onsdag 13 februari 2013

The last unicorn av Peter S. Beagle



Titel: The Last Unicorn
Serie: -
Författare: Peter S. Beagle
Förlag: Penguin Books Ltd
Betyg: 4/5
Genre: fantasy, saga, romantik
Sidantal: 294














Enhörningen lever i sin skog, och hon har levt där länge. Men en dag passerade två människor genom hennes skog, och de talade om hennes sort. De sa att alla enhörningar i världen var borta, och att den som levde i den här skogen är den sista enhörningen som finns.
   Förvirrad ger sig enhörningen för första gången av från sitt hem för att söka efter sin sort, en resa som blir långt mycket farligare än vad hon väntat sig. Med på färden kommer snart Schmendrick, magikern utan magi, och Molly, som levt halva sitt liv tillsammans med stråtrövare i skogen. Tillsammans vandrar de mot Kung Haggards rike, en mörk, sorglig plats dit enhörningarna sägs ha tvingats av den mytomspunna Röda Tjuren.
Titta här, två klassiker lästa den här månaden! Eller, räknas det som klassiker om den är skriven på sextio-talet? Eller måste den vara från 1800-talet. Äh, jag tänker kalla den klassiker.

The Last Unicorn är skriven som en saga, men samtidigt är den ganska så mörk. Berättartonen varierar mellan drömskt sagoberättande, till komisk, till mörk och sorglig, men igenom hela boken är den väldigt vacker. Jag tyckte den var väldigt fin och den lyckades verkligen måla upp en bild av en sagovärld med hjältar och trollkarlar och skurkar som inte riktigt alltid är vad de verkar. Det fanns tydliga gråzoner, vilket både fantasy och sagor alltför ofta saknar, och skurkarna var inte så mycket onda som de var sorgliga.

Point of viewn varierar mellan enhörningen, Molly, Schmendrick och andra karaktärer som besöker berättelsen. Alla berättade de på lite olika sätt, filosoferade över lite olika saker: lycka, glädje, hjältemod och så klart kärlek. Att läsa ur enhörningens PoV kändes lite märkligt. Hon tänkte inte helt som en människa och var närmast ointresserad av vissa saker som betyder mycket för oss, samtidigt som hon istället uppskattar skönhet och frid och alltid gör det goda och kämpar mot det onda. Att sedan se henne förändras av att umgås så mycket med oss dödliga och våra känslor var mysigt. Men hon var inte riktigt delaktig på samma sätt som de andra karaktärerna, hon var liksom bara där och var vacker och sorgsen och funderade över livet.

"That´s different. Haggard and Lír and Drinn and you and I - we are in a fairy tale, and must go where it goes. But she is real. She is real."

Schmendricks beskrivning av enhörningen stämmer ganska bra. Först framåt andra halvan började hon utvecklas som person och få lite mer djup.

På tal om Schmendrick så är jag väldigt förvirrad vad gäller honom. För det mesta gillade jag honom, han var söt och charmig och gav lite känslan av att man ville ta hand om honom, men ibland kunde han var så självgod och irriterande att jag bara ville strypa honom. Molly däremot tyckte jag verkligen om, men mot slutet tyckte jag att hon blev lite mesigare. Hon var tuffare i början, beredd att ta sina egna beslut och ta hand om sig själv.

Jag kan förstå varför The Last Unicorn blivit en klassiker. Den är annorlunda och vacker och lyckas vara både gullig och rolig samtidigt som den är mörk och sorglig. Rekommenderad, vare sig du gillar enhörningar eller ej.

The Last Unicorn finns också som film, visserligen lite barnsligare än boken, men fortfarande ganska så mysig.

1 kommentar:

  1. Flott omtale :) Jeg gleder meg veldig til å lese denne klassikeren, har selv boken i bokhyllen. Var så heldig å få den tilsendt fra en annen bokblogger.

    Jeg visste forresten ikke at boken har blitt filmatisert.

    SvaraRadera