onsdag 27 februari 2013

Födelsedag och statusupdate

Nu är jag myndig. Hjälp, jag kan knappt tro att jag är arton. Känner ingen skillnad precis, haha.

Varje år på min födelsedag sen, typ, nånsin, har det alltid varit slask. Varje år. Fy vad jag hatar slask. Men inte i år! Strålande sol och perfekt väder! Tyvärr hade jag otur på ett annat område och har varit superförkyld och sovit på soffan hela dagen. Jaja, grattis till mig. Jag fick i alla fall en glassmaskin i födelsedagspresent så jag är rätt nöjd ändå.

Eftersom jag varit lite dålig den senaste veckan har det inte blivit mycket läsande. Faktiskt har jag inte öppnat en bok på typ tre dagar, så det dröjer nog ett bra tag innan nästa recension droppar in. Alltså kan det vara lite inaktivt här den närmsta tiden. Jag vill förresten också påminna om att tiden för att anmäla sig till min lilla tävling snart går ut. Sista dagen för anmälan är sista februari, så skynda skynda!

måndag 25 februari 2013

Partials av Dan Wells

Partials (Partials, #1)Titel: Partials
Serie: Partials Sequence #1
Författare: Dan Wells
Förlag: Balzer + Bray
Betyg: 4/5
Genre: dystopi, post apokalyps
Sidantal: 468
















Mänskligheten är dömd.
   Efter ett stort krig mot Partials, genetiskt modifierade supermänniskor, och därefter en pandemi som utrotade 99,9 % av alla människor finns det bara några få tusen av oss kvar. Som om inte detta vore nog har inget nyfött barn överlevt i mer än tre dagar de senaste elva åren.
   Kira Walker är sexton år och en nyutexaminerad läkare, fast besluten att på ett eller annat sätt rädda mänskligheten. Men att hitta ett botemedel verkar omöjligt, och när Kiras vän Madison blir gravid blir det plötsligt väldigt bråttom. Kira börjar bli desperat, och till slut kan hon bara se en enda lösning.
   Hon måste hitta en Partial och se om hon kan hitta botemedlet i deras DNA.

Ytterligare en bok i vågen av dystopier och post apokalyptisk YA-litteratur (inte för att jag klagar, det är ju min favoritgenre!). Den här boken utspelar sig efter en stor katastrof där nästan alla människor dött. Det finns gott om fascinerande beskrivningar av städer som förvandlats till djungler, sorgen av att veta att nästan alla andra människor i världen är döda och fartfyllda eldstrider. Samtidigt finns där de mörka tonerna av en vanlig dystopi med en kontrollerande regering och en del vetenskapliga bitar när Kira forskar på viruset. En riktigt härlig mix! Jag som precis läst om virus och mikrobiologi i skolan tyckte det var lite extra kul att läsa om virus och känna att jag faktiskt förstod något.

Kira var en trevlig huvudperson. Hon var stark och självständig och riktig smart, och hennes självuppoffrande under sökandet av ett botemedel var på sina ställen riktigt hjärtknipande. Samtidigt har jag lite svårt att tro att en sextonårig tjej med hela livet framför sig skulle ha så lätt att kunna tänka sig att ge upp allt, men jag antar att man nog blir lite tuffare när man växt upp under Kiras förhållanden. Bikaraktärerna kändes tyvärr en aning platta. Marcus var den roliga, omtänksamma pojkvännen, Xochi var den rebelliska tonåringen, Haru var den iskalla soldaten. Men det var lite kul att Kira och Marcus var ihop redan vid bokens början så att man slapp deras älskar-du-mig-ska-vi-bli-ihop-velande under hela boken. Deras förhållande var ganska gulligt men samtidigt inte perfekt och framåt slutet började jag till och med gilla Marcus en hel del.
   Men min favorit var nog ändå Samm. Jag hade hade verkligen, verkligen velat se mer av honom och de andra Partials, de var så fascinerande! Hoppas på det i uppföljaren!

Om jag ska ta upp något negativt så var det nog trovärdigheten på vissa ställen. Kira och hennes vänner kunde bli beskjutna av kulsprutor och undvika att bli träffade, men alla de där mindre viktiga karaktärerna som man knappt visste namnet på dog på fläcken. Och vissa händelser kunde definitivt ha byggts på lite extra (stor spoiler! Jaydens död! Hur kunde de bara släppa den på typ en halv sida? Alla borde ha suttit och gråtit! Mer känsla, tack!) Sedan kändes det ibland som om hela boken kunde försvinna lite i mängden av liknande böcker. Det fanns liksom ingenting riktigt speciellt, även om den var väldigt bra.

 Det blir hur som helst en fyra utav fem i betyg och jag har stora förhoppningar på uppföljaren.


 Boktrailer

fredag 15 februari 2013

Omslagsspecial (8)

Förra månaden hade jag temat städer, den här gången valde jag rymden, planeter och stjärnor. Titta och njut av ett gäng riktigt snygga omslag!
Earth Girl
The Overtaking
Here (Here Trilogy, #1)
The Twelfth Keeper
Trapped (Here Trilogy, #2)

Gravity är grymt fin, sen älskar jag såklart Across the Universe, Earth Girl och Mothership. Vilken är din favorit?

onsdag 13 februari 2013

The last unicorn av Peter S. Beagle



Titel: The Last Unicorn
Serie: -
Författare: Peter S. Beagle
Förlag: Penguin Books Ltd
Betyg: 4/5
Genre: fantasy, saga, romantik
Sidantal: 294














Enhörningen lever i sin skog, och hon har levt där länge. Men en dag passerade två människor genom hennes skog, och de talade om hennes sort. De sa att alla enhörningar i världen var borta, och att den som levde i den här skogen är den sista enhörningen som finns.
   Förvirrad ger sig enhörningen för första gången av från sitt hem för att söka efter sin sort, en resa som blir långt mycket farligare än vad hon väntat sig. Med på färden kommer snart Schmendrick, magikern utan magi, och Molly, som levt halva sitt liv tillsammans med stråtrövare i skogen. Tillsammans vandrar de mot Kung Haggards rike, en mörk, sorglig plats dit enhörningarna sägs ha tvingats av den mytomspunna Röda Tjuren.
Titta här, två klassiker lästa den här månaden! Eller, räknas det som klassiker om den är skriven på sextio-talet? Eller måste den vara från 1800-talet. Äh, jag tänker kalla den klassiker.

The Last Unicorn är skriven som en saga, men samtidigt är den ganska så mörk. Berättartonen varierar mellan drömskt sagoberättande, till komisk, till mörk och sorglig, men igenom hela boken är den väldigt vacker. Jag tyckte den var väldigt fin och den lyckades verkligen måla upp en bild av en sagovärld med hjältar och trollkarlar och skurkar som inte riktigt alltid är vad de verkar. Det fanns tydliga gråzoner, vilket både fantasy och sagor alltför ofta saknar, och skurkarna var inte så mycket onda som de var sorgliga.

Point of viewn varierar mellan enhörningen, Molly, Schmendrick och andra karaktärer som besöker berättelsen. Alla berättade de på lite olika sätt, filosoferade över lite olika saker: lycka, glädje, hjältemod och så klart kärlek. Att läsa ur enhörningens PoV kändes lite märkligt. Hon tänkte inte helt som en människa och var närmast ointresserad av vissa saker som betyder mycket för oss, samtidigt som hon istället uppskattar skönhet och frid och alltid gör det goda och kämpar mot det onda. Att sedan se henne förändras av att umgås så mycket med oss dödliga och våra känslor var mysigt. Men hon var inte riktigt delaktig på samma sätt som de andra karaktärerna, hon var liksom bara där och var vacker och sorgsen och funderade över livet.

"That´s different. Haggard and Lír and Drinn and you and I - we are in a fairy tale, and must go where it goes. But she is real. She is real."

Schmendricks beskrivning av enhörningen stämmer ganska bra. Först framåt andra halvan började hon utvecklas som person och få lite mer djup.

På tal om Schmendrick så är jag väldigt förvirrad vad gäller honom. För det mesta gillade jag honom, han var söt och charmig och gav lite känslan av att man ville ta hand om honom, men ibland kunde han var så självgod och irriterande att jag bara ville strypa honom. Molly däremot tyckte jag verkligen om, men mot slutet tyckte jag att hon blev lite mesigare. Hon var tuffare i början, beredd att ta sina egna beslut och ta hand om sig själv.

Jag kan förstå varför The Last Unicorn blivit en klassiker. Den är annorlunda och vacker och lyckas vara både gullig och rolig samtidigt som den är mörk och sorglig. Rekommenderad, vare sig du gillar enhörningar eller ej.

The Last Unicorn finns också som film, visserligen lite barnsligare än boken, men fortfarande ganska så mysig.

tisdag 12 februari 2013

Böcker jag verkligen vill läsa...

...men inte riktigt vågar.

The Fault in Our Stars

The Perks of Being a Wallflower


Jag har seriöst inte läst några negativa recensioner på John Greens The Fault in our Stars (Förr eller senare exploderar jag på svenska) eller Stephen Chboskys The Perks of being a Wallflower (Wallflower på svenska). I vanliga fall skulle jag inte ens funderat på att läsa de här böckerna eftersom de inte alls är vad jag brukar läsa (jag hjärta science fiction, jag verkligen inte hjärta contemporary), men alla - ALLA - dyrkar dem ju. Alla pratar om hur vackert skrivna de är, hur underbara och fantastiska och helt enkelt perfekta de är.

Så självklart börjar jag bli nyfiken. Men jag vill verkligen inte läsa de här älskade böckerna och upptäcka att jag själv inte bryr mig speciellt mycket om dem. Jag menar, det vore inte första gången jag läste en bok utanför min comfort zone och inte tyckte om den (Eragon, City of Bones, Delirium mm). Visst blir man alltid lite besviken när man inte ser det fantastiska i en bok som alla andra gillar?

Vad tycker ni, borde jag ge de här båda böckerna ett försök? Och i sådana fall på svenska eller engelska?

måndag 11 februari 2013

Tävling!

Rabén & Sjögren råkade skicka mig två rec-ex av den nyutgivna boken En sekund i taget. De föreslog att jag skulle ge min extrabok till någon som tycker om att läsa.

Och gissa vad? Det finns ju massor av människor där ute som gillar att läsa, så jag tänkte hålla en liten tävling! Priset är så klart Sofia Nordins bok En sekund i taget (om du vill läsa min recension av boken så klicka här). För att ha en chans att vinna behöver du bara lämna en kommentar under det här inlägget innan den sista februari, då tävlingen avslutas. Om du gör detta får du en lott. Vill du ha en extra kan du tipsa om tävlingen på din blogg (om du har någon) och länka till inlägget i kommentaren. Du får INTE en extralott av att följa bloggen, men jag blir jätteglad om du gör det ändå.

Så passa på att ta chansen att vinna en fin, sorglig och känslosam svensk post apokalyptisk bok!

En sekund i taget

lördag 9 februari 2013

En sekund i taget av Sofia Nordin

En sekund i taget
Titel: En sekund i taget
Serie: -
Författare: Sofia Nordin
Förlag: Rabén & Sjögren
Betyg: 3/5
Genre: post apokalyps
Sidantal: 194
 
Tack Rabén & Sjögren för rec-exet!















Allting gick så fort. Ena dagen hade Hevig just börjat i högstadiet, nästa rusar hon nerför trapporna i ett mörklagt hus, flyr från fasan i sin lägenhet. Alla är döda. Hennes mamma. Pappa. Lillebror Ludvig. Bästa kompisen Lydia. Hela skolan, alla grannar, alla i hela världen. Bara Hedvig finns kvar, bara hon överlevde febern som dödade alla på bara några dagar.
   Hon kan inte vara kvar i stan längre, inte bland alla lik, så hon tar sig till skolan, hämtar tält och andra överlevnadssaker från förråden och beger sig sedan ut i skogen, utan hopp och utan mål. Men snart kommer idén: det finns en liten gård dit klassen åkte ibland, med några kor och hästar och får och höns. Hedvig tar sig dit, försöker vänja sig vid att mjölka varje dag och ta upp potatis ur grönsakslandet. Saker och ting börjar kännas hopplösa. Är det så här det ska vara resten av livet? Det verkar så. Enda tills en annan överlevande, Ella, dyker upp...

En sekund i taget var mycket kortare än vad jag väntat mig, inte ens 200 sidor. I vanliga fall skulle det varit för kort, men det fungerar bra här. Historien fokuserar på Hedvigs dagliga liv, hur hon kämpar med sorgen, ensamheten, hur svårt det är att lära sig sköta en gård alldeles ensam utan att ha en aning om hur någonting fungerar. I en längre bok hade den här handlingen blivit tjatig och tråkig, men eftersom En sekund i taget är så kort så lyckas den hålla uppe intresset från första till sista sidan.

De flesta post apokalyptiska böcker fokuserar mest på action, på strider mellan överlevande och vandringar i föröda landskap. En sekund i taget är mera lågmäld i sitt berättande. Vi får se hur Hedvig hanterar sitt nya liv, vi får leta oss in i vartenda skrymsle i hennes tankar. Hon kändes som en bra huvudperson, som den där vanliga trettonåriga tjejen som hamnar i en situation som gör henne allt annat än vanlig. Hon blir smart och praktisk och lite irriterande ibland på det där sättet som trettonåriga tjejer är, samtidigt som hon är helt förtvivlad över ensamheten och sorgen. Hennes reaktioner var äkta och sorgliga men samtidigt intelligenta, hon gav inte bara upp utan kämpade vidare mellan sammanbrotten.

Tyvärr blir annat lidande mellan Hedvigs fina karaktär och de djupa, viktiga tankarna om livet och döden. Själva katastrofen kändes väldigt luddig. Så vitt jag förstod så blev alla sjuka och dog på typ en dag. I hela världen. Inga nyhetsanslag hann sändas, inga butiker hann plundras, ingen panik och inga upplopp. Någon kunde få för sig att gå ut med soporna och dö på väg till soptunnan. Helt ärligt så kändes det ganska orealistiskt och lite som om författaren gjorde det lite väl lätt för sig. Berättelsen skulle handla om Hedvig och hennes liv efteråt, inte om döende människor och plundring och panik. Lite slarvigt tycker jag. Jag hade hellre sett att den blivit lite längre och gett lite plats åt världen bortanför Hedvig.

I det stora hela en bra bok. Känslosam och sorglig med ett tillräckligt avrundande slut (men jag skulle gärna se en uppföljare). En bra introduktion till dig som är nyfiken på post apokalyptiska böcker, och sen är det ju kul att den är skriven av en svensk författare också.


Boktrailer:

Spoilers?

*Observera att detta inlägg inte kommer att innehålla några spoilers, jag kommer bara att prata om dem*

Så gott som alla som läser har fobi för spoilers. De vill absolut inte veta slutet, och en del är så känsliga att de inte kan läsa varken recensioner eller baksidetexten. Hos de som inte läser gäller likadant tyckande om filmer eller sport. Bara häromdan hade min pappa spelat in en fotbollsmatch och sedan fick inte nyheterna vara på ifall de skulle nämna vem som vann.


Så nu undrar jag bara, är jag den enda som gör precis tvärt om?

Jag har alltid börjat med att kolla de sista meningarna och slutet på några kapitel innan jag läser boken, och ibland om jag blir lite uttråka kan jag avbryta läsningen, bläddra fram något kapitel och kolla när det börjar hända saker igen. Om jag blir nyfiken på en bok letar jag reda på allt jag kan hitta om den, jag läser recensioner (inklusive spoiler-sektionerna), kollar handlingen på andra böcker i serien och läser på wikipedia. Jag orkar helt enkelt inte vänta, jag måste veta vad som ska hända direkt (japp, jag är extremt otålig). När vi pratar om filmer eller böcker hemma så pratar vi alltid om hela handlingen, från början till slut, trots att bara en av oss sett/läst filmen/boken. När jag var liten visst jag inte ens vad spoiler var för något. Jag trodde att alla ville veta vad som händer i slutet av en film de funderar på att se, för om slutet är dåligt kan de ju helt enkelt undvika att se filmen. Mina kompisar måste ha hatat mig...
   Det dumma är att jag vet att jag förstör för mig själv. Jag vet att boken blir bättre om överraskningarna faktiskt överraskar mig. Men jag kan inte låta bli, jag bara måste veta vad som ska hända.

Så vad tycker ni om spoilers? Är ni superkänsliga eller är ni en sådan där udda människa som jag?

torsdag 7 februari 2013

Ringens Brödraskap av J.R.R. Tolkien



Titel: Ringens Brödraskap
Serie: Ringarnas Herre #1
Författare: J.R.R. Tolkien
Förlag: Norstedts
Betyg: 3/5
Genre: fantasy
Sidantal: 512
Att hobbiten Bilbo Secker är lite udda vet alla hobbitar i Fylke - han har varit ute på äventyr, sägs ha en hel förmögenhet gömd under sitt hus och umgås med trollkarlen Gandalf. Men att han hade något så mäktigt som självaste Härskarringen, den stora och den onda, i sin ägo hade ingen av hobbitarna kunnat veta.
   När Bilbo beslutar att han ska lämna Fylke och aldrig komma tillbaka låter han den unge Frodo ärva allt - inklusive Ringen. Men mörka tider är på väg, och någon söker efter Ringen. Gandalf råder Frodo att ge sig av med Ringen, och tillsammans med sina vänner ger sig Frodo av på en resa som blir långt mycket längre och mer farofylld än någonting han någonsin kunnat föreställa sig.
Woho, jag har läst första delen i Sagan om Ringen! Efter att ha älskat filmerna men aldrig varit mycket för episk fantasy (åtminstone inte i bokform) så plockade jag till slut något tveksam upp första boken.
Första halvan gick det riktigt bra. Jag var positivt förvånad och tyckte att boken var bättre än jag väntat mig. Den där första halvan kändes mest som en saga för barn, inte ett episkt fantasyäventyr och överhuvudtaget inte lika mörk som filmen. Det var mysigt, och även om allt vandrande var lite småtråkigt så gillade jag verkligen Frodo, Sam, Aragorn och de andra. De bästa bitarna i boken tycker jag ofta var deras samtal med varandra som lättade upp de eviga vandringarna.
   Men den där sagokänslan var lite orealistisk också. Fienden var jämnt där och jagade sällskapet, men de kändes aldrig som ett riktigt hot. De red omkring på sina hästar men kom aldrig nära, och om de väl gjorde de så flydde de utan en riktig anledning. Jag förstod inte varför de inte bara tog Ringen om de nu var så mäktiga och farliga.
Andra halvan gick tyngre. Jag har hört sägas att Tolkien kan ägna flera sidor åt att beskriva en sten, vilket inte stämmer, men däremot kan han ägna flera sidor åt en ointressant händelse. Berättelser, sånger, historia och infodumping tar upp alldeles för mycket av boken tycker jag, och det stoppar verkligen upp berättelsen. När storyn väl tog fart igen efter det sega mittenpartiet hade jag liksom tappat lusten. Boken började bli mörkare och fienderna kändes inte längre lika harmlösa, men jag hade helt enkelt tröttnat, trots att det verkligen började ta fart.
   Egentligen är jag väl lite orättvis. Jag började läsa på andra böcker och det gick ut över Sagan om Ringen som låg bortglömd tills lånetiden började ta slut (den gick ut idag; jag blev tvungen att låna om för att hinna läsa ut de sista tio sidorna...).
Jag är definitivt glad över att ha läst boken och jag tänker läsa resten av trilogin, och jag rekommenderar att andra också läser den. Ryktet är lite orättvist, för den är egentligen inte så seg. Den är ofta både spännande och rolig. Sen är det alltid roligt att ha läst en klassiker!

fredag 1 februari 2013

Ultraviolet av R. J. Anderson

Ultraviolet (Ultraviolet, #1)Titel: Ultraviolet
Serie: Ultraviolet #1
Författare: R. J. Anderson
Förlag: Orchard
Betyg: 4/5
Genre: science fiction, paranormal, mysterium
Sidantal: 410
















Everything you believe is wrong

Once upon a time there was a girl who was special.
This is not her story.
Unless you count the part where I killed her.


Alison har alltid varit annorlunda; där andra bara haft fem sinnen och endast kunnat se med ögonen och höra med öronen upplever hon så mycket mer. Hon kan känna smaken av lögner, se ljud som färger och känna doften av känslor. Trots att hon älskar sina färger så har hon alltid oroat sig för att de bara kan betyda en sak: att hon är galen. Hon har inte vågat tro på det. Fram tills nu.
   Hon såg Tori lösas upp i atomer mitt framför sig, och hur hemskt det än är så finns det ingen annan förklaring än att det var Alison som fick det att hända med inget annat än sina tankar.
   Men det är så klart omöjligt, och nu sitter hon inlåst på ett mentalsjukhus neddrogad på antipsykotiska mediciner. När neuropsykologen dr Faraday kommer på besök är det mycket som kommer till ytan, och Alison ställs än en gång inför frågan om vad som faktsiks är verkligt.

Jag har varit nyfiken på Ultraviolet sen första gången jag hörde talas om den, både på grund av att handlingen verkade spännande och för att jag är väldigt fascinerad av synesthesia som jag stött på tidigare i boken Namnet på boken är hemligt (smidig titel eller?) samt i sista säsongen av tv-serien Heroes. En sammanblandning av sinnena, det känns lite som en superkraft, och då är ju det coolaste att det faktiskt finns i verkligheten!
   Men efter att ha läst ett par negativa recensioner blev jag tveksam. Det var först när jag såg den i biblioteket (mitt bibliotek har ett alldeles för litet utbud av engelskspråkiga böcker...) som jag av ren impuls lånade hem den. Och det skulle jag inte ångra!

Bland det bästa med boken är att man inte riktigt visste om Alison faktiskt är galen eller om det hon upplevde med Tori var verkligt. Det allra bästa är om man går in i boken helt utan att veta (liten spoiler: att det finns en del paranormala och science fiction element) för då kommer twisterna bli mer överraskande och hela boken mer mysterisk. Jag gillade Alison som person även om vissa saker hon gjorde frustrerade mig. Hennes förvirring och rädsla över att vara galen kändes väldigt äkta (vem är inte lite rädd för att hamna på ett mentalsjukhus trots att man är fullt frisk? Okej, det kanske inte är en speciellt vanlig oro, men ändå...) och hon växte mycket som person under berättelsens gång. De flesta bikaraktärerna var ganska platta, tyvärr, men både Alison och Faraday kändes levande, och trots att man fick lära känna Tori genom Alisons flashbacks så gillade jag henne också. Jag har nog en liten förälskelse i Faraday, tror jag. Han var så charmig och söt och väldigt annorlunda det "typiska" manliga kärleksintresset i YA böcker.

Men trots en bra huvudperson, en väldigt originell, spännande handling och ett chockerande slut (okej, inte jättechockerande, men defintivt inte vad jag väntat mig) så finns det några dåliga saker också. Mitt största problem är trovärdigheten. De sista hundra sidorna var det mest spännande och annorlunda jag läst på länge och jag kunde knappt släppa boken (och då är jag ändå inne i en evighetslässvacka) men det var också där den kändes som mest osammanhängande. Förklaringarna var luddiga eller helt avsaknade och det kändes för påskyndat. Mittenpartiet var däremot lite för långdraget och händelselöst; en bättre uppvägning mellan mitten och slutet hade gjort boken både mer spännande och mer sammanhängande.

Men det som störde mig allra mest var att Alison inte försökte ta reda på vad det för annorlunda med hennes sinnen. Var hon aldrig nyfiken? En enda googlesökning hade kunnat visa vad alla hennes syndrom berodde på! Jag vet, jag har provat, det är inte speciellt svårt att hitta. Men nej, hon var för rädd för att våga ta reda på vad det var! Seriöst, om man är rädd för att kanske ha en livshotande sjukdom går man väl inte bara runt och låtasas som om den inte existerar? Hur dumt vore inte det? Nej, jag har extremt svårt att tro att hon inte skulle fått reda på att hon hade synesthesia långt tidigare.

Oj, nu ser min recension väldigt negativ ut. Korrektion: extremt annorlunda, spännande bok som innehåller mängder av originella teman man inte sett förut och som väckte en läslust jag inte känt på länge. Läs den!


Lite tips om du vill veta mer om synesthesia:
Läs middle grade-boken Namnet på boken är hemligt (The name of this book is secret). Den är anpassad för lite yngre läsare och är ganska barnslig, men också rolig och intressant. Tyvärr var det många år sedan jag läste den själv så jag har ingen recension på den.
Titta på tv-serien Heroes. Synesthesia dyker inte upp förrän i sista säsongen (eller näst sista, jag minns inte riktigt) men det är en ruskigt bra serie så du kan gott sätta dig ner och njuta av den.

Om du vill läsa mer om ungdomar som är fast på suspekta mentalsjukhus kan du läsa:
Rör mig inte! av Tahereh Mafi (väldigt bra!)
Darkest Powers trilogy av Kelley Armstrong (dessa har jag inte läst själv, men de verkar spännande)

Boktrailer