söndag 26 maj 2013

Förlåt...

Jag har visst varit väldigt inaktiv, föörlåååt. Jag har inte hunnit läsa så mycket senaste tiden. Varför? Ja, dels så har det varit mycket sista sekunden grejer i skolan, men sen har jag blivit helt besatt av mina två senaste bokprojekt och börjat måla och photoshopa mycket mer än tidigare. Sen har jag dessutom blivit extra supernördig (ja, det är ännu värre än tidigare) och börjat läsa och skriva fanfiction. Det är allt jag tänker säga om den saken.

Därför funderar jag på att göra om lite här på bloggen och lägga upp mer bilder, fotografier, filmer och texter istället för bara bokrecensioner och boktips (svårt att få till tillräckligt många inlägg när jag bara hinner läsa 4-5 böcker per månad...)

Så hoppas att jag inte skrämmer bort alla bokintresserade läsare nu, men varsågoda, här kommer lite fotografier och en teckning


Ett character sheet för Jasmine, huvudpersonen i mitt nuvarande bokprojekt. Här är hon i sin "vanliga" outfit, samt en monsterjägar-outfit, fullt inkluderad med svärd, mörkerglasögon, rökbomber och pistol. Solfjädern är ett vapen som kallas för tessen som jag blivit väldigt förtjust i att måla den senaste tiden. Är det väldigt konstigt att jag hade hur kul som helst när jag lade till blodet?

Och nu något jag aldrig gjort förut, nämligen lite vanliga bilder. Här har jag och två kompisar sminkat upp oss med sot och slitit sönder lite kläder och letat upp en väldig massa sten.

















Behöver jag ens nämna att det är mycket stort copyright på alla bilderna?

tisdag 14 maj 2013

Big Books Tag

 Jag blev taggad av Petra att göra tegelstenstaggen (som Nelly har översatt). Jag ska välja ut 5 av de tjockast böckerna i min bokhylla (som jag har läst) och 2 av de tjockaste olästa. Eftersom jag för tillfället har lite bloggtorka så passar det bra med en rolig liten tag, så här kommer några av mina tjockaste böcker (dock inte specifikt de tjockast jag har, då hade jag blivit tvungen att räkna sidorna på hälften av mina böcker, så jag valde bara ut de som såg fetast ut)
5 tegelstenar som jag har läst:
Battle Royale av Koushun Takami, 588 sidor

Eld av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, 634 sidor


Genom dina ögon av Stephenie Meyer, 606 sidor

Runemarks (Runemarks, #1)
Eldmärkt av Joanne Harris, 553 sidor (hittade ingen bild på svenska omslaget och orkade inte fota själv, så här är originalet istället)

Jurassic Park - Urtidsparken av Michael Crichton, 504 sidor

2 tegelstenar som jag inte har läst: 

 
Brisingr av Christopher Paolini, 781 sidor

Hästarnas Dal av  Jean M. Auel, 566 sidor


 Nu är det egentligen meningen att jag ska tagga lite nya bloggare där ute, men eftersom mer eller mindre varenda en av er redan har gjort den så tänker jag vara fruktansvärt kreativ och säga att jag taggar alla som inte har gjort den.

fredag 10 maj 2013

Cover reveal!

De flesta vet säkert redan om det, men de senaste dagarna har två viktiga omslag blivit avslöjade, nämligen det till Nyckeln (del tre i Engelsforstrilogin) och Allegiant (del tre i Divergent-trilogin). Personligen tycker jag att båda är superfina, men Allegiant är min favorit, älskar vattnet och den röda himlen!

Allegiant (Divergent, #3)

onsdag 8 maj 2013

Rädda mig inte! av Tahereh Mafi



Titel: Rädda mig inte!
Originaltitel: Unravel me
Serie: Shatter me #2
Författare: Tahereh Mafi
Förlag: B. Wahlströms
Betyg: 4/5
Genre: romantik, övernaturligt, dystopi, post apokalyptiskt
Sidantal: 399

Tack B. Wahlströms förlag för rec-exet!

Varning för spoilers om du inte läst första boken Rör mig inte! och mellanboken Falla sönder








Livet är inte lätt för den före detta mentalsjukhuspatienten Juliette. Hon har inte bara svårt för att komma in i livet och samvaron på sitt nya hem, Omega Point, hon står också inför stora problem med sitt förhållande med Adam, hon kan inte röra någon utan att skada dem och fiendens psykopatiska ledare är besatt av henne. Men alla de här problemen blir oviktiga när kriget plötsligt närmar sig med rasande fart: Juliette måste förbereda sig inför den stora striden.
   Återetablissemangets stora ledare, Warners far, har tröttnat på den lilla rebellgruppen med övernaturliga förmågor. Men ingen hade kunnat vänta sig just hur drastiska åtgärder han kan ta sig till i stridens hetta.

Weiii, uppföljaren till en av mina favoritböcker, Rör mig inte!, är här! Del två i serien ligger lätt på samma nivå som första boken, den är fortfarande spännande och romantisk och innehåller en spännande framtida värld (jag kommer aldrig tröttna på spännande, framtida världar). Mafis språk är likadant som i första boken, alltså fullt av överstrukna meningar och metaforer som det tar ett tag att vänja sig vid men som sedan gör historien mycket bättre. De dramatiska scenerna blir mer dramatiska, de romantiska mer romantiska. Mafi vet hur man bygger upp spänning genom ett originellt språk.

Folk verkar ha lite delade åsikter gällande huvudpersonen, Juliette, men själv tycker jag om henne. Osäkerheten hon känner kring folk efter att ha blivit behandlad så hemskt, och sedan suttit inspärrad några år på ett mentalsjukhus tillpå det, var hemsk att läsa om, för jag kunde verkligen förstå hennes frustration och sorg över hela situationen (jag tror inte att jag hade hanterat det mycket bättre). Men hon rycker verkligen upp sig i stridens hetta, när det väl gäller slutar hon sörja och tar tag i situationen, vad den än gäller.
  
De andra karaktärerna får, med några få undantag, inte jättemycket uppmärksamhet, vilket är lite synd för det märks att Mafi kan bygga upp sina bikaraktärer, det ser man på Kenji. Han är, trots att jag gillar Juliette, min favoritkaraktär. Alla scener han deltog i hade lite extra gnista, och de flesta av mina favoritcitat kommer från honom. Men han är trots det inte en fullkomligt platt karaktär som bara går runt och drar skämt hela tiden, han hade faktiskt djup, och en bakgrundshistoria. Andra halvan av boken gick mest ut på kriget och dess efterföljder, vilket lämnade första halvan till personlighetsutveckling hos bikaraktärerna. Och första halvan av första halvan (jag är inte förvirrande, va?) gick ut på att Juliette försökte komma över sina inre demoner och hånglade med Adam. Massor.

 Och på tal om Adam så har jag en sista punkt att ta upp: romansen. Jag är fortfarande inte speciellt förtjust i Adam och jag tycker faktiskt att lite väl mycket av uppmärksamheten läggs på Juliettes kärleksliv istället för på resten av storyn. I första boken var det inte mycket till trangeldrama, eftersom Juliette hatade Warner, men nu börjar den ta fart på riktigt och jag kan inte bli annat än lite förvånad när jag säger att jag ställer mig på Warners sida. Adam är bara så tråkig, och nu när man börjat få lite inblick i Warners tankar (mycket tack vare mellanboken Falla Sönder) så tycker jag mer och mer om honom, även om han retar gallfeber på mig ibland.

 Rekommenderas till dig som gillar dina dystopier och älskar dina romanser, men också om du gillar superkrafter, blodig spänning och en tjej som kan rädda livet på sig själv (även om hon gråter mycket). 

lördag 4 maj 2013

Girl wakes up

Fortsättningen på detta inlägget. Ytterligare ungefär tio sidor, inklusive några bilder. Jag har lite småplaner på att blanda texten med serierutor, men det får bli nån gång i framtiden när jag har mer tid över till att rita och photoshopa. För tillfället får det duga med de här mer eller mindre skissade bilderna (jag håller fortfarande på att lära mig hur man blandar photoshop med handritat, så det kanske ser lite roligt ut).

Och ja, jag var extremt kreativ och använde mig av vampyrer. Kom inte på något annat som funkar och orkade/hann inte skapa ett eget monster.


Kapitel 2.

Ljudet av ilskna röster och skratt driver bort mörkret från min hjärna. Jag blinkar automatiskt men kan bara se suddiga former och ljus som bränner mina ögon, så jag sluter dem igen. Ytan under mig är knölig men mjuk, och när jag försiktigt sträcker på mig stöter fingrarna på armen som ligger utsträckt framför mig emot en kant. Ett armstöd. Jag måste ligga på en soffa. Vad gör jag på en soffa? Jag försöker minnas om någonting har hänt med min säng, eller om jag sover över hos någon, men båda alternativen verkar osannolika. Såvitt jag kan minnas har jag aldrig vaknat någonstans utan att direkt veta var jag befinner mig, inte ens vid semestrar eller övernattningar. Jag har aldrig haft ett klichéartat uppvakningsögonblick när jag yrvaket satt mig upp på en märklig plats och högt proklamerat ”var är jag?”
   ”Sammy, jag svär att om du inte ger tillbaka den genast kommer jag att slå dig så hårt att du aldrig kan använda den igen!”
   ”Du är inte den enda som har rätt till datorn!”
   ”Du har en egen dator! Använd den!”
   ”Hur ska jag kunna använda en dator som är sönder? Om du brydde dig det minsta lilla om mig skulle du…”
   ”Den gick sönder för att du trampade på den! Nu ger du hit den innan jag…”
   Någon skriker något som låter som ”men du sa att den var stötsäker!”, något faller med en smäll i golvet och de grälande rösterna försvinner i hög hastighet vidare någonstans där de inte längre hörs. Jag ligger kvar, stel och stilla, medan rösterna för mig tillbaka i tiden. Stora lysande ögon som stirrar på mig genom ett öppet fönster, starka händer som försöker dra ner mig i avgrunden, eld och svart damm och så mycket blod.
   Jag öppnar ögonen och lägger ena handen mot halsen. Ingenting gör ont eller känns ömt, men hela kroppen är så fruktansvärt tung. Handen blir kvar på halsen som en klump dött kött, men utan att hitta några skador. Bara något konstigt, klibbigt och skrovligt som fastnar på fingertopparna. Envist lyfter jag handen och håller upp den framför mig. Flagor av torkat blod singlar ner i ansiktet på mig. Den järnaktiga lukten gör mig illamående.
   Jasper sa att de inte tänkte skada mig, inte ens Ash, men här är jag. Täckt av blod. En hastig flashback, mer en känsla än ett riktigt minne, av något som kraschar in i mig bakifrån, sliter i mig, sprider blod över golvet. Jag stod med ryggen mot fönstret. Monstret föll, men Ash var fortfarande kvar där ute på väggen. Än en gång ser jag honom framför mig, ilskna ögon och ett elakt leende när han drar svärdet och riktar det mot mig.
   Var jag än är så kan jag inte stanna här. Inte om han är här. Inte om han gjorde det här mot mig.
   Jag sätter mig upp och låter benen glida över kanten på soffan tills fötterna vilar mot golvet. De känns tunga och stela, men jag har varit med om värre. Försiktigt reser jag mig upp, bredbent och med en hand kvar på soffans armstöd för att hålla balansen. Huvudet snurrar till och utkanterna av mitt synfält tappar plötsligt färgen och blir suddigt grå. Okej, kanske har jag inte varit med om värre.
   Jag ser mig, letar efter en utgång som inte snurrar alltför mycket. Omgivningen får mig att blinka några gånger, trots att det får allting att snurra lite extra. Ett vardagsrum. Jag befinner mig i ett alldeles vanligt, men ganska stort, vardagsrum med en beige linoleummatta på golvet och en enorm platt-tv med tillhörande, lika enorma, högtalare. Soffan är grön och stor nog för åtminstone fem personer, fler om de inte breder ut sig och om alla de extra kuddarna tas bort. Där mina fötter alldeles nyss befann sig ligger en skrynklig filt hopknölad. Jag antar att någon kände för att vara snäll och lade den över mig. Så gulligt att det inte vill att tjejen de kidnappat ska frysa. Jag biter ihop och blir varm om kinderna när jag minns Jaspers ansikte. Jag litade på honom.
   Golvet gungar under mig när jag slutligen tar sikte på den delen av rummet där de två grälande kidnapparna inte höll till alldeles nyss. En enkel dörr leder vidare till nästa del av byggnaden, men när jag lägger handen på den tar det flera sekunder innan jag kan förmå mig att öppna den. Vad som helst kan finnas på andra sidan. De kan stå där allihopa, beredda med sina svärd höjda.
   Det är tomt. Tomt och enormt. Jag tvingar mig själv att fortsätta utan att stanna och stirra, men kan inte låta bli att förbluffat se mig om. Det här är inget bostadshus, det är ett som är säkert. Taket befinner sig tio meter ovanför mig, golvet är gjort av skrovlig betong och luften är kylig. Det måste vara någon form av lagerbyggnad, eller före detta industrihall. En enorm metalldörr, stor nog för att gaffeltruckar fulla med last lätt skulle kunna köra in och ut, styrker min åsikt. Jag tar sikte på den och manar på mig själv att gå så snabbt jag kan. Skor ligger utspridda på golvet innanför den och jackor hänger på krokar på väggarna, plus några som ligger slängda på golvet, men jag stannar bara för att darrande ta stöd mot dörren i några sekunder. Jag hinner inte leta efter mina skor, speciellt som de kanske inte ens är där, så jag får helt enkelt nöja mig med att gå i strumplästen.
   Fingrarna känns konstiga när jag fumlar efter låset; tunga och tjocka, som om jag har osynliga tumvantar på mig. Nu när jag tänker på det känns hela kroppen ungefär likadan. Hela jag är som en stor blyklump täckt av ett luddigt lager som skärmar av verkligheten. Jag får grepp om låset, vrider upp det och snubblar ut på gatan. Septemberkylan blåser håret ur ansiktet på mig och får mitt synfält att klarna något. Benen darrar under mig. Jag börjar springa.
   Jag är en löpare. Jag springer tre kilometer varje dag, längre om jag har tid, och jag vet att under all den här utmattningen är min kropp tillräckligt stark för att klara av att fly från den här platsen. Men när jag vinglar fram längs trottoaren kan jag inte riktigt övertyga mig själv. Faktum är att jag inte är speciellt övertygande alls. Mina fötter så bortdomnade att de trasslar in sig i varandra och fäller mig till marken flera gånger om. Varje gång blir det allt svårare att ta sig upp, tills jag känner för att bara ligga kvar på den kalla asfalten och se livet passera i revy.
   Föga överraskande är det inget trevligt område jag har hamnat i. Rökbolmande fabriker och tillplattade, gråa industrier och lagerbyggnader täckta av graffiti och omringade av gallerstängsel. Inga människor är ute och himlen är grådassig, så jag kan inte riktigt bedöma vilken tid på dygnet det är. Ganska tidigt på morgonen, skulle jag tro. De få bilar som passerar reagerar inte när jag snubblar mot dem, ropande och vinkande, desperat efter hjälp. Grindarna till industriområdena är ordentligt låsta och staketen har taggtråd på toppen. Ingenting bortsett från lite kringblåsande skräp rör sig innanför gallren. Det känns som om jag är lika långt från hjälp som om jag befunnit mig mitt ute i skogen. Fingrarna känner automatiskt över byxfickorna. Ingen mobil. Den fulla insikten av att jag måste ta mig ur det här på egen hand känns överväldigande.
   Jag använder mig av samma teknik som när jag springer för att orka ta mig framåt när det känns som om benen aldrig skulle kunna bära mig hela vägen hem. Bara fram till den där busken, sen får du vila. Bara till kurvan där framme, över kullkrönet, fram till trädet. Du får vila när du kommer dit. Men när jag springer gör det bara ont. Jag överväldigas aldrig av känslan av att blodet som pumpas runt i ådrorna är förgiftat av tungt bly, att fötterna limmas fast i marken vid varje steg och huvudet är som en ballong upplåst med sömngas. Jag kan inte fortsätta.
   Fullständigt utmattad och flåsande kollapsar jag mot väggen till en av de få byggnader som inte är inhägnad. Den är sned och fallfärdig men när jag rycker i ytterdörren för att kunna komma undan, gömma mig och vila en stund vägrar den att öppnas. Låst från insidan.
   En plötslig energitopp får mitt synfält att klarna bara för en sekund och mina darrande händer bankar ivrigt mot den buckliga plåtdörren. Det gör inte ont nu, men jag kan slå vad om att mina knogar kommer vara täckta av blåmärken när det här är över.
   ”Hallå?” ropar jag skrovligt, och när händerna inte orkar banka längre sparkar jag på dörren med strumpförsedda fötter. Det gör ont. Jag grimaserar, fortsätter sparka och ropar högre. ”Hallå! Snälla hjälp mig! Ring… ring polisen… ambulansen…”
   Jag orkar inte kämpa längre, orkar inte ens stå. Med pannan lutad mot den kalla plåten glider jag ner på knä, landar i en ömklig hög på marken och lovar mig själv att jag ska fortsätta fly. Jag måste bara vila, jag måste bara andas, jag måste bara…
   Det skramlar och skrapar innanför dörren och jag lyckas knuffa mig själv ur vägen precis i tid för att inte få den i ansiktet. Jag har fått tillräckligt många dörrar, och andra hårda objekt, där den senaste tiden. Lungorna drar automatiskt ihop sig vid anblicken av mannen i öppningen och armarna far upp för att skyla mig trots att jag är klädd i en heltäckande tröja. Han är enorm, med kantiga muskler under en svart skinnjacka och skäggstubb i ansiktet. Han påminner mig om Ash, fast äldre och risigare. Precis som Ash ger han mig rysningar över hela kroppen.
   Jag ser inte mig själv som en fördomsfull person. Om jag var modigare hade jag själv förmodligen haft både tatueringar och en märklig, utstickande klädstil, och jag vet att de som ser ut som brottslingar långt ifrån alltid är det. Men den där blicken, hans sätt att särskåda mig som om jag inte hade någonting alls på mig, får mig att vilja smälla igen dörren i ansiktet på honom. Jag vill inte prata med honom, jag vill inte vara i närheten av honom. Men jag har inte precis möjligheten att vara kräsen.
   Jag tvingar mig själv att le, tvingar mig själv att inte visa honom att jag är livrädd. Han är bara vem som helst som du skulle kunna möta på gatan. Vem som helst.
   ”Ring polisen”, viskar jag, ”och… och ambulansen. Snälla. Jag… jag tror det är någonting fel på mig. Jag orkar inte längre…”
   Min röst dör bort under hans sökande blick och fruktansvärda, fruktansvärda leende. Han kliver framåt och jag krymper ihop när de enorma kängorna fyller hela min åsyn. Aldrig någonsin har jag känt mig så här liten.
   ”Killar.” Han riktar huvudet lite åt sidan och ropar tydligen på någon inne i byggnaden, men blicken är fortfarande fäst vid mig. Vem som helst på gatan kan vara ett monster. ”Vi har besök.”
   Det här är inte bra. Jag börjar knuffa mig själv bakåt igen med fötterna framför mig och händerna bakom ryggen. Inte bra. Han följer efter mig ut genom dörren och jag pressar mig själv till det yttersta och kommer vingligt upp på fötter. Någon dyker upp bakom mannen i dörren, lång och smal men med kraftfulla armar och ben, och visslar lågt när han får syn på mig.
   ”Fan Stefan, du har jävligt skum smak. Har hon blod i håret?”
   Stefan flinar genom sin skäggstubb. ”Spelar det någon roll? Har du något bättre för dig kanske?”
   Herregudherregudohnejnejnej
   Fler människor dyker upp i dörröppningen och jag snubblar åt sidan för att fly, men världen kantrar över ända och jag faller ihop i en hög. Skratt. Många skratt.
   Stora händer tar tag i mina axlar, lyfter mig tills fötterna inte längre rör vid marken och ryggen pressas upp mot en vägg. Vassa flisor sticker mig i skulderbladen och varmt blod rinner längsmed ryggraden men jag ger inte de ytliga skadorna någon uppmärksamhet. Mannen framför mig har lagt ena armen tvärsöver min bröstkorg, från ena axeln till den andra, för att hålla mig stilla. Hans andedräkt blåser i mitt ansikte och får mig att vilja kräkas. Hans fria hand letar sig in under linningen på min tröja.
   Skräcken och smärtan och utmattningen knuffas undan av vitglödgat hat, av raseri så starkt att jag vill slita i stycken, bita och riva och känna smaken av hans blod på min tunga. Jag vill döda och den här mannen står framför mig.
   ”Du rör mig inte”, väser jag, all ilska samlad i de där fyra orden.
   Han hejdar sig, tittar på mig och skrattar. Skrattar åt mig. Och frigör sedan sin hand från min tröja och slår mig rakt i ansiktet.
   Jag skriker, raseri och hat som svämmar över bräddarna genom ett rödglödgat synfält, och knäar honom mellan benen så hårt att mitt bortdomnade knä återfår känseln i en våg av smärta. Ansiktet framför mig antar en blåaktig nyans och armen som håller mig fast släpper efter på greppet. Mina fötter letar sig upp på väggen bakom mig och trycker ifrån så hårt att jag kraschar in i honom och min panna gör med en hög smäll kontakt med hans käke. Ulkande släpper han mig helt och snubblar bakåt, men jag klamrar mig fast vid hans skinnjacka och följer efter i rörelsen.
   Jag ska få dig att skrika. Jag ska få dig att blöda. Jag ska sprida ditt blod över asfalten och jag ska glädjas när ljuset släcks i dina ögon. Du ska lida.
   Någonting smäller in i min axel från sidan och skickar iväg mig tvärs över trottoaren. Liggandes på rygg blinkar jag några gånger, känner ilskan dö bort och mattheten återvända. Jag orkar inte resa mig igen. Någon sparkar mig i magen och jag kryper hostande ihop till en liten boll, kramar mig själv och undrar varför det gör ont. Det är inte meningen att jag ska känna något.
   ”Din lilla bitch”, väser någon, sparkar mig igen och igen och hejdar sig sedan.
   Ljudet av en spinnande motor når mig långt efter att gänget hört den. Jag kan inte se dem bakom min röda ridå, men spänningen i luften blir påtaglig när de samlar sig runt om mig och glor mot vägen. Min haka skrapar mot marken när jag vrider på huvudet och lyckas få en skymt av en glänsande röd motorcykel som svänger in mot kanten och stannar. Föraren sitter kvar, dold bakom en svart hjälm och en lång, fladdrande skinnjacka. Jag kan svära på att det ligger något bekant över den där jackan, men är för omtöcknad för att minnas varifrån. Det smäller till när föraren sparkar upp stödet och ställer sig framför det stridsberedda gänget.
   ”Lägger du dig i saker som inte har med dig att göra?” Jag kan höra det oljiga leendet i rösten hos någon i gänget. ”Det kan kosta dig mycket, inklusive ett flertal av dina kroppsdelar.” Det glimmar till av ett knivblad i det gråa solljuset.
   Människan bakom masken skrattar, sträcker på sig och tar av sig hjälmen. Min mage blir en kall klump. Ash ler mot gatugänget när han lägger ner hjälmen på motorcykelsadeln. Sedan kastar han sig framåt utan en sekunds tvekan och träffar den närmsta mannen rakt i pannan med en välriktad spark. Gängmedlemmen faller till marken utan ett ljud.
   De andra flyger framåt under höga krigsskrik, kastar sig över Ash med knivar, nävar och hårda sparkar. Allt går snabbt, snurrar samman i en suddig röra. Jag undrar hur många som kommer att dö bara för att jag knackade på den där dörren. Jag undrar varför det gör mig glad att se gängmedlemmarna falla.
   Någon tar tag i min nacke. Lyfter mig. Pressar kallt stål mot min hals.
   ”Lägg ner ditt vapen, annars skär jag.”
   Ash är plötsligt en bit till höger, långt från människorna som fladdrar runt med sina armar på jakt efter honom. Leendet har lämnat hans ansikte men han ser ändå helt avslappnad ut när han sträcker ut armarna åt sidorna. ”Vilket vapen?” Någon svingar ett järnrör mot hans huvud och han duckar och slår ut anfallaren i en enda rörelse.
   ”Sluta med det där!” skriker människan bakom mig. ”Stå still, annars dör hon!” Knivbladet pressas hårdare mot min hals och plötsligt gör det ont; det gör ont ont ont och jag känner lukten av blod.
   Någonting drar över Ashs ansikte, någonting rasande och vettskrämt och fullständigt livsfarligt. Jag hade nästan glömt av hur hans ögon glimmar och hur han morrar när han blir arg. Men han rör sig inte. Mannen bakom mig skrattar, slappnar av för bara en sekund.
   Och jag vill inte dö.
   Jag lutar mig bakåt, blir tung och lealös och faller helt i hans våld. Förvånat snubblar han till, sänker armen från min hals till min bröstkorg för att kunna hålla mig upprätt. Kniven är borta. Jag höjer mina händer, griper tag i hans handled, vrider, hör honom skrika och kniven falla till marken med ett skrammel. Min mun öppnas, jag tvingar hans arm uppåt med en styrka jag inte visste att jag ägde och jag känner hans puls slå…
   Och Ash sparkar honom rakt i pannan så att vi båda faller bakåt. Jag landar flämtande ovanpå honom, känner styrkan och blodtörsten försvinna och rullar undan åt sidan för att komma bort från den kvidande kroppen. Tittar upp. Ser Ash kliva mot mig med en arm utsträckt.
   Jag skriker till, hasar mig bakåt på armbågarna och stirrar på honom med ögon så stora att det värker i ansiktet. Han hejdar sig med en förvånad blick och sänker armen, stannar och tittar på mig med ett förbryllat uttryck. Desperat vänder jag mig om, försöker tvinga mig upp på känslolösa lemmar och tvärstannar mitt i rörelsen. De av gänget som fortfarande står upp, fyra stycken, beväpnade och rasande, är på väg mot mig. Jag vänder mig tillbaka, ser Ash höja ett ögonbryn och sträcka ut handen igen. Och jag vill fortfarande inte dö.
   Jag sträcker mig mot honom, långt från att nå, men han reagerar direkt på mitt beslut och har min hand i sin innan jag hunnit blinka. Jag får aldrig chansen att tveka, att ändra mig. Han rycker upp mig på fötter, svingar mig runt så att jag hamnar bakom honom och tar ner den närmsta anfallaren med en kraftfull spark. Mina ben håller redan på att ge vika under mig och jag faller, men han är där och fångar upp mig, lutar mig mot väggen och släpper mig sedan. Han ler flyktigt innan han vänder sig mot de sista gängmedlemmarna som slutligen förstått allvaret i situationen och bestämt sig för att försöka fly. Ash slår ner dem utan att spilla en enda droppe blod, sitt eget eller deras. Jag står kvar vid väggen, darrar och undrar vad jag ska ta mig till.
   Ash är på väg mot mig igen, ett leende i ansiktet och ena armen utsträckt. Jag ryggar undan, fortfarande med ryggen mot väggen för att orka stå upprätt och ögonen stora som tefat.
   ”Men kom igen.” Ash stannar och ger mig ett irriterat ögonkast. ”Jag trodde att du släppte det där.”
   Jag stirrar på honom, chockad, och trots att jag är livrädd kan jag inte låta bli att öppna munnen. ”Du försökte döda mig!
   Han rynkar pannan och ser genuint förvirrad ut. ”Jag vet inte vart du har befunnit dig, tjejen, men jag räddade precis ditt liv.” Jag fortsätter stirra på honom tills han lägger ihop ett och ett. ”Seriöst? Är det det? Du, jag är ledsen för hela den där grejen med elden, okej? Jag – jag överreagerade.” Orden ser ut att fysiskt skada honom och han drar ihop ögonbrynen i en plågad grimas och muttrar surt för sig själv.
   Jag kan knappt tro mina öron. ”Du klättrade in genom det där fönstret! Du anföll mig! Du…” Min hand rör frånvarande vi min hals och rösten stockar sig. ”Du…”
   Ash spärrar upp ögonen. ”Du tror att jag gjorde det där? Herregud.” Han skrattar, lutar sig bakåt och gungar fram och tillbaka på hälarna. ”Inte konstigt att du reagerade som du gjorde. Jävlar. Det där var inte jag, tjejen. Det var blodsugaren.”
   ”Blodsugaren?” ekar jag och rannsakar mitt minne på jakt efter vad han kan mena. ”Den där saken som klättrade ner från taket? Den som föll från tionde våningen? Som jag själv sparkade ner?” Jag blänger utmanande på honom, för trött och darrig för att orka vara varken rädd eller försiktig.
   ”Och? Den kan väl klättra upp igen.” Han glor tillbaka, lika utmanande men med lysande ögon som sätter mig en aning ur spel. De ser bara inte mänskliga ut.
   Och? Det var tionde våningen! Jag såg den falla!”
   Ash skrattar lågt och ruskar på huvudet så att det blonda håret faller framför hans ögon. ”Vet du varför vi slåss mot de där sakerna med svärd, tjejen?” Han tittar på mig med ett höjt ögonbryn. ”För att bortsett från att hugga huvudet av dem så är det enda sättet vi känner till att döda dem genom att spränga dem i luften. Och svärd är jävligt mycket smidigare än sprängämnen.” Jag stirrar på honom, tyst, blinkande, och han ler snett med glimmande spetsiga tänder. ”Kort sagt, de förbannat knepiga att döda.”
   ”Det säger du inte”, konstaterar jag med tom röst.
   ”Och de klättrar bra. Snabbt.” Han ler inte längre utan betraktar mig med allvarlig blick. ”Jag hann inte ner för att avsluta jobbet och den var inte tillräckligt intresserad av mig längre för att stanna och slåss. Jag tror att du retade upp den.”
   Blodsugare. Jag lutar mig bakåt och glider ner längs väggen tills jag sitter på marken och kan vila mina utmattade ben och orkar titta på Ash utan att skaka i hela kroppen.
   ”Vad är du?”
   Han skrattar och drar en hand genom håret så att det blir ännu mer ostyrigt. ”Vampyr. Halvblod.”
   ”Men… jag trodde att det där monstret var…” Min hjärna snurrar. Precis när jag trodde att jag löst någonting säger han något som vrider till allt igen.
   ”Vampyr. Fullblod.”
   Vampyrer som slåss mot vampyrer? Så ska det väl inte vara? Brukar de inte slåss mot varulvar? Eller monsterjägare? Och ska de verkligen kunna vara ute i solen på det här viset? Och kasta eld? Alla böcker jag någonsin läst viner genom mitt huvud, men lyckas bara göra mig på det klara om en sak: alla böcker är olika. Samma monster ser ut och beter sig som helt skilda varelser i olika verk. Klart att verklighetens version har sina speciella egenheter.
   ”Huh”, säger jag. ”Och här satt jag och trodde att ni inte existerade.”
   ”Vi.”
   Bortdomnad och trött tvingas min hjärna vakna igen vid hans konstiga ordval. ”Vi?”
   Ash tittar på mig, tittar bort, och tittar på mig igen, som om han inte riktigt vågar se mig i ögonen. Så kommer han fram mot mig och hukar sig ner så att han bara är en decimeter längre istället för att en hel meter. Snabbt drar jag till mig benen och virar armarna runt knäna för att komma längre ifrån honom, men han lutar sig bara närmre.
   ”Ser du dem här?” Han öppnar munnen och för första gången får jag se hans tänder på nära håll. De flesta av dem ser helt vanliga ut, vita och jämna, men hörntänderna i överkäken är långa och spetsiga. Inte mänskliga. Jag kan inte titta bort utan glor ogenerat på dem, sjukligt fascinerad. Han stänger munnen igen och jag blinkar yrvaket. ”Du har inte kollat dig i spegeln på ett tag eller?”
   Jag vet vad som kommer att finnas där redan innan jag känt efter. Tungan stryker över baksidan av framtänderna och upptäcker genast de spetsiga hörntänderna som inte hör hemma där. Ögonen blir plötsligt fuktiga och jag blinkar hastigt. Handen ligger över munnen utan att jag kommer ihåg att jag lyfte dit den. Jag känner mig tom och tung. Ash ser faktiskt medlidande ut när han ser min reaktion.
   ”Du gjorde den förbannad, den bet dig och sen gick det som det gick. Vi var tvungna att få ut dig därifrån.” Han ger mig en allvarlig blick som jag inte vågar se bort från. ”Det var en räddningsaktion, inte en kidnappning.”
   Jag sitter kvar, tyst och stilla och med handen fortfarande över munnen. Du borde tvivla, säger jag till mig själv. Jag menar, sådant här händer inte. Inte i verkligheten. Men det är väl klart att om något övernaturligt faktiskt skulle hända dig så skulle det vara något övernaturligt av det smärtsamma, jobbiga slaget. Som att bli biten av en vampyr. Handen sjunker ner och landar ovanpå knäna när jag försöker få nyheten att sjunka in.
   Någon stönar till och både Ash och jag fryser till där vi sitter. En av de många skurkarna som anföll mig vrider lite på sig där han ligger, men han ser fortfarande mer ut som en säck potatis med spasmryckningar än som en människa. Ash reser sig upp, blänger på honom och sparkar honom i magen. Inte överdrivet hårt, men tillräckligt för att få honom att vrida sig och flämta efter luft. Jag kommer på mig själv att iaktta mannen utan minsta gnutta medlidande.
   ”Vi borde sticka innan idioterna vaknar igen.”
   Han tar ett steg mot mig, men min stolthet tvingar mig att kämpa mig upp på två ben utan hans hjälp. När jag, trots att jag fortfarande står lutad mot väggen, vinglar betänkligt fram och tillbaka himlar han med ögonen, muttrar något irriterat och lyfter helt enkelt upp mig i famnen. Jag känner hur mitt ansikte snabbt antar vad som måste vara en tomatröd nyans och tittar bort för att han  inte ska se. Jag är inte van vid närkontakt med killar. Faktum är att jag knappt ens pratat med en kille sen dagis. Att plötsligt befinna sig i ens armar, tryckt mot hans bröstkorg och med hans andedräkt i örat, känns lite överväldigande även om det bara är för att jag inte klarar av att stå av egen kraft.
   Han dumpar mig på motorcykelsadeln och jag drar snabbt till mig armarna och lägger dem i kors framför mig. Ash verkar inte vara medveten om mitt besvär utan är upptagen med att stirra på sin hjälm och sedan flytta blicken till mitt ansikte. Jag känner hur jag blir rödare igen tills han flyttar blicken tillbaka till hjälmen och suckar som om han hade alla världens bekymmer på sina axlar.
   ”Det här kommer förmodligen göra ganska ont”, säger han urskuldande innan han bryskt trycker ner hjälmen över mitt huvud.
   Med ens blir jag fruktansvärt medveten om att hela den vänstra halvan av mitt ansikte känns som ett stycke rått kött, mörbultat och svullet efter slagsmålet. Jag lyckas inte kväva flämtningen som slinker fram, men pressar ihop ögonlocken och tvingar tillbaka tårarna som försöker ge sig till känna. Genom visiret kan jag se Ash betrakta mig med bekymrat rynkade ögonbryn.
   ”Är du okej där inne?”
   ”Ja då”, flämtar jag, ”lite… ömt, bara. Det går över.” Jag drar ett djupt andetag, sväljer en gång och nickar sedan. ”Det går fint.” Bättre att det gör lite ont nu än att vi kraschar och hela ansiktet rivs upp till köttfärs. Jag kommer på mig själv med att undra hur bra förare Ash är. Av någon, inte speciellt förvånande anledning, får jag känslan av att han är den typen som inte är så mycket för att följa hastighetsbegränsningarna. Jag sväljer igen, nervösare den här gången.
   ”Då sticker vi då.” Han ger mig ett sista bekymrat ögonkast, svingar sig upp på sadeln och startar motorcykeln med ett lågt mullrande som får hela min kropp att vibrera. ”Håll i dig.”
   Jag tvekar ett ögonblick innan jag kommer fram till att jag inte har mycket annat val än att lägga armarna runt hans midja. Försiktigt lägger jag armarna kring honom, försöker hålla mer i jackan än i människan under den, och pressar knäna så gott jag kan kring sadeln. Med ett dån rivstartar motorcykeln längs med gatan, och innan jag vet ordet av kramar jag plötsligt Ashs midja för glatta livet. Jag hade visst rätt om det där med hastighetsbegränsningarna.
   Det tar oss bara några minuter att komma tillbaka till lagerbyggnaden som jag snubblade ut från. Ash kör runt till baksidan och jag betraktar den fascinerat genom visiret. Den ser helt obebodd ut; fönstren är smutsiga och väggarna nerklottrade. Vi stannar till framför en port gömd från gatan och Ash tar upp en liten dosa ur fickan som han klickar på. Porten rycker till och glider sedan ljudlöst upp på väloljade skenor. Ash kör in motorcykeln i mörkret och jag känner en ovälkommen klump i magen när jag plötsligt är tillbaka på platsen jag flydde från för bara en halvtimme sedan.
   Det är samma rum som jag snubblade in i tidigare, men nu när jag är lite lugnare tillåter jag mig själv att se mig omkring lite medan Ash parkerar. Det är inrett som en blandning mellan ett garage och en verkstad med överbelamrade hyllor, verktyg och annat skräp utspritt överallt. Vad som ser ut som reservdelar ligger i stora högar utefter väggarna, oljiga och smutsiga och tydligen välanvända. Inga bilar, däremot. Jag undrar om de andra tre också har motorcyklar eller om det bara är Ash. Det finns gott om oljefläckar på golvet, så jag antar att det åtminstone något annat fordon brukar stå parkerat här.
   Ash stannar ovanför en av oljefläckarna och sparkar upp stödet innan han kliver av. Utan honom framför mig blir jag plötsligt lite vinglig igen och griper tag med båda händerna i sadeln för att hålla balansen. Ash utnyttjar mitt ögonblick av förvirring till att lägga händerna på var sida av hjälmen och resolut rycka av den. Jag flämtar till, biter ihop tänderna och blinkar bort tårarna medan han studerar insidan av sin hjälm med rynkad panna.
   ”Den blev blodig”, konstaterar han surt och jag glor på honom med pulsen dunkande i hela ansiktet. Han fångar upp min blick, suckar irriterat och ställer undan hjälmen. ”Just det. Du.”
   Ledsen om jag är till besvär. Jag blänger på honom, svingar ett ben över sadeln och ställer mig upp. Eller, försöker ställa mig upp, i alla fall. Benen ger vika under mig som överkokt spagetti och om inte Ash stått precis bredvid mig skulle jag ha kollapsat i en spretig hög på golvet. Han fångar upp mig som om jag inte vägt någonting alls och halar upp mig på sin rygg så att jag hänger med armarna runt hans hals och benen runt hans midja. Jag bestämmer mig för att jag inte orkar bry mig om den pinsamma förnedringen i situationen längre och lutar utmattat ansiktet mot hans axel. Kontakten gör ont i min mörbultade kind, men jag är för trött för att flytta på mig och uthärdar bara smärtan så gott jag kan. Jag lägger märke till att jag knappt kan öppna det vänstra ögat längre.
   Ash bär in mig i vardagsrummet där jag först vaknade och sätter ner mig på soffan. Jag kryper ihop lite, lägger händerna i knäet och andas djupt för att hålla tårarna borta. Känslolösheten som fyllde hela min kropp tidigare har försvunnit, och trots att jag fortfarande är alldeles tung och lealös så gör det nu dessutom ont över allt. Ash pekar på mig med ett allvarlig finger, säger ”stanna” som om jag är en olydig hundvalp och lämnar sedan rummet genom en av de många dörrarna. Han är tillbaka inom ett par minuter med en skål och en trasa i den ena handen, en mobiltelefon tryckt mot örat i den andra och vad som ser ut som en påse frysta ärtor under ena armen.
   ”Ja, hon mår fint”, säger han med samma irriterade röstläge som han alltid verkar ha. ”Men skicka iväg Sammy till huset vid tredje gatan. Det finns ett gäng puckon där som kan behöva lite hjälp om de någonsin ska kunna stå upp utan hjälp igen.” Han är tyst ett ögonblick och drar sedan ilsket ihop ansiktet. ”Jag drar inte till mig problem. De hittade henne, okej? Jag bara såg till att ingen dog. Det gäller de där typerna också.” Han stannar en meter från mig och ger mig ett konstigt ögonkast. ”Hon höll på att bita en av dem.”
   Jag kastas tillbaka till ögonblicket när jag stod utanför det där huset med en kniv mot strupen och livet hängande i en skör tråd. Hur jag högg tag i mannens arm, förde den uppåt, tänkte hugga, ville känna smaken av blod…
   Mitt ansikte blir rött när jag med ens förstår att det som hände inte var vanlig överlevnadsinstinkt eller raseri. Det var blodtörst. Vampyren som är jag försökte bita någon. Herregud, jag tänkte dricka hans blod. Hela insikten med att jag nu är en vampyr sköljer över mig. Jag försökte döda någon. Jag kommer att bli tvungen att dricka blod, jaga människor som byten. Eller…
   Kan jag dricka djurblod istället? Kan jag klättra på väggar och kasta eld och slåss som en gud? När jag inte känner mig som en säck våt cement längre, vill säga. Känner sig alla som blivit vampyrbitna så här utmattade eller är det bara jag? Blir alla vampyrbitna förvandlade till vampyrer? Borde det inte vara smockfullt av vampyrer överallt då?
   Fan, jag vet ju ingenting om det här. Alla de där filmerna som jag suttit som klistrad framför varje lördagskväll har inte lärt mig någonting. Jag tittar på Ash med fingrarna trummande mot benen, plötsligt proppfull av frågor. Han ställer undan skålen och påsen med ärtorna på golvet framför mig och avslutar samtalet innan han plockar upp trasan och vrider ur vattnet. Med mobilen ur bilden försöker jag tvinga ur mig någon av alla mina frågor, men de fastnar på min klibbiga tunga och det slutar med att jag bara svär över mig själv i huvudet för att jag ska ha så fruktansvärt svårt att prata med folk.
   Omedveten om mina problem tar Ash tag i min haka och vinklar hela mitt huvud så att han kan studera mitt ansikte från sidan. Jag kvider till och ryggar bakåt men han drar tillbaka mig med ett irriterat muttrande. ”Sitt still. Det är inte som om det här kan vara din första blåtira.” Han drar koncentrerat ihop ögonbrynen och börjar torka bort blodet från mitt ansikte.
   Jag sneglar på honom och tittar sedan bort igen, fortfarande lutad lite bakåt men för fastlåst i hans grepp för att komma någonvart. ”Öhm, faktiskt så är det det.”
   Han hejdar sig en sekund innan han fortsätter torka, nu med ett höjt ögonbryn. ”Verkligen? Är du bra på att ducka eller drar du bara till dig folk som siktar dåligt?”
   ”Faktiskt så… jag har aldrig varit i ett slagsmål. Inte före igår.”
   Han hejdar sig igen och nu skrattar han lågt för sig själv innan han gnuggar lite extra hårt på en blodfläck ovanför min läpp. ”Huh, där ser man.”
   Jag vrider på mig under hans blick men kan inte låta bli att snegla på honom igen. ”Vad ska det där betyda?”
   Han skrattar igen. ”Du är rätt bra på att försvara dig. I alla fall för någon som just förlorat hälften av sin kroppsvikt i blod.” Han flinar och använder min chock för att kunna vrida mitt huvud uppåt så att det knäpper i lederna.
   ”Jag förlorade båda striderna”, säger jag dumt, för omskakad för att kunna vara tyst. ”Jag blev vampyrbiten. Jag dog nästan.”
   ”Du kunde inte ha vunnit.” Han slutar torka för att kunna gestikulera mot sig själv med båda händerna. ”Jag menar, kom igen, du slogs mot mig, tjejen. Jag har tränat på att slåss sen innan jag kunde gå. Och vi var fyra mot en. Ingen kunde ha vunnit den striden.” Han sänker händerna och det självsäkra leendet blir lite vänligare. ”Men du klarade dig länge. Fan, du bröt min näsa. Det är inte många som har lyckats med det.”
   Jag tittar på honom och sitter helt stilla medan han torkar bort det sista blodet. Han vinklar mitt ansikte fram och tillbaka för att studera det ur olika vinklar innan han är nöjd och slänger tillbaka trasan i skålen med vatten.
   ”Föresten så är du en av oss nu. Vi ska nog få dig att bli duglig i en strid.” Han flinar åt mitt storögda uttryck och trycker den iskalla påsen med ärtor i mina händer.
   ”Verkligen?” frågar jag, och blir sedan generad över ivern i min röst. 
   ”Verkligen. Ett halvblod som inte kan slåss går inte för sig. Lägg den där på ögat nu.”
   Jag trycker lydigt påsen mot blåtiran och grimaserar åt smärtan blandat med kylan som förfryser alla mina nerver. Ash boxar till mig på axeln.
   ”Var inte så känslig. Sammy fixar till dig ordentligt när han kommer tillbaka.”
   Innan jag hinner fråga vad han menar med fixa flyger dörren upp och någon formligen snubblar in i rummet. Jag hoppar nästan ur soffan och Ash ställer sig i stridsberedd position med båda händerna knutna framför ansiktet som en boxare.



Upptäckte att allting höll på att bli alldeles för långt och bestämde mig för att avbryta här med en liten cliffhanger. Och sedan, bara för att jag känner för det, här är en extra photoshopad bild på huvudpersonen och Ash.


Fortsättning följer i kapitel 3

fredag 3 maj 2013

Gamers av Thomas K. Carpenter

Gamers Titel: Gamers
Serie: Gamers #1
Författare: Thomas K. Carpenter
Förlag: Black Moon Books
Betyg: 3/5
Genre: science fiction, fantasy, dystopi
Sidantal: 325

















Allting är ett spel.
   Två poäng om du borstar tänderna, tio om du håller ditt rum rent. Den med flest poäng har en framtid. Den med minst poäng, tja, den har ingenting alls.
   Gabby är en expert på LifeGame. Hon vet precis hur hon ska få så många poäng som möjligt, är en hacker som ingen annan och ligger redan bra till inför universitet. Värre är det för hennes bästa vän Zaela, som utan Gabbys hjälp skulle ligga riktigt illa till.
   Slutprovet, ett spel som kommer avgöra vilka som får fortsätta till universitetet och vilka som får de sämsta jobben, närmar sig snabbt, men när Gabby plötsligt blir indragen med de mystiska Frags ställs hela hennes världsbild på ända.
   Vad händer egentligen med de som förlorar slutprovet?

Det har inte alls tagit mig typ två månader att läsa ut den här stackars lilla boken. Så går det när jag försöker ge mig på att läsa e-böcker, jag tappar helt suget trots att boken är bra (undantaget skulle väl vara min personliga favorit Stray).

Gamers har en av de mest komplicerade världar jag någonsin stött på. Det är verklighet och virtuell verklighet, men mest är det någonting däremellan. Människorna vandrar omkring i den riktiga världen, men är klädda i så kallade "sense-webs" och "eye-screens" som får dem att se och känna en virtuell värld "ovanpå" den riktiga. Jag skulle inte rekommendera den här boken till dig som inte gillar science fiction, men om du, som jag, är förtjust i komplicerade, smått röriga framtidsskildringar borde du gilla den.

Handlingen är inte speciellt komplicerad, men hjärnan måste ändå vara med för att man ska förstå alla de nya orden författaren hittat på, hur världen fungerar och vad som ens är verkligt (ibland visste inte ens karaktärerna vad som var på riktigt och vad som var virtuellt). Själv tycker jag att den här originella världen med alla sina nya koncept var bland det bästa med boken.

Första halvan var ren sci-fi, men när karaktärerna verkligen gav sig in i den virtuella spel-världen skiftade handlingen istället till någonting som kan jämföras med fantasy (drakar, demoner, trollkarlar, svärd, quests mm), allting utspelat i en virtuell värld som överlappar den verkliga. Jag tycker genre-skiftningen var lite småkul, men störde mig på att många av karaktärerna som var med i första halvan försvann och byttes ut mot nya. Den påbörjade romansen släpptes helt och ersattes istället av Gabbys interaktioner med sitt "lag".

Och det är hos karaktärerna, och romansen, som boken tappar stinget. Gabby är helt okej som huvudperson, varken mer eller mindre, men så gott som alla bikaraktärer var fullständigt platta. De fick något utmärkande personlighetsdrag men utvecklades sedan inte ett dyft, och den enda av dem jag faktiskt var nyfiken på var så klart tvungen att dö.

Romansen kändes platt den också, som om den bara var där för att författaren ville slänga in en nypa kärlek i sin bok för att tillgodose alla läsare. Som sagt försvann den helt i andra halvan och jag vet inte om jag ska vara besviken för att den inte fick chansen att faktiskt utvecklas eller glad för att jag slapp den.

Gamers är en lovande bok med många spännande, originella idéer, men den kändes lite amatörmässigt utförd på sina ställen. Rekommenderas till dig som tycker om science fiction.

torsdag 2 maj 2013

Nya boktips: djurspecial!

Istället för att som vanligt bara plocka titlar från min att-läsa-lista tänkte jag den här gången välja böcker vars handling (mer eller mindre) kretsar kring djur, bara för att det är ett tema jag önskar att det fanns mer av. Jag har tidigare skrivit flera inlägg med tips på hästböcker (hästen är ett djur...) och om du kikar in under etiketten hästar så finns där rätt så många recensioner. Några få djurböcker har jag recenserat också, bland annat den mycket älskvärda Vargbröder och den svenskskrivna Afrikas Hemlighet.


The Prince Who Fell from the SkyThe Prince Who Fell from the Sky av





The Last Free Cat






Zenn Scarlett






Zoo City






Perception (Tigers' Eye, #1)






Parched






The Owl Keeper