torsdag 4 oktober 2012

I'd tell you I love you, but then I'd have to kill you av Ally Carter

I'd Tell You I Love You, But Then I'd Have to Kill You (Gallagher Girls, #1)Titel: I'd tell you I love you, but then I'd have to kill you
Serie: Gallagher Girls #1
Författare: Ally Carter
Förlag: Hyperion
Betyg: 4/5
Genre: chick-flick
Sidantal: 284
















Cammie Morgan är femton år gammal, och hon är väl som de flesta femtonåriga tjejer. Hon tycker om snygga killar. Hon tycker om att umgås med sina kompisar. Hon kan prata fjorton språk flytande. Hon kan döda någon på sju olika sätt med sina bara händer. Hon kan hacka sig in på FBI:s datorer.
   Eller så kanske hon inte är så normal ändå. Cammie går på Gallagher Academy, en internatskola för flickor med framtid som spioner. Hon tror att hon är redo för vad som helst, men en sak var hon inte beredd på: att bli sedd och uppmärksammad av en vanlig pojke.
   Josh är snygg, rar och gullig. Han bor i en förortsvilla, hans pappa jobbar i ett apotek och hans mamma älskar att baka pajer. Men kan ett förhållande mellan en väldigt speciell flicka och en väldigt normal pojke verkligen fungera, speciellt när en mur av lögner står emellan dem?

Jag har bara läst en bok av Ally Carter förut, Härligt oärlig (Heist Society) och var inte jätteimponerad, så mina förväntningar var inte speciellt höga. Men jag gillade idén med en skola för framtida spioner och jag skulle själv ha älskat att gå på en sådan skola (de har självförsvar på schemat! Hur coolt är inte det?) och jag blev faktiskt pleasantly surprised. 

Superbra var den inte, men den var mysig och lite dystrare än vad man kanske väntar sig. Första halvan kändes mest som en typisk chick flick, inte speciellt seriös, mycket romans och kompisar och ganska gulligt men inte mer. Andra halvan var väl inte precis sorglig och allvarlig, men undertonerna av det mörka, farliga spionlivet blev tydligare. Speciellt slutet gillade jag. Det var inte alls var jag väntade mig och inte speciellt likt de flesta romantiska böcker. Creds till Carter för ett kreativt slut som gjorde mig väldigt nyfiken på uppföljaren.
När de kommer till karaktärerna... de var trevliga, de hade personlighet och de var roliga att läsa om. Men de var stereotypiska. Cammie var den blyga tjejen som var mycket snyggare än hon var medveten om, Josh var den populära skitsnygga killen. Bästa kompisarna Liz och Bex var ett supergeni och en supersnygging. Alltså var själva karaktärerna inte de mest originella, men de dög.

Sedan, Carter, gillar du att överdriva? Jovisst, det är jättekul med en skola för spioner men, seriöst, hur många fetmonåringar kan tala fjorton språk flytande? Kanske om de övat från födseln, men de har inte ens gått på Gallagher Academy i fyra år än! Okej, det kanske finns nåt fåtal tonåringar som är smarta nog att klara de, men en hel skola full av dem? Jo tjena, för det är ju realistiskt. Detta var inte det ända. Gallaghertjejerna har tydligen uppfunnit silvertejp, upptäckt att alla fingeravtryck skiljer sig åt, och har spionutrustning som bara existerar på film (läppstift som egentlig är frätande nog att smälta rakt igenom ett tak på några sekunder, finns sånt? Av någon anledning tvivlar jag)


Men jag älskade berättarrösten, speciellt de små "rapporterna". Det var väldigt kul att se världen ur Cammies synvinkel. Med sin konstanta spionträning så tänker hon på ett annat sätt, lägger märke till andra saker och resonerar som någon form av lönnmrödare. Den humoristiska tonen gjorde att det inte kändes alltför seriöst, men det var roligt.


1 kommentar:

  1. Personligen älskar jag den här serien. Första boken var inte den bästa, men böckerna blir så mycket bättre sen! Hoppas du fortsätter med serien! (:

    SvaraRadera