfiken.”
   ”Aw, hon stammar”, flinar Sammy, ”va gulligt.”
   Vid det här laget måste hela mitt ansikte vara illrött. Kevin ger den yngsta killen en förebrående blick, men jag kan svära på att jag ser ett leende rycka i hans mungipor. Det här är inte rättvist. Jag försöker gömma ansiktet bakom håret utan att doppa topparna i maten när Sam plötsligt lägger en arm om mina axlar. Jag stelnar till och kramar hårt om gaffeln.
   ”Hey, jag skojade bara”, försäkrar han mig. ”Men det är gulligt.”
   ”Öh, Sam.” Jasper verkar ha lagt märke till hur obekväm jag känner mig. ”Du kanske ska ta det lite lugnt med kramandet?”
   ”Vadå?” Sammys ögon är stora och oskyldiga när han stirrar tvärs över bordet. ”Nu när vi äntligen har en tjej i huset och jag har någon att krama och så säger du att jag ska ta det lugnt?”
   ”Att hon är en tjej betyder inte automatiskt att hon gillar att kramas”, säger Kevin torrt och sträcker sig efter Sammys hand. Jag böjer mig lite framåt, lyckas lirka mig fri från hans grepp och kan andas fritt igen. Kevin ger mig en ursäktande blick. ”Han kan vara lite klängig.”
   ”Lite”, fnyser Ash. ”Du kan säga det igen.”
   Jag drar på munnen i vad jag hoppas är ett lugnande leende. ”Det är okej. Jag är inte så… kramig, bara.” Jag nämner inte att min tendens att skygga undan från kramar är en av anledningarna till att jag anses lite udda. Resten av tjejerna i skolan sitter i varandras knän, går i armkrok och kramas istället för att säga hejdå, men jag har aldrig riktigt blivit inbjuden till den sortens kontakt. Inte för att jag själv tagit initiativet till det heller, och jag antar att det är därför de tycker att jag är konstig. Tjejer ska ju vara kramiga. Jag upptäcker att Kevin sneglar på mig och försöker styra bort tankarna från det lite väl privata ämnet. Fokusera på mina andetag, föreställa mig ett stormigt hav eller en grönskande äng.
   Trots den brända köttfärsen och den klibbiga spagettin går all maten åt, och när kastrullerna är tomma stirrar Sammy längtansfullt på dem.
   ”Vi kommer bli tvungna att göra mer mat i framtiden”, säger han, “ni vet, nu när vi är fem.”
   Jag blir märkligt rörd av hans självklara sätt att räkna med mig i familjen, som om jag inte alls bara ställt till med enbart besvär sedan jag såg dem för första gången.
   Med tallrikar och besticken undanplockade känner jag mig lite borttappad, fast i det här märkliga huset med människor jag knappt känner och utan några egna tillhörigheter bortsett från lite blodfläckiga kläder. Sammy räddar mig från situationen genom att erbjuda sig att visa mig runt i huset.
   ”Hon har förlorat mycket blod”, påpekar Jasper allvarligt, ”hon kan behöva vila. Du borde inte släpa runt henne i hela huset om…”
   ”Det är okej”, avbryter jag. ”Jag mår bättre nu.” Det är sant. Efter att ha sovit hela dagen och nu dessutom fått lite mat i magen känner jag mig mycket bättre. Fortfarande svag och lite darrig, men tillräckligt stark för att kunna stå och gå utan hjälp. I alla fall korta sträckor. ”Och jag vill gärna se huset.”
   Sammy ger Jasper en segerviss blick men säger ingenting under den äldre killens mörka blängande. Så sneglar han på mig.
   ”Jag hänger med och ser till att han inte kör slut på dig. Den killen har mer energi än han behöver.”
   ”Jag orkar”, envisas jag och belönas med en skeptisk blick och höjda ögonbryn.
   Det visar sig att jag inte alls orkar.
   Sammy har verkligen mer energi än han behöver. Han studsar runt mellan rummen, pekar ut olika saker och förväntar sig att jag ska hänga med i hans hastighet. Det har bara gått två minuter när jag börjar flåsa och darra igen, trött och utmattad men envis nog att fortsätta. Jasper närmar sig lite försiktigt.
   ”Behöver du hjälp?”
   ”Nej.” Jag tvingas stanna och luta mig mot en vägg för att orka stå upp. Jasper höjer ett ögonbryn. ”Okej”, erkänner jag. ”Lite hjälp vore kanske inte helt fel.”
   Nu när han fått mitt tillstånd verkar han plötsligt tveksam, som om han inte riktigt vet hur han ska stödja mig. Till slut lägger han en försiktig arm kring min midja för att hålla mig uppe och min högra arm hamnar automatiskt över hans axlar. Hans fria hand flyger upp och sluts kring min handled för att hålla armen på plats. Jag kan känna hans varje andetag, varje hjärtslag. Innan jag mötte de här killarna var det närmsta jag kommit att vara så här fysiskt nära en kille när Mats från min klass skämtsamt gick runt och kramade alla tjejer i klassen första dagen efter sommarlovet. Fast inte mig. Han sneglade lite på mig där jag satt i hörnet och gick vidare, som om jag inte ens var där.
   Sammy verkar knappt ens märka att vi halkat efter, så inne är han i sin detaljerade beskrivning av hur han en gång öppnade just den här dörren (han gestikulerar ivrigt mot en ganska alldaglig dörr i trä) rakt i Ash ansikte så att han bröt näsan. Med ett stort leende vänder han sig om – och ett sårat uttryck faller genast över hans ansikte när han ser hur nära varandra jag och Jasper går.
   ”Det verkar som om Ashs näsa råkar illa ut ofta”, säger jag glättigt i ett försök att få Sammy att rycka upp sig igen. Han fnyser.
   ”Om det inte vore för mig skulle den killen inte ens ha en näsa längre.” Han blänger dröjande på Jasper innan han fortsätter rundturen, i lite lugnare tempo nu.
   De bor verkligen i ett gammalt lagerhus. Större delen av byggnaden är bara en enorm, nästan tom lokal som tidigare användes för att förvara hundratals kartonger och lådor av varor, men som killarna har skiljt av till två separata rum. Det ena används som garage, och det är där de fyra motorcyklarna står parkerade, blänkande och hotfulla. Den andra delen av lokalen är mycket mer intressant: den används som träningslokal.
   Mina ögon blir stora när Jasper leder in mig och Sammy flinande breder ut armarna.
   ”Välkommen till vampyrslaktarträningen!” utbrister han glatt.
   ”Wow.”
   Jag ser mig om på alla vapen som är upphängda på väggarna, boxningssäckar och dockor i naturlig storlek, prickskyttetavlor och en tjock matta på golvet så att man slipper stå på den kalla betongen. Försiktigt lirkar jag mig loss från Jaspers grepp och vinglar fram till väggen med vapen. Han följer efter precis bakom mig, beredd att fånga mig om jag faller.
   ”Wow”, upprepar jag. ”Det här är… ganska otroligt.”
   ”Visst är det?” Sammy ler stolt och plockar ner ett av svärden från väggen. Det glimmar livsfarligt när han drar ut det ur skidan, ser ut som ett stråk av rent silver. Med smidiga rörelser svingar han det genom luften, byter mellan enhandsfattning och tvåhandsfattning och väver ihop med sparkar och slag.
   ”Skrytmåns”, muttrar Jasper, men det hörs att han är nöjd med Sammys uppvisning.
   ”Var har ni lärt er det där?” frågar jag förundrat.
   Sammy hejdar sig med svärdet höjt över huvudet och flackar med blicken mellan mig och Jasper. ”Vi hade en bra lärare”, säger han till slut, men nämner inget mer om saken. Jag behöver inte fråga vad som hände. De är ju trots allt ute och jagar vampyrer om nätterna. Även med Sammys helande nära till hands måste det vara hemskt lätt för en olycka att inträffa.

Killarna ger sig av när det mörknat ute. Jag hör mullret från deras motorcyklar och vinkar av dem när de susar ut i natten, och sedan är jag plötsligt ensam kvar i en övergiven lagerbyggnad.
   Klockan är inte mer än tio och trots att jag är fysiskt utmattad så är jag inte trött, inte efter att ha sovit hela dagen. Hjärnan snurrar och det rycker i fingrarna, men så fort jag försöker röra på mig, om så bara för att gå ut till köket för att hämta ett glas vatten, blir jag alldeles slut. Jag får nöja mig med att sitta i soffan och försöka ockupera hjärnan genom att titta på teve. Det är torsdagskväll. Det mest intressanta jag hittar är en dokumentär om huggormar.
    Det är kolsvart ute och det enda ljuset i rummet är det fladdrande flimret från teven. Vid det här laget måste klockan vara närmare tolv, kanske mer, och mina ögonlock börjar äntligen kännas tunga. Jag har kurat ihop mig i ena änden av soffa, invirad i en filt, halvsovandes och med volymen nästan helt avstängd. Om det inte vore för en väldigt bekant bild plötsligt fladdrar förbi framme på skärmen skulle jag nog inte ens ha märkt att dokumentären tagit slut och att en nyhetssändning tagit över.
   Jag blinkar yrvaket i soffan och kisar med grusig blick mot teven.  Ett nyhetsankare med blont, bakåtkammat hår och fina rynkor kring ögonen stirrar med allvarlig blick in kameran. Alldeles ovanför honom, lite till höger, svävar en bild som jag känner väldigt väl igen. Det är mitt senaste skolfoto, taget bara två veckor innan hela den här röran inleddes.
   Det är ingen överdrivet bra bild, men inte en av de värsta heller. Håret ser helt okej ut och faller i ljusbruna vågor över axlarna, hyn är rosig och en aning fräknig på kinderna. Men jag har något spänt i leendet och en jagad blick, så som jag alltid får när jag känner mig trängd. Mina ögon är bruna på bilden. De är silvriga nu.
   ”Det har nu nästan gått ett dygn sedan sjuttonåriga Jasmine Segerbrant kidnappades i sin familjs lägenhet. Polisen har genomsökt brottsplatsen och talat med vittnen, men än så länge inte kommit närmre att hitta flickan. Fyra unga män är för tillfället efterlysta för brottet och beskrivs som beväpnade och farliga.”
   Ankaret fortsätter med en kortfattade beskrivning av killarna – längd och hårfärg, ungefärlig ålder, att de var beväpnade med svärd – och uppmanar allmänheten att hålla sig på avstånd och kontakta polisen om de ser något misstänkt. Han avslutar med att säga att det vittne som såg bortförandet äga rum lade märke till att jag var i mycket dålig kondition och att mängden blod i lägenheten tyder på att jag är allvarligt skadad. Polisen tror att chansen att hitta mig vid liv minskar med varje minut som passerar.
   Jag sitter tyst och stilla i soffan när nyhetsankaret går över till ett nytt reportage, något om en demonstration i Stockholm, än en gång klarvaken. Min mamma tror att jag är död. Hon vet inte om att jag sitter här, oskadd och i säkerhet. Hon kommer att vänta i en månad, övertygad om att jag är borta för alltid, utom sig av sorg och förtvivlan.
   Jag kan inte låta henne gå igenom det här, inte igen.
   Jag måste träffa henne.


Jag har fortfarande ungefär 25 sidor kvar på datorn som jag kan lägga upp, sen måste jag skriva mer *suckar trött*

Fortsättning följer här

4 kommentarer:

  1. Som jag har väntat på den här fortsättningen! :D Ärligt talat så tycker jag så mycket om den här berättelsen att jag önskar att den fanns utgiven i en lång serie. Ser fram emot att få läsa mer. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Va kul att du gillar den så mycket :D Nu blev jag superglad! :D

      Radera
  2. Åh vad bra du skriver! :O Och ritar, förstås!
    Kan du inte lägga upp resten? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :D Jag lägger ner mycket hårt arbete på det så det är kul att se att någon gillar det :)
      Ska lägga upp ett kapitel till om ett tag ;)

      Radera