tisdag 19 juni 2012

Urtidsparken av Michael Crichton

Titel: Urtidsparken
Originaltitel: Jurassic Park
Serie: Jurassic Park #1
Författare: Michael Crichton
Förlag: Wiken
Sidantal: 507













När Alan Grant och Ellie Sattler, båda professionella paleontologer, kallas in som experter för att besöka John Hammonds nöjespark på en avlägsen ö utanför Costa Ricas kust visste de inte riktigt vad de väntade sig. Men en sak är säker: vad de än trodde fanns där, så kom det inte i närheten av verkligheten.
   Riktiga dinosaurier klonade från riktigt paleo-DNA! Men efter en olycka som lett till ett antal dödsfall har parkens investerare börjat bli nervösa, och det har beslutats att parken ska kontrolleras noggrant av experter för att man ska veta att den är säker.
   Och säker är väl det minsta den är. En missnöjd anställd, tabbar i forskningen, en tropisk storm och ett konkurrerande företag är bara några av ingredienserna till den enorma katastrof som kommer drabba ön och alla de som befinner sig på den...

Hands up, hur många har sett, eller åtminstone hört talas om, filmen Jurassic Park? Jag vet i alla fall att det har varit en av mina favoritfilmer sen jag var fem (jag var en riktig dinosaurie-nörd när jag var liten). Men nu hoppas jag att det är åtminstone några där ute som vet att filmen faktiskt härstammar från en bok. Just det: Urtidsparken!

En väldigt bra bok dessutom, men kanske inte den sortens bok som passar alla. Det går över hundra sidor innan saker och ting börjar hända, så man måste ha lite tålamod, och en stor del av de därefter fyrhundra sidorna används till komplicerade genetiska, tekniska, filosofiska och matematiska förklaringar. Kort sagt: man måste ha hjärnan med sig när man läser, och har man det kan man lära sig en hel del och uppskatta faktan. Har man det inte kommer man få huvudvärk.
   Jag försökte verkligen hänga med i alla vetenskapliga förklaringar, och för det mesta fungerade det, men ibland blev det för komplicerat för en stackars sjuttonåring som inte kan ett skvatt om kaosteorier hit och Malcolmeffekter dit. Det var intressant i början, för jag lärde mig en del och en del av Malcolms teorier (som han själv anser är hundraprocentig verklighet) får en faktiskt att öppna ögonen och fundera över vår nuvarande verklighet, vår framtid och vårt förflutna.
   Men det faktum att vetenskapen klankades ner på så mycket gjorde mig lite upprörd. Jag är en person som gillar att upptäcka, förstå och upptäcka mera, kort sagt, jag är definitivt för vetenskapen. Men jag vet att det finns saker man nödvändigtvis inte bör göra (typ skapa Frankensteins monster) och att vi borde ha begränsningar. Malcolm drar liksom alla forskare över samma kam: närmast ondskefulla typer som bara är ute efter pengar, makt och att sabba jorden. Så är det ju inte!

   Sedan finns det förstås andra karaktärer i boken som inte alls håller med Malcolm, och jag blir lite osäker på vad för slags budskap Crichton försöker skapa: är vetenskap bra eller dåligt? Jag tror att det är meningen att man som läsare ska komma fram till att vetenskap är bra, men att vi ska vara mer försiktiga med hur vi använder den.
   Nog pratat om vetenskap!

Det händer ju en hel del spännande saker också, som tyrannosaurius rex anfall och velociraptorer på jakt och människor som flyr för sitt liv. Boken är, när Maloclm väl ät tyst, snabb, händelserik, spännande och ful med lite mer diskret fakta om både dinosaurier och en massa andra saker (både om djurarter och annat). Den här sortens fakta dyker upp lite varstans i boken och man blir inte alls lika trött på den, faktum är att jag blev nyfiken och alltid ville veta mer.
   Crichton var heller inte helt snäll mot sina karaktärer. Han lät inte allihopa överleva på något magiskt vis, han gjorde det hyfsat realistiskt genom att döda en stor mängd av dem.

På tal om karaktärerna, vad finns det att säga om dem? Jag både gillar och ogillar dem. De är många och boken skiftar point of view mellan dem, men trots det hade jag inte svårt att hålla isär dem vilket jag lätt har när den sortens berättarteknik används. Bäst tycker jag nog om Ellie, Grant, Wu, Lex och Tim, även om mina känslor för Lex är kluvna. Maken till mer irriterande unge får man leta efter. Men jag gillade att hon var en tuff sportälskare och inte en typisk åttaårig flicka som bara leker med barbie. Blä!
   Men ibland kändes karaktärernas reaktioner inte helt vettiga. Nästan ingen fick panik när djuren försökte äta upp dem, och om någon dog var det aldrig någon som grät över det. Kan säga att om så många människor dog i min direkta närhet så skulle jag sitt på golvet och lipa (men så är jag inte hellre så värst modig...).


Värt att nämna är att det finns enorma skillnader mellan boken och filmen. En del är lite mindre, som att Grant i filmen hatade barn och i boken gillade dem, och en del större som (stor spoiler!) att Hammond dör och att Costa Rica bombar ön. Jag funderar faktiskt på att se om filmen snart och skriva en filmrecension också.

1 kommentar:

  1. Jag har pinsamt nog varken läst boken eller sett filmen. Nu blev jag dock sugen :)

    SvaraRadera