torsdag 13 december 2012

Här var det dött...

Jösses vad innaktiv jag varit på bloggen den här månaden! Bara ett enda inlägg och det är redan 13:e december! Vad har jag haft för mig egentligen?
Ja, den gamla vanliga ursäkten är väl skolan (den har ni väl aldrig hört förut, va?) men nu är det mindre än en vecka kvar till jullovet, woho! Sen har jag såklart läst ohälsosamt mycket och faktiskt fått hem lite böcker på posten (bokhaul-video till helgen kanske? Får se om jag hinner och orkar...)

För att ge er en anledning att stanna kvar lite längre här på bloggen slänger jag upp ett utdrag ur boken jag jobbar på för tillfället och ett gäng bilder som jag har kluddat ihop. Känn er fria att ge konstruktiv kritik! Den enda jag har som kritiserar mitt arbete är min mamma och det räknas inte riktigt tycker jag (mina kompisar är inte speciellt intresserade av mina författardrömmar, tyvärr, så nu avreagerar jag mig på er istället). Kan påpeka att jag inte är speciellt van att skriva ur en killes synvinkel, ifall texten skulle vara väldigt konstig...





Människan mellan bergen här ska föreställa berättaren i texten nedan

    Hon får syn på Seemoon där han sitter i sitt hörn, ler och traskar fram till honom.
   ”Du brukar inte hålla till här nere bland oss dödliga”, säger hon fridsamt och rättar till sitt förkläde. ”Tröttnat på ensamheten upp på vinden?”
   Seemoon rycker på axlarna. ”Jag var hungrig.”
   Julie ler. ”Människan har visst svagheter. Hungrig alltså. Vad skulle du vilja ha?”
   Han kommer på att han faktiskt inte har någon aning om vad de serverar här. ”Överraska mig”, säger han och tillägger efter en sekund ”men inget för dyrt.”
   ”Vi har ingenting dyrt.” Julie skrattar till. ”Jag ska ordna något åt dig.”
   Hon traskar iväg till ett rum bakom disken och återvänder bara några minuter senare med en rykande tallrik i händerna. Seemoon sjunker ihop en aning när han ser den. Det ser ut som en sörja hopblandad av diverse rester, och sörja var verkligen inte vad han hade hoppats på. För sent att backa ur nu, han kommer ändå att bli tvungen att betala för det. Han tittar sorgsett på den matliknande substansen när Julie ställer ner tallriken på bordet.
   ”Skogsgryta”, säger hon och låter av någon underlig anledning stolt. ”Det finns till och med lingon i.”
   Seemoon kan inte riktigt förstå vad som är så speciellt med lingon, så han nickar bara och petar med gaffeln i sörjan.
   Det är inte speciellt mycket folk i puben. Två män och en kvinna framme vid baren och ett par vid ett av borden som verkar ha full upp med varandra. Julie ser sig omkring och verkar märka att hon inte är speciellt behövd vid tillfället. Hon ler glatt och drar ut en stol vid Seemoons bord. När hon slår sig ner bredvid honom känner han hur varje muskel blir spänd, beredd på vad som helst.
   ”Du sa att du kom söderifrån”, säger hon ivrigt och knäpper händerna framför sig på bordet.
   Seemoon känner sig lite tagen. Är det här vad det handlar om? Resor han aldrig har varit på?
   ”Hm, ja.” Han harklar sig, petar i grytan och tvingar sig själv att stoppa in lite av den i munnen. Det smakar vidrigt.
   ”Jag önskar att jag kunde resa”, säger Julie och låter en aning drömsk. ”Jag har hört att om man tar sig tillräckligt långt söderut så är det sol oftare än regn.” Hon verkar förbluffad över blotta tanken. ”Och inga översvämningar eller surt regn eller skördar som drunknar eller fryser till isklumpar.” Plötsligt låter hon inte drömsk längre, bara sorgsen och väldigt, väldigt längtande.
   En liten del av Seemoon önskar att han kunde ljuga och säga att det finns bättre platser i vildmarken; platser med sol och lycka och säkerhet. Att hon borde lämna det här ruttna värdshuset och hitta en av de där platserna. Då skulle hon kanske dö ung, bli uppäten av något rovdjur långt innan den här världen lyckats riva ner alla hennes försvarsmurar och gjort henne lika dyster och avig som alla andra här ute.
   Resten av honom vill bara att hon ska lämna honom ifred så att han kan äta sin vämjeliga mat.
   Han bestämmer sig för något mitt emellan och muttrar något oförståeligt samtidigt som han tuggar på den sega grytans fåtaliga köttbitar.
   ”Hur långt söderut var du?”
   ”Vid havet. Du vet, vid landsgränsen.”
   Han kan se att hon försöker dölja den förvirrade minen i sitt ansikte, vill inte att han ska se att hon inte vet mycket om landsgränser för länder som inte längre gäller. Han låtsas vara ouppmärksam och äter vidare som om han inte märkt något.
   För sent slår det honom att han kanske försagt sig. Julie är inget specialfall; ingen här ute vet någonting om gamla länders historia eller geografi. Hon kanske förstår att han inte är härifrån alls, att han är någon som hon förmodligen skulle vilja jaga efter med högaffel och fackla. Men det finns de som vet mer än vad de borde veta, som människorna uppe i bergsbyn. Han hejdar sig med gaffeln fortfarande i munnen, funderar över om han vågar utnyttja sitt tillfälle till att förhöra sig lite om förhållandena här ute. Han tar ut gaffeln ur munnen.
   ”Har det någonsin kommit några… lärda hit?”
   Julie ser förvånad ut. ”Lärda? Vadå, menar du desertörer?”
   Hon rynkar lite på näsan när hon säger det, och Seemoon kan förstå varför. Ingen gillar desertörer. Stadsbor eftersom de svikits av dem, bybor eftersom desertörer kommer från en värld som jagat dem i åratal.
   Jag antar att Serene är en desertör nu.
   Han rycker på axlarna. ”Bland annat. Jag hörde att det finns nåt ställe uppe i bergen där de kan göra saker som bara stadsfolket kan. Ljus utan eld, energi utan ansträngning.”
   ”Åh, det stället.” Julie ser plötsligt lite rädd ut. ”Lova mig att du inte går dit, kan du det? De där människorna har blivit tokiga.”
   Nu börjar det leda nånstans. ”Tokiga? Hurdå tokiga?”
   ”Det kom en desertör dit en gång, det måste vara över tjugo år sedan nu. Pappa säger att han var här också, men folket körde bort honom. Ingen ville ha någon som han här. Sökarna kanske skulle komma och leta efter honom, eller så kanske han skulle ändra sig och vilja återvända dit han kom från…” Hon ruskar på huvudet och fingrar på en tova av sitt hår som slitit sig från knuten. ”Så han fortsatte till bergen. Byn där uppe har alltid varit annorlunda.”
   Och nu är den inte någonting alls längre, bara aska.
   ”De var nyfikna, och de lät honom stanna. Han lärde dem sitt språk, berättade allt de ville veta om städernas politik, deras mål och deras vägar för att nå dem. Om varför de hämtade folk här utifrån, varför de behandlade oss som ohyra. Invånarna blev inte alltför upprörda. Jag menar, alla vet ju, alla förstår att städerna lämnar oss här och gör vad de gör mot oss för att de vill försäkra sin egen överlevnad. Vad som verkligen intresserade byborna var hur människorna i städerna levde. Aldrig hungriga, aldrig kalla eller blöta eller olyckliga. Bara glädje utan slut.” Hon tystnar och får något tungt i blicken. Det glada samtalet hon väntade sig när hon satte sig kan knappast ha varit vad han gett henne. ”De ville uppleva det själva. De ville vara… lyckliga. Så de blev besatta av det.”
   Tystnad. Bara det låga sorlet från de andra människorna som stirrar ner i sina ölglas, från tunga andetag och krossade drömmar. Seemoon upptäcker att han har slutat äta.
   ”Så har du någonsin möt någon själv? En desertör?”
   ”En gång, för länge sedan. Hon stannade här en natt och det var inte fören hon gett sig av och klanfolket kom hit som vi fick veta vad hon var. Pappa blev fruktansvärt arg. Han funderade till och med på att skicka ut folk efter henne. Men det var det såklart ingen som ville.”
   ”Brukar klanfolket komma hit ofta?” Seemoon hoppas att det plötsliga bytet av ämne inte verkar alltför misstänkt.
   Julie rycket på axlarna. ”En gång i månaden eller så. Det beror på om de har något att byta med.” Hon grimaserar. ”De hittar visserligen mer mat än någon här skulle kunna hoppas på, men jag skulle föredra om de höll sig borta. Jävligt läskiga typer.”
   ”Så ni har ingen aning om var de, typ, bor?”
   Julie får plötsligt något misstänksamt i blicken och Seemoon känner hur han blir iskall på insidan.
   ”Hurså? Letar du efter dem?”
   Han har inte märkt förut hur hennes ögon lyser när hon är allvarlig, hur hon ser ut som om hon skulle skära halsen av honom om hon ansåg det nödvändigt. Självklart skulle hon inte lyckas med det, men han gillar inte tanken på att få fler av byns invånare emot sig. Livet är svårt nog som det är.
   ”Inte letar, precis.” Tankarna rusar och han letar desperat efter en bra anledning till att ha frågat om klanfolket. ”Jag tänkte byteshandla lite med dem. Jag behöver nya… öhm… skor.”
   ”Skor?”
   ”Ja, skor.”
   Han ser att hon inte tror honom för en sekund.
   ”Och så antar jag att jag är… nyfiken. Jag har aldrig mött en klanmänniska förut.”
   ”Du har aldrig mött en mutant förut, menar du”, muttrar hon och petar med en smutsig nagel på bordsskivan. ”De är inte så hotfulla i sig om man inte stör dem, man att bli sedd i närheten av dem, det är inte bra.”
   ”Stadsspioner?” Han känner sig korkad som vågar ta ordet i sin mun när han befinner sig här ute.
   Julie ser sig omkring och lutar sig sedan fram för att fortsätta samtalet i en viskande ton.
   ”Jag har hört att de inte ens behöver ha folk som upptäcker en för att man ska åka fast som mutant, de har ögon som ser en uppifrån himlen.” Hon sneglar demonstrativt upp mot taket och Seemoon gör samma sak för att inte verka misstänkt.
   Det måste vara satelliter hon pratar om. Zitty har satelliter precis som alla andra städer, men de är inte speciellt komplicerade. De kan filma vad som händer på markytan, men inte på egen hand registrera suspekt aktivitet som de mer tekniskt avancerade städernas satelliter klarar av.
   ”Så det finns folk som förs bort trots att de är normala? Bara för att de har varit för vänskapliga med klanfolket?”
   Julie ser plötsligt väldigt avig ut. ”Det vet man ju inte. En dag är någon bortförd, bara, och man vet inte om de kan spränga berg i luften med blotta tanken eller om det bara var ett misstag. Det är ju inte precis någon som går runt och berättar att han är en mutant.” Hon är tyst en stund och svär sedan för sig själv. ”Förbannade städer. Som om det inte vore nog att de låter oss svälta och dö här ute.” Hon fortsätter att muttra för sig själv och gräver nageln djupare ner i träet.
   Seemoon känner att han kanske borde avsluta samtalet. Det har blivit alldeles för personligt och han har ändå ätit upp hälften av sin mat och tror inte att han kommer att kunna övertyga sin mage att acceptera en enda tugga till av den vidriga sörjan. Innan han hinner säga något reser sig Julie hastigt upp.
   ”Pappa ser ut som om han tänker strypa mig”, säger hon ursäktande, men ser ut att vara glad för en anledning till att kunna lämna bordet. ”Jag har väl saker att göra, antar jag.” Hon tvingar fram ett leende, gör en skämtsam honnör med två fingrar och försvinner bort mot baren.

2 kommentarer:

  1. Ser att du läser "Eden" nummer två, vad tycker du än så länge? :D

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet! Det enda jag kom att tänka på var om det heter i puben eller på puben? :P

    SvaraRadera