torsdag 10 januari 2013

The Deserter av Peadar Ó Guilín

The DeserterTitel: The Deserter
Författare: Peadar Ó Guilín
Förlag: David Fickling Books
Betyg: 5/5
Genre: dystopi, science fiction, post apokalyptiskt
Sidantal: 441

Detta är andra boken i en trilogi, så varning för spoilers från första boken The Inferior

 Varning för lång, fangirlande recension. För er som inte orkar läsa hela säger jag bara: skaffa er den här serien! Den är underbar!






Indrani har återvänt till the Roof för att leta efter vapen och frön till mat, men också för att ta reda på varför ledarna där uppe är så desperata för att få tag i henne. Kvar på ytan är Stopmouth med sin nya klan och tillsammans kämpar de för att överleva. Men Indrani har varit borta alldeles för länge; bestarna på ytan kommer allt närmre och slutet verkar närma sig för den lilla klanen.
   Desperat att rädda sin nya familj och kvinnan han älskar beger sig Stopmouth mot taket, en plats fylld med teknologiska underverk och fler människor än han kan föreställa sig, men det är också en plats som genomgår en kris när ett märkligt virus tycks förstöra alla nanomaskiner som håller hela stället igång. Hur ska Stopmouth kunna hitta Indrani här uppe innan det är för sent?


 Det var ett tag sen jag läste första boken nu, men senast jag köpte böcker klickade jag slutligen hem uppföljaren till The Inferior. Nyfiken och med inte alltför höga förväntningar började jag läsa - och satt snart som klistrad. Det var länge sedan jag hittade en bok som så fullständigt sög in mig i historien att sidorna bara flög iväg (senast jag kan minnas var när jag läste Battle Royale för något år sedan, den tog jag med mig ut i stallet för att hinna läsa mellan det att jag ryktat hästen och vi skulle åka till ridskolan. Det är beroende, det). I vanliga fall föredrar jag böcker med så korta kapitel som möjligt, mest för att jag läser långsamt (en bra bit långsammare än genomsnittet faktiskt, hur det nu kan komma sig med tanke på att jag läser jämnt och ständigt. Nån som vet hur man ökar sin läshastighet?). Långa kapitel har en tendens att få mig att tappa läslusten, eftersom jag läser och läser utan att det känns som jag kommer någon vart. När jag började på boken tänkte jag först åh nej, långa kapitel, men trots att det tog lite tid för mig att läsa dem så kändes det som om tiden verkligen flög, jag blev aldrig frustrerad på det sättet som jag lätt blir av långa kapitel.

 Det som retade mig i första boken var kvinnosynen, men det problemet fanns inte längre kvar i tvåan. Jag misstänker att det kan ha varit lite taktik från Guilíns sida för att framhäva ytterligare skillnader mellan the Roof och markytan. På marken levde människorna som stenåldersjägare, och på stenåldern var väl knappast kvinnosynen den bästa, medan befolkningen i the Roof levde ett extremt futuristiskt liv där kvinnorna var jämställda männen. Ett smart sätt att visa hur kvinnosynen kan ändras om vårt samhälle utvecklas bakåt eller framåt. Dessutom tyckte jag att kulturkrocken mellan Stopmouths värld och the Roof var väldigt intressant.

Jag avgudar Guilíns sätt att leka med vad som egentligen är rätt och fel. I första boken fick han mig att fundera över kannibalism på ett sätt jag aldrig trott att jag skulle göra (oroa er inte, jag ska inte äta någon) och i bok två fortsätter han vända upp och ner på gott och ont. Jag älskar nästan alla huvudpersonerna trots att de fattar en del fruktansvärda beslut, och deras handlingar visar tydligt att goda människor kan göra onda saker under svåra omständigheter, och att det egentligen finns varken gott eller ont.

Stopmouth är nog en av mina favorithuvudpersoner någonsin. Han är så omtänksam och modig och gullig och väldigt smart och envis. Det skulle varit lätt för Guilín att helt enkelt göra en karaktär från en så brutal värld lika brutal själv, men istället tog han rätt beslut och gav Stopmouth en mycket djupare personlighet. Dessutom var det kul med en kille som huvudperson som omväxlings skull.
   Till skillnad från första boken så fick vi nu också följa ytterligare en persons synvinkel: Hiresh, en invånare i the Roof. I början ville jag inte alls läsa om honom utan väntade bara på att Stopmouth skulle komma tillbaka som berättare, men Hiresh växte som person och i slutet ville jag istället läsa mer ur hans synvinkel. Den enda personen jag inte riktigt gillade var Indrani. Jag vet inte riktigt vad det är, hon är en modig och stark person som jag borde tycka om, men det är något med henne som inte riktigt tilltalar mig.

I första boken sa jag också att det var lite orealistiskt vad människorna överlevde, men så är det inte här. En fruktansvärt brutal bok är vad det är, och jag skulle heller inte rekommendera den för er som är äckelmagade (läs: blod. Massor av blod. Och lite kannibalism). En del av sakerna som hände var hjärtskärande och slutet var bland de mest brutala jag någonsin stött på. Jag visste inte hur mycket jag saknat en bok som fokuserade mer på världsuppbyggnaden (vilken värld Guilín skapat! Bland det mest fascinerande jag läst!), moral och action istället för romans. Det finns fortfarande lite kärlek där mellan Stopmouth och Indrani samt mellan Hiresh och Tarini (föresten, jag gillade verkligen Tarini, hon var en riktigt cool karaktär). Jag borde skaffa hem fler blodiga äventyrsböcker och färre dystopiromanser.

Jag har så mycket mer som jag vill säga om den här boken, men jag såg precis att den här recensionen växt till en ohälsosam längd. Det finns inget jag skulle vilja ändra i The Deserter, utom möjligtvis en sak (spoiler: Hiresh! Hur kunde du låta Hiresh DÖ?!) så det blir en solklar femma. Men jag skickar ut en liten varning till er där ute: detta är inte en serie för alla. Om du inte gillar science fiction ska du hålla dig på behörigt avstånd, och om du har svårt för blod eller annat klibbigt äckligt ska du stanna ännu längre bort.


Det finns inte mycket fakta ute om den sista delen i trilogin, The Betrayal, men jag inväntar den mycket ivrigt. Trots att slutet i The Deserter är tillräckligt sammanhängande så kvarstår fortfarande många frågor och jag kan knappt vänta tills jag får träffa Stopmouth och de andra igen.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar