torsdag 5 juli 2012

Part 2

 För några veckor sedan lade jag ut första delen av min påbörjade bok här på bloggen, tänkte det skulle vara på tiden att jag lägger ut fortsättningen.

 Säger samma sak som jag sa då, ni får hemskt gärna kommentera och säga vad ni tycker. All kreativ kritik uppskattas.



”Va?”
   ”Du tycker att jag borde hålla mig borta från Chad. Att han är din.” Hon ser nästan ut som om hon ska börja gråta.
   ”Var i hela världen har du fått det ifrån?” Jag nämner inte att det är sant. Jag har haft ögonen på Chad ett tag, men Lily var den som först sa att hon tänker satsa på att bli ihop med honom. Och då var det kört. Case closed. Man håller sig borta från kompisarnas killintressen. I alla fall om de tingar honom först.
   ”Jag kan känna det”, muttrar hon, ”när du pratar. Du är en usel lögnare.”
   Jag känner hur jag rodnar och precis samtidigt anländer bubblan. Det pyser lite när luckan i glasröret glider upp och innanför syns det vanliga sfärformade utrymmet med mjuka soffor i ljusbrunt, sidenmjukt tyg utefter väggarna. Jag lägger ena handen mot karmen för att luckan inte ska stängas igen och höjer på ögonbrynet mor Lily.
   ”Men du vet att jag tänker hålla mig borta från honom?”
   Hon tvekar. ”Jag vet att det är din plan. Men jag vet också att du hatar att inte få som du vill.”
   Jag stirrar på henne och ett ögonblick står vi bara så. Sedan ler hon försiktigt.
   ”Förlåt, jag gör dig bara ännu mera sen.” Hon spatserar förbi mig in i bubblan och slår sig ner i soffan med kassen vid sina fötter. ”Jag överreagerade. Kommer du?”
   Jag glider in genom öppningen och luckan pyser igen. När jag sjunker ner på soffan mitt emot Lily ser hon redan ut som om hon glömt hela det märkliga samtalet.
   ”Vet du att Olivia har skaffat en pojkvän?”
   Jag tittar förvånat på henne, mer på grund av det märkliga bytet av samtalsämne än av vad hon faktiskt sa.
   En mjuk vibration går igenom bubblan och så stiger den långsamt uppåt genom glasröret. Utanför de genomskinliga väggarna blir Mad Street än en gång synlig, med människor som yrar omkring som små myror. Fönster runtom i hela Zitty reflekterar ljuset från hundratals och åter hundratals lampor och ovanifrån liknar staden en sällsam juvel. Hela känslan av galenskap försvinner och de tokiga ungdomarna skulle lika gärna kunna vara kostymklädda vuxna på väg till jobbet.
   När vi kommit tillräckligt högt upp för att vara ovanför alla skyskrapor, vilket nästan är tillräckligt för att se hela Zitty, stannar bubblan till i någon sekund innan den far iväg i en väldig fart ovanför alla människor långt där nere. Tvärt i mot vad man skulle kunna tro har inte alla de tusentals gångerna jag åkt i en bubbla gjort mig immun mot suget i magen när den får upp farten ordentligt.
   Den snirklar sig genom glasröret och det dröjer inte länge innan hus och människor ersätts av buskar och träd. Jag sitter med huvudet nerböjt och betraktar världen under oss genom det genomskinliga, rundade golvet.
   ”Vi är världens drottningar”, fnittrar Lily och slår ut med armarna så att händerna slår emot glasväggarna. ”Högre upp än alla andra!”
   Jag skrattar hysteriskt och viker mig dubbel, yr av känslan av frihet som alltid medföljer inför ett besök i stallet.
   Framför oss tornar muren upp sig och ett ögonblick känns det som om vi ska krascha rakt in i den kompakta stenen, men så saktar vi in och sjunker till marken vid Ljunggård stalls hållplats.
   Om Mad Street är ett tekniskt paradis så är Ljunggårds stall en lugn oas. Överallt finns enorma träd och vidsträckta hagar och dussintals betande hästar och ridstigar under de stora träden där ljuset som faller ner mellan löven ritar ett pussel på marken. Hela anläggningen ringas in av en bäck med vackra, gammaldags broar av trä.
   Själva stallet ligger precis vid foten av muren. Jannike och Peter, paret som sköter om allting, har ett hus vars bakre vägg faktiskt är muren, så nära ligger det. Byggnaden är gammaldags och tillverkad i rödbruna tegelstenar och ser ut som om den växt upp rakt från marken. Stallet är också byggt efter gammal design, de hårda plastväggarna är formade och målade så att de se ut som rött trä och framför fönstren sitter det galler trots att de är okrossbara. Då och då skymtas en mule eller en viftande svans genom rutorna.
   Lily springer före mig över den öde, kullerstensbelagda gårdsplanen och jag tar ut på stegen för att hinna ikapp. Egentligen stänger stallet klockan sju för de som inte är anställda där, men eftersom både Lily och jag varit flitiga och skötsamma i stallet i stort sett så länge någon kan minnas så har vi fått guldmedlemskap. Det innebär i korta drag att vi båda har en häst som är ”vår”, som vi kan komma och borsta och sköta om när vi vill, men eftersom hästarna är upptagna med elever så ofta har vi lov att komma till stallet ända tills klockan nio på kvällen. Att ha guldmedlemskap är en stor ära, med tanke på att det bara finns trettio hästar men hundratals med elever som alla är lika ivriga att få jobbet. Jag har bara varit skötare i några veckor, Lily i snart ett halvår.
   När stallporten har kommit fram till att vi har tillstånd att komma in svänger den upp på välsmorda gångjärn och en lukt som inte går att hitta någon annanstans i hela Zitty slår emot oss. Vissa kanske skulle kalla den äcklig, jag och Lily kallar den himmelsk och mustig och full av liv. Som på beställning suckar vi båda lättat i kör.
   Hovar skrapar mot sina bäddar och då och då slår en sko emot golvet därunder med en klang. Mjuka frustanden och ljudet av hö som mals sönder svävar stilla i luften och den kraftiga lukten av häst känns som en osynlig dimma.
   ”Hallå? Vem där?”
   Både Lily och jag stelnar till, missnöjda med att bli störda i vår njutning. Längre bort i gången kikar två rufsiga huvuden ut från två olika boxar och jag hör någon sucka.
   ”Jaså, det är bara ni två.”
   ”Hej Zach”, kvittrar Lily glatt.
   Zach är anställd på gården, han har till och med en lägenhet ovanför stallet för att alltid ha nära till hästarna. Visserligen lever vi ju inte på stenåldern och han behöver inte mocka ut massa äckligt hästbajs som förr i tiden, men när det kommer till saker som att ta ut hästarna på morgonen, kolla att de mår bra och rykta dem så vill man inte lämna det till en mesig liten robot som kör runt med en sopborste fastskruvad på huvudet. I alla fall inte här i Zitty, där de tekniska bitarna inte är så avancerade som de kunde vara. Zach är det perfekta valet som stallarbetare, nitton år, ganska så snygg och väldigt ansvarsfull, men av någon anledning verkar han inte vara speciellt förtjust i vare sig mig eller Lily.
   Jag vänder blicken till huvud nummer två som snabbt dras in i boxen igen, men jag hinner ändå se vem det är. Kayla Madrigo, skolans allra värsta tönt och också hon guldmedlem. Hon är två år äldre än mig och Lily och går i någon specialkurs för att kunna få jobb på någon gård utanför staden när hon är klar med utbildningen. Nästan ingen väljer att gå den kursen, för det innebär att man för eller senare kommer att bli tvungen att lämna Zitty och leva i förorterna eller ute i vildmarken med dreglande vargar runt husknuten (om man inte har lika mycket tur som Zach eller Jannike och Peter som lyckats få jobb på ridskolan).
   Så vitt jag kan minnas har jag aldrig sett henne någon annanstans än i stallet och skolan, aldrig i någon av butikerna på Mad Street, aldrig i korridorerna i biblioteket, aldrig ens online någonstans på nätet. Det är som hon avsagt sig hela den moderna världen bara för att kunna vara här bland hästarna. Inte ens Lily och jag är så besatta.
   Jag ser hur Lily rynkar på ögonbrynen när hon upptäcker att Kayla är här. ”Hej Kayla” säger hon med känslolös röst och stegar iväg mot Cimmys box.
   Min häst Jamaica har sin box nästan ända borta i andra änden av stallet, så jag måste gå förbi Zach och Kayla för att komma dit.
   ”Snyggt hår”, säger jag torrt när jag passerar Kayla och ser henne dra en smutsig hand genom det stripiga, ljusbruna håret. Hon ser alltid sådan ut. Ansiktet är jämt ofixat och med rödblommiga kinder och ögonen har en vattnig grå färg som tyder på att hon aldrig gjort något åt det. Och det roliga är att hon egentligen har samma förutsättningar som alla andra som föds i Zitty: noggrant utvalda gener som ger henne en smidig timglasfigur, stora ögon, bra hårkvalité och hög intelligens. Men vad hjälper det om man i grunden är skitsnygg om man låter sig själv förfalla? Ingen människa i världen klarar att gå igenom puberteten med bra hår och jämn hy om man inte fixar sig ibland. Om hon levt för 300 år sedan hade hon säkerligen varit tjock också, men tack vare stadens hälsosamma mat så lyckas hon i alla fall hålla sig i god fysik.
   Först när jag gått några meter kommer jag på en märklig sak. Boxen bredvid Kaylas häst Domino brukar alltid vara tom. Nu stod det bestämt en häst där.
   Jag backar tillbaka och kikar in i boxen. Hakan faller nästan till golvet.
   ”Wow.”
   Hästen måste vara runt 1,60 hög, hovarna är stora och kraftiga och nosryggen svagt konvex. Hårremmen är mörkt chokladbrun och under den spelar musklerna för varje rörelse. När hästen får syn på mig kröker den på halsen och frustar med enorma näsborrar och djupa, kloka ögon. Det är som att se levande poesi.
   ”Han är… vacker”, viskar jag, och Zach vänder sig mot mig. Trots att han inte gillar mig kan jag tydligt se hur stolt han är över hästen.
   ”Visst är han? Fraktades hit från gården för bara en halvtimme sedan.”
   ”Vad heter han?”
   ”Starlight. Han är sju år gammal och var förmodligen deras finaste häst. Vi fick lägga ut mycket pengar för att få hit honom.”
   ”Starlight”, viskar jag och sträcker fram handen. Han tittar på mig med sina mörka, mörka ögon.
   ”Var försiktig”, varnar Zach, ”han är fortfarande lite orolig efter flytten.”
   Men Starlight bara lutar sin mule mot min handflata och hela jag blir liksom mjuk och fluffig. Den lena mulen känns som siden mot min hud.
   ”Han gillar dig”, konstaterar Lily, som plötsligt dykt upp bredvid mig. Starlight rycker till och spetsar sina mörka öron.
   ”Skräm honom inte”, bannar Zach.
   Lily tittar på honom med förolämpad blick. ”Jag skrämde honom inte. Han är bara nyfiken på mig.”
   Zach verkar inte riktig tro på det men säger inget mer. Istället borstar han bara den mörka pälsen så att den blänker mer och mer. Starlight verkar väldigt nöjd med situationen.
   ”När ska han börja gå lektioner?” frågar Lily ivrigt och lutar sig mot boxens öppning. ”Jag kan inte bärga mig tills jag får rida honom!”
   Zach blir spänd igen och tittar avsiktligt åt ett annat håll. ”Tills vidare ska han inte gå några lektioner. I alla fall inte med nybörjare.” Jag säger ju att han inte gillar oss. ”Jag och Kayla ska rida honom tills han vant sig vid sitt nya hem.”
   Kayla? Kayla? Jag glor på henne tills hon blir knallröd i ansiktet och gömmer sig bakom Domino.
   ”Är det därför du är här ikväll?” utbrister jag surt. ”För att ta emot Starlight?” Jag vänder mig ilsket mot Zach. ”Jag och Lily är också guldmedlemmar. Vi borde ha fått veta vi också!”
   Han ser trött ut, som om han bara vill att vi ska gå härifrån. ”Kayla har varit skötare i fem år. Hon är mer eller mindre garanterad ett jobb här när hon gått ut skolan.” Han blänger på mig. ”Efter vad jag har hört så ska du bli ingenjör.”
   Jag blir röd i ansiktet. Ibland är livet så fruktansvärt orättvist. Bara för att jag inte är beredd att ge upp hela min framtid för ett lågavlönat jobb där jag måste slita ut mig totalt varje dag så har jag alltså mindre rätt att stiga i graderna i stallet.
   Han suckar. ”Ta hand om din häst, Jenni.”
   Jag snörper förolämpat på munnen och stegar iväg genom stallgången. Lily kommer ikapp mig med en dyster min.
   ”Han tycker att vi är ytliga”, säger hon lågt, ”ytliga och fåniga och elaka. Mot Kayla.” Hon suckar tungt och drar med händerna över ansiktet så som hon alltid gör när hon är upprörd.
   ”Ytliga?” Jag rynkar på pannan och skrattar. ”Inte mer ytliga än någon annan. Och Kayla är bara Kayla. Vad hon tycker är ungefär lika mycket värt att lyssna på som förortsbabbel.”
   Lily rycker på axlarna. ”Det förändrar inte vad han tycker. Och han tycker att Kayla är modig som vågar gå emot strömmen. Att hon är… speciell.”
   Hon är på väg att dra handen över ansiktet igen, men jag fångar upp hennes handled. ”Nu är du bara löjlig. Den som tycker att Kayla är speciell kan tydligen inte se att hon behöver en makeover. Och en vanlig, gammaldags hårborste. Dessutom förtjänar du någon bättre än en kille som bor i ett stall.”
   Det verkar få henne att glömma bort sitt dåliga humör. ”Jag är inte kär i honom, om det är det du tror”, utbrister hon och blänger på mig. ”Jag satsar på Chad.”
   Jag flinar mot henne. ”Bra val.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar