torsdag 9 augusti 2012

Smitta av Michael Grant

Titel: Smitta
Originaltitel: Plague
Serie: Gone #4  
Författare: Michael Grant
Förlag: B Wahlströms
Betyg: 5/5
Genre: dystopi, övernaturligt
Sidantal: 351

Tack B Wahlströms förlag för recensions exet!

Detta är del fyra i en serie, och om du inte läst de tidigare tre böckerna Övergivna, Hunger och Lögner så bör du inte läsa denna recensionen pga spoilerrisken.




Saker och ting flyter på som de ska i Zonen, faktiskt är det så lugnt att Sam och några andra freaks ger sig av från Perdido Beach för att leta efter vatten, den senaste livsnödvändiga varan de börjat få ont om.
   Men knappt har de hunnit iväg innan nya katastrofer radar upp sig. Drake/Brittney varelsen rymmer. Peter är allvarligt sjuk. Den sista spillran av Människofronten bestämmer sig för att göra en ny attack. En ny obotlig pest som får den smittade att bokstavligt talat hosta upp lungorna sprider sig. Och en arme av monster närmar sig staden, beredd att slakta varje levande människa den möter.
   Med Sam och de andra starkaste slagskämparna långt borta vet inte invånarna vad de ska ta sig till, och lösningen kan vara fruktansvärt, fruktansvärt fel för alla inblandade...

Gone-serien är mörka böcker. Barn har dött i mängder från bok ett och fortsätter att stupa till sista sidan. Grant är verkligen inte snäll mot sina karaktärer. Han ger dem de mest fruktansvärda beslut att fatta och låter läsaren krypa in under skinnet på dem. Man får se vad i stort sett alla de större karaktärerna oroar sig för, vad som skrämmer dem och hur de rättfärdigar sina handlingar. Trots att det är helt galna saker som händer så känns det realistiskt. Om den här sortens händelser inträffade i verkligheten så skulle många dö, eller bli deprimerade eller göra fruktansvärda saker. Grant skyggar inte undan från de mörkare sidorna av sin berättelse.
   Men det är väldigt många karaktärer. I tidigare böcker i serien har alltid Sam känts som huvudperson, nu har han inte större del av storyn än någon annan av karaktärerna. Känns som om det finns typ, tio, huvudpersoner. Detta är inte nödvändigtvis något dåligt. Jag tycker om att kunna förstå mig på alla karaktärerna, även de "onda". Det ger en mer förståelse och sympati för dem. Men jag skulle ändå velat att vissa personer (Sam, Lana, Sanjit) fick lite mer plats i berättelsen.

Vad som är väldigt trevlig är att Grant lyckats få in en ordentlig dos humor i texten. I första boken kallade Astrid det för galghumor, och jag antar att det stämmer ganska bra överens med vad det är. Trots det fruktansvärda i situationerna lyckas huvudpersonerna slänga ur sig tillräckligt sarkastiska, smått elaka och samtidigt väldigt roliga kommentarer som faktiskt fick mig att skratta högt flera gånger (eller snarare fnittra tyst). Utan den här humorn hade det helt enkelt blivit för dystert med allt det hemska som händer. Nu väger dem upp varandra ganska så bra.

Det här är lite den sortens bok som man inte kan ge ett slutgiltigt betyg på förrän man läst ut hela serien. Så mycket hänger på hur väl Grant lyckas besvara alla frågor gällande Zonen och Gaiafagen och barnens krafter. Just nu svävar mängder av ledtrådar och lösa trådar omkring, och om de inte besvaras i sista boken kommer betyget sjunka ner till katastrof låg nivå.
  
Men för tillfället vet jag inte hur allt kommer att lösa sig, och jag tycker fruktansvärt mycket om Smitta med sina mångsidiga karaktärer och mörka humor.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar