lördag 18 augusti 2012

Akira av Katsuhiro Otomo

Akira, Vol. 1
Titel: Akira
Serie: Akira Volume 1-6
Författare: Katsuhiro Otomo
Illustratör: Katsuhiro Otomo
Förlag: Dark Horse
Betyg: 4/5
Genre: Science fiction, övernaturligt, post apokalyptiskt
Sidantal: -

Recension av alla de 6 volymerna i serien








 



Kaneda är femton och ledare för ett motorcykelgäng i framtidens Japan. Efter en märklig katastrof för trettio år sedan har det gamla Tokyo jämnats med marken och i dess ställe har Neo-Tokyo byggts upp. Men allt är inte som det ska i Neo-Tokyo. Våld och korruption har blivit en del av vardagen.
   När ett märkligt barn orsakar en olycka som skadar Kanedas bästa vän Tetsuo allvarligt börjar vännen förändras. Tetsuo kan plötsligt göra sådant som ingen annan klarar av, och han är inte sen att använda sina förmågor, men inte alltid till bra ändamål.
   I ett försök att ta reda på vad som hänt och hjälpa sin vän blir Kaneda plötsligt indragen i en terroristgrupp som försöker ta reda på vad det är med namnet Akira som får alla i regeringen att darra av skräck...

Det var förvånansvärt svårt att sammanfatta handlingen till den här mangan. Så mycket händer, så många olika karaktärer introduceras och det finns så mycket som man måste hålla kolla på. Vad jag beskrev ovan är bara en liten del av handlingen. Det gäller att ha huvudet med sig när man läser om man vill ha en chans att förstå, för det bli ganska komplicerat på sina ställen. Nästan en aning för komplicerat, faktiskt. Vissa saker förvirrade mig så pass mycket att jag var osäker på om jag helt enkelt inte fattade eller om det fanns hål i historien.

I början tyckte jag inte alls om huvudpersonen Kaneda, han kändes som en sådan typ som tycker att han har rätt i allt och att alla andra kan dra åt skogen. Allt prat om att skita i skolan, riskera livet på onödiga och farliga motorcykelrace, ta droger och ge andra människor stryk fungerade helt enkelt inte för mig. Men med tiden kom jag faktiskt att gilla honom. Han mognade en hel del, och även om jag-är-bäst-attityden fanns kvar så var han, tja, charmig. Han brydde sig mycket om sina vänner och försökte göra det rätta, även om hans medel inte alltid var det bästa.
   Kei sedan. Hon skulle så lätt kunnat bli ett kärleksintresse som bara behöver beskyddas hela tiden, men hon var heltuff. Det fanns en liten aning romantik mellan henne och Kaneda, visst, men inte mycket. Det viktigaste för henne var inte att hitta sina drömmars man utan att skydda sina vänner och hålla sina ideal.

Jag tyckte väldigt mycket om Akira, jag gillade tvisterna och karaktärerna, världen var fascinerande, bilderna var otroligt fina och detaljerade (det händer ju lätt i manga att alla blir väldigt lika och svåra att hålla isär, men det problemet finns inte här) och det var roligt att läsa en annorlunda dystopi, men det var en sak jag inte riktigt kunde släppa, nämligen alla dödsfall.
   Nu är det ju svårt att skriva en dystopi där inte en massa människor dör, men jag tyckte att det hanterades lite klumpigt här. Först och främst så var huvudpersonerna nästan magiskt skyddade. Om en kulspruta avfyrades i deras riktning så blev de inte träffade av en enda kula, men om samma sak hände en annan person så blev de helt sönderpepprade. Men det jobbigaste var ändå deras reaktioner på dödsfallen, och hur lätt de hade för att döda själva. Jag kan ge ett exempel:
  
En obeväpnad Kaneda hotas av en man med pistol. Kei skjuter mannen. Kaneda ropar: "Hurra! En pistol till mig!" och springer fram och tar den döde mannen pistol.

Förstår ni vad jag menar? De är femtonåriga ungar, för fasen, de borde inte ta så lätt på mord!

Men det är ändå en bra serie som jag definitivt rekommenderar.
 

1 kommentar:

  1. Utmanar dig ;)
    http://schitzo-cookie.blogspot.se/2012/08/8-fakta-om-miriam-aka-schitzo-cookie.html

    SvaraRadera