onsdag 18 juli 2012

Mai, the Psyhcic Girl av Kazuya Kudo och Ryoichi Ikegami

Titel: Mai, the Psyhcic Girl
Originaltitel: Mai
Serie: Mai, the Psyhcic Girl volume 1
Författare: Kazuya Kudo
Illustratör: Ryoichi Ikegami
Förlag: Titan books
Betyg: 3/5
Genre: Övernaturligt,
Sidantal: 288













Fjortonåriga Mai bor ihop med sin pappa efter det att hennes mamma dött för många år sedan, och hon är som vilken japansk flicka som helst.
   Bortsett från en sak: hon kan använda sig av telekinsesi, flytta saker med sina tankar. Mai tar inte speciellt allvarligt på sin gåva, mest använder hon den för att skämta med folk eller andra småsaker, men det finns människor som planerar att använda telekinetiskt begåvade barn och ungdomar som vapen. Med hjälp av ett världsomspännande test har de lyckats lokalisera fem ungdomar som de misstänker har gåvan, och Mai är en av dem.
   Och plötsligt är inte Mai en vanlig tonåring längre, hon är ett hett eftertraktat supervapen.

Jag är en aning kluven gällande den här mangan. Det är ingen hemlighet att jag är fruktansvärt förtjust i superkrafter av olika slag, och telekinesi råkar vara en av mina personliga favoriter (om jag fick välja en superkraft så skulle det stå mellan telekinesi och osynlighet) och Mai, the Psyhcic girl innehåller en del andra saker som jag också tycker mycket om. En kraftfull tjej som huvudperson, till exempel, en tjej som kan försvara sig och de hon bryr sig om.
  
Men samtidigt finns där vissa saker som jag verkligen inte uppskattar: trots att Mai beskrivs som att vara "lika kraftfull som en liten atombomb" så måste hon alltid ha en beskyddare. Sin pappa, en äldre kille osv. Jag kunde ha köpt det om det inte vore för att alla som skyddar henne alltid är killar. Samma sak när det kommer till dem som jagar henne: bara killar. Bortsett från Mai själv så finns det i stort sett inte en enda tjej i hela boken (nej, hennes mamma räknas inte. Hon är död). Det räcker med att se på omslaget: lilla Mai som skyddas av sin starka pappa och jagas av ondskefulla agenter/monster.

Jag är kluven vad gäller bilderna också (jag gillar inte alls att använda ordet "bilder" här, det låter som en barnbok då. Det engelska ordet artwork låter mycket bättre. Jag är inte speciellt insatt vad gäller manga, nån som vet om det finns något bättre ord för det?). På vissa ställen är det verkligen hur fint som helst ritat, och jag uppskattar att illustratören lyckats så bra med att ge karaktärerna särskilda drag. I andra mangor jag läst är det ofta svårt att hålla isär de olika personerna eftersom de är så lika.
   Men på andra ställen ser det... konstigt ut. Speciellt när det kommer till proportionerna. På en bild är det t.ex. två jämnåriga tjejer, båda fjorton år, men den ena går bara den andra till knäna. Och i slutet är det med en kille som är minst dubbelt så lång som Mai. Det såg hur konstigt som helst ut när de gick bredvid varandra.

Dessutom fanns det en hel del logiska luckor som jag inte alls uppskattade (varför alla dessa slagsmål? Ingen som hade en gammal hederlig pistol?), men i det stora hela gillade jag den. Mai kändes som en trovärdig naiv men samtidigt stark huvudperson, och relationen mellan hon och hennes pappa var väldigt fin. På en del punkter skilde den sig också från andra, "liknande", böcker, och originalitet uppskattas alltid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar