lördag 29 juni 2013

Scarlet av Marissa Meyer

Scarlet (Lunar Chronicles, #2)
Titel: Scarlet
Originaltitel: Scarlet
Serie: Månkrönikan #2
Författare: Marissa Meyer
Förlag: Mix förlag
Betyg: 4/5
Genre: romantik, dystopi, science fiction, fairy tale retelling
Sidantal: 456

Varning för spoilers om du inte läst första boken, Cinder!
Min recension av mellannovellen The Queens Army












Scarlets älskade mormor är försvunnen och polisen vägrar hjälpa henne. De påstår att mormodern måste ha gett sig av av egen fri vilja, men Scarlet vet att det inte kan vara sant. Den enda som har någon ledtråd om vad som har hänt är främlingen Wolf och trots att hon litar på honom ger hon sig av tillsammans med honom tvärs över Frankrike på väg till Paris, där hennes mormor sägs hållas fången av ett urskiljningslöst gäng som kallar sig för Vargarna.
   Samtidigt i Nya Beijing måste Cinder komma på ett sätt att rymma från fängelset och ta reda på mer om sig själv. Med på resan kommer brottslingen Thorne, och frågan är om hon kommer att stå ut med hans sällskap utan att bli tokig. 

Uppföljaren till Cinder är här! Woho! Bara två böcker kvar att vänta på nu! Och det kommer dröja jättelänge innan de kommer ut (så gör man för att sabba sitt fina humör...)!

Hur som. Detta är alltså Scarlet, en retelling av den klassiska sagan Rödluvan utspelat i dystopisk/science fiction miljö. Det är den här ovanliga blandingen (saga som man egentligen kopplar samman med dåtid och dystopi som oftast är framtid) som gör att jag tycker så mycket om böckerna i den här serien. Meyer bygger upp sin egen unika framtidsvärld och väver ihop den med klassiska sagomoment på ett relativt diskret sätt (man måste ha ögonen öppna för att kunna peka ut likheterna med originalsagan, men de finns där). Jag tycker att det är lite extra kul att till skillnad från första boken, som enbart utspelar sig i stadsmiljö, så utspelar en stor del av Scarlet sig på landet. Många science fiction böcker verkar glömma av att det finns något sådant som "gräs" eller "djur" (om det inte är förstört i ett post apokalyptiskt event) så det var mysigt med lite variation. Finfin och unik världsuppbyggnad alltså!

Vad gäller karaktärerna så var de fler att hålla ordning på i den här boken än i den första, där de enda berättarna var Cinder och Kai. Här finns de båda fortfarande kvar, men sedan tillkommer också Scarlet, och några enstaka kapitel berättas ur Thornes, Wolfs och drottning Levanas synvinkel. Det fungerar bra och utan att bli rörigt, och Meyer är duktig på att ge sina olika karaktärer distinkta berättarröster som gör dem lätta att skilja åt. Dessutom blev det lättare att följa med i handlingen och förstå de olika karaktärernas beslut.

Huvudpersonen Scarlet gillade jag lite mer än vad jag gjorde Cinder i första boken (även om jag definitivt gillade Cinder också, hon var och är fortfarande cool). Scarlet var bara lite tuffare, lite enivsare och med en personlighet som var roligare att läsa om. Wolf var riktigt mysig och kunde vara så gullig (scenen med konservburken! Åh han var så söt och jag satt bara och log för mig själv när jag läste det) men gavs samtidigt en del djup. Tyvärr tyckte jag att romansen mellan honom och Scarlet tilläts gå alldeles för snabbt fram; som Scarlet själv sa, de hade bara känt varandra i ett dygn. De var söta ihop och så, men det kändes lite för mycket som en typisk romans från en typisk ungdomsbok. Då tyckte jag förhållandet mellan Cinder och Kai var mycket bättre hanterat.

På tal om  Cinder så har jag som sagt inte mycket emot henne och gillar verkligen hennes förmåga att aldrig ge upp och kämpa och stå upp för sig själv (go Cinder!) men hon lyckades också dra på sig ett av de karaktärsdrag som stör mig allra mest: hon gick runt och gnällde över sin lunariska gåva och hur den gör henne till ett monster och gick knappt ens med på att använda den. Seriöst, varför ska huvudpersonerna alltid vara missnöjda med sina superkrafter och bara vilja vara normala? Det är så irriterande! Du har en superkraft, för guds skull; gilla läget lite!

Som sista punkt gällande karaktärerna måste jag bara säga att jag fullkomligt älskar Thorne. Han var bokens största ljuspunkt för mig och lyckades alltid vara fruktansvärt rolig. Iko är kul och så, men Thorne är i en klass för sig. Och TACK, Meyer, för att du kan skapa en snygg, manlig karaktär som är singel utan att det tvunget måste bli ett triangeldrama mellan honom, Cinder och Kai. Jag oroade mig så för att det skulle hända när jag började läsa den här boken, men det hade jag inte behövt göra.

Så för en rolig, spännande, romantisk, unik bok med underbar världsuppbyggnad ger jag en fyra utav fem i betyg och håller tummarna för att nästa bok i serien håller samma klass.

Boktrailer:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar