tisdag 24 juli 2012

De Dödas Strand av Carrie Ryan



Titel: De Dödas Strand
Originaltitel: The Dead-Tossed Waves
Serie: De Vassa Tändernas Skog #2
Författare: Carrie Ryan
Förlag: Styxx Fantasy
Betyg: 3/5
Genre: dystopi, postapokalyptiskt, zombies
Sidantal: 426

Detta är del två i en trilogi och recensionen innehåller spoilers från den första boken, De Vassa Tändernas Skog.






Gabry har tillbringat hela sitt liv i fyren på stranden tillsammans med sin mamma Mary, och hittills har hennes största problem varit hur hon ska visa för Catcher hur mycket hon älskar honom. Trots att hon är född i en zombieinfekterad värld har hon knappt någon erfarenhet av de odöda tack vare att hon lever i den säkra kuststaden Vista.
   Men så en dag följer hon med en grupp ungdomar till det gamla övergivna nöjesfältet precis utanför den trygga staden. Trots att det inte ska finnas några odöda där dröjer det inte länge innan katastrofen infinner sig: flera av ungdomarna är döda, Catcher är biten och de överlevande tillfångatas av stadens milis för att straffas sin överträdelse. Bara två undkommer milisen: Gabry själv som flyr, och Cactcher som smittad gömmer sig ute i ruinerna.
   Gabry har inget val, om hon vill rädda sina vänner måste hon möta sina största rädslor.

Mitt största problem med den första boken i trilogin var att det dröjde halva boken innan det faktiskt började hända saker. När jag öppnade De Dödas strand hände det saker från första kapitlet och jag tänkte yes, det kommer bli spännande genom hela boken!
   Men sedan, efter sådär en två-tre kapitel, stannade allting upp och boken led av precis samma syndrom som De Vassa Tändernas Skog. De gick runt 200 sidor innan handlingen tog fart igen och under den tiden hann jag bli ordentligt uttråkad.

Eftersom det gick så långsamt hann jag dessutom bekanta mig väldigt mycket med bokens huvudperson, Gabrielle, något som skulle kunna vara en bra sak om det inte vore för att jag inte alls gillade henne. Hon var gnällig, feg, egoistisk och förväntade sig jämnt att andra skulle strunta i sig själva för att hjälpa henne. Utöver det så tyckte jag också att hon behandlade de två killarna i den (onödiga) kärlekstriangeln på ett fruktansvärt sätt. Först hånglade hon med en av dem och fem minuter senare hånglade hon med den andra. Hon utvecklades lite efter halva boken och blev lite mindre feg och egoistisk, men jag fortsatte att störa mig på henne hela tiden.
   Men samtidigt kände hennes reaktioner väldigt mänskliga. Få hade låtit bli att fly efter det som hände på nöjesfältet, och hennes självbevarelsedrift är helt naturlig om än jobbig att läsa om. Hon reagerade trots allt så som de flesta skulle, och det kan vara lite otäckt att veta att vi människor kan vara så själviska.

Det bästa med boken är den mörka men samtidigt hoppfulla tonen i berättandet. Precis som i den första boken har inte huvudpersonerna någon skyddande bubbla runt sig och diverse sorgliga händelser kan säkerligen få många läsare att fälla en och annan tår. Hela boken är mörk och dyster, som läsare tvingas man se det hemska och förtvivlande i situationerna, man tvingas inse att livet inte alltid är enkelt och lyckligt. Men man får också se att hoppet alltid finns där, att om man inte ger upp finns alltid chansen om kärlek och lycka.

Det hela slutar med en jobbig cliffhanger som får mig att, trots att jag inte var överförtjust i boken, definitivt längta till den sista och avslutande delen.

De Dödas Strand är vacker och sorglig och efter första halvan också nagelbitande spännande. Men den irriterande huvudpersonen och sega starten drar tyvärr ner betyget (första boken fick fyra av fem i betyg).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar