torsdag 14 juni 2012

Mörkrets längtan av Noomi Hebert och Lena Ollmark


Titel: Mörkrets längtan
Serie: Stall Norrsken #5
Författare: Noomi Hebert, Lena Ollmark
Illustratör: Åsa Ekström
Förlag: Bonnier Carlsen
Sidantal: 128

Detta är del fem i serien Stall Norrsken, så varning för spoiler för de tidigare delarna, Eldens Gåva, Isens hemlighet , Vindens väg och Klippornas dans





Sommaren är här och midnattssolen kämpar för att återvända, men mörkret kämpar emot. Runt om i Gheika lider folk av sömnproblem och Joakims pappa begår det ultimata sveket och säljer Hot Flame.
   Den enda som inte vill att mörkret ska försvinna är Andrea. Adrian klarade inte av att vara åtskild från henne längre och nu har han återvänt till de levandes värld. Men de båda älskande kan bara träffas under de mörka timmarna, och de vet att de inte kommer att hålla. För att Adrian ska kunna stanna bland de levande måste han begå ett mord, stjäla någons ögon och hjärta, och ett sådan brott är han inte beredd att begå, inte ens för kärlek. Eller?
   Samtidigt smyger mörka varelser runt i skogen, någon mer har återvänt från Underjorden. Det är något fel med tränaren Patrick och hans dotter Robin, och vad döljer egentligen Jakob? Frågorna hopar sig och slutstriden kommer allt närmre...

Mörkrets längtan känns lite kortare än de andra böckerna (det kanske den är också, jag har inte jämfört antalet sidor). Hur som helst känns det som om saker och ting går lite väl snabbt på sina ställen, som om det behövdes mer förklaringar. Det känns som om alldeles för många saker bara viftas bort utan att jag som läsare, eller ens bokens huvudpersoner, får veta detaljerna. Det ger en lite slarvig känsla till berättelsen, som om författarna inte orkade fixa till de där små detaljerna.

Som titeln och det (ursnygga) omslaget antyder så är Mörkrets längtan lite mörkare än de tidigare delarna av serien. Finns det något som rättfärdigar mord? Hur långt får man lov att gå för kärleks skull? Kan man offra andra för att själv bli lycklig? Frågorna tas försiktigt upp men diskuteras inte speciellt djupt, vilket i och för sig är lite synd. Men de finns ändå där och ger en lite obehaglig, sorgsen känsla när man läser boken.
   De mörkaste eller sorgligaste eller mest dramatiska bitarna är nästan alltid gjorda i mangastil istället för text. Andrea och Adrians kärlek beskrivs inte med många ord, men bilderna man ser på dem tillsammans gör att man ändå förstår att de är passionerat förälskade.

Jag är också glad att författarna valde att visa att fienden inte alltid är den sortens person man tror. En vis ondskefull fiende (om ni läst böckerna vet ni säkert vem jag menar) fick i den här boken mer plats än tidigare, man fick en chans att förstå vad som gjort hen så bitter och hämndlysten, samtidigt som hen fick en chans att visa sina mer sympatiska sidor.
   Jag uppskattar alltid när böcker visar att det inte alltid går att dela in allt i svart eller vitt, gott eller ont.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar