lördag 13 juli 2013

Girl goes home

Del 1
Del 2
Del 3


Kapitel 4

Sammy väcker mig på morgonen genom att skaka mina axlar och trycka upp en stekspade i ansiktet på mig.
   ”Lägg av.” Jag slår lite halvhjärtat efter honom och vrider mig runt så att jag ligger med ansiktet mot soffans ryggstöd.
   ”Åh kom igen”, tjatar han och drar i min filt. ”Var inte en sådan sjusovare!”
   Jag försöker förtvivlat klamra mig fast vid filten, men han rycker skoningslöst undan den så att den kalla morgonluften får mig att rysa.
   ”Det är tidigt!” gnäller jag. ”Gå din väg!”
   Det här fortsätter i ytterligare några minuter tills jag är smärtsamt klarvaken med Sammys alldeles för pigga röst ringande i huvudet.
   ”Du är en sadist.”
   Jag sitter olyckligt hopkrupen på soffan med mina bara fötter vilandes på det kalla golvet och försöker blinka sömnen ur ögonen. Kroppen känns tung, men jag kan inte avgöra om det beror på blodförlusten eller om jag helt enkelt somnade för sent kvällen före.
   ”Du sa att du kan steka pannkakor”, kvittrar Sammy glatt och viftar med stekspaden några centimeter från min näsa.
   ”Väckte du mig för det?” Jag stirrar misstroget på honom, men det finns inget tvivel om saken: killen vill att jag ska laga frukost. Vilken gästfrihet. ”Kan du inte bara äta en macka eller något”, muttrar jag surt och sträcker mig efter filten.
   Sammy sliter undan den med snabbheten hos en tvättäkta ninja och ger mig en bedjande blick som påminner väldigt mycket om min fasters hundvalp när vi äter kyckling. ”Men jag är trött på bröd”, klagar han. ”Och ingen av de andra vill komma upp och om jag försöker laga något kommer de att döda mig och jag är verkligen hungrig.” Han hejdar sig för att dra efter andan.
   Jag stönar och lutar pannan mot knäna. ”Fint. Jag ska bara gå och tvätta av mig. Du kan väl börja med smeten så länge?”
   ”Visst.” Han ler så stort att de spetsiga hörntänderna syns tydligt. Så tvekar han och rynkar ögonbrynen. ”Öh, det är mjöl i pannkakssmet, va? Och vatten. Och smör. Det är smör i allt.” Han tittar hoppfullt på mig och jag andas långsamt ut.
   ”Det kanske är bättre om du bara plockar fram en stekpanna och bunke. Jag fixar smeten, okej? Ge mig några minuter, bara.”
   Fortfarande iklädd mina lånekläder, som är väldigt skrynkliga vid det här laget, snubblar jag ut i köket några minuter senare. Ögonen är grusiga och håret trassligt (klart att det inte finns en hårborste här – vad skulle fyra tonårskillar med en hårborste till? Gud, jag vill verkligen ha en hårborste) men jag känner mig mycket bättre än dagen före. Benen bär mig nästan helt utan att darra och jag klarade att ta mig från vardagsrummet till badrummet och från badrummet till köket utan att bli andfådd.
   Jag hinner knappt in i köket innan Sammy trycker en överdrivet stor bunke i händerna på mig. Jag stirrar på den.
   ”Ska vi laga mat till en hel armé?”
   Han ler generat på ett sätt som är väldigt icke-vampyrigt. ”Vi äter mycket. Jasper säger att det har något att göra med ovanligt hög förbränning eller något.” Han rycker på axlarna.
   ”Hög förbränning?” frågar jag nyfiket och börjar vispa ihop mjölk och mjöl i bunken. Med alla matvarorna utspridda framför mig börjar jag själv märka av hungern – med en högljutt kurrande mage som resultat. Jag rodnar och Sammy flinar.
    ”Du är också ett halvblod nu, så du kommer att behöva äta mycket mer än tidigare. Eftersom du, typ, läker snabbare och är starkare än tidigare och sådär.” Han rynkar pannan och ser ut att anstränga hjärnan till det yttersta, för att sedan avsluta med att säga ”hög förbränning” en gång till, som om det skulle förklara hela det märkliga fenomenet.
   ”Så jag kan äta mer, utan att gå upp i vikt?” Jag ler stort. ”Låter som rena drömmen.”
   Jag kan inte annat än förundras över hur lätt det är att umgås med Sam, bortsett från det faktum att han har en irriterande tendens att tappa mjölpåsen i golvet och stå i vägen varje gång jag försöker röra på mig. Min erfarenhet gällande att samtala med killar är extremt liten, och de få gånger jag försöker slutar det oftast med att jag står med gapande mun och knallröda kinder samtidigt som alla tittar konstigt på mig. Jag vet enkelt inte vad jag ska säga. Hjärnan blir blank och rösten pipig. I det stora hela blir situationerna alltid väldigt pinsamma.
   Men Sammys lättsamma, pratsamma attityd får mig att slappna av. Han hänger över mina axlar när jag steker, babblar på utan att låta tystnaden breda ut sig och försöker norpa åt sig pannkakorna som jag staplat på en tallrik bredvid spisen. Jag kommer på mig själv att berätta om mitt liv för honom, och han lyssnar med nyfiken min och nickar uppmärksamt trots att mitt liv inte är speciellt intressant. Han berättar i sin tur om hur det är att leva som en halvblodvampyr med tre äldre ”bröder” och jag får veta att ingen av killarna någonsin satt foten i en skola. Inte heller har de haft några mänskliga vänner, ägnat sig åt gruppaktiviteter eller varit ute och festat. De har helt enkelt stannat i sitt lagerhus, tränat på att slakta vampyrer med glänsande svärd och gett sig ut på nätterna för att bekämpa brottslighet och monster.
   ”Kev säger att vi måste vara försiktiga och hålla oss under radarn och så. Men jag skulle gärna prova hela den där grejen med att vara ’normal.’ Killarna påstår att jag inte skulle gilla det, att skola inte är något att längta efter och att människor inte är värda att umgås med, men”, han hejdar sig och stirrar på mig med en blick som är långt mycket intensivare än någon människas någonsin kan vara, ”du var mänsklig för bara ett och ett halvt dygn sedan och du är inte så farlig.” Han ler och jag hoppas att han tror att mitt ansikte är rött på grund av den varma spisen.
   ”Alla människor är inte som jag”, säger jag lågt, tänker på skitsnack och viskningar, elaka rykten och snokande blickar, ”och skolan är inte heller mycket att hurra för.” Jag försöker föreställa mig Sammy i en skola, i en vanlig åttondeklass bland vanliga elever. Naiv, gullig och lättsam som han är skulle det bara finnas två möjliga utgångar: antingen skulle alla älska honom, eller så skulle han bli fullständigt krossad.
   Jag vill inte ens tänka på hur en krossad Sammy skulle se ut.
   ”Åh.” Han ser besviken ut. ”Så du gillar inte skolan?”
   ”Det är väl inte skolan i sig jag har problem med”, försöker jag förklara och petar frånvarande på en pannkaka med stekspaden. ”Snarare eleverna. Du vet, människor.Unga människor, omogna människor, elaka människor. Jag sneglar på honom och ser till min lättnad att han nickar med allvetande min.
   ”Människor kan vara hemska.”
   ”Jag trodde att du inte kände några människor”, påpekar jag.
   ”Att jag inte känner några betyder inte att jag inte träffat några. Men de flesta jag träffar slutar som en blodig hög på marken.” Han flinar, och för en sekund där kan jag skymta vampyren bakom fasaden.
   När de andra killarna väl släpar sig ut i köket är pannkakorna nästan klara och Sammy har lyckats övertala mig att försöka lära honom vända dem i luften. Han är inte speciellt bra på det, och det hjälper inte att Ash kommer klampande samtidigt som Sam knycker till med handleden och slungar pannkakan flera decimeter för högt.
   ”Du får städa efter det där”, gruffar Ash så att Sam hoppar till. Jag griper tag om hans handled och flyttar tillbaka den så att pannkakan inte hamnar på golvet.
   ”Det behöver inte städas”, säger Sammy stolt och gestikulerar med stekpannan på ett farligt sätt. ”Jag fångade den.”
   ”Jasmine fångade den”, rättar Ash. ”Du höll på att sprida ut den över hela köket.”
   ”Du distraherade mig!”
   De fortsätter att gräla och jag lirkar loss stekpannan ur Sammys hand innan han knockar någon. Personligen har jag fått tillräckligt många hårda saker i huvudet den senaste tiden.
   Bordet dukas och killarna börjar ta för sig av maten. Efter att ha stått i trettio minuter och stirrat på den har jag själv blivit vrålhungrig, och kan inte annat än bevisa Sammys ord: halvblod har större aptit än vanliga människor. Jag stoppar glupskt i mig mycket mer än jag kan minnas att jag någonsin gjort förut. Upptagna av maten dröjer flera minuter innan Ash och Sammy lägger märke till det uppenbara.
   ”Hey.” Ash hejdar sig med gaffeln halvvägs till munnen. ”Var är Kev?”
   Sammy fortsätter att tugga men tittar upp från tallriken tillräckligt länge för att uppmärksamma att en av stolarna är tom. Han försöker svälja men har fortfarande hälften av maten kvar i munnen när han börjar prata.
   ”Han brukar alltid vara uppe tidigt.” Han rynkar pannan och ser sig bekymrat om.
   Jag och Jasper sneglar på varandra och det klickar till på ett märkligt i huvudet på mig när våra blickar möts. Han har småpratat med mig under hela frukosten; berättat om deras nattliga äventyr, berömt maten och berättat att när han försökte göra pannkakor senast tappade han hela smörpaketet i golvet, men det här är första gången vi verkligen tittar på varandra. Han har tydligen inte haft tillfälle att berätta för de andra om samtalet vi hade i natt.
   Det var inte ens meningen att Jasper skulle ta del av det. När killarna väl kom hem var klockan nästan två och jag låg hopkurad i soffan och låtsades sova, men med ögonen vidöppna in i kudden och alldeles för vaken för den tiden på dygnet. Jag ville inte prata med dem allihopa, ville inte att de skulle stirra på mig när jag gjorde mitt bästa för att övertyga dem om att det fanns något jag var tvungen att göra, oavsett risken. Så jag låg helt stilla under filten och bad Kevin stanna i huvudet.
   Han dröjde sig kvar, plockade med grejer på hyllorna och stretchade muskler som nog inte var det minsta stela, tills de andra killarna försvunnit till sina rum. När vardagsrummet väl var tyst rätade jag på mig och han satte sig bredvid mig i soffan.
   ”Jag måste träffa min mamma”, sa jag.
   Han satt tyst i några sekunder, och jag kan föreställa mig att han grävde runt en del i mitt huvud trots att jag bett honom att låta bli. Men han plockade upp tillräckligt många envisa tankar för att förstå hur viktigt det här var för mig, och för henne.
   ”Går hon att lita på?” frågade han till slut.
   Jag var förvånad av frågan. ”Ja. Det finns ingen jag litar på mer än henne.” Jag mötte hans blick, tänkte på kärlek och löften och tårar och alla de gånger jag berättat saker för min mamma som ingen annan fått veta. Han bara nickade.
   ”Jag förstår, men…”
   ”Det där är inte en bra idé.”
   Rösten fick mig att stelna till och flacka med blicken genom rummet, men Kevin lokaliserade genast inkräktaren där han stod i skuggorna vid en av dörrarna. Förmodligen hade han vetat om att någon tjuvlyssnade hela tiden.
   ”Hon kommer att kontakta polisen, skicka henne till någon galen läkare. Vi kommer att bli tvungna att fly och Jasmine kommer aldrig att kunna återvända hem igen.” Jasper gestikulerade indignerat mot mig där jag satt och iakttog hans utbrott med vidgade ögon.
   ”Jag vet att det är riskfyllt”, sa Kevin lågt, ”men hon har en poäng.”
   ”Vad för poäng?” utbrast Jasper frustrerat, fortfarande med armarna överallt utom avslappnat hängande vid sidorna.
   ”Hon är min mamma”, inflikade jag med den där pipiga rösten som jag hatar så mycket. Jag harklade mig innan jag fortsatte. ”Jag kan inte låta henne gå i en månad och tro att jag är kidnappad, misshandlad, död. Alla andra kan tro vad fan de vill, men inte hon.” Min blick mötte hans och jag tvingade mig själv att inte tveka. ”Jag litar på henne till mitt sista andetag, och jag tänker berätta för henne vad som har hänt, med eller utan din tillåtelse.”
   Jasper ruskade förtvivlat på huvudet. ”Du förstår inte”, sa han. ”Människor accepterar inte sådana som oss. Hon kommer att låsa in dig någonstans, försöka bota dig, tro att det är någon form av förbannelse…”
   ”Nej”, avbröt jag, modigare nu. ”Om jag kommer tillbaka efter en månad och påstår att något hemskt har hänt eller att jag inte minns någonting kommer hon att låsa in mig. Hon kommer tro att hon måste skydda mig från allt och jag kommer aldrig, aldrig att kunna prata öppet med henne igen. Hon kommer inte lita på mig, hon kommer veta att jag döljer något.” Jag tystnade, blinkade bort tårarna som försökte smyga sig fram. ”Men jag litar på henne. Om jag kan bevisa att det är sant kommer hon att tro mig, och om jag förklarar varför kommer hon att förstå varför ingen annan kan veta och varför jag måste stanna här ett tag.”
   Både Jasper och Kevin var tysta i nästan en minut, blickarna låsta i varandra, djupt inbegripna i ett ljudlöst samtal. Jag kunde inte låta bli att undra vad det var de inte ville att jag skulle få veta.
   Till slut lösgjorde Kevin sin blick från Jaspers och sneglade på mig. ”Du måste förstå att det inte bara är riskfyllt gällande om du kan lita på henne.” Hans ögon brände in i mig. ”Kan du lita på dig själv?”
   Det dröjde flera sekunder innan jag förstod vad han pratade om, och när jag väl gjorde det rös jag till.
   ”Jag kommer inte att bita henne, aldrig.” Jag tvekade innan jag fortsatte. ”Jag menar, jag kommer väl inte känna blodtörst varje gång jag är nära en människa? Bara om de blöder eller om jag blir… upprörd.”
   ”Sant. Men om du biter någon är det inte bara stor risk att du dödar personen i fråga, utan du kommer själv att dö. Garanterat.” Jasper hade klivit fram från skuggorna och stannat någon meter bort från soffan. Han hade äntligen lugnat ner sig lite och stod nu med armarna korsade framför sig och händerna kupade kring armbågarna. Jag stirrade på honom.
   ”Vad menar du?” Vampyrer som inte kan dricka blod? Världen är bra konstig.
   Båda killarna stod än en gång tysta en stund, sneglade på varandra och på mig, som om de var rädda för att berätta sanningen. Jag började bli frustrerad, knackade med fingrarna mot knäna och flyttade blicken från än den ena till än den andra.
   ”Vad?” upprepade jag till slut när tystnaden blev för tryckande. Min blick flyttades till Kevin och jag försökte tvinga tankarna mot honom. Jag har rätt att veta vad jag är.
   Han skyggade till, sneglade på Jasper igen och suckade sedan. Den yngre killen höjde ett ögonbryn och Kevin nickade sakta som svar på en outtalad fråga. Och Jasper berättade för mig vad vampyrer egentligen är, och varför jag aldrig, aldrig kan dricka blod.
   Fullblodsvampyrer är inte mänskliga, inte på något sätt. De är kroppar i besittning, helt utan själ och fullständigt befriade från den människa som tidigare styrde och ställde. När en vampyr biter låter den oftast bli att vare sig döda eller förgifta för att det inte ska staplas lik på gatorna eller ränna omkring blodsugare överallt. Vid de fåtal tillfällen som de väljer att förgifta sitt offer brukar de oftast också tömma det fullständigt på blod, eftersom det är först när kroppen dör som länken öppnas.
   Länken. Länken som tack vare giftet tillåter en demon att jaga ut själen eller personligheten eller vad det nu är som håller en kropp vid liv och sedan själv ta över. Resultatet: ett vandrande lik, en varelse som varken åldras eller dör av naturliga orsaker och som läker från nästan alla skador. En påle genom hjärtat hjälper inte eftersom inget blod pumpas runt i ådrorna från det ögonblicket då kroppen drar sitt sista andetag. De brinner i solen och förkolnas till ett askliknande damm när man separerar deras huvuden från kroppen. 
   Jag överlevde bettet och har därför fortfarande kvar kontrollen över min egen kropp. Giftet är fortfarande kvar i mina ådror och har gjort mig till en levande version av en vampyr, något som åldras och vandrar i solen och förr eller senare dör. Ett halvblod. Vi kan klättra på väggar, precis som fullbloden, och vi är starkare, snabbare och mer stryktåliga än människor, om än inte på samma nivå som blodsugarna. Vi får förmågor som de inte har, men ingen verkar veta riktigt varför vi begåvats med dem. Kanske för att vi är kvar på ljusets sida.
   Men giftet finns och kommer alltid att finnas kvar i våra blodomlopp, och det kommer alltid att kämpa för att överlämna våra kroppar till mörkrets varelser. Om jag dör nu kommer jag att förbli död, utan att en demon tar över, men om jag dricker blod, om jag smakar på så mycket som en endaste droppe, öppnas länken. Monstret tar över och jag försvinner.
   Och det här monstret kommer att ha tillgång till alla mina minnen, känna till allt jag någonsin tänkt, tyckt eller känt. Det kommer att veta att killarna kämpar för att utrota dem och det kommer att försöka stoppa dem. Min kropp kommer att döda människorna som räddade mitt liv.
   ”Demoner”, viskade jag. ”Och jag trodde att vampyrer var illa nog.”
   ”Vi vet inte vad de är eller var de kommer ifrån”, informerade Jasper med låg röst, för att inte väcka sin familj eller för att självaste ämnet kändes förbjudet och ödesdigert. ”Medium verkar inte kunna komma i kontakt med dem, så vi tror inte att de existerar i vår fysiska värld utan snarare kanske i en annan dimension eller en del av vår verklighet där de inte kan komma åt oss.”
   ”Och det kommer alltid att finnas en risk att jag spårar ur? Att jag blir… en blodsugare?”
   ”Giftet kommer alltid att finnas kvar i dig, ja, och det kommer alltid att påverka din självkontroll. Du kommer ha kortare stubin, lättare för att bli arg och svårare för att lugna ner dig. Du kommer att söka hämnd när du blivit felad och du kommer att vilja ha blod från dem som gjort dig ont.” Han sa allt med en tom, förklarande röst, som om han höll föredrag i mytologi helt utan koppling till verkligheten, som om detta inte kunde påverka allas våra liv. Men hans tonläge var fortfarande lågt, blicken glimmande, och händerna hårt knutna kring armbågarna.
   ”Du kommer att lära dig kontrollera dig. Fan, Ash har lyckats låta bli att ha ihjäl någon. Du klarar det.” Kevin lade en hand på min axel och kramade den uppmuntrande. ”Vi finns här och hjälper dig, okej?”
   Jag blev plötsligt gråtfärdig. Ögonen stack och halsen kliade och jag fick dra flera djupa, darriga andetag innan känslan försvann. Båda killarna verkade lite förvånade när jag vände bort ansiktet och blinkade undan tårarna.
   De är beredda att hjälpa mig, mig, någon de inte känner, någon som satte dem i fara och ställde till det så in i helvete för dem. De finns där för mig. Jag tror inte att någon någonsin sagt det till mig förut.
   ”Vill du fortfarande träffa henne?” frågade Kevin till slut.
   Jag andades in och ut, försökte forma ord men kände bara halsen knyta sig och händerna darra. Så jag nickade bara, och tackade honom av hela mitt hjärta i tanken.

”Du vet något”, morrar Ash och viftar med gaffeln på ett sätt som får den att efterlikna ett mycket farligt vapen. Jasper bleknar på andra sidan bordet och ser ut att vilja gömma sig någonstans långt, långt borta. ”Berätta.”
   ”Han var tvungen att gå ut för… efterforskningar och… rekognoscering…” Jasper sitter med halvöppen mun och Ash ögon smalnar på ett farligt vis.
   ”Stora ord, lite mening, Jassie. Var är Kev?”
   Jassie? Jag flackar med blicken mellan dem, undrar om jag borde lägga mig i eller om det bara skulle gör saker och ting värre.
   ”Varför frågar du inte Jasmine?”
   Sammys ord får alla vid bordet att tillfälligt komma av sig. Han ser avslappnad ut, fortfarande med munnen full med mat och gaffeln riktad mot oss när han pratar, som någon form av pekpinne.
   ”Du ser liksom lite skyldig ut.” Gaffeln flyttas tills den pekar rakt mot mig tillsammans med tre silvriga ögonpar. Jag sväljer och känner blodet stiga i ansiktet.
   ”Vad menar han?” Ash röst är kall.
   ”Jag öhm… j-jag ba-bad honom typ om… om en tjänst, kan m-man säga.” Jag svär inom mig, förbannar min stammande, pipiga röst och hur jag fortfarande krymper under Ashs blick.
   ”En tjänst?”
   Förtvivlat sneglar jag mot Jasper, ber tyst om hjälp och hoppas att han vet vad som behöver sägas. Sammy tittar nyfiket på oss, obekymrat tuggandes på sin frukost. Stackars Jasper verkar lika trängd som jag känner mig.
   ”Vi liksom lovade henne att… att hon skulle få prata med sina föräldrar.”
   Sammy slutar äntligen att äta. Blicken Ash ger oss är en blandning mellan chock och ilska. Jag är darrig inombords och undrar var Jasper fick det där med föräldrar ifrån. Antar att om man inte är tankeläsare så tar man för givet att jag menade även min pappa, trots att jag tydligt bara nämnde min mamma.
   ”Kev är där och kollar att polisen inte har lägenheten under bevakning.”
   Det är knäpptyst runt bordet i flera långa, hemska sekunder.
   ”Du vill prata med dina föräldrar?” Ash röst är helt tom på känsla när han slutligen bryter tystnaden.
   Jag rättar honom inte, nickar bara ljudlöst.
   ”Varför?”
   ”Jag kan inte låta min mamma tro att jag är död”, viskar jag.
   ”Tänker du berätta för dem?” Sammys ord får spänningen kring bordet att skingras som om den var rök och han blåst bort den. Han låter nyfiken. Inte arg eller upprörd, bara nyfiken.
   ”Bara mamma”, säger jag, trött på att höra min familj refereras till som fullständig. ”Det här kommer vara för resten av mitt liv.” Jag blundar, föreställer mig min mamma som uråldrig och ovetandes om mitt liv, ärrad från att ha trott att jag varit utsatt för gud vet vad i en hel månad. Mina ögon öppnas igen och blicken låses fast vid Sammys, men när jag pratar är orden riktade till alla. ”Hon är min mamma och jag tänker inte dölja det här för henne, och jag tänker inte låta henne gå i en månad och tro att jag är död.”
   Jag kan känna Ash blick på mig, kan känna hur han väger sina ord. Sammy ler mot mig.
   ”Du verkar ha en fin familj.”
   ”Om detta leder till att vi utsätts för fara får du stå för det. Och jag ska fan döda Kevin när han kommer tillbaka.” Ash reser sig upp, låter sin tallrik stå kvar och klampar bort från bordet. Precis framför dörren stannar han och kastar en blick på mig. ”Och tjejen, om din mamma bannlyser dig från familjen och gör dig hemlös får du vänja dig vid tanken på att stå ut med oss, för det finns ingen annanstans för hemlösa halvblod att ta vägen.” Han smäller igen dörren bakom sig.

”Om din mamma bannlyser dig från familjen och gör dig hemlös får du vänja dig vid tanken på att stå ut med oss, för det finns ingen annanstans för hemlösa halvblod att ta vägen.”
   Där jag står på taket och huttrar i den kalla vinden kan jag inte bestämma mig för om det var ett hot eller en inbjudan, eller kanske både och. En del av mig har väldigt svårt att tro att Ash skulle vara beredd att permanent öppna sitt hem för en främling på det där viset, men samtidigt minns jag hans ord från den där första dagen. Du är en av oss nu. Giftet i mitt blod kanske gör mig till familj för honom.
   Det verkar för enkelt.
   ”Okej.” Kevin knuffar försiktigt upp den helt nya takdörren och gestikulerar åt mig och Jasper att följa efter. ”Det är fritt.”
   Vi smyger snabbt genom korridoren och småspringer den korta sträckan fram till min lägenhet, tacksamma att den ligger på översta våningen. Jasper rasslar med en nyckelknippa full av små metallpinnar i olika storlekar och former och börjar dyrka upp det nya låset på den nya dörren. Jag undrar vem som bytte ut de båda dörrarna så snabbt, hur dyrkarna fungerar, om det kommer att synas något på låset efteråt. Jag är fruktansvärt nervös. Kevin lägger en hand på min axel och jag slutar trampa på stället, känner hjärtat sakta ner en aning. Det klickar till när låset går upp och Jasper öppnar med en nästan högtidlig rörelse dörren till mitt hem.
   Vi, eller snarare Kevin, bestämde oss för att ta det säkra före det osäkra och anlända till lägenheten när den var tom för att jag skulle kunna packa ihop lite saker, bara utifall att.
   Utifall allt går fel. Utifall jag aldrig kan komma tillbaka hit igen. Jag kan ju inte fortsätta låna Sammys kläder för alltid. Mina andetag är djupa och darriga.
   ”Hon kommer vara ute i ungefär tio minuter”, säger Kevin lågt, som om han faktiskt tror att någon lyssnar. Han har själv garanterat att lägenheten är tom på folk, och Jasper lyckades på något sätt övertyga mig om att polisen inte gömt några kameror eller mikrofoner någonstans. Jag undrar om det har någonting med hans gåva att göra.
   Det finns inget blod på golvet, inget klibbigt svart damm från halshuggna vampyrer och inga flisor från den inslagna dörren. Polisen måste ha någon form av privat städfirma, speciellt inriktad på att snabbt och prydligt röja undan alla spår av död och lidande. Allting ser ut precis som jag minns det. Jag får en märklig impuls att ta av mig den lånade skinnjackan och hänga undan den på krokarna i hallen.
   Jasper och Kevin svävar runt lite i bakgrunden, tydligen lite tveksamma på vad de ska göra med sig själva i denna nya, hemtravliga miljön, medan jag hastigt letar upp en stor axelremsväska som ligger undangömd i en garderob. Skorna klapprar mot golvet när röjer runt i lägenheten på jakt efter sådant jag kan behöva men som inte skulle saknas allt för mycket, sådant som polisen kanske inte skulle lägga märka till ifall de kommer tillbaka för att göra extra undersökningar. Lite kläder från längst bak i garderoben, plagg som jag inte använt på länge men som fortfarande passar. Personliga hygienartiklar, sådant som jag knappast kan vänta mig att killarna ska införskaffa åt mig. En väldigt efterlängtad hårborste och ett par hårband.
   Jag tvekar utanför mitt rum, stirrar på den krämvita dörren och undrar hur det kommer att se ut där inne. Kommer polistejpen fortfarande att finnas kvar? Står sängen mitt i rummet, är fönstret öppet och gardinerna fladdrande i den kalla vinden? Min hand, skyddad av tunna handskar för att inte lämna några fingeravtryck, vilar på dörrhandtaget och väntar på order från hjärnan att öppna.
   Det ser ut som det har gjort så länge jag kan minnas. Sängen är tillbakaskuffad utmed väggen i hörnet, så långt bort från fönstret som den kan komma och i skuggan av en bokhylla. Jag har aldrig gillat att bli väckt på morgonen av solljuset i ansiktet, men har heller aldrig kommit mig för att skaffa mörkläggningsgardiner. Papper, böcker och skrivhäften ligger i välorganiserad oordning på skrivbordet. Bokhyllor trängs längs väggarna, överfyllda av böcker och små prydnadsfigurer och ett och annat inramat fotografi. På en av de få fria väggytorna hänger en poster föreställande solsystemet. Mattan är inte ens skrynklig på golvet.
   Av någon anledning gör åsynen av mitt rum mig gråtfärdig och illamående av plötslig hemlängtan. Även om allt går som det ska kommer jag inte att sova i det här rummet på minst en månad.
   Någon harklar sig bakom mig och jag vrider på huvudet, ser Jasper stå där med en borttappad min i ansiktet. Det är märkligt, tänker jag, att en vampyr, om än bara ett halvblod, kan se så förvirrad och ömklig ut. Jag undrar om han någonsin har befunnit sig i en tjejs rum tidigare. Det har inte slagit mig att jag kanske inte är den enda här som har en väldigt begränsad erfarenhet av det motsatta könet. Sammy sa att de alltid undvikit folk, och jag antar att det betyder mänskliga flickvänner aldrig varit ett alternativ. Jag saknar manliga vänner på grund av mitt ogillande av de flesta av dem, som beter sig som idioter, och min inkapabla sociala förmåga att fungera normalt med resten av dem. Jasper och de andra killarna saknar kvinnliga vänner för att de inte haft något val.
   Jag känner mig plötsligt väldigt självisk som vågat tycka synd om mig själv, som vågat tycka att jag haft det svårt med vänskapskretsen. Jag har i alla fall haft möjligheten att försöka.
   Skamsen och stressad vänder jag bort blick och försöker dra ut ett oanvänt ritblock från botten av en av de många bokhyllorna utan att spilla ut allt som ligger ovanpå över hela golvet. Jasper kliver in i rummet och ser sig nyfiket om.
   ”Jag visste inte att du gillade att läsa”, säger han och låter blicken glida över alla böcker som står prydligt staplade i hyllorna. Jag sneglar som hastigast på honom samtidigt som jag försöker trycka ner blocket i väskan.
   ”Jag är en av få”, svarar jag och vrider lite på det för att sidorna inte ska bli skrynkliga. ”Det är ett bra tidsfördriv.” Jag tittar upp och möter hans blick i en hundradels sekund. Vi tittar båda bort samtidigt.
   ”Så vad läser du för något?” frågar han, plötsligt med en aning gäll röst. Jag tittar förstulet på honom och ser att hans kinder är lite röda.
   ”Mest science fiction och fantasy. En del fakta, du vet, för skolan.”
   Han hummar till svar och innan jag hinner hejda honom har han dragit ut en av böckerna från hyllan. Jag stelnar till med en bunt blyertspennor i handen. Det är en av mina favoritböcker, ett förvirrande virrvarr av framtida lagar och nymodigheter och utomjordiska krig i yttre rymden, skriven på engelska eftersom den inte finns översatt och ett av de mest originella verken jag äger. Konstig, skulle andra säga. Färgstark, säger jag. Underbar. Jag väntar på att Jasper ska rynka på näsan som de flesta gör om de fått för sig att fråga om vad jag gillar att läsa. Men han ler bara lite och bläddrar försiktigt mellan de nötta sidorna.
   ”Jag har läst den här. Den är bra.” Jag stirrar chockat på honom, och han backar ett steg och flackar med blicken hit och dit. ”Vad?”
   ”Du läser”, säger jag sakta, som om han precis erkänt att hans stora hobby är att träna ekorrar i en symfoniorkester. Jag kan bara inte föreställa mig en av de svärdssvingande vampyrslaktarna sittandes i en fåtölj med näsan i en gammal hederlig bok.
   Silverögonen lämnar boken och jag finner mig plötsligt fastnaglad under hans stirrande blick. Fingrarna fumlar med pennorna när jag snabbt flyttar uppmärksamheten från honom till packningen, röd om kinderna.
   ”Varför skulle jag inte göra det?” frågar han med en ärligt förvirrad ton som inte kan beskrivas som annat än gullig. ”Finns inget roligare.”
   Åh Jasper, tänker jag sorgset, var glad att du spenderar dagarna i en lagerbyggnad och inte i skolan. ”Det är bara det”, säger jag sakta, sökandes efter rätt ord, ”att många tycker att det är lite, du vet, konstigt.” Jag ser mina vänners och bekantas ansikten framför mig när jag av någon oförsiktig anledning släppt garden och börjat prata litteratur. Medlidande och lite nedlåtande, som om de lyssnar på en femåring som berättar om alla sina låtsaskompisar. Som om det är någonting jag borde ha växt ifrån vid det här laget.
   ”Förstår vad du menar. Ash och Sam tycker att jag slösar bort tiden när jag läser.” Han fortsätter bläddra i boken med ett litet leende spelandes över läpparna som visar att han inte tar speciellt illa upp av sina rumskamraters åsikter. ”Personligen tycker jag att de själva kunde ägna sig lite mer åt det. Kanske skulle göra dem smartare.”
   Jag kommer på mig själv med att le. ”Och du gillar den här?”
   ”En av mina favoriter. Hela idén med kolonialkrigen är genial.”
   ”Precis!” Jag reser mig upp och gestikulerar mot honom med pennorna, som av någon anledning fortfarande befinner sig i min hand. ”Men slutet är för öppet. Jag hatar att det inte finns någon uppföljare.”
   Jag vågar bara packa ner tre stycken böcker för att inte lämna för stora luckor i hyllorna. Jasper hjälper mig att välja ut vilka, rekommenderar dem han har läst och som är extra bra men som jag själv inte tagit tag i än. En av dem jag packar ner måste ha stått bortglömd och hoptryckt bland de andra böckerna i närmare två år, tills Jasper nu pekar på den och säger: ”Den. Den måste du ta. Bland det bästa jag någonsin läst.” Han lovar att jag kan låna fritt från hans personliga lager när jag läst ut dem jag tagit med mig.
   Med väskan så gott som full hejdar jag mig och stryker med fingrarna över min laptop som ligger undanstoppad bland högar av skisser och skrivblock.
   ”Synd att jag inte kan ta med den”, säger jag sorgset, som om jag tar farväl av en kär gammal vän. ”Men de skulle väl kunna spåra den, va? Genom IP-numret eller något sådant.”
   Ett leende lyser plötsligt upp Jaspers ansikte. ”Det där kan jag faktiskt ordna.”
   Jag tittar undrande på honom när han gräver fram datorn och slår på den. Det svaga susandet från elektriska kretsar fyller rummet.
   ”Vad menar du?” frågar jag, en aning misstänksam. ”Är du någon form av hackare?”
   ”Minns du Kevs tankeläsande? Sammys helande och Ashs eld?” Han väntar inte på svar utan ler bara stolt. ”Det här är min grej.”
   Jag står som handfallen en sekund. Hans grej? Är hans personliga gåva att kunna hindra datorer från att bli spårade? ”Din grej?” ekar jag.
   ”Kolla på det här.”
   Han harklar sig och rätar på ryggen, som om han ska visa mig ett otroligt, hemligt korttrick och förväntar sig min fulla uppmärksamhet och förväntan. Jag rynkar ögonbrynen, lägger armarna i kors över bröstet och hoppas att han inte tar sönder min dator.
   Skärmen blinkar till och den lilla inloggningsrutan dyker upp, tom i väntan på lösenordet. Jag lutar mig fram för att skriva in det, men Jasper håller upp armen framför mig och skakar på huvudet, fortfarande med samma hemlighetsfulla ansiktsuttryck. Trots att det börjar bli lite irriterande så kan jag inte låta bli att vara en aning nyfiken.
   Utan att trycka på någonting lägger han handen tvärsöver tangentbordet, fingrarna utbredda och med något tomt och glasartat i blicken. Skärmen blinkar igen och jag kan inte hindra en liten flämtning från att undslippa mig när mitt skrivbordsunderlägg dyker upp; en ensam drake som blickar ut mot horisonten.
   ”Så”, säger jag sakta, ”psykisk hacking?”
   ”Psykisk superhacking”, rättar Jasper, stolt och rakryggad. ”Jag skulle kunna ta mig in i FBI:s databas härifrån och kopiera allt de har utan att de någonsin skulle veta.”
   Jag kan inte säga annat än wow.
   ”Hörni.”
   Plötsligt är Kevin där och stirrar på oss, och någonting med hela situationen känns alldeles för privat. Jag backar undan från Jasper, som alltför för upptagen med att kryptera hela min dator för att märka något, och ger inkräktaren ett undrande ögonkast. ”Hon är här”, säger han kort, och med de enkla orden ute i världen blir jag ögonblickligen medveten om skrapandet från en nyckel som vrids om i ett lås.
   Jag kan känna pulsen slå i hela kroppen när jag sakta går förbi Kevin med blicken riktad mot hallen. Ingen av killarna följer efter, och jag kan höra en dov duns och ilskna muttranden innan Kevin lyckas dra till sig tillräckligt mycket av Jaspers uppmärksamhet för att få honom att sluta knappa på datorn.
   Allting är plötsligt väldigt påtagligt, så nära och tätt inpå. Jag stannar i köket, väntar på mamma med bultande hjärta och stel kropp. Lukterna av kryddor, den svaga doften av tvål och diskmedel, suset från vattenledningar och luftkonditioneringen och smällen när ytterdörren slår igen. Jag darrar till, blundar och andas djupt medan jag lyssnar på ljudet av hur mamma tar av sig jackan och hänger upp den på en krok. Så välbekant att jag aldrig har tänkt på det förut, det mjuka skrapandet av tyg mot tyg som jag har hört varje kväll när hon kommit hem från sina promenader. Det slår mig som en plötslig insikt att en av de där promenaderna mycket väl kan ha räddat hennes liv för ett och ett halvt dygn sedan.
   Tunga fotsteg, ljudet av någon som har tappat hoppet, kommer in i köket. Tystnar. Jag öppnar ögonen och möter den chockade blicken hos min mamma.
   ”Jasmine?” En flämtning snarare än en riktig fråga. Jag kan se hennes händer darra.
   Leendet gör ont i mitt ansikte. ”Hej mamma.”

Fortsättning följer, muahaha!

Sedan har jag massakrerat mina stackars karaktärer lite genom att göra massor av karaktärsskisser:
 Två av dessa, Lorna och Mimmi, har jag inte introducerat än, men jag har stora planer för dem. Den nedre bilden är en lite äldre skiss av Jasmine som jag gjorde för någon månad sedan innan jag insåg att människor inte har så extremt spetsiga hakor, men jag jag har inte orkat fixa det.


Fortsättning följer i kapitel fem

2 kommentarer:

  1. Ah, så spännande! Jag längtar efter fortsättningen! :)

    SvaraRadera
  2. Jag har nu läst alla delarna och är fast. Jag gillar din skrivstil och dina starka karaktärer, de är alla egna och personer man kommer ihåg.Du är även väldigt duktig på att teckna/rita.
    Längtar tills nästa del!

    SvaraRadera