torsdag 13 juni 2013

Den mörka staden av Carrie Ryan



Titel: Den Mörka Staden
Originaltitel: The Dark and Hollow Places
Serie: The Forrest of Hands and Teeth #3
Författare: Carrie Ryan
Förlag: Styxx Fantasy
Betyg: 4/5
Genre: romantik, dystopi, post apokalyptiskt, zombies, rysare
Sidantal: 389
Tack Styxx Fantasy för rec-exet!
Varning för spoilers om du inte läst de två första böckerna i trilogin, De Vassa Tändernas Skog och De Dödas Strand
Annah har varit ensam i den Mörka Staden i tre år, ända sedan Elias lämnade henne för att bli en rekryterare. Hon har vuxit upp tillsammans med honom sedan de lämnade de vassa tändernas skog tillsammans som barn, och att vara utom honom har gjort henne hård och kall, ovillig att släppa någon inpå livet av risken att bli lika sårad igen.
   Men när hennes sedan länge förlorade tvillingsyster dyker upp tillsammans med främligen Catcher och en hord av oheliga har Annah plötsligt inget annat val än att börja bry sig igen. Tillsammans måste de komma på ett sätt att inte bara överleva, utan faktiskt leva.
Tredje och sista delen i Carrie Ryans zombie-trilogi är äntligen utläst (ja, jag är pinsamt stolt över att faktiskt ha avslutat en serie istället för att påbörja en ny, så det så) och jag gillade den. Den är mörk, precis som de tidigare delarna, men slutar trots det med en del hopp om vad som möjligen kan vara en lycklig framtid. Det är brutalt, och blodigt och väldigt mycket död, och Carrie Ryan vet hur man visar att ens i en zombieapokalyps är det oftast inte själva zombiesarna man ska oroa sig för utan snarare de kallhjärtade människorna. Skrivstilen är vacker och mörk och blev riktigt läskigt klaustrofobisk på sina ställen (och det krävs mycket för att en bok ska skrämma mig) och ger boken en personlig touch.
Jag är lite kluven vad gäller huvudpersonen Annah. I vissa fall påminde hon mig om Hester från De Vandrande Städerna med sina ärr, sin bitterhet och sin slutna personlighet (och jag kan nämna att jag definitivt gillar Hester) men alldeles för ofta förvandlades hennes så kallade styrka till gnällighet och självömkan. Hon kunde gå från att säga saker som jag verkligen uppskattade (som att hon förtjänar någon som älskar och uppskattar henne lika mycket som hon gör honom) för att i nästa stund sitta och tråna efter en kille hon precis bestämt sig för att hon aldrig älskat. Första halvan av boken var jag seriöst förvirrad gällande henne och visste inte om jag gillade henne som huvudperson eller inte.
   Som tur var kom hon över sin olyckliga kärlek och blev en riktigt bra, stark karaktär som aldrig gav upp hopphet. Hon kunde ta hand om sig själv (så småningom) och jag uppskattar så fruktansvärt mycket att hon tilläts ta sig ur sina egna knipor istället för att bli konstant räddad (även om det också hände).
När det kommer till övriga karaktärer var de helt okej. Jag tyckte mycket bättre om Gabry än vad jag gjorde i förra boken och hennes och Annahs systerskap var väldigt fint skrivet. Elias och Catcher har jag inga större åsikter om (typiska manliga kärkleksintressen som vill beskydda tjejerna? Hmm, kanske...) och jag kan tycka att rekryterarna utmålades som lite väl onda. Undantaget är väl Ox, som faktiskt har lite djup och personlighet. Jag älskar mina trovärdiga skurkar.
Jag hade ett stort problem vad gäller rimligheten i boken, men den är det lite spoilervarning på så ni får markera för att läsa: Catcher ville inte kyssa Annah eftersom han trodde att han kunde smitta henne, och hon fick på något sätt för sig han stötte bort henne för att hon var ful? Hur dum kan man vara? Och sedan bestämde de sig för att bara chansa på att han inte smittar och sitter och hånglar hur mycket som helst! Och sedan bara försvinner problemet som om det aldrig varit där och vi får inte reda på varför Annah inte smittades av honom. Inte schysst, Ryan, inte schysst.
Trots att jag kanske låter lite negativ så var det en mycket bra, spännande bok med en stark kvinnlig huvudroll som förtjänar en fyra utav fem i betyg.
Boktrailer:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar