fredag 1 februari 2013

Ultraviolet av R. J. Anderson

Ultraviolet (Ultraviolet, #1)Titel: Ultraviolet
Serie: Ultraviolet #1
Författare: R. J. Anderson
Förlag: Orchard
Betyg: 4/5
Genre: science fiction, paranormal, mysterium
Sidantal: 410
















Everything you believe is wrong

Once upon a time there was a girl who was special.
This is not her story.
Unless you count the part where I killed her.


Alison har alltid varit annorlunda; där andra bara haft fem sinnen och endast kunnat se med ögonen och höra med öronen upplever hon så mycket mer. Hon kan känna smaken av lögner, se ljud som färger och känna doften av känslor. Trots att hon älskar sina färger så har hon alltid oroat sig för att de bara kan betyda en sak: att hon är galen. Hon har inte vågat tro på det. Fram tills nu.
   Hon såg Tori lösas upp i atomer mitt framför sig, och hur hemskt det än är så finns det ingen annan förklaring än att det var Alison som fick det att hända med inget annat än sina tankar.
   Men det är så klart omöjligt, och nu sitter hon inlåst på ett mentalsjukhus neddrogad på antipsykotiska mediciner. När neuropsykologen dr Faraday kommer på besök är det mycket som kommer till ytan, och Alison ställs än en gång inför frågan om vad som faktsiks är verkligt.

Jag har varit nyfiken på Ultraviolet sen första gången jag hörde talas om den, både på grund av att handlingen verkade spännande och för att jag är väldigt fascinerad av synesthesia som jag stött på tidigare i boken Namnet på boken är hemligt (smidig titel eller?) samt i sista säsongen av tv-serien Heroes. En sammanblandning av sinnena, det känns lite som en superkraft, och då är ju det coolaste att det faktiskt finns i verkligheten!
   Men efter att ha läst ett par negativa recensioner blev jag tveksam. Det var först när jag såg den i biblioteket (mitt bibliotek har ett alldeles för litet utbud av engelskspråkiga böcker...) som jag av ren impuls lånade hem den. Och det skulle jag inte ångra!

Bland det bästa med boken är att man inte riktigt visste om Alison faktiskt är galen eller om det hon upplevde med Tori var verkligt. Det allra bästa är om man går in i boken helt utan att veta (liten spoiler: att det finns en del paranormala och science fiction element) för då kommer twisterna bli mer överraskande och hela boken mer mysterisk. Jag gillade Alison som person även om vissa saker hon gjorde frustrerade mig. Hennes förvirring och rädsla över att vara galen kändes väldigt äkta (vem är inte lite rädd för att hamna på ett mentalsjukhus trots att man är fullt frisk? Okej, det kanske inte är en speciellt vanlig oro, men ändå...) och hon växte mycket som person under berättelsens gång. De flesta bikaraktärerna var ganska platta, tyvärr, men både Alison och Faraday kändes levande, och trots att man fick lära känna Tori genom Alisons flashbacks så gillade jag henne också. Jag har nog en liten förälskelse i Faraday, tror jag. Han var så charmig och söt och väldigt annorlunda det "typiska" manliga kärleksintresset i YA böcker.

Men trots en bra huvudperson, en väldigt originell, spännande handling och ett chockerande slut (okej, inte jättechockerande, men defintivt inte vad jag väntat mig) så finns det några dåliga saker också. Mitt största problem är trovärdigheten. De sista hundra sidorna var det mest spännande och annorlunda jag läst på länge och jag kunde knappt släppa boken (och då är jag ändå inne i en evighetslässvacka) men det var också där den kändes som mest osammanhängande. Förklaringarna var luddiga eller helt avsaknade och det kändes för påskyndat. Mittenpartiet var däremot lite för långdraget och händelselöst; en bättre uppvägning mellan mitten och slutet hade gjort boken både mer spännande och mer sammanhängande.

Men det som störde mig allra mest var att Alison inte försökte ta reda på vad det för annorlunda med hennes sinnen. Var hon aldrig nyfiken? En enda googlesökning hade kunnat visa vad alla hennes syndrom berodde på! Jag vet, jag har provat, det är inte speciellt svårt att hitta. Men nej, hon var för rädd för att våga ta reda på vad det var! Seriöst, om man är rädd för att kanske ha en livshotande sjukdom går man väl inte bara runt och låtasas som om den inte existerar? Hur dumt vore inte det? Nej, jag har extremt svårt att tro att hon inte skulle fått reda på att hon hade synesthesia långt tidigare.

Oj, nu ser min recension väldigt negativ ut. Korrektion: extremt annorlunda, spännande bok som innehåller mängder av originella teman man inte sett förut och som väckte en läslust jag inte känt på länge. Läs den!


Lite tips om du vill veta mer om synesthesia:
Läs middle grade-boken Namnet på boken är hemligt (The name of this book is secret). Den är anpassad för lite yngre läsare och är ganska barnslig, men också rolig och intressant. Tyvärr var det många år sedan jag läste den själv så jag har ingen recension på den.
Titta på tv-serien Heroes. Synesthesia dyker inte upp förrän i sista säsongen (eller näst sista, jag minns inte riktigt) men det är en ruskigt bra serie så du kan gott sätta dig ner och njuta av den.

Om du vill läsa mer om ungdomar som är fast på suspekta mentalsjukhus kan du läsa:
Rör mig inte! av Tahereh Mafi (väldigt bra!)
Darkest Powers trilogy av Kelley Armstrong (dessa har jag inte läst själv, men de verkar spännande)

Boktrailer
 

1 kommentar: