fredag 7 december 2012

Divergent av Veronica Roth

Titel: Divergent
Originaltitel: Divergent
Serie: Divergent #1
Författare: Veronica Roth
Förlag: Modernista
Betyg: 5/5
Genre: dystopi
Sidantal: 363

Tack Modernista förlag för rec-exet!












Beatrice Prior lever i ett framtida Chicago där alla människor är uppdelade i fem stycken falanger: De tappra, De osjälviska, De lärda, De fridfulla och De ärliga. Människorna i den tidigare krigshärjade världen trodde alla att krigen berodde på människans innebyggda ondska, som själviskhet, feghet eller okunskap. Därför skapades falangerna och därför håller de fortfarande ihop samhället i en skör fred.
   Beatrice är född och uppväxt hos De osjälviska, och året hon fyller sexton och ska välja vilken falang hon ska leva hos förväntas det också att hon ska stanna hos De osjälviska. Men Beatrice har en hemlighet: hon är divergent, en person som passar in i flera olika falanger. Hon tar beslutet att lämna sin familj och ansluta sig till De tappra, men väl där upptäcker hon att initieringen till fullvärdig medlem är livsfarlig, utan också att hennes divergens kan sätta allt på spel.

Hela bokbloggar-världen har pratat om Divergent i minst ett år nu. I början var jag lite nyfiken på den, såklart, men ju mer folk öste beröm över den desto mer skeptisk blev jag. Det händer mig lite väl ofta att jag inte alls gillar böcker som alla andra älskar, så därför blev det aldrig av att jag läste den. Men nu i höst så såg jag att den skulle komma ut på svenska och tänkte what the hell, let´s give it a try.

Och, inte speciellt chockerande, så tyckte jag inte alls om boken. Ja, den första halvan, vill säga. Jag tyckte att Beatrice, eller Tris som hon sedan kallar sig, var elak, oförstående och till och med korkad ibland. Jag kunde inte förstå att hon tyckte att mod definierades av om man vågar slå ner en annan person eller hoppa från hustak eller riskera sitt liv i fåniga paintballspel, och jag störde mig på att hon rackade ner så på De lärda (förmodligen för att det är där jag skulle ha hamnat i den här märkliga världen).

Men sedan hände någonting. Tris började komma till insikt, fundera och göra saker som verkligen var modiga. Jag började gilla boken, och sedan började jag älska den. För finns det något bättre än en bra karaktärsutveckling? Ja, det kanske det gör, men Divergent hade de sakerna också. En långsamt växande romans, ett intressant kärleksintresse (även om jag inte swoonar över honom så som många andra verkar göra), spänning och en del action och mysterier och ett exploderande slut som gav en tårar i ögonen (bildligt talat, jag gråter faktiskt aldrig när jag läser, men jag grät på insidan).

Tris gick från någon jag inte alls gillade, någon som ansåg att tårar var ett tecken på svaghet och att det var en smart idé att klättra upp i ett rostigt pariserhjul, till någon som verkligen var modig, någon som gjorde självuppoffring för sina vänner och inte litade på allt hon blev tillsagd och framför allt växte som person. Jag tyckte också väldigt mycket om att Roth inte lät Tris lilla vänskapskrets vara perfekt som det ofta blir i böcker; det var spänningar mellan dem och Tris litade inte blint på dem.

Och slutet sen... jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det var verkligen sorgligt och spännande och egentligen precis vad man kan önska sig av ett slut, men det kändes ändå lite otillfredsställande. Det kanske var lite väl påskyndat och stressat, med ett lite väl abrupt avslut.
Så självförssvarsträning, romantik, karaktärsutveckling och framtida dystopi = precis vad jag vill ha. Längtar till uppföljaren!

Boktrailer

2 kommentarer:

  1. Längtar tills jag också får sätta tänderna i den! (:

    SvaraRadera
  2. Oooh, jag älskade också denna bok sååå himla mycket!! :D

    SvaraRadera