tisdag 31 december 2013

New year's resolutions

Det här inlägget handlar inte så mycket om nyårslöften som det gör om att jag funderar på att göra lite mindre förändringar här på Bokplaneten nu när det ändå blir nytt år och allting.

Först och främst funderar jag på mina recensioner. Jag har sett att en del andra bokbloggare har en så kallad 'spoiler section' där de pratar om, ja, spoilers. Hoppas att ni inte känner er förolämpade om jag hakar på och testar detta ett tag. Jag tänkte också införa en 'rekommenderas till' och 'rekommenderas inte till' sektion, för dem som inte orkar läsa hela recensionen.

Ni som faktiskt läser den här bloggen ibland (kom igen, ni måste åtminstone vara en fyra-fem stycken) har ni något ni skulle vilja se? Jag har inte gjort några omslagsspecialer på länge, och inte några boktipsinlägg (när jag plockar några titlar från min att-läsa lista och tipsar om dem) heller, ska jag ta tillbaka dem? Vill ni ha skrivtips, scener från min "bok" (den är fortfarande på g) eller fler bilder/teckningar? Eller något helt annat jag inte ens tänkt på? 

Vad vill du se mer av här på Bokplaneten?
  
pollcode.com free polls 

måndag 30 december 2013

Jane Eyre av Charlotte Brontë



Titel: Jane Eyre
Originaltitel: Jane Eyre
Serie: -
Författare: Charlotte Brontë
Genre: klassiker, romantik
Sidantal: 525
Betyg: 3/5
















Jane Eyre är ung och föräldralös, instuvad hos en moster som inte vill ha henne där. Istället skickas hon iväg till Lowoods internatskola, en kall och hård plats. Men Jane är stark och tar sig igenom sin skolgång utan att brytas ner. Hon tar anställning som guvernant på Thornefield hall och kastar sig in i arbetet som privatlärare åt den unga Adéle. På Thornefield finns också Mr Rochester, självsäker och talför och allt annat än vacker. Känslor som är både önskade och oönskade smyger sig på, men precis när allt verkar vara på väg att äntligen gå vägen för Jane visar det sig att det finns hemligheter på Thornefield hall som hon aldrig kunnat föreställa sig.

Klassiker har aldrig riktigt varit min grej, men nu blev det ju så att vi fick en bok utdelad i skolan and that's it. Ingen valmöjlighet. Läs den annars fan. Så jag läste den.

Och den var helt okej, men mina fördomar om att klassiker är seeeega har inte precis upphävts. Jane Eyre är allt annat än actionpackad. Det är miljöbeskrivningar hit och långa samtal och diskussioner dit och innan man vet ordet av har tio år passerat. Man jag har varit med om värre; det händer tillräckligt mycket för att man ska orka hålla intresset uppe. Det lilla mysteriet kändes som en bra idé men hamnade väldigt mycket i skymundan till förmån för Janes personliga resa, vilket var lite synd för även om Jane är en intressant huvudperson så är hon inte intressant, och mysteriet var stundtals riktigt spännande.

Vad jag verkligen gillar med Jane Eyre är hur den förespråkar kvinnors rättighet att tänka själva, att utbilda sig och ha äventyr och peka ut hur orättvist samhället kan vara. Om den varit skriven idag skulle jag inte varit speciellt imponerad, men för en bok skriven på 1800-talet är det bättre än vad jag förväntat mig. Jane ger aldrig upp och håller stenhårt på sina principer oavsett om någon säger att hon borde göra eller säga eller tänka annorlunda. Men det fanns ändå stunder när jag irriterade mig på henne. Hon kunde vara väldigt ytlig (i stil med den där mannen har en vek haka, då är han en vek person) och gjorde en del val bara för sakens skull, trots att de gjorde henne och alla inblandade olyckliga.

Något jag däremot känner mig ganska ligiltig inför i boken är romansen. Visst fanns det kemi där, och visst kunde Rochester vara riktigt romantisk, och det var roligt att varken han eller Jane var typiska skönheter, men de hade båda en tendens till att vara irriterande överdramatiska. Dessutom gjorde Rochester saker som fick mig att vilja slå honom med en tegelsten i huvudet för sin okänslighet, medan Jane inte verkade bry sig alls. Nä, jag förstod mig inte riktigt på de två.

fredag 27 december 2013

Filmrecension: Catching fire

Spoilervarning om du inte sett första filmen (eller, för all del, om du inte läst den första boken)

Precis som med första filmen har jag nu gått och tittat på filmatiseringen av Hungerspelen flera veckor (månader?) efter alla andra. Men jag hade tur; lilla Borås visade den fortfarande och jag fick biobiljetter i julklapp. Yay!

Och jag är faktiskt glatt överraskad. Första filmen imponerade inte speciellt mycket på mig, av diverse anledningar, men Catching Fire var avsevärt mycket bättre. En av de saker som störde mig mest i första filmen var relationen mellan Katniss och Peeta. Det var aldrig någon kemi dem emellan, och det blev aldrig förklarat att det bara var ett skådespel från Katniss sida (vi som läst boken fattar ju; det är lite jobbigare för alla andra). Här däremot är det klart och tydligt att Katniss aldrig såg det som annat än en överlevnadstaktik, att Peeta är fruktansvärt sårad och att de trots allt detta ändå är väldigt nära vänner även bakom kamerorna. Samtidigt växer kemin dem emellan och utvecklas till en riktigt fin romans utan att kännas oäkta som i första filmen.

Något som jag däremot gillade i första filmen var skådespelarinsatserna, och de håller sig på en hög nivå. Jag är fortfarande lite bitter över att en del av skådespelarna är för gamla för sina roller, men jag kan inget annat än erkänna att de gör ett utomordentligt jobb. Jennifer Lawrence är en närmast perfekt Katniss, och jag är barnsligt förtjust i Finnick, Johanna Mason och Effie Trinket. Och Caesar Flickerman! De är nästan exakt som jag föreställt mig dem från böckerna. Josh Hutcherson som Peeta är helt okej men är inte riktigt så karismatisk och söt som jag skulle kunna önska, och Liam Hemsoworth som Gale tycker jag också är ganska så meh.

Det är inte lätt att trycka in en bok som utspelar sig under flera månader i en lite drygt två timmar lång film, men jag tycker att de har lyckats riktigt bra här. Alla mina favoritscener från boken är med, alla de viktiga scenerna och de allra flesta av de som inte är viktiga också. En del saker har blivit bortklippta, men jag tycker att de gjort rätt val gällande vilka.

Det blir en stark fyra utav fem i betyg, en klar förbättring från första filmen. Nu gäller det bara att hålla tummarna till Mockingjay!


Filmtrailer


Ett tips på något som ni alla borde titta på: Haymitchs historia från hans tid i spelen var ett av de moment som klipptes bort, men no worries! Några extremt talangfulla skådespelare på youtube har gjort sin egen kortfilm som berättar historian på ett närmast perfekt vis. Watch watch watch!

söndag 22 december 2013

Berättelser från ett (inte så) fantastiskt liv av Rachel Renée Russell


18810939

Titel: Berättelser från ett (inte så) fantastiskt 
Originaltitel: Tales from a Not-So-Fabulous Life
Serie: Nikkis dagbok #1
Författare: Rachel Renée Russell
Förlag: Modernista
Genre: dagbok, realism, humor
Sidantal: 282
Betyg: 2/5


Tack Modernista förlag för rec-exet!











Nikki Maxwell har precis fått ett stipendie och börjat på en ny skola där alla är rika och snygga. Hon har ett mål med sin vistelse där: att bli en CSP-tjej (cool, söt och populär). Om hon sedan lyckas bli ihop med den skitsöta Brandon och sätta elaka MacKenzie på plats av bara farten så vore det ju inte fel precis. 
   Istället är hon plötsligt biblioteksassistent, trots att böcker är supertöntiga, och kompis med skolans nördigaste tjejer som är mer upphetsade över författare än pojkband. Och hela tiden är MacKenzie där och gör livet surt för henne. 
   Hur ska Nikki får ordning på sitt allt annat än fantastiska liv?

Det känns inte riktigt rättvist av mig att sätta betyg på den här boken, för jag visste redan innan jag öppnade den att det inte var alls min typ av bok och att jag inte skulle gilla den alls. Den beskrivs som Diary of a Wimpy Kid för tjejer, och typiska tjejböcker om popularitet och skvaller och kläder och OH MY GOD så snygga killar har aldrig fallit mig i smaken. Jag tycker att det är tråkigt, helt enkelt, och Nikkis dagbok var inget undantag.

Precis som Diary of a Wimpy Kid har den en allt annat än heroisk huvudperson, en som faller lätt för grupptryck, har en knepig familj och tveksam moral, men där Wimpy Kid-böckerna lyckas genom att göra allting skitkul misslyckas Nikkis dagbok helt. Greg i Wimpy Kid åker ju alltid dit, man är alltid helt medveten om att han är en extremt egoistisk människa som man inte bör se upp till, och allting görs med en underbar humor, men Nikki.... hon behandlas på ett helt annat sätt.

Hon gnäller jämt, skyller ifrån sig på ALLT, velar, är superytlig och en hycklare. Ena sekunden säger hon att MacKenzie är en hemsk människa och att hon aldrig skulle vilja vara som henne, nästa beklagar hon sig över hur OTROLIGT det vore att vara lika snygg och populär som MacKenzie och varför är hon inte inbjuden på hennes fest och UÄH! Jag blev så grym trött på henne!
   Men jag hade kunnat vara okej med det här. Det hade kunnat bli skitkul, och man hade kunnat skratta åt Nikki och hennes väldigt vinklade sätt att se på världen. Men jag tycker att de flesta av skämten faller platt (med ett fåtal undantag) och det värsta är att Nikki målas upp som en bra förebild. Då och då slänger hon ur sig saker som jag kan ju bara vara mig själv och det är tydligt att det är meningen att vi faktiskt ska gilla henne som person, inte bara skratta åt henne. Hon blir lite bättre i slutet, men inte mycket.

Om du har en annan humor än jag och faktiskt tycker om typiska High (Middle, tekniskt sett) School-böcker så kommer du säkert att gilla den. Bilderna är fina. Och, eh.... det var nog allt jag har att säga.

Boktrailer

lördag 21 december 2013

Novelltävlingstips

Till alla er som liksom jag gillar att skriva tänkte jag bara slänga ut ett litet tips om en novelltävling där man kan vinna upp till 5000 kronor. Om du är en gymnasieelev (mellan 16-20 år) och bosatt i Sjuhärad kan du delta i Borås Tidnings tävling. Novellen får vara max 11 000 ord, handla om vad som helst och ska vara inskickad senast den 15 januari (hurry hurry!). Mer om tävling kan du läsa här.

Själv tänkte jag uppdatera en gammal mininovell jag skrev för något år sedan om en flicka som drömmer väldigt märkliga drömmar om blod och ond bråd död. Någon annan som känner för att vara med?

torsdag 19 december 2013

Fear av Michael Grant


Fear

Titel: Fear
Serie: Gone #5
Författare: Michael Grant
Förlag: Egmont
Genre: Fantasy, science fiction, romantik, skräck, dystopi
Sidantal: 549
Betyg: 4/5


Varning för stora spoiler om du inte läst de tidigare fyra delarna, Övergivna, Hunger, Lögner och Smitta (klicka på titlarna för att se mina tidigare recensioner)









Fyra månader har gått sedan Caine krönte sig själv till kung över Perdido Beach. Fyra månader sedan Sam och hälften av den lilla stadens invånare flyttade till Lake Tramonto.Fyra månader sedan Astrid offrade sin brors liv.
   Fyra månader av lugn.
   Och nu sänker sig mörkret över the FAYZ. Kupolen blir svart, snart kommer mörkret att härska.
   Och i mörkret rör sig rädslan...

Det här är en av få gånger jag bytt språk mitt i en serie. De tidigare fyra böckerna i Gone-serien har jag läst på svenska, men nu verkar det nästan som de två sista inte kommer att bli översatta (jag hoppas att jag har fel, men det har gått väldigt lång tid och jag har inte hört några nyheter). Hur som så tröttnade jag på att vänta, och när jag ramlade över Fear i biblioteket kunde jag inte låta bli att låna den. Sedan blev det att speedläsa lite drygt femhundra sidor, för jag kunde inte lägga boken ifrån mig.

Grant vet hur man håller spänningen uppe! Han vet också hur man gör en bok riktigt rysligt obehaglig. Från första boken har den här serien blivit hemskare och hemskare (på ett bra sätt). Jag tycker att det är fruktansvärt att det är så mycket död och lidande, men samtidigt är jag glad att Grant valt att skriva boken på det viset. I en värld som the FAYZ skulle det inte vara en dans på rosor. Det skulle vara fruktansvärt, och Grant lyckas verkligen förmedla precis hur hemskt det skulle bli utan att göra allting för deprimerande. Det är såhär man gör en bok med talande prärievargar odödliga monsterbarn med piskhänder realistiska!

Men det jag tycker mest om med de här böckerna, och det som imponerar mig mest, är hur Grant lyckas ha så fruktansvärt många karaktärer utan att jag slutar bry mig om dem. Trots att de är så många och trots att de dör hela tiden så blir jag fortfarande ledsen när det händer, för alla har personligheter och drömmar och även om de är osympatiska så finns det alltid något som gör att man tycker om dem. Det ända dåliga är att det blir ganska lite tid med var och en av dem. Jag vill läsa mer ur mina favoriters synvinklar (framför allt Lana, hon är så grym!) men det hinns inte med.


Boktrailer


onsdag 11 december 2013

Captured av Erica Stevens


15059301

Titel: Captured
Serie: Captive #1
Författare: Erica Stevens
Genre: vampyrer, post apokalyptiskt, dystopi, paranormal romance
Betyg: 1/5
Sidantal: 168














Ingenting har någonsin varit lätt för Aria, men hon har åtminstone lyckats hålla sig vid liv, gömd från de blodtörstiga vampyrerna som tagit över världen. Tillsammans med sin pappa och sina bröder har hon levt ett hårt liv tillsammans med motståndsrörelsen och kämpat för människors frihet.
   Men allt det där tar slut när hon blir tillfångatagen. För infångade rebeller finns bara två möjliga öden: antingen töms man på blod direkt...
   ...eller så köps man av en vampyr som blodslav och får leva en kort tid i fångenskap och tortyr. Arias ägare blir ingen annan än prins Braith, arvinge till tronen. Han är livsfarlig, ett av de monster Aria riskerat sitt liv för att bekämpa. Men han har också räddat hennes liv och behandlar henne med en vänlighet hon aldrig kunnat vänta sig från en av hans sort. Vad är det egentligen han vill henne?

Så detta var en besvikelse. Undrar om det inte rentav är första gången jag delar ut en etta i betyg här på bloggen?

Captured var en gratis e-bok från Amazon som jag läste i mobilen när jag hade lite tid över (ni vet, alla de där bussturerna på typ tio minuter när man vanligtvis bara står och hänger) så av förklarliga anledningar har det tagit mig över två månader att läsa ut den. Men det var inte bara begränsad tid som gjorde att det dröjde. Storyn var så typiskt paranormal romance. Det fanns ingen riktigt handling bortsett från människotjej möter skitsnygg vampyrkille (som är flera hundra år, by the way), tjej och kille blir omedelbart och utan anledning kära men springer runt och velar hela boken om vad de vill. Lite prat om rebeller och krig spioner finns det, men nästan hela boken igenom befinner vi oss i Arias rum i palatset och lyssnar på henne oja sig över sin känslor.

För övrigt förstår jag mig inte alls på vare sig henne eller Braith. Jag kan förstå att hon fick känslor för honom med tanke på att han var relativt schysst mot henne istället för att våldta henne och tömma henne på blod, men det kallas Stockholmssyndromet. Okej om han verkligen varit sympatisk och snäll och faktiskt förtjänat att bli älskad, men det var han inte. Han var ett kontrollfreak som inte kunde ta ett nej och hotade Aria och hennes vänner. Båda två var dessutom lättmanipulerade och lättlurade och jag kände för att slita mitt hår när Aria istället för att tänka bara lätt känslorna springa iväg med henne. Och låt mig sedan inte komma in på den urbota löjliga anledningen till han hej hoppsan ramlar in och blir kär i henne....

Jag hade tyckt att boken varit mycket intressantare om det faktiskt rört sig om Stockholmssyndromet, eller om Aria och/eller Braith hade försökt manipulera varandra till att tro att de var kära (hon för att hon vill rymma, han för att han vill ha information om rebellerna). Nu blir Aria passiv och irriterande, Braith blir allmänt fel och båda två är hopplöst och oförklarligt förälskade.

söndag 8 december 2013

Så var det det där med NaNo

Som många andra ägnade jag november månad åt att försöka panikskriva 50 000 ord. Riktigt så högt nådde jag inte, men jag lyckades skrapa ihop en 38 000, vilket är ungefär lika mycket som det tog mig nästan ett halvår att skriva tidigare, så jag är nöjd. Men jag har inte orkat titta på mitt manus sen december började, hjärnan känns helt stekt.

Det är såklart Girl-serien jag har jobbat på (första delen finns här), men det kommer dröja ett tag innan några nya delar droppar in. Jag vill hinna skriva ytterligare några kapitel och putsa lite på dem jag gjort (det man skriver under NaNo blir ju knappast snyggt).

Tills dess tänkte jag ge lite teaser-bilder på vad som händer. För självklart kommer där vara blod. Massor av blod. Kommer ni ihåg utbrottet Jas fick på Ash när de tränade? Vi kan väl säga att det inte är den enda gången hon kommer att tappa kontrollen...



Just den här scenen har inte hänt och kommer inte att hända. Jag ville öva på att måla människor som klättrar på väggar och dessutom ge Jas ett läskigt, demoniskt uttryck, och den stackars random killen liksom bara ramlade in. 
Hur mycket halvdemon hon än är så är hon fortfarande en nybörjare när det gäller slagsmål. Stackars Jas får en del stryk.
Och det kommer bli massor av backstories! Killarnas och Loris förflutna kommer att avslöjas, och, ja, Ash hade glasögon innan han blev ett halvblod. Bara för att jag tyckte det var en kul detalj.
 Lori specifikt kommer det att pratas en hel del om. De här två bilderna utspelar sig ca ett år innan bokens handling, när hon är femton, så de kommer bara att vara med lite vagt. Det kommer heller inte springa omkring folk i bikinis. Jag kände bara för att lära mig vad i hela världen anatomi är. Vi kan väl säga att jag fortfarande inte riktigt fattat.

Den nya tjejen var inte ett planerat tillskott, och hon kommer bara vara med i flashbacks. Jag tittade igenom några gamla bilder jag gjorde för ett par år sedan och hittade henne. Alma heter hon, och hon kommer från en bok jag jobbade på och sedan skrotade för att den var urusel. Jag hittade två andra karaktärer därifrån som jag tänkte plocka in för en kort cameo, men dem finns de ännu inga bilder på.

Sen har Mimmi äntligen, äntligen blivit introducerad! Jag vet inte säkert än om det ska bli något mellan henne och Kevin (syns det att det är han på bilderna?). Faktiskt så har jag planer på att göra henne asexuell och bara göra dem väldigt bra vänner.
Och självklart blir det en del kramar. Jas har en del saker att bryta ihop över och hennes vänner finns där för att trösta henne. (men scenen ovan kommer faktiskt från första kapitlet efter att hon nästan fallit tio våningar)
Och, ja, haha, detta är ingen seriös bild. Jag kände för att måla superhjältar efter att ha läst Shadoweyes. Mimmi och Jas har väldigt olika åsikter om hur man ska klä sig när man ska bekämpa brott.


Det får vara nog med uppdatering för idag. Om det finns någon där ute som faktiskt är intresserad nog för att läsa hela det här inlägget så älskar jag dig.

fredag 6 december 2013

Slated av Teri Terry


12743472
Titel: Slated
Serie: Slated #1
Författare: Teri Terry
Förlag: Orchard Books
Betyg: 4/5
Genre: dystopi, romantik
Sidantal: 439















Kyla vet inte vem hon är.
   Hennes minnen, hennes drömmar och tankar, hela hennes personlighet har blivit raderade i en process som kallas Slating. Regeringen säger att hon var kriminell, en brottsling, men de gav henne en andra chans. Nu kämpar hon med att lära sig de allra enklaste saker, men hur ska hon kunna förstå någonting när ingen vill förklara saker och ting för henne? Hennes iakttagelser är farliga och hennes frågor farligare, och hur hon än kämpar för att acklimatisera sig till ett normalt liv så finns känslan kvar och skaver i utkanten av hennes undermedvetna.
   Det är någonting annorlunda med Kyla.

Slated är en ganska typisk dystopi, men samtidigt en av de bättre. Det finns en romans, men den har inte huvudtemat (även om den är viktig) och är varken insta-love eller en av de många förhatliga triangeldramorna (heter det så? Ett drama flera dramor? Jag känner mig förvirrad) gör entré. Istället fokuserar den till större delen på Kyla och hur hon sakta lär sig att allting inte är som det ska. Den är lite långsam för min smak, men spänningen hålls ändå uppe utan våldsamma actionsekvenser eller konstanta tvister. Stämningen är mystisk hela boken igenom och man undrar ständigt vem Kyla egentligen är.

Bland det jag tycker bäst om med Slated är att man från början inte märker att så mycket är fel. Visst, det är lite läskigt att de tar bort ungdomars minnen om de gjort något brottsligt, men det kunde vara väldigt mycket värre liksom. Men ju längre man läser desto mer förstår man hur instängt och kontrollerat hela samhället är. Det blir ingen tjatig info-dumping och istället sitter man och letar efter fler pusselbitar som kan förklara hur allting hänger ihop, precis som Kyla själv gör.

På tal om Kyla så gillade jag henne som huvudperson, även om hon inte är ny på tio-i-topp listan. Hon var faktiskt smart på riktigt, tänkte igenom saker noga och handlade inte utefter impulser eller enbart känslor. Dessutom gillade jag de lite läskigare undertonerna med henne och önskar att de fått ta mer plats. Hoppas att det blir mer av det i uppföljaren!
   Vad gäller övriga karaktärer så är jag överlag ganska imponerad. Kärleksintresset Ben var jag inte så intresserad av, han kändes lite blek och tråkig, men jag gillade hur mångfasetterade många av de andra bikaraktärerna var. Speciellt Kylas mamma, henne var jag riktigt fascinerad av. Ingen, inte ens de personer Kyla starkt ogillade, tilläts bli platta. Istället fanns det alltid lager på lager som gjorde dem till intressanta personligheter (okej, Ben hade också sina stunder, jag erkänner).

Spännande dystopi med smart huvudperson och ett mysterium som sakta vecklar ut sig, och kanske skulle den inte ha tagit skada av liiite mer fart, men definitivt bra!

tisdag 3 december 2013

Prey av Steve och Stephanie Perry


123586

Titel: Prey
Serie: Aliens vs Predator #1
Författare: Steve och Stephanie Perry
Förlag: Spectra
Betyg: 4/5
Genre: science fiction, utomjordingar
Sidantal: 213


Varning för extrem nördig recension som du förmodligen bara är intresserad av att läsa om du är insatt i Alien och/eller Predator franchisen (eller åtminstone älskar blodtörstiga utomjordingar) då detta är en bok som är baserad på de filmerna och seriernatidningarna (och även spel om jag inte misstar mig??)










För kolonisterna på ökenplaneten Ryushi händer det inte mycket. Machiko Noguchi mottog uppdraget att övervaka den lilla kolonin som en utmaning, men under ett halvårs tid har hon knappt lämnat sitt kontor. När hennes utmaning till slut dyker upp är den större och farligare än hon någonsin kunnat ana. 
   Ryushi har nämligen länge varit jaktmarker för intelligenta varelser som lever för inget annat än stridens hetta, och nu är de tillbaka och har tagit sina livsfarliga byten med sig. Noguchi upptäcker snart att detta är något som inte alla kan överleva, men hon är fast besluten att försöka.

Jag kan väl börja med att säga att detta är en bok baserad på en serietidning baserad på två olika filmserier, Alien och Predator (jag hoppas verkligen att ni hört talas om dem, och ni inte gjort det sörjer jag å era vägnar och beordrar er att genast planera in en filmkväll). På grund av detta är den här boken inte alls speciellt intressant för dig som inte gillar filmerna, men om du är som jag älskar dem kommer boken att falla dig i smaken perfekt. Den är spännande, snabbläst, actionfylld, innehåller stora mängder utomjordingar och har dessutom en stark kvinnlig huvudroll, något som verkar vara typiskt för just den här franchisen (Ripley, Newt och Lex någon?).

Du har säkert hört talas om filmen Aliens Vs. Predator, och jag kan snabbt säga att trots likheterna så är detta inte samma story. Det finns likheter, visst, men det är helt andra karaktärer, handling, tidpunkt, plats och, ja, allt. Men jag kan direkt säga att jag föredrar boken, då filmen överhuvudtaget inte var så bra. Det enda jag verkligen gillade från den, min-fiendes-fiende-är-min-vän-temat och själva idén, finns fortfarande kvar, plus en massa andra coola saker. T.ex. tyckte jag jättemycket om hur den utspelade sig i en väldigt jämställd framtid, både för kvinnor och för homosexuella. Noguchi var en stark ledare och ingen ifrågasatte det just för att hon var kvinna, och en av huvudpersonerna var lesbisk vilket alla andra var helt okej med. Det var inget som trycktes upp i ansiktet på en eller förklarades ingående, det liksom bara var så på ett väldigt naturligt sätt. Detta är lite extra imponerande eftersom boken är skriven i början av nittiotalet (eller kanske åttiotalet till och med, jag är inte helt hundra).

Boken är kort och utspelar sig inte underspeciellt lång tid och byter dessutom POV väldigt ofta, men den fungerar bra på det viset och håller uppe farten på ett sätt som gjorde det svårt att sluta läsa. Jag var lite skeptisk mot att få läsa ur Predatorernas (svengelska yeah!) synvinkel då jag alltid föredragit att se dem som "mystiska monster", men de delarna var bland det jag gillade bäst. Deras sätt att tänka var så annorlunda samtidigt som det var så likt vårt, och att se oss människor genom deras ögon var riktigt kul. Det gavs inga konkreta beskrivningar av deras samhälle, men författarna verkar ha bemästrat konsten "to show, not tell" för efter att ha läst boken så vet jag ändå väldigt mycket om dem. Det enda jag inte gillade var hur de blandade in sitt eget språk med engelskan, bara något ord här och där. Exempelvis så användes 'kwei' istället för blod, vilket mest var irriterande och förvirrande.

Lite snabbt om karaktärerna så var de inte jättedjupa (vilket vore svårt för en så kort bok) men ändå tillräckligt välutvecklade för att inte bli tråkiga. Huvudpersonen Noguchi var den bästa tycker jag. Hon var otroligt stark och modig, men var ändå väldigt mänsklig. Det fanns ögonblick då hon bara ville lägga sig ned och dö, något som jag verkligen kan förstå i hennes situation, men hon tog sig samman och gav aldrig upp. Men större delen av fokuset lades på handlingen, inte karaktärerna.

Boken får en fyra, bara för att jag är en extremnörd som gillar nördiga saker. Rent kvalitétsmässigt sätt förtjänar den nog inte mer än en trea men jag är lättroad och det är min blogg så jag gör som jag vill döm mig inte.




För er som sett Aliens Vs. Predator filmen tänkte jag göra en snabb jämförelse: vilka delar av boken som dök upp i filmen.Så, öhm, spoilervarning för boken och filmen.

  • Predatorerna jagar fortfarande aliens för att bli ”vuxna” krigare och märker sig själva med deras blod
  • Huvudpersonen är en tjej som har rollen som ledare/guide
  • Människor blir inblandade i en strid där de egentligen inte ska vara med
  • En av predatorerna samarbetar med den mänskliga huvudpersonen för att överleva
  • Det finns fortfarande en slutstrid mot drottningen där människan överlever men predatorn dör
  • Huvudpersonen blir fortfarande ”märkt” av en predator som fullvärdig krigare
  • I båda fallen är huvudpersonen nära vän med en man som sedan dör
  • Huvudpersonen blir fortfarande tvungen att skjuta en smittad människa för att bespara honom lidandet
  • Xenomorpherna besegras fortfarande genom en stor explosion

Men filmen utspelar sig på jorden, i en labyrint under isen i nutid, medan boken utspelar sig på en ökenplanet i en by som beskrivs likna ett vilda västern-samhälle. Ingen av ursprungskaraktärerna finns kvar. Inga arkeologer eller uråldriga människooffer i boken. Big diffrences. 

Jag nämnde alldeles i början att boken är baserad på en serietidning. Jag måste läsa den serien. Jag menar, titta på de här omslagen. De är så coola att jag vill skrika!

AVP Cool

Plötsligt känner jag mig som en väldigt otillräcklig illustratör.

lördag 23 november 2013

Nyckeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg



Titel: Nyckeln
Serie: Engelsfors #3
Författare: Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg
Förlag: Rabén&Sjögren
Betyg: 5/5
Genre: fantasy, romantik, realism
Sidantal: 813


Del tre i en serie, spoilervarning om du inte har läst Cirkeln och Eld!







Bara en månad har gått sedan tragedin i Engelsfors gymnasiums gympasal, men det finns ingen tid till vila. De Utvalda måste hitta ett sätt att stänga portalen, men vilka kan det lite på egentligen? Det finns så mycket de inte vet och så många som påstår sig stå på deras sida. Bara en sak är säker: ingenting är som det ser ut.
   Samtidigt är Ida fast i en grå verklighet, ett Gränsland där tiden inte uppför sig som den ska och någonting osynligt är henne i hasorna. Vad ska hon göra där och vad kommer hon att hitta?

Sista delen i Engelsforstrilogin är avslutad och nu sitter jag här och hoppas att filmen blir av så att jag inte behöver säga hejdå till den här världen riktigt än. Jag var ju lite besviken efter att ha läst Eld och var aldrig riktigt lika förälskad i Cirkeln som alla andra, men Nyckeln steg över de förväntningar jag hade.

Problemet jag hade med de tidigare böckerna var att det var lite för mycket realism och lite för lite magi, men i Nyckeln kändes det som att det var bättre uppvägt. Magin fick en större roll och när realismen inte tog upp riktigt lika mycket tid irriterade jag mig inte på den. Istället uppskattade jag bitarna om de Utvaldas vardagsliv. Många böcker om vanliga människor som snubblar in i en magisk verklighet släpper helt taget om allt vad deras tidigare liv heter, som om skola, familj, vänner, relationer och annat inte alls spelar någon roll längre. I Engelsfors-böckerna ser vi att allt det här fortfarande är viktigt och kan påverka allt. Nu när man dessutom är tre böcker in känner man igen alla de Utvaldas vänner/fiender/familj och bryr sig om dem också.

Trots att såpass många karaktärer dött i de tidigare böckerna så har vi här fler karaktärer att hålla koll på en tidigare, men det är fortfarande de Utvalda som står i centrum. För mig är Minoo fortfarande storfavoriten men det är väl mest för att jag känner igen mig så mycket i henne. Annars så står både Ida och Vanessa högt upp på listan. Det är de som utvecklats mest under böckernas gång, som jag började med att ogilla men nu sympatiserar mest med. Anna-Karin känns stundtals lite blek och Linnéa har jag väldigt blandad känslor för. Ibland ville jag slå henne i huvudet med en sten och ibland ville jag bara ge henne en kram. Men vad som i allmänhet är så bra med alla karaktärer, både de Utvalda och övriga, är att de har så många lager. Alla har motiv till vad de gör, ingen är ond eller god och skurkarna lyckas vara riktigt läskiga samtidigt som jag tycker synd om dem.

Slutet binder ihop alla lösa trådar, samtidigt som det är väldigt öppet (är jag den enda som hoppas på någon form av spin-off?). Det finns inga extrema wow-tviser, men tillräckligt mycket vänds uppochner för att det inte heller ska vara förutsägbart. Det är sorgligt och fint och är man bara liiite mer känslosam än vad jag är så kommer det bli en väldig massa tårar och snyftande. Kan inte säga att jag skulle velat ändra något alls.

Boktrailer:

lördag 16 november 2013

What kind of people are writers?

Mitt i min skrivsvacka (är det ett ord? Vi säger att det är ett ord) hittade jag ett roligt litet inlägg på tumblr (länk länk!) som handlar om olika personlighetsdrag som ofta är gemensamma för författare. Någon mer som känner igen sig läskigt mycket?

Common Characteristics of Natural Born, Freelance, or Career Writers

An “odd ball” childhood.
Writers tend to start off as peculiar kids. They never quite fit in with their classmates. Their abstract thinking begins early on, and it causes them to struggle to relate to other children and elementary interests. Future writers commonly start off as either lonesome or socially inept kids.
They were handed books as toys.
Naturally gifted writers are almost always reading enthusiasts. They have a further developed vocabulary and stronger syntax abilities because their scholastic experience goes beyond traditional curriculum. 
They believe in the “All or nothing” policy. 
Writers are often perfectionists that will edit until their eyes bleed or completely scratch an idea off the table. They tend to carry that trait into their other projects as well. The writer will either create something complete or nothing at all.
They take pride in their work.
Even if they need help, writers like doing their work 100% themselves without contribution. This is seen often in college, when the self-proclaimed writers don’t show up to office hours or ask for tutoring. Writers tend to treat even essays as a personal work of art. It’s their work, and it matters that it’s only theirs.
They are equally organized and disorganized.
A writer’s mind works in choreographed chaos. With too much chaos comes no productivity. With too much organization comes no passion. The writer has learned how to have the perfect combination of both.
They have both an ego and self-doubt.
-Enough ego to invest in one’s own thoughts, enough doubt to revise and rethink continuously. 
They enjoy simplicity.
Hot coffee, music, and a sunrise could make their morning flawless.
They are observant. 
Writers tend to learn about things from as many angles as they can. They’ll see the same sign for ten years and connect ten-thousand other separate things to the sign in that amount of time. They take in what they can and make a mental map of how things co-exist. 


They  recognize the importance of memories.
Writers learn how to utilize past moments as criteria for their work. A writer will not forget their first love, or heartache. 

Common Characteristics of Natural Born, Freelance, or Career Writers

  • An “odd ball” childhood.
Writers tend to start off as peculiar kids. They never quite fit in with their classmates. Their abstract thinking begins early on, and it causes them to struggle to relate to other children and elementary interests. Future writers commonly start off as either lonesome or socially inept kids.
  • They were handed books as toys.
Naturally gifted writers are almost always reading enthusiasts. They have a further developed vocabulary and stronger syntax abilities because their scholastic experience goes beyond traditional curriculum. 
  • They believe in the “All or nothing” policy. 
Writers are often perfectionists that will edit until their eyes bleed or completely scratch an idea off the table. They tend to carry that trait into their other projects as well. The writer will either create something complete or nothing at all.
  • They take pride in their work.
Even if they need help, writers like doing their work 100% themselves without contribution. This is seen often in college, when the self-proclaimed writers don’t show up to office hours or ask for tutoring. Writers tend to treat even essays as a personal work of art. It’s their work, and it matters that it’s only theirs.
  • They are equally organized and disorganized.
A writer’s mind works in choreographed chaos. With too much chaos comes no productivity. With too much organization comes no passion. The writer has learned how to have the perfect combination of both.
  • They have both an ego and self-doubt.
-Enough ego to invest in one’s own thoughts, enough doubt to revise and rethink continuously. 
  • They enjoy simplicity.
Hot coffee, music, and a sunrise could make their morning flawless.
  • They are observant. 
Writers tend to learn about things from as many angles as they can. They’ll see the same sign for ten years and connect ten-thousand other separate things to the sign in that amount of time. They take in what they can and make a mental map of how things co-exist. 
  • They  recognize the importance of memories.
Writers learn how to utilize past moments as criteria for their work. A writer will not forget their first love, or heartache. 

fredag 15 november 2013

Remnant av Kate Gennet


12143163

Titel: Remnant
Serie: -
Författare: Kate Gennet
Förlag: The misbehaving mind
Betyg: 3/5
Genre: romantik, post apokalyptiskt, hästar, övernaturligt
















Det var bara meningen att Cass och hennes pojkvän Hemi skulle åka och hälsa på hans familj. De skulle bada och sola och njuta av sommaren. Men en morgon när Cass vaknar är hon ensam i det lilla lanthuset. Hon letar genom huset, lånar familjens häst och tar sig in till en närbelägen stad. Alla är borta.
   Skräckslagen och förvirrad ger sig Cass av för att återvända hem och leta efter andra överlevare, för inte kan väl hon och en häst vara de enda överlevarna? Hon vet i alla fall att någonting smyger omkring i skogarna. Någonting mörkt och uråldrigt med sin egen agenda.

Så min dator raderade tre sidor och närmare tretusen ord av vad jag skrivit och jag är för deprimerad för att fortsätta med NaNo just nu, så istället blir det ännu en recension. Och jag måste sluta läsa böcker som jag vet kommer lämna mig frustrerad.

Jag gillade Remnant. Den var spännande, mystisk och otäck på ett sätt som fick det att krypa i skinnet. Men jag borde ha förstått från första sidan att det också är den typen av bok jag inte riktigt klarar av. Jag vill ha alla svar, svart på vitt, men det får man absolut inte här och det gör mig oerhört frustrerad. Det ges en del vaga insinuationer, speciellt om man läser författarens efterord, på vad som pågår men inga klara svar. Cass funderar en del över vad som har hänt så man förstår att det inte är så att Gennet bara ignorerade alla frågor. Jag antar att hon helt enkelt bara ville hålla saker och ting vaga.

Cass då. Jag gillade henne. Boken är skriven direkt ur hennes synvinkel så man kommer henne väldigt nära inpå livet och får höra hennes varje tanke. Hon var smart och även om jag nog gjort en del saker annorlunda i hennes situation så tycker jag ändå att hon reagerade på ett vettigt sätt. Istället för att ge upp eller bara flyta med strömmen tänkte hon igenom saker och ting och försökte göra det som var smartast. Samtidigt hade hon sin beskärda del av mentala sammanbrott (seriöst, vem skulle inte haft det i hennes situation?) och det bidrog bara till att göra henne mer mänsklig. Dessutom var hon snäll mot djur och det är alltid ett plus i min bok.

Sen måste jag bara nämna att det var kul att boken utspelade sig på Nya Zeeland. Det var annorlunda och gjorde allting lite extra intressant. De små bitarna av mytologi som nämndes var dessutom spännande (önskar att vi fått höra mer om dem!). Och Cass hade en häst! Jag är alltid på jakt efter böcker med unikt tema, och på den punkten är Remnant ingen besvikelse!

torsdag 14 november 2013

Underfors av Maria Turtschaninoff



Titel: Underfors
Serie: -
Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Söderströms
Betyg: 2/5
Genre: nordisk mytologi, paranormal romance, fantasy
Sidantal: 341















Alva är den annorlunda, smarta tjejen som inte kunde bry sig mindre om vad andra tycker om henne. Men hon har också ett tvångsbehov av att minnas allting hon ser, memorera flyktvägar och vara beredd på allt.
   Joel tränar parkour och ärver sina systrars gamla kläder, och han har varit förälskad i Alva sen första gången han såg henne. 
   Deras liv binds samman när en mystisk man dyker upp. Nide påstår sig veta saker om Alvas förflutna, det som hon inte kan minnas, och hon är beredd att göra vad som helst för att få veta sanningen om sitt eget ursprung. Färden för dem ner i Underfors, en plats som vaktar uråldriga, ondskefulla hemligheter. 

Woah jag har varit väldigt frånvarande de senaste veckorna, har jag inte? Tyvärr har NaNoWriMo fullständigt gripit tag i all min fritid och jag borde egentligen inte lägga ord på den här recensionen alls, men strunt i det. Jag struntar i att jag ligger tretusen ord efter en stund och skriver den här recensionen som har fått vänta alldeles för länge istället.

Underfors var inte alls vad jag hade hoppats på. Inte för att jag vet exakt vad jag hoppades på (vet man någonsin det?) men jag ville ha någonting annorlunda, någonting som särskiljde sig från alla de typiska amerikanska paranormal romance böckerna där ute. Det är inte vad Underfors är. Det nästintill enda som gav den en unik touch var valet av övernaturliga varelser. Istället för änglar/vampyrer/demoner/varulvar var det nordisk mytologi, såsom troll, älvor, skogsrån och bäckahästar. Den delen av boken fascinerade mig otroligt mycket (*ber på mina bara knän om mer nordisk mytologi efter Vild, Oblivion High och Jag väntar under mossan*) men tyvärr försvann den till stor del bakom den"mystiska" gåtan, äventyret och triangeldramat. A real shame.

Triangeldraman då... suck. De två manliga karaktärerna, Nide och Joel, gillade jag egentligen. Joel var oerhört modig (och har jag nämnt att parkour är den grymmaste sporten som finns?) och Nide var väldigt intressant med sina intentioner. Han var inte ond, men definitivt inte god heller. Till att börja med gillade jag Alva också. Hon var cool och unik och självsäker, men med rädslor som gjorde henne mänsklig. Men så träffade hon Nide och plötsligt var hon som en annan person. All misstänksamhet, all smarthet och försiktighet var som bortblåst. Okej så hon kände en samhörighet med honom, men han var en extremt skum typ som hon aldrig träffat förut och det gick fullständigt emot hennes karaktär att bara lita på honom sådär. Själva triangeldramat dem tre emellan, ja det var mest tröttsamt.

Vidare till den "mystiska" gåtan. Jag kan väl börja med att säga att jag inte är den bästa på att lista ut handlingen i förväg i böcker, men det fanns seriöst bara en enda grej i den här boken som överraskade mig. Vem som var skyldig, dess motiv, hur allting skulle lösa sig mm. Det var väldigt förutsägbart och det var fruktansvärt frustrerande när huvudpersonerna inte ens funderade i de rätta tankebanorna. Men jag gillade verkligen slutet. Det var fint, sorgligt och effektfullt.

torsdag 31 oktober 2013

Halloween-enkät

Såhär i monstertider kunde jag inte helt motstå frestelsen att skriva en egen enkät, något jag inte gjort förut. Jag har fortfarande planer på att fullfölja min privata tradition att fira halloween genom att recensera skräckfilmer (om man kan kalla det tradition när jag bara gjort det en gång förut) men idag kände jag för att hitta på något annat. Kopiera gärna frågorna och svara själv om du har lust, det vore bara roligt!


1. Vad föredrar du, psykologisk eller blodig skräck?
Definitivt psykologisk skräck! Blod och slem och liknande är inte speciellt skrämmande tycker jag, mest bara äckligt. När det kommer till klaustrofobi, mörkerrädsla, känslan av att vara jagad, etc är när det blir riktigt otäckt, och om man dessutom blandar in en del ren psykologi, som vad som driver människor att döda, galenskap och  paranoia blir det inte bara läskigt utan dessutom fascinerande. Jag har ingenting emot blodig skräck, exempelvis zombies eller monster, men ser dem ofta som spännande framför faktiskt skrämmande.

2. Oavsett vad du föredrar, vilken är din favorit när det gäller psykologisk skräck?
Tror att man skulle kunna räkna Darlah - 172 timmar på månen av Johan Harstad som psykologisk skräck. Det är lite blod med också, men mest är det klaustrufobi och konspirationsteorier och ren nervpirrande skräck. Detta är den hittills enda boken som verkligen skrämt mig, vågade knappt se mig om i mörker efter att jag läst den.

3. Samma som ovan, men blodig skräck. Ju mer blod och monster desto bättre!
I Dödsskuggans Land av Alden Bell, en zombiebok som var illamåendeframkallande obehaglig på sina ställen. Sen finns den mindre skräckbaserade Fragment av Warren Fahy, som fortfarande har mängder av blod och är en av mina personliga favoriter.

4. Läser du dina skräckböcker i dagsljus eller kurrar ihop dig under täcket med en ficklampa nattetid?
Till skillnad från skräckfilmer blir jag sällan rädd för böcker (med Darla som enda undantaget) och därför har jag inga problem med att läsa efter solnedgången (även om jag helst håller mig inomhus med tända lampor, men det är bara allmän paranoia)

5. En skräckbok som inte alls levde upp till förväntningarna (den behöver inte varit dålig, bara allt annat än läskig)?
Miss Peregrines Home for Peculiar Children. Spännande och med ett och annat monster, men allt annat än skrämmande.

6. Bästa skräckfilmen (den får gärna vara baserad på en bok, men annat går också bra)?
Tänker fuska och säg flera stycken, muahaha!
Alien, den klassiska sci-fi skräcken från slutet av 70-talet
Pandorum, klaustrofobisk sci-fi skräck med drag av zombies
28 dagar senare, mer zombies!
Cabin in the Woods, inte så mycket skräck som skräck-satir, men riktigt bra och annorlunda

7. En skräckbok som ligger högt på din to-read lista just nu?
Lockdown av Alexander Gordon Smith har legat på listan i evigheter, men jag har aldrig kommit mig för att köpa den. Hur som helst så verkar den grym

8. Dags att tipsa resten av bokälskarna där ute: vilken skräckbok rekommenderar du starkast att läsa i höstrusket, och vilken mysig bok ska man läsa efteråt för att återhämta sig?
Darlah igen, såklart, men Signal av Stephen King är också bra och kretsar kring riktigt läskiga annorlunda zombies. Sedan kan jag säga Varma kroppar av Isaac Marion som återhämtning. Fortfarande zombies, men med romantik som huvudtema. Annorlunda och mysig och om du fortfarande inte slutat hyperventilera kan du titta på filmatiseringen också, som har en mer komisk vinkling och är riktigt bra.

Lab Rat One av Andrea L. Höst


Lab Rat One (Touchstone, #2)

Titel: Lab Rat One
Serie: Touchstone #2
Författare: Andrea K. Höst
Förlag: -
Betyg: 4/5
Genre: science fiction
Sidantal: 265



Varning för spoiler om du inte läst första boken, Stray!












Flera månader har gått sedan Cass vandrade från Jorden till en annan planet. Mycket har hänt sedan dess, men inga framsteg har gjorts i frågan att hitta ett sätt att få Cass tillbaka hem. Istället har hon hjälpt till att låsa upp Muina och gett Tares invånare en chans att äntligen göra framsteg i sina efterforskningar om sitt eget ursprung. Men kriget mot Ionoth, monster från andra världar, rasar fortfarande och problemet med portaler som slits upp överallt blir inte bättre. Samtidigt blir Cass alltmer frustrerad över sitt nästintill obefintliga privatliv och försöker hitta ett sätt att komma över sin förälskelse i den uppenbart ointresserade Ruuel.

Första delen i Touchstone trilogin, Stray, läste jag för nästan ett år sedan bara för att den fanns tillgänglig att köpa som gratis e-bok från Amazon och den är den hittills enda e-boken jag läst som lyckats ta mig förbi barriären att jag helt enkelt inte gillar e-böcker. Gammaldags och tråkig som jag är så kommer jag nog alltid föredra fysiska böcker, och därför var jag lite extra glad över att faktiskt kunna hålla del två i händerna och ställa den i bokhyllan, även om den kostade lite mer.

Touchstone är en väldigt speciellt serie och har en världsuppbyggnad som ligger på nivå med Philip Reeves böcker (De vandrande städerna och Larklight, mina personliga favoriter när det kommer till just fascinerande världar). Rent tekniskt sett är Lab Rat One en science fiction, med rymdskepp och nanoteknik och datorer i huvudet (jag vill ha ett interface!), men i praktiken är den väldigt annorlunda från alla andra sci-fi böcker jag läst. En stor del av handlingen utspelar sig på Muina, där gamla ruinstäder undersöks och det promeneras i skogar, och ytterligare andra kretsar kring Setari och Ionoth och Ena (vilket betyder rymd-ninjor, rymd-monster och... öhm... rymd-rymd?). Jag älskar hur superkrafter, andra dimensioner och krig mot monster vävdes in i handlingen och skulle kunna bli alldeles till mig och prata i timmar om hur cool världsuppyggnaden är, men jag ska sluta nu *tar djupa andetag*

En annan sak som gör serien så bra är huvudpersonen, Cass. Boken är skriven i dagboksformat, vilket betyder att med fel huvudperson hade allting blivit olidligt. Men Cass är vad man skulle kunna kalla väldigt realistisk, och dessutom sympatisk. Hon bryter ihop ibland när allt blir för jävligt, har hemlängtan, blir olyckligt kär och är inte alls nöjd med sitt bristande privatliv. Men hon vet bättre än att låta något av det här ta överhanden. Visst, hon kan inte slåss, och visst, hon vill hem, men trots det tänker hon igenom saker på ett intelligent sätt, fattar rätt beslut och hjälper andra trots att det sätter henne själv i fara. Hon sätter sig inte ner i ett hörn och tjurar. De tillfällen när hon faktiskt drabbas av hur tungt allting är får henne bara att kännas mer äkta.

Om jag måste gå in på bokens negativa sidor så kunde det ibland bli lite segt mellan actionsekvenserna, och jag har fortfarande lite svårt att hålla isär de väldigt många karaktärerna. De viktigaste har jag lyckats få koll på, och namnen känns inte lika främmande och konstiga längre, men de är bara så många. Av de få jag lyckades särskilja var Ruuel en, och honom tyckte jag mycket om. Han var ett annorlunda kärleksintresse och jag gillade hur han var väldigt tystlåten och stark utan att falla in i en av de många stereotypiska rollerna som finns. Maze och Mara tycker jag också om, och jag önskar att Zan från första boken hade fått lite mer plats.

En annorlunda bok som rekommenderas till dig som vill ha något med en grym handling, värld och huvudperson. 

söndag 27 oktober 2013

Huvudpersoner

I det senaste kapitlet av Girl-serien lovade jag att jag att skriva ett inlägg med lite info om de olika huvudpersonerna, men sedan dess har jag mer och mer insett att jag inte skulle kunna skriva det där inlägget utan att inkludera 90 % spoilers, vilket vore lite tråkigt. Så jag tänkte bjuda på lite bilder och inside information istället

Låt oss börja med nykomlingen Lorna, eller Lori, som dök upp först i slutet av förra kapitlet. Jag har hela hennes personhistoria nedskriven och planerad och kan teasa lite genom att säga att hon kommer föra med sig en hel del drama och och avslöjanden om halvblodsfamiljen.
   Nedan ser ni den första designen jag någonsin gjorde av henne (samt min första seriösa färgläggning på photoshop... heh, hoppas verkligen att jag kommit någon vart sen dess). Till skillnad från de andra huvudpersonerna fick jag idén till hela hennes karaktär från hennes vapen, ankaret som ni ser nedan och som jag blev fullständigt fascinerad av när jag var i Sälen i påskas. Resultatet blev att jag blev tvungen att skapa en riktigt badass karaktär som skulle kunna göra den typen av vapen rättvisa.
Från början hade jag planer på att göra henne till en vanlig människa som jagar vampyrer (inklusive halvblod) och som dessutom är mer av den starka, tystlåtna typen personlighetsmässigt. Men den mera utåtriktade karaktären kändes intressantare och jag kom fram till att gänget redan hade tillräckligt många fiender. Istället blev hon en frispråkig och rebellisk tonåring med galen klädstil och tatueringar. 
Designen har förändrats lite de senaste veckorna, främst på grund av att jag på senare tid blivit väldigt road av att måla stort fluffigt hår. Soltatueringen på ryggen representerar att hon kämpar på de "godas" sida (men med sina egna metoder) och ärret på kinden lades till för effekt. Draken på armen vet jag inte riktigt var den kom ifrån.  

Som sagt så gillar jag att leka med hår och därför uppstod en yngre version av Lori, här ca fjorton, med blåfärgade dreadlocks. Jag är inte helt säker på om jag kommer inkludera det i själva boken, men det är i alla fall kul att ha i huvudet.
Mer av yngre Lori, mest för att jag inte riktigt kan bestämma mig för hur man bäst målar dreadlocks. Dessutom kände jag för att leka med bläckpennor och blod. 
Ska vi ta och gå över till storyns stjärna, Jasmine aka Jas?
   När jag först började fundera på den här storyn var det mest en dagdröm som jag roade mig med när jag var uttråkad. Jasmine dök upp som en biprodukt för att jag skulle ha någon som själva idén kunde kretsa kring, men allting har växt en hel del sedan första kapitlet och nu jobbar jag minst lika mycket med hennes karaktärsutveckling som med handlingen.

 Egentligen använder jag mig inte av någon direkt kampsportsform när jag skriver slagsmålsscenerna, mest eftersom när jag först började skriva så kunde jag absolut ingenting om hur man slåss. Sedan dess har jag börjat gå en kurs i kung-fu och den stilen har mer och mer börjat smyga sig in i det jag skriver och tecknar. Här nedan använder sig Jas av en väldigt traditionell ormteknik.
Nördig som jag är har jag dessutom blivit alltmer fascinerad av vapen. Detta är en tessen, en solfjäder i metall, som jag planerar att införa lite senare i storyn.  
Det här vet jag inte om det faktiskt kommer att hända, men jag är väldigt road av att klä upp Jas som värsta superhjälten.
En scen från förra kapitlet, där Jas blir kontrollerad av Loris telekinetiska förmåga. 

Jasper, sjuttonårig datanörd och vampyrjägare. Började som min favorit av killarna men har sedan dess fått en del konkurrens.

 Kevin, snart arton och den mest ansvarsfulla i "familjen". Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om honom men han och Jasmine kommer väldigt bra överens (ja, man kan vara oense med sina karaktärer)

Sextonåriga eldkastande Ash var jag inte alls speciellt intresserad av när jag först införde honom, men nu är han en av mina favoriter. 

Sam är en av de trixigaste karaktärerna (jag vet inte mycket om fjortonåriga killar) men också den som är roligast att skriva. Den irriterade tjejen heter Mimmi och är en vän till Jas som kommer att få en väsentlig roll längre fram. Jag gillade aldrig idén om att huvudpersonen ramlar in i en magisk värld och sedan bara släpper sitt gamla liv, inklusive familj och vänner. Därför inkluderade jag hennes mamma i storyn och därför kommer Mimmi att bli viktig. 

Ja, det får räcka. Har ju lov nu och planerar att delta i NaNoWriMo, så förhoppningsvis kommer det att dyka upp ett nytt kapitel i veckan. See you then!