lördag 13 oktober 2012

Uglies: Shay's Story av Scott Westerfeld, Devin Grayson och Steven Cumming

Uglies: Shay's Story (Uglies: Graphic Novel #1)
Titel: Uglies: Shay's Story
Serie: Uglies manga #1
Författare: Scott Westerfeld och Devin Grayson
Illustratör: Steven Cummings
Förlag: Del Rey
Betyg: 2/5
Genre: science fiction, manga, dystopi, post apokalyptiskt
Sidantal: 208
















 Det är bara några månader kvar tills Shay fyller sexton, och hon vet vad det betyder: operation. Hon ska bli en pretty, vacker och underbar med ett bekymmerslöst och lyxigt liv i Prettytown. Men än så länge är hon bara femton, ful och fast i Uglyville.
   Det är också där hon träffar Zane och de andra medlemmarna i Crim, ett gäng uglies som försöker ta vara på sin sista tid som barn genom att dra galna trick. Tillsammans med dem utforskar hon ruinerna utanför staden, och där träffar de någon de inte trodde existerade: David, värvaren av nya medlemmar till the Smoke. 
   En hemlig stad, en stad utan ledare, lyx och bekymmerslöshet. En stad utan operationen.
   Det börjar sakta sjunka in hos Shay, kanske stämmer inte allt det stadskommitén säger, kanske är hon inte ful, och kanske behöver hon inte alls operationen.

 Uglies var, om jag inte minns fel, den första dystopiska boken jag läste, och jag har älskat serien i massor av år. Den introducerade mig till en ny underbar genre och en ny underbar värld, och nu har jag alltså återvänt till Tallys värld.
   Fast den här gången är det Shay som berättar.

Första halvan av boken var riktigt bra. Man fick lära känna Shay och de andra crimarna och veta vad som faktiskt hände innan hon träffade Tally. Shay utvecklades dessutom från en ganska vanlig ugly som längtar efter operationen till någon som var beredd att se saker som det verkligen är. Hon slänger ur sig en massa visdomsord om vad som är skönhet och vad som är äkta och vad som faktiskt är vänskap och kärlek och jag tror att jag älskar Scott Westerfeld lite för att han försöker lära dagens ytliga människor om vad som faktiskt är viktigt.
   För Shay har ju så rätt: "this whole game is just designed to make us hate ouselves". Hur väl stämmer inte det in på vår egen verklighet? Vi växer upp och allt vi ser på TV är snygga tjejer som är ihop med snygga killar, reklamer som säger att "vi är värda" det bästa sminket och de bästa hårvårdsprodukterna. Sen börjar man i skolan och alla pratar om hur fula de är och man ställer sig framför spegeln varje dag och försöker dölja sina "fel" bakom lager efter lager av smink. Men man får ju inte bättre självförtroende för det, det slutar bara med att man försöker gömma sig mer och mer bakom smink, hårspray och kläder tills man hatar sitt riktiga ansikte.
  
Världen är allt bra sorglig.

Tillbaka till boken då. Andra halvan liksom förstörde allting. Den kändes bara som en blek, dålig kopia av första boken. Allting blir för avkortat, man hinner inte alls lära känna Tally och romansen känns inte alls som en tillräckligt genomarbetad romans med bara en ynka kyss som var väldigt stel och konstlad. Speciellt slutet gick alldeles för fort.
   Dessutom så måste jag säga till alla som planerar att läsa Shay's story: läs böckerna först. Massor av saker är konstiga och oförståeliga om man inte läst böckerna (eller i alla fall den första). Shay's story klarar inte alls av att stå på egna ben.

 Och sedan, något som är det viktigaste när det kommer till manga: bilderna.
   De var verkligen jättefina, inget ont om illustratören. Superfina detaljer helt enkelt bra målat. MEN jag hade velat se så mycket mer av staden, speciellt av Prettytown, av all hightech och partytowers och små robotar och ALLT. Det vi får se känns mest som vilken nutida stad som helst (men ruinerna var rätt coola). Och människorna sedan...
   Prettys ser i alla fall ut som prettys. Enda problemet är att alla andra också ser ut som prettys. Vet ni ett bra sätt att få en normal femtonåring att se ut som en normal femtonåring? Ge dem lite finnar, hår som är lite trassligt ibland och kanske ögon som inte har milslånga ögonfransar. Hela grejen med den här mangan var väl att man skulle få se de normala personerna, se att man inte behöver vara supermodellsnygg för att betyda något. Men tydligen måste man vara det, för det finns ingen som är ens remotely ful i den här mangan.
 Och eftersom vi ändå pratar bilder så kanske ni vill se några:

"Ugly" Shay med sitt löjligt långa hår och sin svävarbräda:


"Ugly" Tally:

"Ugly" Zane:


David (och Shay)

Alla bilder tagna från Scott Westerfelds blogg

Om du älskar Uglies och vill dyka ner i den världen ännu en gång, passa på och läs Shay's story. En uppföljare är förresten redan på gång, Cutters. Boken får plus för sitt underbara budskap och för att jag gillade första halvan riktigt mycket, men stora minus för att ingen ser normal ut och att andra halvan kind of sucks.


Och eftersom jag redan slängt upp en massa bilder, här kommer en helcool en på Tally (om jag inte är helt ute och cyklar så har den målats av illustratören till Leviathan böckerna). Visst är den fin?
Boktrailer:


1 kommentar:

  1. Vill läsa den men ändå inte... Så galet störande att de redan är snygga innan- SUCK!

    SvaraRadera