tisdag 10 juli 2012

The Berserker's Horse av Lisa Maxwell


Whitewashing!! Omslaget är visserligen jättesnyggt,
men ett typiskt exempel på whitewashing. Is
beskrivs som svarthårig och mörkhyad, men tjejen
på omslaget är väldigt vit, tycker ni inte?
Titel: The Berserker's Horse
Författare:Lisa Maxwell
Förlag: Ace
Utgiviningår: 1995
Betyg: 4/5
Genre: Hästar, Science Fiction, Dystopi
Sidantal: 251




















Is är uppvuxen och fostrad inom the Alliance, ett tufft, kärlekslöst och hotat samhälle. För att skydda sig från de krigsglada blueskins på andra sidan bergen skickar regeringen iväg berserkers på krigshästar, båda lika livsfarliga och lättretade. Is uppgift är att träna de fruktansvärda hingstarna i krigskonst tills de är redo att bära sin berserker's till döden.
   Men Is vet att hästarna är blida och kärleksfulla varelser och inte blir hatiska fören de känner sin berserker närma sig. Hon älskar dem och lider varje gång hon ser en försvinna mot sitt öde. En dag får hon nog och flyr med sin favorithingst till andra sidan bergen. Där möter hon en stum och halvgalen främling vars hemligheter kan betyda liv eller död för henne.

Ni kan inte föreställa er hur glad jag blev när jag hittade den här boken! Det var precis den sortens genrebrytande historia jag letat efter! Den var en dystopi, men samtidigt så otroligt annorlunda jämfört med alla andra dystopier därute. Den var en romans, men inte alls som alla andra romanser. Den var en hästbok, men så otroligt olik alla andra hästböcker du någonsin kan föreställa dig. 
   Men det var inte bara blandningen av genrer som gjorde den speciell, utan också själva utförandet. Och jag menar speciell på ett bra sätt.

Man märker tydligt att Maxwell vet vad hon pratar om när det gäller hästar. Att hon älskar dem är tydligt och att så smidigt lyckas väva in dem i en science fiction-historia, som förknippas med allt annat än hästar, är imponerande.
   Den första halvan (kanske de första två tredjedelarna) var i stort sett en enda stor långritt i dystopisk miljö. Som läsare fick man långsamt lära känna Is och ta del av hennes uppväxt och minnen (ingen av dem speciellt trevliga) och förstå varför hon är så misstänksam mot män, varför hon inte vågar bry sig och älska, och varför hästar betyder så mycket för henne. Samtidigt får vi också lite mystiska ledtrådar att fundera på till slutet av boken.
   Den här första halvan är ganska "neutral", det är inte förrän vid den sista tredjedelen som science ficiton-elementen kommer in, och då hanteras de på ett helt annat sätt än vad man är van vid från typiska science fiction-böcker.

Men den där första halvan blev lite långdragig, speciellt med tanke på bristen av dialog. Hästarna pratade inte, Is pratade inte, främlingen hon mötte var stum och the blueskins pratade ett annat språk. Kort sagt var man väldigt bunden vi Is tankar och Maxwells miljöbeskrivningar, vilket i och för sig var väldigt snyggt skött, men det blev lite enformigt. Jag ville ha mer.

Och det fick jag fram mot slutet! Romansen som sakta byggts upp under historiens gång börjar ta lite mer plats (och den är tillräckligt realistisk och fin för att jag ska uppskatta den), gåtorna som det hintats om får sina chockerande svar och jag satt som klistrad de sista kapitlen.

Men vad hände sen? Det kändes som första delen i en serie, men det finns ingen uppföljare! Att boken dessutom skrevs för ganska många år sedan gör mig inte speciellt hoppfull om att det ska komma ut en, men jag önskar definitivt att det sker ett litet mirakel.
   Trots att många saker förblev oförklarade och ouppklarade så kändes det ändå som att det viktigast löstes upp. Jag fick de svaren jag krävde mest och tillräckligt många ledtrådar för att kunna föreställa mig ett eget slut.

Men snälla Maxwell, skriv en till!!


1 kommentar: