lördag 9 juni 2012

Silverkniven av Gull Åkerblom

Titel: Silverkniven
Serie: Silverkniven #1
Uppföljare: Silverboken
Författare: Gull Åkerblom
Förlag: Opal
Sidantal: 301












Edit Sommarberg är vid första anblicken normal. Hon går till skolan. Hon älskar hästar, speciellt ridskolehästen Lulu. Hon tycker om att läsa. Sådan saker som många tonåriga flickor tycker om. Att hon sedan är olycklig, utstött och gravt mobbad, ja, sådant är ju inte heller så ovanligt.
   Det som inte är normalt med Edit är hennes mamma. De bor inte ens tillsammans, för Edits mamma är fullständigt galen och bor i en stuga i skogen där hon målar tavlor hela dagarna. Ja, när hon inte mår extra dåligt alltså. Då sticker hon till sjukhuset och bor instängd där ett tag.
   Edits enda ljuspunkt i livet är när hon hittar en annons om ett ridläger på Råkekullaborgen. Hon måste dit! Men hennes mamma är fruktansvärt rädd för hästar och säger blankt nej. Edit åker såklart dit ändå, men visst är det något konstigt med lägret och de två lägerledarna? Varför rider de bara på natten i kolmörkret? Varför äter de aldrig utan dricker bara rött vin? Varför är de så bleka och vackra?
   Och, viktigaste av allt: vad har de med Edit och hennes mamma att göra?

Silverkniven är en underlig liten bok. Den är skriven på ett lågmält och mystiskt sätt, med en historia som sakta kryper fram och underliga saker som beskrivs som om de vore helt naturliga. Det är definitivt inte den sortens bok man sätter sig ner och läser ut i ett svep. Själv måste jag läsa lite i etapper, för det är något med Åkerbloms språk som får mig att kan mig mättad, liksom. Om jag försökt tvinga mig själv att rusa igenom hela boken hade jag tröttnat. Så ett tips till dig som ska läsa Silverkniven: stressa inte. Ge boken den tiden den behöver, läs sakta och tillåt dig själv att ta en paus då och då. För mig kändes hela boken mer läsvärd om jag gjorde så.

Som jag skrev i det här inlägget så här detta en av få böcker som lyckas väva in hästtemat i det övernaturliga, gör det till något eget. För trots att huvudhandlingen inte går ut på ridning och hästar utan på mysteriet på Råkekullaborgen så finns ändå kärleken till hästar där och genomsyrar hela berättelsen. Det känns verkligen att bara en författare som faktiskt förstår sig på hästar så lätt skulle kunna få med dem i en historia som annars inte kunde förknippas mindre med dem. (liten spoilervarning, markera för att läsa: vampyrer) Tack, Gull Åkerblom!

Annars pratas det också mycket om utanförskap, att hitta sig själv och om vänskap. Författaren visar hur viktigt det är med gemenskap, och hur förstörd en person kan bli av att vara ensam och hur lurad man kan bli av den som låtsas bry sig.

Vad jag däremot inte gillade med boken var att visa saker kändes helt omöjliga: personernas reaktioner på de fullständigt omöjliga saker som inträffade (den starkaste reaktionen var typ: "nu pratar vi inte mer om det här, jag går och gör en smörgås med ost och skinka"). Och jag kan säga att det ändå var rätt så häpnadsväckande saker som inträffade.

Det gick heller inte att komma karaktärerna inpå livet. Huvudpersonen, Edit, tyckte jag hyfsat bra om, men alla de andra kändes mest som konstiga skuggor i utkanten av handlingen. De fanns liksom bara där och gjorde det som författaren tyckte passade in i berättelsen trots att det var helt ologiskt. Jag tror att det kan bero på Åkerbloms sätt att skriva, jag hamnar på sätt och vis på långt avstånd och iakttar allt, jag bjuds aldrig riktigt in i historien på riktigt, och därför kan jag såklart inte lära känna karaktärerna.

Nu tänker jag prata om något som innehåller massor av spoilers, så du som inte vill bli spoilad får helt enkelt hoppa över det här stycket. Du som läst boken får gärna kommentera och säga vad du tycker om de här sakerna, som jag själv retade mig på flertalet gånger.

Alltså, vampyrer. Jag vet inte var Åkerblom gjort sin research, men hon har slarvat ordentligt. Vampyrer är inte rädda för silver! Man dödar inte vampyrer genom att skjuta dem med en silvekula! Det är varulvar! Vampyrer spetsar man på pålar! Dessutom, Katrin dog i solljus, så hur kommer det sig att Max inte gjorde det? Lillian sa ju hur tydligt som helst att han stannade framför henne och skymde solen för så länge sedan när de träffades. Varför dog han inte?! Och Lillian var ju tydligen också en odöd, så varför kunde hon gå ut i solljus, varför behövde inte hon dricka blod?Slut spoiler.

Silverkniven är alltså en bok med både nackdelar och fördelar. Den av avslutas med fler frågor än svar och jag ska ta och läsa uppföljaren någon dag för att se om mina frågor som jag nämnde ovan kanske får ett vettigt svar.

1 kommentar:

  1. AHAA! Vampyrer! Jag vet det redan, jag behövde inte läsa spoilerpartiet XD

    SvaraRadera