torsdag 7 februari 2013

Ringens Brödraskap av J.R.R. Tolkien



Titel: Ringens Brödraskap
Serie: Ringarnas Herre #1
Författare: J.R.R. Tolkien
Förlag: Norstedts
Betyg: 3/5
Genre: fantasy
Sidantal: 512
Att hobbiten Bilbo Secker är lite udda vet alla hobbitar i Fylke - han har varit ute på äventyr, sägs ha en hel förmögenhet gömd under sitt hus och umgås med trollkarlen Gandalf. Men att han hade något så mäktigt som självaste Härskarringen, den stora och den onda, i sin ägo hade ingen av hobbitarna kunnat veta.
   När Bilbo beslutar att han ska lämna Fylke och aldrig komma tillbaka låter han den unge Frodo ärva allt - inklusive Ringen. Men mörka tider är på väg, och någon söker efter Ringen. Gandalf råder Frodo att ge sig av med Ringen, och tillsammans med sina vänner ger sig Frodo av på en resa som blir långt mycket längre och mer farofylld än någonting han någonsin kunnat föreställa sig.
Woho, jag har läst första delen i Sagan om Ringen! Efter att ha älskat filmerna men aldrig varit mycket för episk fantasy (åtminstone inte i bokform) så plockade jag till slut något tveksam upp första boken.
Första halvan gick det riktigt bra. Jag var positivt förvånad och tyckte att boken var bättre än jag väntat mig. Den där första halvan kändes mest som en saga för barn, inte ett episkt fantasyäventyr och överhuvudtaget inte lika mörk som filmen. Det var mysigt, och även om allt vandrande var lite småtråkigt så gillade jag verkligen Frodo, Sam, Aragorn och de andra. De bästa bitarna i boken tycker jag ofta var deras samtal med varandra som lättade upp de eviga vandringarna.
   Men den där sagokänslan var lite orealistisk också. Fienden var jämnt där och jagade sällskapet, men de kändes aldrig som ett riktigt hot. De red omkring på sina hästar men kom aldrig nära, och om de väl gjorde de så flydde de utan en riktig anledning. Jag förstod inte varför de inte bara tog Ringen om de nu var så mäktiga och farliga.
Andra halvan gick tyngre. Jag har hört sägas att Tolkien kan ägna flera sidor åt att beskriva en sten, vilket inte stämmer, men däremot kan han ägna flera sidor åt en ointressant händelse. Berättelser, sånger, historia och infodumping tar upp alldeles för mycket av boken tycker jag, och det stoppar verkligen upp berättelsen. När storyn väl tog fart igen efter det sega mittenpartiet hade jag liksom tappat lusten. Boken började bli mörkare och fienderna kändes inte längre lika harmlösa, men jag hade helt enkelt tröttnat, trots att det verkligen började ta fart.
   Egentligen är jag väl lite orättvis. Jag började läsa på andra böcker och det gick ut över Sagan om Ringen som låg bortglömd tills lånetiden började ta slut (den gick ut idag; jag blev tvungen att låna om för att hinna läsa ut de sista tio sidorna...).
Jag är definitivt glad över att ha läst boken och jag tänker läsa resten av trilogin, och jag rekommenderar att andra också läser den. Ryktet är lite orättvist, för den är egentligen inte så seg. Den är ofta både spännande och rolig. Sen är det alltid roligt att ha läst en klassiker!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar