söndag 4 november 2012

Filmrecension: Pandorum


Hoppet är slut. Över 20 miljarder människor befolkar nu planeten jorden och resurserna är på väg att ta slut helt. Som ett sista desperat försök att rädda mänskligheten skickas skeppet Elysium ut i universum - och det finns ingen returbiljett för besättningen. På väg mot den hittills enda upptäckta jordlika planeten, Tanis, med en last på 60 000 bär den med sig människans sista chans. Men saker och ting går inte som det är tänkt.
   När Bower vaknar ur hypersömnen vet han inte hur länge han har sovit. En stor del av hans minnen är borta och det finns ingen där som kan förklara vad det är som händer. Strömmen flackar av och på, dörrarna går inte att öppna och ute i korridorena stryker fruktansvärda varelser omkring, beredda att göra vad som helst för att överleva...

Detta är en av mina favoritfilmer, både bland skräckisar och bland alla filmer jag överhuvudtaget sett. Den är, som ni säkert förstår på handlingen, en sci-fi skräck, lite i stil med klassikern Alien (ni har väl sett Alien va? Annars måste jag be er att genast lämna den här sidan och gå och titta på den. Underbar film). 

Pandorum då. Den är klaustrofobisk på ett sätt som får det att krypa i skinnet, och för alla som är mörkrädda (typ jag) så kryper det lite extra. Sen finns det ju såklart massor av monster som bäst kan beskrivas som rymdzombies och de gör allt extra skrämmande, ger hoppa till effekter och skrämmer fullkomligt vettet ur en. Jag skulle inte vilja möta en av dem i en mörk gränd, eller någonstans alls faktiskt.

Men det finns massor av rymdskräckisar, så vad är det som gör att jag älskar just Pandorum? Ja, personligen älskar jag slutet. Vanligtvis avskyr jag skräckfilmsslut, men det här har något extra, (spoiler: alla dör inte och gör en superdeprimerad) och ger lite hopp utan att bli orealistiskt.
   Sen har den en del intressant tvister också. Den är ingenting i jämförelse med the Cabin in the Woods, så bara man har hyfsat mycket fokus så borde man förstå vad som händer. Vissa tvister lyckas lura en ordentligt och slutet är rätt så överraskande (sen finns det säkert dem som listar ut allt i förväg, men då tänker man för mycket och borde satsa på mer komplicerade filmer som utmaning).

Men allt är ju inte frid och fröjd såklart. Det finns plot holes som retar mig (hur kunde den där tjejen springa omkring på skeppet i sex månader utan att möta någon, men så fort Bower dyker upp lyckas han samla ihop ett gäng på fem pers?) och det skakiga och liksom stela kameraarbetet varje gång varelserna/monsterna kom i bild var retligt och fick det att kännas som någon form av dataspel.

En mycket stark fyra blir det i alla fall (jag är väldigt snål med mina toppbetyg och hatar luckor i handlingen). Mycket rekommenderad!

Filmtrailer

1 kommentar: