fredag 8 juni 2012

Sailor Moon av Naoko Takeuchi

Titel: Sailor Moon
Serie: Pretty Soldier Sailor Moon Volume #1
Författare: Naoko Takeuchi
Illustratör: Naoko Takeuchi
Förlag: Tokypop
Sidantal: 200











Usagi var en helt vanlig, fjortonårig, japansk skolflicka (ja, hon kanske är lite ovanligt lat, matglad och skoltrött, men ändå) tills hon en dag på väg till skolan trampade på katten Luna. Det visar sig nämligen att Luna inte är en vanlig svart katt och snart tvingas Usagi förstå att hon inte alls är en helt vanlig, fjortonårig, japansk skolflicka. Hon är Sailor Moon, en beskyddare av kärlek och rättvisa, och hennes uppgift är att hitta de andra besjyddarna och tillsammans med dem skydda och hitta en magisk ädelsten och den mystiska månprinsessan från ondskan.
   Men magiskt arv eller inte, Usagi är ingen vidare soldat och hon springer ständigt in i den mystiske, men snygga, Tuxedo Mask. Vem är han, och, viktigast av allt, är han vän eller fiende?

Jo, ja, jag vet hur det låter. Har jag suttit och läst Sailor Moon?! Jo, det har jag faktiskt. Jag älskade anime serien när jag var liten (älskade som i att vara helt besatt) och det var bara något år sedan jag fick veta att serien var baserad på mangan. Helt nyligen stötte jag dessutom på mangan på Goodreads, och då erkände jag för mig själv: jag vill läsa den. Så var det bara.

Nostalgitripp alltså! Trots att det inte var mycket jag kom ihåg från serien då fanns det ändå scener där jag tänkte: just det! Det minns jag! Och det är en ganska gullig manga. Striderna må vara enformigt lika, karaktärerna kanske är stereotypa (den lite omogna, romantiska tjejen, geniet som inte har några vänner, den skitsnygga tjejen, tuffingen som egentligen bara är ensam och ledsen, den mystiska killen som kan vara antingen ond eller god, ja, ni fattar vad jag menar...) och Usagi behöver ständigt räddas, men jag gillade ändå historien.

Och jag kan också erkänna att jag gillade huvudpersonen, Usagi, trots att hon var en gnällspik. Det känns lite som om Takeuchi försöker visa att också de där lite mesiga tjejerna kan lära sig bli hjältinnor. För Usagi är definitivt inte den typiska hjältinnan (hon tycker om att äta och sova och börjar alltid gråta) men lyckas ändå ofta rädda dagen. Men, som Usagi själv uttrycker det, så lyckas hon bara med hjälp av sina magiska vapen och hjälp från sina vänner och Tuxedo Mask. För hon behöver faktiskt själv räddas hela tiden. Detta hade retat mig om det bara var den mystiske killen som räddat henne, men nu räddas hon lika ofta av de andra beskyddarna och då känns det helt okej. Jag hatar böcker där tjejen är en superstark hjältinna men ändå alltid måste räddas av en kille. Här är det ju andra hjältinnor som sköter jobbet, och då känns det inte som om boken försöker skicka ut ett meddelande om att tjejer alltid behöver räddas. (För något år sedan läste jag Tokyo Mew Mew som är väldigt lik Sailor Moon på många sätt, och där fanns det typiska, irriterande temat med supertjej-som-ändå-måste-räddas-av-de-stora-kärleken. Blä!)
Kanske jag borde ta och se om animen snart? Får bara se till att ingen ser när jag tittar...

Kan föresten nämna att det finns 18 stycken volymer i den här serien. Om jag läser alla så kommer jag definitivt inte recensera alla, det blir mer än vad jag orkar. Bara så att ni vet. 

2 kommentarer:

  1. Hej nella, roligt att jag har hittat en till som också gillar Sailor moon :D

    Jag driver ett Svenskt Sailor moon forum och undrar om du vill bli medlem? Addresen är sailorsweden.net

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är inte så mycket för forum (har en tendens att aldrig vara online...) men ska definitivt kolla upp det :)

      Radera